Ett inlägg om livet. Men mest om döden.

Min vänsterhand med den brutna livslinjen.
I morse vaknade jag 6.44 av att det kliade i högerörat. Jag vaknar alltid av att det kliar i högerörat, men det var betydligt bättre att vakna av det 6.44 än 5.18 som igår. Klådan i sig må vara irriterande. Fast i och med att den finns vet jag att jag fortfarande lever. Just nu funderar jag mycket på livet och det där andra. Döden, vill säga. Och det faktum att jag har en bruten livslinje.
Så sent som igår pratade vi också om döden. Jag vet att jag inte blir särskilt gammal innan jag sluter mina ögon för gott. Det liv jag har levt, framför allt som rökare i nästan 30, har satt sina spår – trots att jag snart firar tioårsjubileum som rökfri.
Jag är inte rädd för döden, men just nu är jag inne i en period när den får mig att gråta. Mycket. Jag gråter varje dag över döden för att den är så definitiv. För att man kanske inte hinner säga eller göra det där man hade velat innan… Det är inte så att jag tror att jag ska dö i morgon, nu är jag ledsen över andra i min omgivning som gått bort. Det finns faktiskt såna som jag som snart inte har nån nära levande familj som jag har blodsband med kvar i livet. Det gör mig ledsen.
För min personliga del känns det värre att bli gammal än att dö. Därför är kanske min vetskap om att jag inte ska bli gammal snarare ett önsketänkande än ett faktum. Att bli gammal i Sverige nu för tiden är inte roligt. Du får inte den hjälp du behöver. Och behöver du hjälp får du betala för den, trots att du betalar skatt –högre skatt än de som jobbar, faktiskt! – till samhället. Jag är ganska less på att se dessa pengar försvinna ner i direktörers fickor i stället för att pengarna används för dem som behöver. Det har jag sett på nära håll. Det är skamligt vilka löner somliga har… Och då menar jag åt båda hållen…
I somras (ja, för nu känns det som höst!) läste jag flera böcker som handlade om döden. Ove-boken, till exempel, och Blå koral. Den senare grät jag mig igenom på vissa ställen. Jag visste redan när en av personerna hade blivit gravid att det skulle sluta med en katastrof. Eller flera. För livet hänger ju ihop med döden. Det blev så… tydligt just i boken.

Min paprikaskörd igår – två små frukter. Men ändå en skörd!
Jag tycker att det är viktigt att vi pratar om döden. Att vi vågar, att vi inte blundar. Att vi också vågar bry oss om dem som drabbas av den när de inte är beredda (vem är egentligen nånsin beredd på döden?). Det är nämligen inte farligt att nån sörjer, det är högst normalt. Det är när sorgen tar överhand under alltför lång tid som det kan vara farligt för den sörjande. Därför är det viktigt att vi runt omkring finns där under hela resan.
Igår skördade jag några ynkliga små paprikor. Till och med då tänkte jag på döden, men mest på livet. För även om min skörd blev mager, så blev det ändå en skörd! Två små röda frukter, som jag ska skiva och lägga på macka. En tredje hänger kvar på krukväxten för att mogna lite till.
Idag har jag inte skördat nånting. Men jag har letat och hittat ett skribentjobb som skulle vara toppen att kombinera med författarskap. Poängställningen är annars ett poäng minus plus minus noll just nu – dan är emellertid inte slut än.
Himlen är lika blå som den var igår på dan, vinden blåser bara fyra sekundmeter idag jämfört med nio igår. Jag vet att jag borde gå ut, men jag har ingen lust, har inget mål. Möjligen att halta över till Tokerian för att köpa bröd till soppan som blir min middag framåt kvällen.
Vad har du för mål den här dagen? Och då tänker jag på andra mål än mellanmål. Skriv gärna några rader och berätta!
Livet är kort.
Det är klart man inte kan bortse från att alla nån gång ska dö. Den absolut största fasan i livet för mig, är att det ska hända mina barn nått. Jag hade en riktigt jobbig period för några år sedan, när mina döttrar började ge sig ut i trafiken på moppe. En kollega miste nämligen sin dotter i en sådan olycka, den var hemskt att se nära hur det kan gå, och vilka enorma känslor det river upp. Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det.
Jag fasar också för att det ska hända andra närstående nått, jag kanske inte oroar mig lika mycket för mig själv. Det är lätt att glömma hur snabbt livet kan vända på olika sätt.
Jag har gröna paprikaplantor på balkongen som nu är som större ärtor, jag har tagit in plantorna, få se om jag får skörda nått snart 🙂
Jag tror att barnen är dem man sätter främst – om man nu har barn. Och visst påverkas man i sina rädslor av sånt som händer andra, helt klart! Just när det gäller olyckor där unga människor är inblandade inser man hur skört livet är och hur snabbt saker och tinga kan ändra sig.
Ha ha, du kanske har skapat en ny grönsak – ärtpaprika?? 😉
Döden är ständigt närvarande, i någon form. Man tänker på sina kära som har gått bort, varje dag. Sjukdom som kanske visar sig vara något riktigt allvarligt. Det är ju också en form av det. Har en jobbarkompis just nu som inte mår så bra. Hon går på utredning och de har hittat nåt som det ska tas prover på i halsen. Känns inte alls bra.
Vad gäller målen för dagen, så är det första att jobba klart här till kl 16.00. Sen blir det nog renovering av övre hall. Vi ska börja med att måla taket ikväll. Också ett mål. Haha, måla är ett mål.
Du som jobbar där du jobbar besitter ju en hel del kunskaper om sjukdomar, vilket ju kan vara jobbigt på sitt sätt när nån runt omkring dig drabbas. Jag hoppas att det går bra för din jobbarkompis. För ett tag sen fick jag veta att vi är tre av sex i ett jobbgäng som lever fortfarande – tre har dött relativt unga. Det får en att bli lite fundersam… ❗
Målande mål har du, helt klart! 😛
Jag har firat min födelsedag med att sätta blommor på de döda nära och käras gravar, gråtit över att de är borta och att jag är ensam kvar. Passade på att skura rent den sten där min kropp ska bli till ett med jorden någon dag. Idag insåg jag rejält och stenhårt hur småsinta människor är trots att år passerat. Livet ska visst levas men ibland är det rätt omöjligt, men kanske är det roligare imorgon, den som lever får se. Håller med om mycket i ditt inlägg.
KRAM
Men kära vän, fyller du år idag?! Stort GRATTIS snart i efterskott! Jag är så dålig på att komma ihåg födelsedagar, jag skäms… 😳
I morgon är en ny dag och vi vet inget om vad den innebär. Jag har just sett ett TV-program om döden och det var inte upplyftande, precis. Är glad och stolt att jag kunde sluta röka för snart tio år sen, det bästa jag har gjort!
Kram!
Näe inte ska du skämmas!! Jag har som sagt inte firat, Men solen sken och ibland är det bra att summera lite. För mig är livet en dag i taget, då kan jag ibland känna att fotfästet är lite löst som när jag får veta att en nära släkting står och säljer min allra mest älskade, numera döda, farmors saker på en loppmarknad, samma saker som jag bad om att få och som farmor velat att jag skulle ha. Men saker är saker och mitt band med min farmor är lika starkt även om det är förändrat, jag tror ju att hon och jag ses igen, och svartsjukans svarta nylle gör månniskor små och patetiska.
Jo… Vi är många med lite löst fotfäste här i världen…
Och det där med älskade grejor fick mig att tänka på auktionisten som lurade mamma på hennes konst… Den ryska tavlan av den blinde spelemannen, till exempel. Ett mästerverk som såldes för fem papp när det borde betinga ett värde av fem millar….
Auktionisten har kvar släktporträtten i sitt förvar (fyra oljor och en akvarell). Tyvärr kan jag inte hämta hit dem eftersom min situation är som den är… Det gör ont. Om tavlorna nu inte är kastade – familjeporträtt har ju bara värde i familjens ögon, inte i utomståendes…