Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kopia’

Ett nyttigt inlägg.


 

Nej, jag har inte enbart ägnat mig åt utsvävningar. Det har blivit en hel del nytta gjord också. Igår innan jag for iväg ner på stan ringde jag a-kassan. Hela tre timmars telefontid hade de under onsdagen. En baxnar. De måtte vara helt slut efter arbetsdan. <== ironi! I vart fall var det en skön känsla att ringa och säga att jag har fått jobb. Ändå tyckte de att jag skulle skicka in en kopia på mitt nya anställningsbevis. Eh? Varför då? Jo, får att systemet kräver det. Men sen kom handläggaren på att systemet inte kommer att kräva det. Jag skickar in mitt sista a-kassekort för två veckor nu på måndag, samma dag jag börjar jobba. Dessa två veckor har jag varit helt arbetslös. Inga underliga så kallade deltidsdagar som a-kassan kan dra av alltså. Så jag slipper. Gentilt. <== ironi! (Hade inte tänkt skicka in nåt i alla fall.) Det fick mig att undra ännu mer vad alla handläggare gör på a-kassan när det är systemet som kräver in intyg och Arbetsförmedlingen som ansvarar för att arbetssökande söker tillräckligt med jobb och aktivitetsrapporterar. I vart fall ska det bli skönt att slippa både a-kassan och Arbetsförmedlingen. Nu. Ett tag. (För alltid, kan en väl inte hoppas på, luttrad som en är.) Det första jag ska göra är att byta fack. Vision är inte det vassaste facket i Sverige, om en säger så. Sen ska jag vänta på att få besked på alla jobb jag har sökt. Den lilla <== ironi! högen här nedan består av ansökningar som jag ännu inte fått svar på. Kanske blir det en svart lista på en blogg nära dig framöver på arbetsgivare som skiter i att folk lägger ner tid och kraft på att skriva ansökningsbrev.

 Sökta jobbhög som väntar på svar

De här ansökningsbreven vill jag ha svar på.


Tänk att det är så stört omöjligt 
att försöka ta sovmorgon så här de sista skälvande dagarna i livegenskap-arbetslöshet! I morse vaknade jag klockan 5.30 och tolv minuter senare gav jag upp försöken att somna om. Medan Kristus flaxade upp till himlen grottade jag ner mig i en bok om ett fiktivt mord i antikens Rom. Boken var en av dem som Återbruket skänkte sina kunder förra sommaren när alla böcker var gratis under ett par veckor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

St Paulia

Det blommar i sovrummet.

Men till sist blev jag rastlös och steg upp. Jag tog tag i min strykhög som vuxit till tre maskiners tvätt. Trots det var den inte alltför hög. Under strykningen kom jag på att jag inte hade gjort april månads räkningar, så jag tog en paus för att kolla. Eh ja… Minnet är gott, men kort, för jag hade gjort räkningarna. Det har jag inget som helst minne av, dock. Läskigt. Efter strykningen tog jag itu med att sortera lite papper och rensa bort saker från skrivbordet. Det var skönt. Ett varv med vattenkannan har jag gått. Då upptäckte jag att S:t Paulian, som jag fick av Elliot Hund och köpte för att ha på förra jobbet, blommar igen i sovrummet.

Den här röda torsdagen blev det också en tur ut till Förorten. Jag hämtade Fästmön när hon slutade jobba och vi åkte för att proviantera på ICA Solen. Men tänk… där säljer de nåt så exklusivt som… ANDFÄRS!..

Andfärs

Andfärs säljes på Solen!


Naturligtvis hade jag lite BAKtankar 
med att skjutsa hem Anna. Dels hade jag paket och kakor till födelsedagen från yngsta bonusdottern att hämta och så hade födelsedagsböckerna från Anna levererats från nätshopen. Men bäst av allt var nog att sitta på Annas balle* och dricka nybryggt kaffe och äta en glass…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Självklart blev det lite kattgos 
innan jag åkte tillbaka hem till New Village för ett maratonsamtal (53 minuter) med mamma. Katterna var med oss ute på ballen, men de tyckte nog att där var för varmt. Citrus visade sig vara en blomälskare och åt såväl penséer från i år som torr lavendel från förra året. Och lite av min glass. Mini gick strax in och la sig på kökssoffan i stället. Lucifer fnattade mest runt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag ska kika på mina födelsedagsböcker 
och öppna mitt paket. Kakorna tar jag till kvällskaffet. Det finns fortfarande chans att gissa på galgen, för övrigt. Klicka på bilden nedan så kommer du till tävlingen!!!

Galge roligt du kom

”Roligt du kom” står det på galgen, men vad står det på den bakom??? Klicka på bilden och gissa i tävlingen!


*Annas balle = Annas balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om papper, nervositet och glömska, bland annat.


 

Höghus

Jag har redan varit på utflykt och bland annat tittat på detta hus.

Att a-kassan både ger och tar när en är arbetslös det känner jag till sen länge. Trots att en får ersättning från dem måste en betala avgiften varje månad. Tidigare var avgiften åtminstone nedsatt för den som är arbetssökande. Det är den inte längre. I stället höjdes avgiften under hösten, om jag inte minns fel.

Pengar är en sak, papper är en annan. Det senare är nåt som a-kassan uppenbarligen älskar. När en ansöker om a-kassa ska en fylla i en särskild blankett samt skicka in arbetsgivarintyg, också det på en särskild blankett som a-kassan tillhandahåller på sin webb (fungerar bara att fylla i med vissa webbläsare). Jag blev glatt överraskad för ett tag sen när allt verkade gå så smidigt. Tills idag, dårå…

I morse innan jag började mitt jobbsökeri loggade jag in hos a-kassan för att fylla i ett a-kassekort. Förvånad noterade jag att jag hade två olästa meddelanden. Det ena var en specifikation på sex dars utbetalning. Det andra var en anmodan att inom ett visst antal dagar skicka in kopior på anställningsbevis. Eh..? Det räcker alltså plötsligt inte med arbetsgivarintyg på särskild blankett, det ska skickas in ytterligare papper. Eller kopior på. Precis som om en har en kopiator i sitt hem. Det har inte jag. Har du? Intressant är också att a-kassan uppenbarligen tror att en ska kunna gissa/lista ut att det ligger meddelanden och väntar på Mina sidor utan att få nån som helst signal om detta, varken via e-post eller sms. Så dåligt!

Amaryllis

En källa till glädje i dessa väntans nervösa tider.

Det blev lite bråttom eftersom meddelandena hade legat ett tag och jag anmodades att skicka in papper med snigelpost inom en viss tid. I detta läge var jag så tacksam att jag både har bil och snälla kamrater. Med bil tog det mig ändå över en timme att fixa det hela, men utan en snäll kamrat med tillgång till kopiator hade det inte gått. Så jag har redan varit ute en tur i det snöblandade aprilregnet. Det inbjuder inte precis till nån mysig utflykt. Kallt och eländigt var det och jag fick ta både tjocktröja och handskar.

Här hemma har det inte hänt mycket sen igår. Men det är betydligt mer färgglatt än utomhus i alla fall. Amaryllisen är fortfarande väldigt röd och grann och en stor källa till glädje för mig så här i väntans nervösa tider. Jag är så nervös och pirrig att jag glömmer hälften – samtidigt som jag försöker lugna ner min lilla mamma som är ännu mer nervös och dessutom orolig. Jag skulle ha tagit med en liten sak till en vän i morse när jag var på utflykt, men det glömde jag bort i all hast. Morr! Ändå är jag ett år yngre idag än vad jag blir i morgon…

 

Mia och Kockis 1976

M och Kockis för 40 år sen.

Nån som däremot blir ett år äldre idag är min gamla kompis M. I kväll blir det ett sedvanligt telefonsamtal. Vi brukar ringa varandra två gånger om året, ungefär, på våra födelsedagar. Det blir alltså två dar i rad. När bilden här intill togs, för 40 år sen, var vi ett ganska stort kompisgäng. Nästan alla tjejer fyllde på våren. Mjölkis började i slutet av mars, sen kom Brocco, M och jag i april och så C i maj. Det var bara FEM som hade födelsedag i december. Och det var tur för henne, det, för vi hade ju nästan inga pengar kvar på våren att köpa presenter för!

Glass och digestive

Glass och digestivekex – söndagsmiddag.

När en uppnår de åldrar vi nu har kommit till firar vi inte så mycket. För min del kommer delar av familjen i morgon eftermiddag och jag ska försöka ordna nån tårta till dess. För säkerhets skull köper jag en färdiggjord. Nu äter ingen av oss så mycket tårta, så det blir bara en liten en. Jag tror inte att min mage uppskattar alltför mycket grädde och sött, nämligen. Fast den gillar glass. Igår blev det vaniljglass med krossad choklad och tre digestivekex till middag. För tillfället tillåter jag mig att äta vad som helst – bara det går ner och bara det sker utan smärta.

Alldeles nyss fick jag ett sms om ett annat projekt som gått om intet. Det var jag emellertid inställd på, för det utlovade svaret före påsk har alltså dröjt fram till idag, det vill säga över en månad efter påsk. Det svider trots allt lite, men samtidigt ser jag inte detta som

helt kört.

Det är ett givande och tagande genom hela livet och just nu grämer det mig oerhört att jag inte blev en givare idag utan glömde bort.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ändå rätt färgstarkt inlägg.


 

Jordgubbar och flingor

En bra start på dan.

Idag stod ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen på mitt förmiddagsschema. Därför gav jag mig ledigt från jobbsökeriet fram till eftermiddagen. Och så laddade jag med fil, cornflakes och några härliga jordgubbar. De senare hittade jag hos ICA Solen häromdan för endast 12 kronor asken. En behöver få i sig lite nyttigheter också, C-vitamin framför allt. Och numera är jag ju inte med och slåss om elva kilo frukt i veckan på jobbet…

Jag tog förstås bilen. Arbetsförmedlingen ligger sen några år tillbaka inte längre mitt i stan utan i ena utkanten. Det fanns emellertid ingen ledig parkeringsplats utanför Myndigheten, så jag parkerade i hamnen. Jag hade tagit gott om tid på mig och hann därför ta den lilla extra promenaden i det ganska sköna aprilvädret. Men sen blev det stopp i entrén. Arbetsförmedlingen öppnar inte förrän klockan tio och det var då jag skulle ha mitt möte. Entrén fylldes på med allt fler människor. Till sist stod vi som packade sillar. En karl slog mig på benet med sin kasse hela tiden. Jag blängde surt. Han fortsatte slå. En av de senast inkomna unga damerna trängde sig fräckt före mig med flera när väl portarna öppnades. HA! Jag behövde i alla fall inte köa vid kundmottagningen, utan kunde gå direkt till väntrummet en trappa upp. Långnäsa!

 Utsikt från fönster på AF

Trist(a) utsikt(er?). Jag trodde nästan jag satt i häktet.

När jag stod nere i entrén och motvilligt gosade med kreti & pleti slogs jag plötsligt av insikten att jag inte hade min legitimation med mig. Det vill säga, jag hade inte plånboken med mig!!! Hos Arbetsförmedlingen brukar en jämt vara tvungen att legitimera sig. Mobilen var däremot med, så utan glasögon trixade jag ihop ett mejl till min handläggare som jag skulle träffa där jag beskrev läget. Inget svar…

Men allt gick bra, vi har ju träffats förut, och jag behövde inte legitimera mig. Min handläggare var vänlig nog att ta ett par kopior på några arbetsgivarintyg först. Intygen skulle visas upp och registreras också. Sen pratade vi, mest jag, i nästan en timme. Främst om mig, men även om situationen på Arbetsförmedlingen framöver (när alla flyktingar får uppehållstillstånd) liksom det havererade (?) projektet Arbetsförmedlingens nya webbplats… Och även om miljonerna har rullat för Arbetsförmedlingen och utsikten genom fönstret i det lilla kontoret där vi satt var rätt trist (jag fick känslan av att sitta i häkte!), blev det ett bra samtal och en god dialog. Min handläggare må vara svår att få tag i för det mesta, men när vi väl träffas och/eller snackar är i alla fall jag nöjd efteråt nästan jämt.

Vid elva-tiden strosade jag ner till hamnen igen för att hämta bilen. Ett sms tidigare hade gett mig informationen att en vän befann sig på Fågelsången. Tyvärr var det ganska meningslöst för mig att kolla om h*n var kvar eftersom jag inte hade nån plånbok med mig. I stället stod jag en stund i solen, såg in mot Stadsträdgården, söp in den blåa himlen, Fyrisflodens skitiga vatten och skränet av en och annan mås.

Träd i Stadsträdgården sedda över Fyrisån

En stunds njutning av blå himmel, framför allt. Stadsträdgården på andra sidan floden.


Det vete 17 när jag kommer dit igen, 
men in till stan ska jag redan i morgon kväll. Då blir det nog både otrist och färgstarkt och framför allt ska plånboken få följa med…

Men när jag kom hem… hade änglarna landat… Mer om det senare!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett måndagsexemplifierat inlägg.


 

Den här måndagen blev verkligen ett riktigt måndagsexemplar redan från start. Innan jag åkte till jobbet skulle jag fylla i och skicka in mitt sista tvåveckorskort till a-kassan. Gick det bra? Nej. Var det enkelt? Nej. Problemet även denna gång är att jag började jobba mitt i en vecka. Såna utsvävningar finns det inte utrymme för i a-kassans små boxar. Jag fyllde i arbetslös måndag, tisdag och onsdag och därefter arbete torsdag och fredag. När jag sen kom till lördag och söndag, då en kontorsråtta som jag är ledig, blev det också problem. Till sist kryssade jag i

Förhinder

Pböter 800 kr

Idag kostade den så kallade gratisparkeringen mig 800 spänn.

Det kändes varken rätt eller bra, men vad skulle jag göra? Vidare besvarade jag meddelandet som kom in för ett tag sen och skrev att Arbetsförmedlingen gjort rätt, jag arbetar sen den 24 september och bla bla bla. Där stod inget om nåt arbetsgivarintyg, men när jag hade fyllt i kortet såsom jag gjort, uppmanades jag att sända in ett sånt till a-kassan. Som tur var hade jag låtit göra en kopia vid kontraktsteckningen i Stockholm den 23 september. Jag vek därför ihop den och stoppade den i ett kuvert som jag frankerade och adresserade till a-kassan. På väg från parkeringen nära jobbet stoppade jag brevet i en gul postlåda. Ja, jag parkerade på samma gata som i fredags, det är tillåtet att parkera där, men jag ställde bilen betydligt högre upp. Jag har ingen lust att bli nästan påhoppad av arga gubbar i eftermiddag igen. På grund av detta ställde jag mig för nära en korsning. När jag skulle åka hem satt det en p-bot om 800 kronor på bilen. Jättekul – NOT!!!

Vi var två som stod utanför huvudentrén och huttrande väntade på nån icke-konsult som kunde släppa in oss. Vi konsulter kommer nämligen inte in i byggnaden före klockan åtta. Detta är ett litet problem, eftersom jag måste komma tidigt till jobbet för att få parkering. Men än så länge är det ändå skönt att få en stunds frisk luft. Väl inne i byggnaden och på mitt kontor hade jag inget för att jag hade halvstressat iväg hemifrån efter a-kassetjafset: jag var en av några som inte hade kontakt med nätverket. Måndagsexemplar av den här måndagen var det alltså även på jobbet. Irriterande, men inte nåt att hetsa upp sig över. Det fanns ju kaffe i automaten och en kollega hade med sig urgoda kanelbullar med rosa pärlsocker.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Våra duktiga IT-tekniker
jobbade på bra och efter nån timme, en och en halv, kunde jag gå till min dator för att arbeta. Under tiden hade årets Nobelpristagare i medicin utsetts och nyheten att Henning Mankell hade avlidit spridits.

Jag lagrar inget lokalt på min dator och det finns naturligtvis både för- och nackdelar med detta. Fördelarna överväger emellertid – vi är ibland flera som jobbar med samma saker. Tyvärr visade det sig att jag saknade vissa mallar. Medan jag väntade på installationen började jag jobba ändå. Det kändes ju som om jag inte hade gjort nånting på hela förmiddagen! Nu har jag lämnat Dalarna i tjänsten och befinner mig på västkusten, faktiskt i vännen Grethes trakter. Där finns också en del lustiga namn. Lustigast hittills är Balltorp. Ja, jag har snuskig fantasi samtidigt som jag är pryd – en märklig kombo. Men jag undrar också om en käftkross hör hemma i Tandvärksgruvorna, som jag ramlade ner i i fredags…

Nu har jag lyckats ta mig hem utan att nåt har hänt. Parkeringsböterna har jag lagt in för betalning och det var ju tur att jag vann 750 kronor på en Trisslott igår – det täcker ju nästan böterna.

I morgon väntar nya äventyr. Vi får besök av huvudredaktören från norr och jag har förstås tusen frågor som jag hoppas redaktören har lika många svar på. Om inte får jag muta med nåt gott från min kontorsliga lilla frukt- och godisskål.

Fruktassiett

Kontorslig frukt- och godisskål.


Har DU haft ett måndagsexemplar till måndag eller har din dag varit bara toppen??? Skriv gärna några rader och berätta innan utrymmet tar slut. Det är bara åtta procent kvar nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ofungerande saker.


 

Det är skönt att vara hemma igen. Jag var så trött igår kväll att jag gick till sängs direkt efter att ha sett hur Vera försvann in till doktorn. Det var säsongsavslutning, men jag hoppas förstås på en fortsättning. Ett kapitel i min bok på gång lyckades jag ta mig igenom innan ögonlocken föll tunga över mina ögonglober.

Skallen är full av intryck som jag nu bearbetar på mitt eget sätt. En del av det var att skriva om Nora-trippen igår. Det mesta av trippen var en härlig upplevelse, men naturligtvis var bägaren inte utan smolk. Inte nog med att en snubbe tjafsar om 150 kronor, Clark Kent* är lite sjuklig också. Jag skjutsade hem Fästmön igår efter resan och det var då jag upptäckte det. Det blev gamla vägen hem och naturligtvis blev det stopp vid järnvägen. Jag stannade, stängde av motorn och skulle hissa ner fönstren i framsätet med fönsterhissarna. Bara en fungerade, men tack och lov var det den vid förarsidan.

Regn på bilrutan 2

För att tänka positivt är det tur att fönsterhissen slutade funka när rutan var uppe och inte nerhissad. Det regnar ju liksom av och till här…

Hemma i garaget kollade jag så passagerardörren, att den var stängd och hyfsat ren. Inget hjälpte. Idag kollade jag på nätet. Det kan vara ett kretskort som är trasigt och ett nytt sånt kostade 2012 ungefär 7 000 kronor, exklusive arbete. Glad blev jag INTE över att läsa detta, förstås. Nu står det väl inte på förrän AC:n pajar och då blir det problem. Dörrarna fram i bilen har bara fönsterhissar och inga manuella ”vevar”. Fönstren till passagerarsidan sköts med reglage från förarsidan, men också från passagerarsidan. Men inget funkade, det var totalt dött. Om man ska tänka positivt är det väl att jag får vara glad att fönstret är stängt och inte öppet. Det hade ju varit betydligt värre om det inte gick att få upp…

Men det är inte bara bilen som är behäftad med fel. Här i mitt hem försöker jag blunda för att kranen i tvättstället på toa läcker. Den behöver en ny packning, men vaktis sa att tvättställsblandaren är så gammal att den nog går sönder om jag försöker byta packning. Alltså skulle hela blandaren behöva bytas. Även den ena kranen i badrummet har börjat droppa, så det behövs väl bytas där också. Tusenlappar…

Kvitto från Preem

Tankat hade jag gjort, men inte fått nån räkning.

På tal om bil hade jag inte fått nån bensinräkning. Därför ringde jag Preem, där jag har plastkort, dan innan vi skulle åka till Nora. Jodå, faktura var skickad den 13 juli, men nädå, det måste ha blivit nåt fel, för en och en halv vecka ska det inte ta för ett brev med snigelpost att komma fram. Jag fick via e-post en fakturakopia så jag kunde betala. Lite senare under onsdagen hittade jag plötsligt i min postbox… en räkning från Preem! Den mänskliga faktorn måste ligga bakom och som jag ser det har det antingen delats ut till fel postbox och legat hos nån granne ett tag eller så har posten fördröjt leveransen på annat sätt. Jag är trots allt glad att jag löste det i tid innan förfallodatum. Att få betalningsanmärkning när man är i min situation är INTE det bästa… (Nåja, jag blev faktiskt telefonintervjuad senare på onsdagen, så vem vet, min situation kanske förändras snart…)

En tredje grej som inte funkar som den ska är bakgrundsbilden på Twitter. Där måste jag då och då gå in i designinställningarna och spara om. Irriterande, men knappast nåt jag kan göra nåt åt… Fast jag har lust att bara skrika…

Varför funkar det inte bara som det ska?!

Doro Phone Easy 624

Mamma tycker tycker att den nya mobilen, en Doro Phone Easy 624, inte är särskilt easy att klara av…

Jag uppfattade det som om mamma kände likadant igår när jag ringde. Det var nio år sen på dagen som pappa dog och jag hade förväntat mig en ledsen mamma. Nja, hon var mest upprörd över att hon inte klarar av sin nya mobil och att hon fått en påminnelse om elräkningen. Den förra fick hon hjälp med av nån, men ska få lite mer hjälp på måndag; den senare fick hon ringa om själv. Telefonköer, förstås, men sen visade det sig att det hade blivit nåt fel och räkningen är betald. Hon blev rekommenderad att ta autogiro, så blankett skickades och nu ska lilla mamma fylla i den. Blanketter kan vara krångliga och jag hörde förtvivlan i hennes röst. Själv är jag 30 mil bort och kan inte hjälpa med varken mobil eller räkning.

Utöver detta hade en av mammas miljoner kusiner ringt och lämnat ett dödsbud: en av kusinerna har varit svårt sjuk och gick bort i veckan. Mamma, själv skröpplig**, fick i uppdrag att meddela äldsta faster – eller om hon tog på sig dig själv – samt mammakusinen B. Äldsta faster är nästan 100 år och man vet aldrig hur en sån gammal människa tar ett dödsbud. Alltså fick mamma ringa dottern, mammakusinen K. Vidare hade en kusin flyttat utan att meddela mamma, vilket gjorde henne nästan mer upprörd än dödsbudet.

Detta pratade mamma om i 20 minuter innan hon frågade hur det var med mig. Då hade min glädje över Nora-trippen nästan hunnit gå över, men jag sa

Ja, jag har varit i Nora…

Och så berättade jag mycket kort om våra upplevelser och sa att vi kunde prata mer i morgon (det vill säga idag). Jag tänkte att nåt att äta, lite sömn och vila skulle ge mig mer ork och tålamod, liksom.

Mugg med kaffe

Ytterligare en senapsmugg med kaffe innan husmor slår till.

I morse sov jag ända till klockan nio. Sömnen blev bara störd ett par gånger under morgonen av några hastiga uppvaknanden, men jag tvingade mig att stanna i sängen. Så man kan säga att jag har sovit i nästan tio timmar. Helgen ligger blank framför mig. Jag tvättar just nu och ska väl fortsätta dan med att hänga tvätt.

Nästa vecka har vi en födelsedag i familjen. Nån riktigt bra idé till present har jag inte, men det är nåt jag måste ta tag i typ nu. Eller snart. Om jag bara får mitt trötta jag att funka som det ska… Jag tror det blir ytterligare en senapsmugg med kaffe innan den här husmodern orkar slå till. Det blir en lugn dag hemma idag, annars. Min intention är att läsa – om inte nåt annat slutar fungera och jag måste ta tag i det genast, vill säga…


*Clark Kent = min lille bilman

**skröpplig är östgötska och betyder sjuklig, risig om människor

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att det kan vara osäkert vad som är gratis, men ett gott skratt kostar ju ingenting. 


 

Litteratur till en positivist med norskt ursrprung.

Den rätta boken till min ordvitsande vän med norskt påbrå.

I förra veckan bestämdes det lite hastigt att jag skulle stråla samman med vännerna Ingela och Gunilla här i Uppsala i söndags. Eftersom jag visste att Gunilla hade fyllt år ett par dar före vår träff – och för att hon är en sån god och positiv vän – ville jag försöka hitta en liten present. Det blev ett av ärendena i fredags.

Jag hade bestämt mig för att försöka hitta en bok. Gunilla och jag har väldigt… divergerande intressen. Hon gillar till exempel sport och jag gillar böcker. Det händer att vi driver med varandra och oss själva då och då, för jag avskyr verkligen allt som har med sport och idrott att göra och Gunilla är inte överdrivet förtjust i böcker. Detta till trots har vi roligt när vi ses och vi ser INTE ner på den andra för att den inte gillar samma saker som en själv. Men jag ville ju vara en god vän (sic!) och försöka utöka Gunillas hemmabibliotek. Jag letade och letade efter ”rätt” bok. En lång stund höll jag i en mycket djup och seriös bok som har stor betydelse i mitt eget liv. Fast nej. Det är ju det här att vi är så olika, Gunilla och jag. Boken har stor betydelse i mitt liv. Jag la tillbaka boken.

En av de sista anhalterna i fredags innan vi for hem och tog helg, Fästmön och jag, var Återbruket. Du vet, stället där jag kraschade glasdörrar så killen i kassan PRUTADE på de två bokhyllorna jag köpte. Där hittade jag nu också den perfekta boken: Norgehistorier. Perfekt därför att Gunilla är en ordvitsare OCH har norskt påbrå. Framme vid kassan hos Återbruket finns en korg med diverse böcker som är gratis. Jag stod och rev en stund i den men hittade inget jag ville ha. Därför vände jag mig till tjejen i kassan för att betala boken som skulle bli en födelsedagspresent till Gunilla.

Nej, nej, den är gratis!

svarade hon.

Va? Är det säkert?

sa jag.

Jorå, försäkrade tjejen i kassan, varpå jag tackade och Anna och jag lämnade butiken. När vi kom ut sa Anna:

Hon trodde nog att du hade valt boken till Gunilla i den där gratiskorgen!

Alla böcker gratis på Återbruket

ALLA böcker gratis på Återbruket just nu…

Självklart var det så! Trodde jag… Men… igår tittade vi in på Återbruket en stund och då såg vi – här och var – RÖDA skyltar där det stod att ALLA böcker är gratis… Typat, när jag hade gått och fnissat åt och skämts lite över att jag hade lurat en loppis. Så eh ja… Även en kommunikatör kan missa väsentliga skyltar… Nu vet du, Gunilla, ifall du läser det här inlägget, hur fruktansvärt svindyr din present var!!!

Det här med skyltning är förresten inte alltid så… lätt. Ibland är skyltningen så minimal att man inte hittar, ibland är den så… total att man liksom… blir tyst över övertydligheten. Som skyltningen på Social Ekonomi Uppsala

Skylt på Social ekonomi Uppsala

Eh… ja… Vi kände oss både välinformerade och välkomna. Ingen risk att vi gick vilse i affären.


Skyltning är ju ett sätt att kommunicera
med kunder, rabattkuponger är ett annat. Idag med posten fick jag en kupong från stans nyaste ICA Maxi. Om jag tolkar texten rätt skulle jag i princip kunna åka dit, fylla en kasse med varor för 100 kronor, lämna fram kupongen i kassan – och enbart betala för kassen. Eller? Hur tolkar du texten? Tänk på att kommunikation är svårt…

Rabattkupong ICA Maxi Gnista

Rabatt 100 kronor när du handlar för minst 100 kronor, innebär..?


Ett ställe där det inte är gratis är Motalabron. 
Jag tycker ärligt talat att det är skit, på ren svenska. Vill man leda bort trafiken från Metropolens lilla trånga centrum, över vattnet, söderut ska man väl inte ta betalt för det?! Men det vill Trafikverket. Och Motalabron är häftig att köra på. Därför kostade mamma och jag på oss att åka på bron tur och retur när vi skulle besöka vännerna i Aska i påskas. Enligt skyltar skulle räkning komma med posten. Det var den 5 april vi korsade bron. Jag kan inte påstå att jag har väntat och längtat efter räkningen. Jag glömde bort den. Men så idag hittade den vägen ner i min postbox. Räkningen på infrastrukturavgiften – ja, det heter så! – för färden över bron var på… tio kronor. Alltså, det måste ha varit så mycket dyrare än en guldpeng att ta fram räkningen, skriva ut den, stoppa den i ett kuvert och skicka den med snigelpost till mig…

Infrastrukturavgift 10 kr

Infrastrukturavgift på 10 kronor för vår resa fram och tillbaka över Motalabron på påskdagen.


Man skulle i detta sammanhang kunna ha sagt

Det var bättre förr!

Men faktum är att det inte var det. För till och med på 1700-talet fick Byhåleborna betala broavgift för att färdas på den då befintliga bron över kanalen, Storbron. Utveckling? Nja…

some things never change.

Bara broarna och deras ägare…

Bropeng Storbron

Kopia av en bropeng från 1787.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att gamla texter är mer varaktiga än nya.


 

Karl den XIIbibel

Den här öppnade vi i eftermiddags.

I eftermiddags hade mamma och jag bestämt oss för att titta i gamla böcker. Framför allt var det den stora Karl XII-bibeln som hägrade, för den har jag aldrig tittat i. Vad jag minns. Mamma minns annorlunda. Vem som har rätt kan man träta om ifall man vill det.

Den gamla boken var jätteskör och dess pärmar lossnar nästan från ryggen. Så det gällde att vara försiktig. Vi la den tunga boken på matsalsbordet och öppnade och bläddrade så försiktigt vi kunde. Vi skulle nog ha haft bomullshandskar på oss, men det hade vi inte.

Min farfar var en klok och noggrann man. Han hade samlat en massa klipp om bibeln generellt i en plastmapp som låg inuti. Där låg också kopior på brev han skrivit till just den här bibelns ägares släktingar samt svar från dem. I farfars ägo kom bibeln 1940 i present på 40-årsdagen. Han fick den av en diakonissa från S:t Petersburg ursprungligen, men som arbetat tillsammans med farfar i kyrkan i Finland. Hon hade även känt farfars pappa och hans farfar, liksom sonen, min pappa. Fyra generationer… Diakonissan hade för övrigt i sin tur fått bibeln för lång och trogen tjänst av familjen Munck.

På 1940-talet var Finland i krig. Till slut blev situationen ohållbar för den lilla familjen. Det fanns varken mat eller kläder och pappa kunde inte gå i skolan. Pappa kom till Sverige som krigsbarn i början av 1940-talet. Men den gamla bibeln kom hit med farmor och farfar när farfar 1944 fick tjänst som pastor i Linköping i Sverige.

Inuti bibeln hade de tidigare ägarna nedtecknat uppgifter om giftermål och barn. Min duktiga farfar har sen tytt kråkfötterna och skrivit rent dem på skrivmaskin. Vad jag kunde se hette bibelns första ägare Eric Holmberg. Han har skrivit i boken att han gifte sig 1744. Farfar har skrivit rent texten och lagt till att Eric Holmberg avled 1748. Att vi vet att det är Eric själv som har skrivit beror på att han har skrivit i jag-form. Alltså måste bibeln vara från 1700-talet. Karl XII-bibeln kom ut 1703, men jag hann inte se tryckåret på boken som låg på mammas matsalsbord. Jag försökte fota så mycket jag kunde av försättsbladen, breven, klippen etc, men mamma blev otålig och irriterad över att jag skulle fota ”allt” – vilket medförde att jag inte kunde just fota ”allt”. Vad jag hann uppfatta hette den senaste ägaren före farfar Munck. Kopplingen till familjen Bernadotte var att en prinsessas farmors mor eller nåt ditåt varit gift med denne Munck. Farfar skrev till prinsessan Bernadotte och fick ett mycket nådigt svar.

Den gamla bibeln hade intakta metallspännen så att den gick att stänga ordentligt. I övrigt var den så skör att jag tyckte att ryggen sprack lite för varje gång vi rörde vid boken. Därför vill jag inte öppna den igen och ta fler bilder. Men nån gång i framtiden ska jag öppna den igen och då ska jag dokumentera ”allt” på riktigt, jag lovar!

Här är några av de bilder jag tog av vår Karl XII-bibel:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Lite senare telefonerade jag med Fästmön
Under samtalet utlovade jag ett recept som jag hade på datorn. Trodde jag. Det visade sig att det inte fanns ett enda recept på min dator, inte heller på den USB-sticka jag hade med mig. Troligen är alla recept jag hade på gamla datorn… bara borta… Jämför det med en Karl XII-bibel från 1703…

Igår letade mamma och jag efter två andra gamla religiösa skrifter. ”Nån” hade flyttat på dem från mammas ”gömställe”, men jag lyckades hitta dem. Nu förvaras de på ett ställe som vi båda känner till. Ett tag, hoppas jag, i alla fall. Tills nån gömmer dem igen. Vi bläddrade även i dessa idag och de var betydligt mer hanterbara än Karl XII-bibeln. Den här silverasken innehåller bibelord:

Silverask med bibelord

Silverasken med bibelord är lite mindre än Karl XII-bibeln och ryms lätt i min handflata.


Men nya testamentet på engelska 
var totalt omöjligt för mina ögon att läsa – trots att den lilla asken faktiskt innehåller ett förstoringsglas, tro det eller ej:

Nya testamentet på engelska

Nya testamentet på engelska klarade inte mina ögon av att läsa. Men jag bläddrade i den lilla bibeln i alla fall. Vi tror att den kom till Sverige med pappas farmor Mabel som var från England.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »