Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘joina’

Ett inlägg om styrka och att ha koll på saker.


 

Pippitårta

Pippi, ge mig styrka!

Om det funnes nån jag skulle behöva just nu så är det Pippi Långstrump. Tack, tant Astrid (hon på tjugan), för henne! Eller i vart fall en del av Pippis styrka. (Ändå tackade jag nej till tårtbiten på bilden, ska du veta.) Mitt nya jobb är verkligen spännande och intressant, men fasen så mycket det är att försöka ha koll på. Vissa stunder känner jag mig smått dement. Sen kommer andra tillfällen när jag tycker att det klarnar.

 

 

För att jobbet inte ska bli alltför råddigt just nu har jag angripit en gammal befintlig kommunikationsplan och en dito policy från anno dazumal 2013. Enligt en av de medverkande skaparna av den är den snarare från 2010. Tanken är att förena de tu, en sammansmältning som sparar åtminstone några papper (även om de flesta kanske läser den mest digitalt numera). Idag efter lunch höll jag en liten dragning om mina tankar och funderingar kring planen på ett stabsmöte. Glädjande nog fick jag nickar och bra återkoppling. I övrigt ska jag ansvara för avdelningens webb och intranät och medverka alt. vara huvudredaktör i ett antal webbprojekt för hela universitetet. GULP! Vidare ska jag rycka i en del delikata frågor som kan bli som att trampa i ett getingbo. Men jag är ju så ny och dum och vet inte bättre, eller hur? (<== ganska retorisk fråga) Kort sagt: det är mycket nu. (Pippi, ge mig styrka!)

Det känns som om jag inte riktigt hinner med privatlivet. Det är som att ha en skog framför ögonen, en skog som gör att jag inte ser ens det närmaste gänget träd. Högen med böcker som ska läsas och recenseras växer, jag hinner inte höra av mig till/träffa mina vänner och Fästmön som jag vill och önskar och jag får INTE glömma bort att fixa en present TILL Mors dag (jag måste ringa mamma i kväll eller i morgon också) och att städa och tvätta bilen Mors dag – den ska besiktigas dan därpå! Alltid lika pirrigt. Förra året blev bilen underkänd för att en av tre bromslampor slutade fungera typ samma dag bilen skulle besiktigas. Men jag slapp besiktiga om den och jag såg till att få den trasiga lampan utbytt pronto.

Träd

Hej träd! Jag försöker se er.

 

Grönsaker och vegetariska enchilladas

Många grönsaker idag också och vegetariska enchilladas till lunch.

Idag vid lunchen hörde vännen H av sig per sms. Jag har tänkt så mycket att jag vill träffas, bland annat för att jag har en liten SAK åt H och för att H har det tufft på flera sätt än ett just nu. Jag skulle just avsluta mitt ätande och gå och ringa H, när enhetschefen och avdelningschefen joinade mig och slog sig ner vid mitt bord. Då kan en liksom inte resa sig och gå och ringa… Men det var både trevligt och bra att få prata lite med dem. De ville nog kolla läget med mig, tror jag, och det var omtänksamt. Jag gillar dem båda, i alla fall än så länge. Sinsemellan är de väldigt olika. Samtidigt är de två starka kvinnor. Genom åren har jag haft så många dåliga chefer att jag borde vara luttrad. Nu känner jag mig aningen hoppfull. Det kändes till exempel inte alls fel att benämna min särbo Anna – det är ju det hon heter. Rätt tillfälle kom och det blev naturligt att inte göra nån stor grej av det.

I morgon får jag i alla fall besök igen på jobbet, denna gång av ovan nämnda vännen H som kommer och fikar med mig på eftermiddagen. Det ska bli roligt att få visa mitt nya, fina jobb, men det ska också bli roligt att ses. Det är rätt många jag saknar just nu…

När partner och vänner nu nämnts, vill jag också framhålla vännen Agneta, som jag har hållit vänstertummen för idag. Jag hoppas att Västerås var en givande stad att besöka, hö hö hö, Agneta fattar vad jag menar. Övriga får sväva i ovisshet.

Det är dags för en macka och under tiden fundera över vad jag ska ta tag i närmast. Läsa? Mamma? Duscha? Städning, renbäddning och matlådelagning blir det den kommande helgen. Vilken typ är DU – Utelunchare eller Matlådeperson??? Berätta gärna i en kommentar så jag får skäl att gå tillbaka till datorn då och då under kvällen.

Matlåda

Typisk matlåda.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett svårt fall av påssjuka

Ett inlägg i vilket Tofflan slår rekord. I shopping.


 

Voododocka i nya jobbväskan

Missunnsamma kan sluta läsa nu – och se upp för nålar…

Ja jisses anoga! Vad säger du om sex (6)… TIMMAR PÅ STAN??? Det är baske mig rekord för en Toffla! Och inte en enda gång gnällde eller pipplade hon. I stället blev hon ett svårt fall av påssjuka. Jag, som egentligen mest skulle köpa mig en ny jobbväska och kanske, kanske en plånbok, slog på stort idag och satte sprätt på ett par tusenlappar. Minst! Och nu vet jag att vissa kärringar (ja, det är bara kärringar som är missunnsamma, aldrig några karlar!) tycker att detta är förskräckligt skrytigt, men faktum är att jag fick en generös födelsedagspeng av min mamma och jag köpte bara nödvändiga saker. Eller i vart fall saker som skulle ersätta andra saker som har varit trasiga i några år eller är slut. Så du som läser och bara känner dig negativt inställd – sluta genast läsa. Och passa dig så inte en och annan nål hamnar i min voodoodocka, den som numera sitter på min nya jobbväska!

Ett svårt fall av påssjuka var det… Eller vad tycks om detta slutresultat:

Påsar

Påssjuka…


Men vi börjar från början… Fästmön 
och jag tog bussarna in till stan där vi strålade samman i en korsning. Min resa gick bra, jag blev bara irriterad på folk som konstant och högt snackar i sina mobiler. Vi inledde med att besöka Sandys på Vaksalagatan. Och detta besök var det flera syften med: dels ta en fika och lägga upp planerna för dagen, dels hälsa på bossen. Rent och fräscht och gott kaffe var det på Sandys. Som en riktigt fin bonus – förutom kramarna från bossen (som kanske inte alla får..?) – kan gästerna ladda sina mobiler – olika laddsladdar erbjöds i en liten laddstation. Utmärkt service! Eftersom vi kom direkt från frukostborden, i princip, mäktade vi inte med nåt tilltugg till kaffet idag, men nästa gång… DÅ!

Detta bildspel kräver JavaScript.


När shoppingplanen så var uppgjord 
skred vi till verket. Och faktiskt var det inte bara jag som bar hem påsar, även Anna gjorde det. Hon fick bland annat en urban minimizer och det får du googla på. Själv fick jag min allra första Ingmar Bergman/tvåhundralapp på Twilfit när jag köpte svindyra underkläder från Calvin Klein! Jag blev så uppspelt att bilden blev oskarp.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi fortsatte sen till bland annat Lindex 
där vi tittade på… BabyHattar?! Det är väl det BH står för???

 BHar stora

BabyHattar?!


Mellan underklädesbutikerna
hoppade jag in lite här och var för att kika på jobbväska och plånbok. Plånbok slog jag till på på fel ställe – lite senare under eftermiddagen hittade vi samma plånbok till 20 procents rabatt… Nåja, en kan inte alltid göra lysande affärer. Och mellan skenandet i affärer behövde vi fylla på med energi. Vi gick till min vän Greken på Storken där vi åt fräscht och gott och så nyttigt att min mage naturligtvis protesterade. (Ja, ja, du ska få ostbågar och öl sen, lille vän!). Men jag kan som vanligt inte räkna och vid bordet undrade jag vem som skulle joina oss och nyttja den tredje gaffeln…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Resten av eftermiddagen
sprang vi in och ut i affärer. Medan Anna provade kläder, strosade jag runt… bland underkläder, förstås, och rodnade… På The Body Shop köpte jag mig efterlängtade body butter, men jag vägrade betala för en påse. Den enda affären vi var till idag som skulle ta betalt för en liten jävla påse till min burk. Dåligt, The Body Shop!

Bodybutter kanelkarameller och tuggummi

The Body Shop ville ta betalt för en påse till den lilla runda burken! HA! Jag betalar inte för att gå runt och göra reklam för den affärskedjan, så det blev påsfritt där. Kanelkaramellerna från Barkleys och tuggummina köpte jag på en livsmedelsaffär. 


Innan vi skildes åt vid Centralen,
bjuckade Anna på en sista fika hos Coffeehouse by George. Där hade de varken brickor till fikat eller möbeltassar till fåtöljerna, men OK, mazarinen var god. Före avslutningsfikat hade vi hunnit med en shoppingtur inne på Akademibokhandeln. Där satte jag sprätt på presentkortet från NK* och Marcus mamma, men faktum är att jag har 41 spänn kvar. Och det räcker ju nästan till ytterligare en pocketbok…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Klockan hade passerat 16
när jag låste upp ytterdörren hemma i New Village. När jag låste den hade klockan inte ens slagit tio. Jag slog helt enkelt världsrekord i shopping idag – eller i alla fall personligt bästa.

Sen vidtog bara roligheter. Jag började med att tömma min trasiga gamla plånbok och fylla den nya. I min gamla hittade jag ett helt plockepinnspel. JA, JAG ÄR TANDPETSFETISCHIST!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nästa rolighet bestod i att tömma min trasiga necessär från Lacoste, en röd och grann sak som jag fick en gång när jag köpte parfym. Nu har dess dragkedja varit trasig i några år och jag tyckte att jag kunde kosta på mig en ny necessär med hel och fungerande dragkedja så att alla grejor stannar kvar inuti utan att trilla ut hela tiden. Den nya necessären var liksom plånboken från Björn Borg. Fasen så sportig jag känner mig! (Moahahahahaahaaaaaa, det där var ironi! Jag har aldrig ens hållit i ett tennisracket!)

Två necessärer

Den undre necessären ersattes av den övre.


Därefter blev det dags för jobbväskbyte.
Då insåg jag att jag inte bara är tandpetsfetischist, jag är rätt mycket pennfetischist också. För varför skulle jag annars ha en gedigen samling pennor, de flesta dessutom icke fungerande, i min gamla jobbväska..? Och vid det här laget kan du säkert gissa vilket märke det blev på jobbväskan…

Jajamens!

som Bosse J. sa, Björn Borg. Precis som den gamla, trasiga…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nu känner jag mig rätt trött
och ska vila och bläddra lite i min nyinköpta litteratur. Självklart har jag messat NK och tackat för de fyra pocketböckerna. Kanske sätter jag mig och funderar ut vilken bok jag ska köpa för slanten som blev över på presentkortet… Sen blir det Maria Wern klockan 21 – då slipper en tänka så mycket. Hjärnan har fått mycket motion idag och har många intryck att bearbeta…


Om du har orkat läsa ända hit orkar du säkert skriva några rader i en kommentar om vad DU har gjort idag. Tror jag..?


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om steg och Toalettjakten.


 

fötter

Steg…

Vi pratade bland annat om steg igår. Jag insåg hur väldigt lite jag rör på mig… Vardagar går jag från hemmet till garaget, från parkeringen utanför jobbet till jobbet, från jobbet till jobbparkeringen och från garaget och hem. Men idag på förmiddagsfikat visade det sig att vi var några stycken som faktiskt går en del huset. För egen del går jag nog oftare och ”stör” nån här i huset än att jag mejlar eller chattar. Sen är mejl och chatt bra för vissa saker – och oslagbart när en kommunicerar med kollegor som sitter på annan ort. Och så är det det här med Toalettjakten…

Upptagetlampan är tänd

Här var det upptaget!

Toalettjakten har jag delvis skrivit om förut. I vart fall har jag visat upp de fiffiga upptagetlamporna. Annars är toalettjakten inte nåt direkt roligt. En sitter ju liksom och jobbar till dess att det bubblar i öronen ibland. Det vill säga, det blir tämligen akut nödvändigt att snabbt uppsöka en toalett. Mitt senaste kontor ligger väldigt när en toalett, men du ska inte tro att det är nån fördel. Det är nog husets mest välbesökta toa, för där är rödljuset på i nio fall av tio. NK* har tipsat om att det finns en toa en trappa ner, precis under den närmaste. Ha! Den är också rätt upptagen. Närmast står då promenaden bort i korridoren där jag tidigare satt. Runt hörnet i dess ände finns två (2) toaletter och där kan en kissnödig Toffla ha tur. Fast… hon säger ett och annat fult ord när hon har gått cirka fem av de sju milen dit och det plötsligt… tänds en röd lampa i korridoränden.

Det kan uppstå en del roliga möten under Toalettjakten. Det syns liksom på folks målmedvetna steg vart de är på väg… När två toalettjägare möts kan det också bli springtävling till toaletten. Idag var det en herre i blå tröja som hann före mig, igår torskade jag mot P i vaktmästeriet. Ja, jag får nog helt enkelt börja träna och ta några fler steg om dan…

Idag blev det go-lunch idag i restaurangen tillsammans med NK. (Skönt att få sitta ner efter allt jagande…) Men det blev visst inte bara lekamlig spis utan även andlig. En kan undra om vi hade hamnat på nåt väckelsemöte…

Prästostpaj med bön

Skylten över dagens vegetariska får tala för sig själv…

 

Bulle

Såna här kan jag aldrig motstå…

På eftermiddagen hasade vi ner till restaurangen igen, denna gång för veckans go-fika. Det bjöds på semlor och såna gillar inte jag. Men den gulliga tjejen i restaurangen hörde när jag klagade min nöd på lunchen och hade tagit fram kanelbullar till mig och nån mer som inte tålde mandelmassa. Så omtänksamt! Nu åt jag visserligen en massa smaskens hos Fästmön igår kväll, fast kanelbullar kan jag aldrig motstå. Jag får väl trampa runt några extra steg här hemma. Det behövs nog, för jag – och även NK! – svällde en aning ytterligare vid fikabordet när vår förra chef på plats joinade oss och berättade att vi hade fått beröm, minsann!  Då orkar en ett tag till trots att lönen som kommer den 25:e ser otroligt mager ut denna månad, tyvärr. Jobbar en som konsult är röda dagar och lördagar inga bra dagar ekonomiskt sett, nämligen.

Tvättmaskinen är igångsparkad och jag ska alldeles strax slå mig ner i bästefåtöljen för att se gårdagens Antikrundan och amtatörvärdera. Det blir ett alldeles förträffligt steg in i helgen.


En riktigt go helg önskar jag DIG!!!


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Bultande huvud och snurrande tankar

Ett alldeles för långt inlägg.


 

Min skugga i regnvatten på asfalt

Tredje dan med huvudvärk…

Tredje dan med huvudvärk. Roligare kan en ha. Men det finns ju en fördel med att ha huvudvärk: då vet en att en har ett huvud. Sen finns det andra som mår f*n så mycket sämre än jag, så jag ska verkligen inte klaga. I stället tänker jag positivt (”jag har ett huvud”) och så gissar jag att det handlar om att en massa spänningar håller på att släppa. Att ha levt med kropp och själ i katastrofberedskap i sex år och lite mer än åtta månader – i alla fall periodvis – tar ut sin rätt. Nu får jag snart en frist, en stunds vila. Det tackar jag för.

Det är naturligtvis också massor som snurrar i skallen. Funderingar om hur det ska bli och naturligtvis, om jag verkligen ska klara detta. När en har varit sjukskriven en längre tid fasas en in i arbete försiktigt och under övervakning. När en har varit långtidsarbetslös kastas en in i åtta timmars arbetsdag och förväntas prestera. Men klarade jag det 2011 klarar jag det nu, det vet jag.

Stenkast

Jag kanske får kasta en liten sten på handläggare så hon läser sina mejl…

Sen är det en massa praktiska saker att ta tag i också. Boka om möten och evenemang, till exempel, och försöka få tag i handläggaren på Arbetsförmedlingen. Jag mejlade henne  i onsdags eftermiddag, så snart jag hade fått beskedet. Idag är det fredag och jag har ännu inte fått nåt svar. Förhoppningsvis hör hon av sig och så görs det nån sorts paus. Sen måste jag ju på’t igen, för det här är ju bara ett kortare uppdrag. Eller rättare sagt, jag får naturligtvis fortsätta att söka jobb även medan jag jobbar. Men kanske koncentrera jobbsökeriet till nån eller ett par kvällar i veckan eller en dag i helgen.

En kan väl säga att mobilen och jag har varit väldigt tajta sen i onsdags. Det messas och rings och visst är det roligt att vänner hör av sig när det går bra för en i livet. Men med svarta stunder och nästan total tystnad i färskt minne har jag lärt mig läxan en gång till: jag måste kunna lita på mig själv, att jag kan hantera det svåra på egen hand, för stöd och hjälp är ofta långt borta. Att lära andra vuxna är inget jag vill syssla med. Jag tar det som lärdomar för egen del. Att säga till nån som är i en akut kris, ungefär…

Jag ser dig, jag ser hur du mår, men jag ska bara resa bort några dar/göra lite annat/göra en massa andra saker först en stund, SEN hör jag av mig

… det funkar inte. Livet och döden funkar inte så. Ens ord kan vara avgörande för om en människa hoppar framför tåget eller väljer att fortsätta stångas med livet.

Harskrank

Den här hyresgästen vet ALLA detaljer.

Men… jag blir glad när referenter hör av sig och jag blir glad att jag lyckades tvinga stackars vännen att ringa mig på gamm-telefonen, för jag ville PRATA och FÖRKLARA och BERÄTTA DETALJERNA, allt det som alla inte inte för höra, se eller läsa. Och jag blir extra glad för mejl som mammakusinen B:s igår, allra helst efter vårt ganska deprimerande telefonsamtal i förra veckan. Och så lilla mamma… Efter anmälan har hennes mardrömmar upphört, men hon har inte kunnat sova ändå för att hon är så glad för min skull! Jag önskar så att jag hade lön varje månad så jag kunde köpa henne den där höj- och sänkbara sängen och en ny TV, till exempel. Men nu när jag snart får lön igen måste jag lägga pengar på vinterdäck, annars får jag inte köra bilen i vinter, tandläkaren och optikern. Jag fick en sån generös… uppmaning av fantastiska Karl-Bertil häromdan att gå till optikern, så bara jag får veta när jag ska börja jobba ska jag ringa och boka tid för synundersökning.

Böcker Agatha Christie och Kristina Sandbergs Maj-trilogi

Jag lämnar deckargenren en stund för Kristina Sandbergs Maj-trilogi.


I morse klev jag med bultande huvud
ur sängen, tog en tablett och skjutsade min kära i ösregn till hennes jobb. Hemma igen klev jag tillbaka i sängen och unnade mig en stunds läsning. Jag har just påbörjat den första delen av Kristina Sandbergs Maj-trilogi, Att föda ett barn, som Uppsalaewa var så vänlig och gav mig som bonus när vi utbytte vinster. Det har inte blivit så mycket läst de senaste dagarna, varken böcker eller andra bloggar. En bok för recension är också på väg in, en bok av ytterligare en Uppsalaförfattare.

Bokuppslag och hand

Känslan av att få unna sig en stunds läsning i sängen en vardagsmorgon…


Idag står på mitt schema
att fortsätta göra några ombokningar, att ta hand om tvätt, att gå och handla och att hämta och skjutsa hem Anna till Himlen. Minstingen kommer hem idag och jag låter mor och son få fredagsmysa på egen hand. Själv ska jag se det sista avsnittet av Broadchurch, som jag spelade in på DVD-hårddisken igår kväll. Men i morgon joinar jag familjen i Himlen för räkfrossa med vitt vin.


Jag ska på räkfrossa i Himlen i helgen alltså, men vad ska DU göra??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den sista helgen 2013.


Närå, helgen som har varit
har inte bara varit kass – även om den började med mammas utbrott i fredags eftermiddag… Det har varit skönt att ha Fästmön här, för då är det i alla fall nån som håller mig i handen på natten och som säger snälla saker till mig.

Och mamma är inte elak hela tiden. Igår bjöd hon oss på middag på Restaurang Maestro. Eftersom hon inte har rullstolen med sig och det är för långt att rolla dit tog vi taxi. Bordet var beställt till klockan 19. Jag ringde efter Uppsala Taxi tjugo minuter före. Kom fram till en elektronisk röst som frågade om vi ville ha en bil för färre personer än fyra till den adress jag ringde ifrån. Jag knappade in 1, vilket betydde ja. Sen hade jag ingen aning om när taxin skulle komma och jag hade ju inte heller kunnat be den köra in på gården. Jag fick gå ut, helt enkelt. Dessutom fick jag öppna bommen åt chauffören för han orkade/ville inte gå ur bilen. Men sen kom vi iväg och vi bänkade oss strax före klockan 19 på restaurangen.

Klockan sju

Klockan 19 var vi på plats.


Kvinnan som serverade oss
deklarerade att hon aldrig glömmer nånting, men hon glömde bland annat att

  • tända våra ljus
  • ställa fram en flaska vatten
  • ta fram salt

Men skitsamma – hon var trevlig, maten god och mitt sällskap på bra humör! Anna var söt som vanligt.

Anna

Anna var söt som vanligt.


Mamma hade glömt sina brillor hemma,
så jag högläste menyn några gånger. Mitt sällskap åt fläskfilé i olika former, jag åt kycklingspett. Mycket gott alltihop, inklusive förrätten med vitlöksbröd, oliver och aioli. Till förrätten tog Anna och jag var sin ingefärsdricka, till huvudrätten var sitt glas rött. Mamma höll sig till isvatten.

Mamma

Mamma trivdes.


Min dessert blev en brownie
som inte syns på bilden för all grädde och glass. Men gott var det!

Brownie med grädde glass kex o kolaås

Brownie med grädde, glass, kex och kolaås.


Alla tre tog kaffe
och det smakar så gott på Maestro eftersom de brygger varje kopp för sig.

 Kaffe

Annas kaffe. (Det var bättre ljus över hennes kopp.)


När jag skulle ringa
efter taxi igen började mamma fräsa, så jag blev osäker på om jag skulle ringa eller inte. Men sen fick jag tillåtelse. Jag hjälpte henne ut till bilen, medan Anna kunde gå själv. Vi var hemma strax efter klockan 21 och slängde då på TV:n direkt för att glo på Downton Abbey julspecialen. Mamma gick in till sig och vi trodde att hon svidade om till hemmaklädsel. Nehej, då var det nåt som inte var bra igen, så jag fick truga och tjata lite att hon skulle komma och sätta sig.

Äh! Det är ju snart slut i alla fall, det är ju ingen mening att jag kommer, 

fräste hon.

Då förklarade jag att det höll på över en timme till eftersom det var längre än ett vanligt avsnitt. Tydligen var det rätt metod för hon joinade oss. Anna, som hamnade först vid TV:n, berättade i stora drag vad som hade hänt (inte mycket).

När det blev läggdags var jag glad att kvällen ändå hade varit OK. Dagen idag blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men det var min Nästanbrors dumma sjukdom som ställde till det. Mamma var sur redan i morse (nåja…) vid väckningen som hon bett mig göra klockan tio. Hon vände det till att det var jag som vill få upp henne (vi skulle vara borta klockan 13), när det i själva verket var hon som hade bett mig väcka henne klockan tio.

Ja, ja, det var soligt väder idag och Anna och jag tog en promenad. Mamma låtsades att hon hade sagt nåt om promenad, men märkligt nog hörde varken Anna eller jag det – och det är sant! (Ibland blir jag tveksam över alla elakheter och vad som sägs, antyds och inte sägs, men den här gången hade jag ett vittne som garanterade att mamma inte hade sagt nåt.)

Vi slappade en stund hemma, Anna och jag, innan det var dags att ta en tur till Stormarknaden där Anna skulle handla nyårsmat och jag köpa bakelse till mamma samt namnsdagskort med innehåll.

Under tiden började en av mina blåa hyacinter slå ut… Den har inte dött av alla spydigheter som flyger omkring här, alltså…

Blå hyacint

En av mina blåa hyacinter började slå ut.


Framåt kvällen
hade alla bestämt sig för vad de ville äta. Jag beställde Thaimat som jag åkte och hämtade. Det var gott och smakrikt! Sen var det dags att skjutsa hem min älskade till Himlen med all hennes nyårsmat. Det blir jättetrist att fira nyår på var sitt håll, men det är ju som det är med det. Anna jobbar och dessutom vill hon med all säkerhet hellre vara med sina två äldsta ”barn” än här i skottlinjen mellan mamma och mig.

Jag har köpt kräftor till nyårsafton och tänkte göra en silltallrik till förrätt. Dessert blir päron i konjak med grädde. Och så har vi några goda ostar och kex till… jaa, jag vet inte när.

I morgon ska jag jobba hemifrån mellan åtta och 13. Jag hoppas att tekniken funkar som den ska, annars får jag ge mig iväg. Som det känns nu vore det inte helt fel, men…

Nu börjar mamma bli orolig och jag ska joina henne framför TV:n för att se inspelningen av gårdagens Stjärnorna på Slottet. Jag får väl ta några chokladbitar så jag blir snäll, medan mamma slafsar bakelse (som jag inte gillar).

Hoppas att din helg har varit god!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om musik och kakor.


Ett TV-program
som man kanske inte tror att en Toffla ska gilla, men som en Toffla faktiskt gillar, är Fest hos Bagge Wahlgren. Jag tycker att Laila och Niclas, med efternamnen Bagge respektive Wahlgren, verkar vara både underhållande och lättsamma. Såna där människor som verkligen passar att vara värdpar på fester och middagar. I TV-programmet bjuder de in var sin gäst som de lagar mat och leker tramsiga lekar med. Och som grädde på moset dyker alltid en artist upp och river av en låt, för det mesta på Bagge Wahlgrens hustak…

Igår var det en artist som det har varit ganska tyst om ett bra tag. En tjej som har en gudomlig röst och vars låtar jag störtgillade i slutet på 1990-talet. Men hon tillhörde ett annat liv. Ett liv jag hade då. Många av låtarna förknippade jag med jobbiga händelser. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på CD-skivorna jag har.

Dino

Dino – CD:n som bland annat innehåller To be able to love. Mitt exemplar är för övrigt signerat av artisten också!

Så plötsligt poppade hon upp i TV-rutan igår kväll, drack skumpa med Laila och Niclas och deras gäster Lars-Åke och JosephineJesscia Folker. Kvinnan med den gudomliga rösten, som jag sist hörde typ 1999. I morse följde hon med ut i bilen. Eller det vill säga CD:n Dino, som släpptes år 2000. Det året jag funderade på om jag nånsin skulle kunna älska igen. Nu är det 2013 och jag vet att jag kan älska igen, mer än jag nånsin har älskat älskar jag – Anna. Och det gjorde inte alls ont att lyssna till Jessica till och från jobbet. Inte ett dugg. Det var som att återse återhöra en god vän.

______________________


Över halva veckan är gjord
och jag längtar som tusan efter helgen – trots att jag har massor att göra då. Jag ska köpa julmat, kanske ytterligare ett par klappar och så ska frysen frostas av och hemmet julpyntas. Däremellan vill jag åka ut till Himlen och träffa Anna och ”barnen”.

Det har varit tuffa dagar och det kommer tuffa dagar – på flera sätt och på olika håll. Men i kväll fick jag faktiskt ett telefonsamtal från nån som gjorde mig ledsen igår. Nån som faktiskt bad om ursäkt. Det blev jag glad för.

Anna och jag åt middag på en nyöppnad restaurang här i närheten där man säljer snabbmat. På vägen tillbaka stannade vi till på Tokerian och köpte med oss nåt gott hem – Rocky road-kakor. Du vet såna där kakor med minimashmallows på, såna som ser ut som öronproppar.

Rocky road

Rocky road – kaka med öronproppar på.


Vi hade sån tur
att det var extrapris på tre (3) Rocky road-kakor. Dessutom fanns det bara en kanelbulle kvar. Så med oss hem följde tre kakor och en bulle. Dessa delades nogsamt och förtärdes till kaffe. Nu kommer skiten nästan ut genom öronen. Lätt illamående, alltså… (Understatement of the day.)

Nu ska jag göra dagens surfrunda hos mina Kickor & Pluttar innan jag joinar min darling igen. Och snart är det dessutom läggdags. Vart tar tiden vägen..?


Livet är kort. 

Read Full Post »