Life is sweet..?

Ett överlevt inlägg.

---

 

Livet är starkare än smärtan.

Tänk att jag har överlevt! Det måste vara ett tecken på att livet är för mig och att jag ska vara kvar här ett tag till. Livet är starkare än smärtan. Inte kan jag på nåt sätt påstå att jag är pigg och kry idag. Smärtan finns kvar, jag är stel och svag. Men… jag lever! Medicinen hjälpte föga. Det är nog så att smärtan – och det som kommer med den – måste ha sin gång. Ändå känns det tryggt att ha medicinen hemma. Nu gäller det bara att ta den när den behövs, inte när smärtan är alltför skarp. Idag finns den fortfarande här och sveper om min mage och rygg nedtill, som ett brett bälte. Men jag har bestämt mig för att den inte ska få ta överhanden och jag ska hålla mig uppe idag. Morgondagen är ju en sån viktig dag!

”No pulling guaranteed”

Innan smärtan satte klorna i mig hade vi en bra helg, Fästmön och jag. Vi var bland annat på Salléns och tittade på röda köksmaskiner, nåt som en av oss har en viss fäbless för. Jag tittade på en nästrimmer som garanterade

No pulling

Mindes när vi skojade med min pappa och köpte en sån till honom. Det var en rätt värdelös tingest, pappa skrek när han provade den. Sen hamnade den i hans byrålåda och kom aldrig mer fram. Nåja. Vi kom varken ut med nån röd köksmaskin eller nån nästrimmer från Salléns, blott en glödlampa. Såna är vi när vi är på shoppingtur!

En skir kopp kaffe på Erikshjälpen.

Vi korsade gamla E4:an och svängde in till Erikshjälpen. Redan i entrén doftade det nybakade kanelbullar. Vem kan motstå det? Inte ens såna med dåliga magar som borde motstå det. Men först tog vi en lång tur bland hyllorna och möblerna. Vi såg både tokigt och slugt, vackert och fult – precis som vanligt. Anna blev förälskad i en söt kaffeservis. Den påminde om en av dem som min mamma har/hade. En finservis, som jag tror att mina föräldrar fick i bröllopsgåva. Den användes nämligen enbart vid högtidsdagar. Sen kom det andra kaffeserviser in i familjen, främst från farmor och farfars hem. De är också fina, på sitt sätt, men jag har inga minnen kopplade till dem.

En bok följde med mig hem från Erikshjälpen. Helt otippat, va’?

Vi tog i alla fall en fika. I Erikshjälpens lilla kafé jobbar alldeles för många människor som jag har svårt att förstå vad de säger. Men kaffet är ljuvligt gott och en kan dricka det ur skira, vackra koppar. Självklart blev det en kanelbulle till. (Så här efteråt misstänker jag att kanelbullar är ytterligare en grej som får strykas på listan över sånt jag kan äta utan att nästan dö i tarmkramp.)

Med mig från Erikshjälpen kom en pocketbok för 15 spänn, i dyraste laget, tycker jag nog. Andra loppisar brukar ta en femma för pocketar… Nåja, jag hoppas att boken är bra. Det är visst den tredje delen i en serie – eller så är det bara författarens tredje bok – så jag ska försöka få tag i de två första och läsa först. En bok att lägga på vänt, med andra ord. Författaren, Tove Alsterdal, blir en ny bekantskap. Spännande och kul, tycker jag!

Wasabinötter får strykas på listan över sånt jag kan äta.

Innan vi for hem blev det ett besök på Stormarknaden. OK, det är inte världens roligaste ställe och det är framför allt alldeles för stort. Men… där finns ju ”allt”. Anna, som ju är kvinnan i förhållandet, handlade på Gubbdagiset, medan jag, som är mannen i förhållandet, köpte mat. Ja, tänk så rollerna kan förändras! (<== ironi).

På kvällen lagade jag mat, för jag hade ju börjat äta lite fast föda igen under veckan. Men att inleda med wasabinötter kanske inte var det bästa för min mage. De är väldigt goda och väldigt starka. Tyvärr får nog dessa strykas också på min kan-äta-lista. Vi drack ett svindyrt vin till maten (kalkon) och vad jag tyckte om det kommer i ett separat inlägg! Vi skulle ju fira lite, lite grann i helgen…

Naturgodis i form av kokostopp går fetbort också. (Det ser ut som gröt, men är jättegott!)

Mr Selfridge såg vi förstås på lördagskvällen, i alla fall jag. Det är den fjärde och sista säsongen och Anna missade den förra så hon läste. Lördagsgodis blev det och det är ytterligare sånt som nu åker fetbort. Jag åt två små kokostoppar (naturgodis) och två rader mintchoklad. Mår illa bara jag tänker på det…

 

 

Igår vilade jag hela eftermiddagen och kvällen och natten…

Sen kom söndagen… Och den tog jag, som bekant (?) på orden och gjorde till en vilodag. När jag hade skjutsat hem Anna med stegen la jag mig i sängen och klev nästan inte upp igen förrän i morse. Det enda jag fick i mig igår var yoghurt och honung på morgonen. Sen levde jag på vatten, mineralvatten och Pro Viva fruktdryck med svartvinbärssmak. Idag har jag druckit en halv mugg kaffe, rester från igår. Tanken på att äta nåt har passerat och jag har inte fångat in den. Men ska jag orka med morgondagen borde jag nog försöka få i mig nånting. Den genomsnälla, goa vännen Agneta har erbjudit sig att lyfta ut sommardäcken i min bil efter jobbet idag. Jag har accepterat erbjudandet. Ibland behöver också en genomstark Toffla lite hjälp.

Min dag har inte alls börjat som den brukar, men det är bara att bita ihop och komma igen för när en är arbetssökande får en inte vara sjuk. Jag läste dessutom hos en bloggvän häromdan att en inte ens får vara sjuk ens när en är sjuk. Det är så illa i Sverige 2016.

Men livet… LIVET!!! Life is sweet och bättre än dess motsats.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En hemlig plats

Ett inlägg om en bok.

---

 

I februari vann jag en bok i en utlottning. Det är så sällan jag vinner nåt, men extra roligt är det när det blir en bok. Ett antal saker har kommit emellan, men nu är det april månad och mitt bokmål är att läsa brittiska deckare. Då passade det alldeles utmärkt att läsa Tana Frenchs* bok En hemlig plats. Tack till Johanna och Bonniers! 

Ett år har passerat sen en ung kille hittades mördad i gräset utanför ett flickinternat. Killen var elev på en pojkskola intill. Polisens utredning gav ingenting, men så dyker en av tjejerna från flickinternatet upp hos polisen. Hon har hittat ett foto på mordoffret med texten: ”Jag vet vem som dödade honom”. Polisen Stephen Moran får i uppdrag att tillsammans med Antoinette Conway lösa fallet. Inte helt lätt – av flera skäl: Conway är besvärlig och tjejerna på internatet är grupperade i hårt slutna kretsar som inte släpper in nån obehörig.

Tana French var en ny bekantskap för mig och jag måste ärligt säga att jag trodde att hon var yngre. Språket i boken är väldigt ungt. Ibland så ungt att jag undrar om det är författarens avsikt eller översättaren som syns. Jag reagerar på flera språkliga konstigheter och sånt drar ner mitt omdöme rejält. Till exempel har jag svårt att acceptera

[…] jag vart […]

i löpande text när det heter

jag blev.

Inte heller tycker jag att det är OK när det står…

[…] Det här rummet är bättre än de förra gången. […]

Är deT dåligt korrekturläst eller är deT meningen att det ska vara talspråk? Jag har flera exempel på grammatiska fel och annat som i mina ögon är språkliga grodor. Vi böjer till exempel inte orange i plural i svenska till orangea utan vi låter det stå just orange. Med mera.

I övrigt påminner boken en hel del/alltför mycket? om Donna Tartts Den hemliga historien – såväl titel och innehållsmässigt som till omfånget. En del tjocka böcker skulle bli bättre om de hade något färre sidor.

Toffelomdömet blir medel.

*Tana French föddes visserligen i USA, men växte upp bland annat på Irland och är bosatt där idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Veckan som gick – ur mitt minne

Ett minnesvärt inlägg.

---

 

Jag fick en fin gåva i onsdags.

Nu ska här ske ett litet experiment. Jag ska upprepa händelser i den gångna veckan och se hur det går utan hjälp/fusk. Ett djupt andetag och…

Två roliga saker minns jag genast. Det ena är en ny bekantskap som jag gjorde i tisdags. Möten med människor IRL tar mycket energi från mig, men ger också väldigt mycket. Att socialisera, att prata med nån som är levande och verklig är bra för mig. Ännu mer prat blev det på onsdagen när jag besökte Uppsalas nyaste retro- och vintagebutik. Däremot är jag lite osäker på vad som sas där. Jag fick med mig en fin gåva. Men vad som sades…

För tillfället har jag mitt förhållande i en bil. Och på ICA Solen. Fästmön debriefar, jag lyssnar och sen blir det min tur. Jag pratar för mycket, alldeles för mycket, om ingenting. Sen är det dags att åka hem. Men i torsdags var jag bjuden till Himlen på middag. Vi åt lax. Jag tog en jättestor portion lax, ris och hollandaisesås. Jag saknar hemlagad mat.

Mamma vann 60 kronor åt oss. 

Igår ringde jag mamma. Det enda jag minns från samtalet är att det var 43 minuter långt och att hon hade vunnit 60 kronor på vår Trisslott. Vi turas om att köpa en trisslott varannan vecka. Jag måste komma ihåg att det är min tur i veckan.

Dåliga saker… Två personer ljög för mig. Ljög mig rakt upp i ansiktet gjorde den ena, den andra ljög i skrift. Det förvånade mig. Det förvånade mig att båda gjorde det så lättvindigt. Det verkar vara helt OK för dem. Inte för mig. Det är nog nu. Samtidigt är det svårt – för mig, dårå. Det är två personer som står har stått mig nära. Det förvånar mig också att jag så tydligt minns detta.

Mer dåligt… Eh… jag fick ingen bok från Massolit förlag att recensera. De skickar bara länkar till e-böcker till bokbloggare. Glöm recension, dårå!

Jag såg en ny brittisk deckarserie och gav den medelbetyg. Manusförfattaren hörde av sig och lämnade en kommentar här på bloggen (på den tiden det gick att kommentera här, ha ha ha!).

Jag ska vattna tomater.

Sen är det… stopp. Blankt. Jag har påbörjat ett nytt lappsystem som ska komplettera kom-ihåg-listan på en av bänkarna i köket. Nej vänta! Jag skrev ju upp idag att jag ska vattna tomater! Ett uppdrag, minsann. Det kändes gott att bli tillfrågad, minns jag. Det är så sällan jag kan göra nåt tillbaka för den personen. Men sen är det… Ingenting. Ja jo, jag har läst, förstås och sett på TV. Läst… Monstret och… Pardans och…

Inte så dåligt. Allt detta ovan minns jag, åtminstone delvis. Jag får vara nöjd med det. Det kunde vara värre.

När jag tänker framåt då. Utan att kolla kalendrar och lappar… Nej, jag minns inte nåt som är inbokat nästa vecka – mer än tomaterna. Fast jag kommer inte ihåg vilken dag. Tur att jag har det uppskrivet.

Nu är det nog dags att gå och lägga mig. Jag hittar fortfarande till sovrummet och sängen och jag vet ännu vad som ska göras innan jag drar täcket över huvet.

(Glatt överraskad. Trodde inte jag skulle klara så mycket. Och jag har inte fuskat!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Här finns lite solsken och kärlek

Ett soligt och kärleksfullt inlägg.

---

 

Nä, livet är faktiskt inte bara regn, som igår. Det omfattar en hel del solsken också. Igår kväll, till exempel, tittade solen fram, stark och kraftfull. Åtminstone vid sin nedgång. Och idag, när vi skriver den 27 augusti, är det knappt ett moln på himlen. Så bra då att jag har bestämt mig för att den här dagen är en städdag…

Kvällssol igår.

 

Men den här dagen är inte bara en städdag! Idag är det exakt sju år sen Fästmön och jag hade vår första dejt. Vår första dejt var inte tänkt att bli nåt annat än en middag med en ny bekantskap. Jag föll som en fura. Jag kände direkt att jag ville tillbringa resten av mitt liv med Anna. Nu har våra liv tagit en del kringelikrokar, dessvärre. Du vet, så där som liv gör utan att man kan styra dem. Jag har inte kunnat erbjuda Anna det liv jag vill. Inte än. Men jag är hoppfull och tror att det ordnar sig nån gång. Och att kärleken övervinner allt. Så låt oss därför besegras av kärleken! (Det var Vergilius som skrev det ursprungligen.)

Här kommer några bilder på min kärlek:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna, jag älskar dig. ❤ ❤ ❤

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen Michelin-stjärna för Pomodoro

Ett inlägg om ett pizzaplejs.

---

 

Pizza och boken jag fick av Annas snälla mamma och hennes L i födelsedagspresent hade räckt som sällskap.

Fredag idag. Mat motverkar ibland tårar och ensamhet. Och när man blir ensam-stående – om än tillfälligt – är det bra att se till att man får en rejäl portion varm mat till lunch. Idag tog jag ytterligare några steg runt huset och gick till Pomodoro, en för mig ny bekantskap. Pizzerians namn betyder tomat. Och eftersom tomater är goda vågade jag chansa och gå dit.

Som hos så många andra pizzerior hyser Pomodoro inte så många bord. Gissningsvis hämtar de flesta sina pizzor och äter hemma. Men jag har inget hem här så jag behövde äta på plats. Det var endast ett långt bord som var upptaget av fem personer. Försent insåg jag att mitt fackombud med sällskap satt där. Jag har inget alls emot fackombudet, men jag ville liksom inte synas, jag ville inte höras – och jag ville inte se och höra heller. Nu fick jag höra nån i sällskapet som var glad att h*n hade fått nytt jobb och nån annan i samma gäng som tröstlöst sökt nytt jobb sen 2008. Ja, ja… Själv har jag varit långtidsarbetslös mellan 2009 och 2011 och haft fyra visstidsanställningar inom stat och offentlig verksamhet, experterna på grå arbetskraft, sen 2011. Kom igen och snacka grundtrygghet!..

Personalen i kassan talade utmärkt svenska, men hade uppenbarligen sin första arbetsdag. Jag bad om en Il Pollo-pizza och h*n föreslog Apollo. En viss skillnad, eftersom den senare har grismuskel ovanpå och sånt äter inte jag. Dricka ingick inte i priset. Det fick jag veta genom att den som tog upp beställningen undrade:

Vill du dricka till maten?

Jag tänkte svara:

Nej, jag vill hellre spy.

Men lite hyfs har jag ju. Med betoning på lite.

Bestick och servetter fick jag leta upp själv. De fanns inte på samma plats som kaffe, kakor, tandpetare och tabascosås.

Pizzan blev färdig ganska snart. Den hade en tunn och fin botten. Kombinationen chèvre, kyckling, ruccola och tabasco blev suveränt god. Tyvärr var det dåligt med tomatsås, pizzerians namn till trots, så pizzan blev ganska torr. Kaffet på maten smakade bra, men drömkakan gammalt.

Så om servicen var sisådär, pizzan suverän, kaffet bra och kakan gammal torde det slutgiltiga Toffelomdömet bli medel i alla fall.

Eller? Med tanke på vad jag upptäckte i fönstret, just innanför uteserveringen… Ingen Michelin-stjärna, utan en annan sorts stjärna: en sån man sätter upp till advent…

Stjärna i fönstret den 27 juni 2014. I god tid till advent, alltså.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Klämdagens dag?

Ett klämdags-inlägg.

---

 

Läste på Twitter på förmiddagen att någon undrade vilken dag vi firar idag. Skälet till att personen undrade var att det verkar vara så tomt på våra arbetsplatser. Så nån lustigkurre svarade:

Klämdagens dag?

Min arbetsplats. Här är väldigt lugnt idag…

I Kexfabriken (eller Besticklådan), där jag jobbar ett tag till, har vi begränsade öppettider idag. Men vi ska jobba som vanligt – annars får vi ansöka om semester eller komp. Jag var lite orolig att jag skulle få larma av och på i morse när jag anlände. Hade tur och slank in med postkillen. Och ett par själar förutom jag själv har sen dess dykt upp för att arbeta idag. Fast det är väääldigt lugnt.

Jag har städat lite på webbplatsens startsida, läst, besvarat och skrivit några mejl, tagit ett och annat telefonsamtal, planerat inför nästa vecka. Nu har jag en stund över och ägnar därför min RAST åt att skriva några rader samtidigt som jag tar en cappuccino vid datorn.

Solen lyser från en härligt blå himmel. Men det är betydligt kyligare, bara några grader varmt. Senare idag ska det bli sämre väder igen, hörde jag på bilradion i morse, och det ska komma nederbörd.

Innan jag lämnar orten jag arbetar på ska jag ha lunchat med en ny bekantskap. Inte vet jag hur det kom sig, men jag lyckades bjuda hem mig själv till personen ifråga på te och nybakade scones. Inte alls likt mig att vara så framfusig. Och jag brukar inte gå hem till människor den första gången jag träffar dem. Idag är det lite av praktiska skäl. Ett är att så många fik verkar fira Klämdagens dag, ett annat är att sconesbagaren bor på fem minuters gångavstånd från jobbet. Det blir perfa att få smaska i sig nåt gott och näringsrikt innan jag åker hem och fortsätter städa och stryka. Hade en tanke att jag skulle försöka ge mig på ballen* – det vill säga städa av där ute, rulla ut mattan, ställa upp möblerna etc. Men om vädret blir sämre skrinlägger jag den planen.

I afton blir det sen lugna puckar för min del. Även om jag inte gnäller så mycket här på bloggen har jag fortfarande ganska ont i ryggen. Jag försöker ta det försiktigt och när jag jobbar går jag ibland små inspektionsrundor på våningsplanet. Att stå och jobba funkar inte. Då gör det ont inte bara i ryggen utan i högerfoten, där en hälsporre gör idoga försök att påminna sig. Men i kväll fäller jag ner mig i min fåtölj och glor och lyssnar på lite schlager först, deckare sen. Jag har visst missat en del av båda under tiden jag var sjuk. Och förra fredagen var jag ju så extra dålig med inte bara ryggont utan magvärk och feber. Jag trodde inte att jag skulle kunna åka och jobba i måndags. Men det gick.

Fästmön är i skrivande stund på väg till ett viktigt möte. Jag hoppas förstås att det går bra för alla inblandade. Ut till Himlen i Förorten tänker jag mig under morgondagen för att stanna till söndag. På söndag kväll ska jag ladda för introduktionen av personen som ska ta över det jag har jobbat med från och med måndag. Själv stannar jag kvar på samma arbetsplats ett par månader till, men gör lite andra saker. Ungefär.

Vad gör du idag??? Firar du Klämdagens dag eller jobbar du??? Skriv gärna några rader och berätta!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På en räkmacka… eller nåt annat…

Ett inlägg om guldkanter i tillvaron.

---

 

Räkmacka, kaffe och bok – min lunch igår vid mitt bord hos Kurre.

Ingen bra natt i natt. Jag hade ont i ryggen och kunde inte sova. Eller jo. Jag somnade kanske runt tretiden för att vakna tre timmar senare – i gästsängen. Det fanns liksom inget annat alternativ: skulle jag få en blund i ögonen fick det bli sängen i gästrummet, den säng som är fastare än dubbelsängen.

Men det var inte bara ryggen som höll mig vaken utan också det jag skulle fundera på över natten vad gäller arbetet. Frampå småtimmarna hade jag ett förslag som jag la fram till chefen i morse. Vi var totalt överens och skakade hand.

Vad det innebär? Tja, inte nån räkmacka precis, som den jag åt till lunch igår när jag återvände till mitt bord i min hörna hos Kurres. Men det innebär två månader till på min nuvarande arbetsplats. Jag ska introducera en ny kollega på måndag i arbetet och därefter täcka upp efter en annan kollega som arbetar sin sista dag i morgon. Och nej. Jag fick inte det jobb jag hade sökt och den andra tjänsten ville jag inte alls ha, så den sökte jag inte. Nu ska du veta att jag inte är ett dugg ledsen, utan lättad. Självklart är jag orolig för framtiden – det har jag varit varje dag i över fem års tid nu – men det skulle kännas fel att stanna på en arbetsplats där man inte brinner för arbetet som pågår. Jag skulle aldrig kunna göra mitt bästa i längden. Nu kan jag göra mitt ganska bästa den korta tid som är kvar. Alltså lättnad.

Fästmön och jag har varit en tur ut till Förorten och utfört ett ärende. På vägen tillbaka tog vi var sin burgare på Max och handlade lite Sista april-gott på Tokerian. Jag jobbar ju i morgon fram till klockan 15, medan Anna är ledig. På torsdag sen är jag ledig, men Anna jobbar. På fredag, av alla dar, har Anna semester för ett viktigt möte, medan jag jobbar. Två timmar, har det visat sig. Därför ska jag faktiskt passa på att fika med en ny bekantskap i Märsta!

Orange is the new black från A & A.

Men nu är det fortfarande tisdag.  Vi har nyss kommit hem och jag har slitit upp ett grönt paket som jag hittade i min postbox. Man kan nästan tro att jag fyller 50 igen. Tack snälla människor – i det här fallet A & A, eller FEM och hennes sambo! Ni är för gulliga! Den här boken var totalt oväntad, men jag har hört gott om serien på Netflix som ju baserar sig på boken.

Perkolatorn har nu puttrat färdigt och vi har gofika på gång med mazariner. Jag har ju bara gofikat två (2) gånger tidigare idag – med tårta. Men eftersom jag gick ner sex kilo när jag var sjukskriven, måste jag ju bättra på kroppshyddan igen så jag inte försvinner helt. Eller hur? Det är det som kallas guldkanter – eller räkmackor – i tillvaron…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Springfloden

Ett inlägg om en bok.

Kring trettonhelgen köpte jag och Fästmön några efter-jul-böcker. Det finns nämligen alltid skäl att köpa böcker. Springfloden av Cilla & Rolf Börjlind var den bok som Anna valde. Nu har jag inte bara lånat den utan också slagit ihop den efter att ha slukat den från pärm till pärm.

Författarna var en helt nya bekantskaper för mig. Omslaget på boken såg läskigt och lockande ut. Men innehållet då? Tja, boken börjar nånstans på 1980-talet när ett läskigt mord begås på Nordkoster. Polisen kan inte ens identifiera offret, än mindre hitta mördarna. År 2011 rycker polisstudenten Olivia Rönning åt sig mappen med fallet för att skriva ett elevarbete. Hennes pappa Arne var en av poliserna som jobbat med fallet. Olivia är duktig. Hon hittar ett och annat och till och med den försvunne utredningsledare.

Det är alltid svårt när två personer ska skriva bok tillsammans. Just i det här fallet märks det ganska tydligt. När sen boken, en deckare, innehåller flera berättelser i en, berättelser som ska knytas samman, kan det bli spretigt och knepigt. För läsaren blir det ganska mycket att hålla reda på, helt enkelt. Upplösningen av den här boken sköts galant av Börjlinds, men det är svårt att hålla koll på saker och ting när historierna sticker iväg. Detta är ändå en väldigt spännande deckare, med många otäckheter som gör den till en bladvändare.

Det blir inte högsta Toffelbetyg, men det blir högt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Den svarta löparen

Ett inlägg om en ny bekantskap inom litteraturen.

Det började med en sjukskrivning, fortsatte med neddragningar på jobbet och sen skrev Kristina Appelqvist en deckare, Den svarta löparen. Jag har gjort en ny bekantskap inom litteraturen.

En bok om schack? Nja, inte enbart.

Om saker och ting hade varit annorlunda hade jag nog uppskattat den här boken mer. Den utspelar sig nämligen i universitetsmiljö och informationsfrågor får en stor plats i den. Nu är det som det är för min del, men jag läser naturligtvis boken med behållning ändå!

I centrum står Emma, som är rektor för ett västgötskt universitet . En dag hittas hennes sekreterare mördad. Och hela ledningen för universitetet blir misstänkt. En schackpjäs från en utgrävning hittas bland mordoffrets grejor. Den vita löparen har en viktig roll i den här boken, men det har även den svart dito.

Lite grann märks det nog att det här är en debutdeckare. Den haltar på sina ställen och oviktiga saker – eller snarare saker som inte för handlingen framåt eller har nån annan relevans – finns där bitvis. Kristina Appelqvist har liknats vid såväl Camilla Läckberg som Maria Lang, men jag vill inte riktigt hålla med om det. Kristina Appelqvist är sin egen, nämligen.

Den här första boken i serien om rektor Emma och polisen Filip får medelbetyg av mig. Det kan tyckas lågt. Men, jag ska faktiskt omgående börja läsa dess uppföljare. För jag tror nämligen att Kristina Appelqvist kan bättre!

Livet är kort.

Read Full Post »

Socialt nätverkande/sociala medier: Foursquare

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om sin nya bekantskap Foursquare.

Tofflan goes sociala medier! Eller nej, goes EVEN MORE sociala medier! Bloggat har jag gjort i fyra år, på Twitter har jag funnits sen… 2010? Nu testar jag Foursquare. (Och nej, på Fejan finns jag inte, bäst att tillägga!)

Tofflan nätverkar numera på Foursquare.

Vad är Foursqare då? Tja, jag reggade mig idag, så jag har knappt hunnit testa. Man kan säga att det är en sorts Gowalla, för den som känner till det. Gowalla köptes ju sedermera upp av Fejan och las ner förra året.

Foursquare skapades 2009 i USA, förstås. Det är en sorts socialt nätverk, baserat på lokalisering. Alltså man anger var man befinner sig i världen. Genom att göra detta kan man såväl få som ge tips om ställen att besöka. En av grundarna, Dennis Crowley, skapade som del av sin avhandling ett liknande nätverk, Dodgeball. Detta köptes av Google 2005 – och las ner fyra år senare.

Idag har Foursquare 20 miljoner användare (siffran är från april 2012). Hälften av användarna finns utanför USA.

Precis som med Twitter, till exempel, kan man använda både dator och smartphone-app när man använder Foursquare. Fast eftersom man använder mobilen kan man lägga in nya ställen genom att använda dess GPS-funktion. När man checkar in i Foursquare eller får en badge, till exempel, kan man alltid pinga detta på Twitter och Fejan – om man vill. Man kan få ganska roliga utmärkelser, till exempel bli Mayor (ungefär borgmästare) på ett ställe om man är den som har checkat in där flest gånger under en viss period.

Några Foursquarebadges.

Men vad ska man ha Foursquare till? Tja, särskilt användbart är det om man säljer varor eller tjänster, skulle jag tro. Det tar inte så mycket tid i anspråk att sköta Foursquare för det egna företaget, men det kan ge ganska bra utdelning. Det kan räcka med att man lägger in några enkla tips, till exempel var man hittar parkeringsplatser, men du kan också lägga in erbjudanden.

Nöjda kunder ju är för det mesta ganska lojala. Foursquare bygger lite på detta att kunderna går in på vissa affärer/ställen – och kommer tillbaka. För på Foursquare kan användarna förstås lämna omdömen. Skriva några rader, gilla eller ogilla, kanske lägga upp en bild. Användarna kan lägga till vänner från sina kontakter på till exempel Fejan eller Twitter och på så vis sprids deras omdömen om affärer, restauranger, gym – tja, kort sagt de ställen användarna besöker och checkar in på.

Jag ska testa att vara Foursquareanvändare ett tag för att kolla om det dels är nånting för mig som privatperson, dels för min arbetsplats. Jag har checkat in två gånger idag på min arbetsplats och jag har dessutom lagt till en ny plats på kartan, Thaistället där jag lunchade. To be continued…

Livet är kort.

Read Full Post »