Hagel och drivis eller drivvis med hagel

Ett inlägg i vilket det haglar – på flera sätt än ett.

---

 

En trevlig överraskning från min förra arbetsgivare.

Igår fick jag en trevlig överraskning med snigelposten. Och då menar jag INTE PostNords konstiga kort med nån sorts ursäkt över företagets dåliga service. Nä, jag menar fönsterkuvertet från min förra arbetsgivare. Detta kuvert innehöll nämligen semesterersättning för tre dar. Inte nog med att semesterpengar haglade över mig. När jag sen kollade mitt bankkonto hade a-kassan satt in lika mycket och en femhundring till för sex arbetslösa dar. Det innebär att jag har 7 100 kronor att leva på i maj.

MEN… Eftersom jag fick två löner i slutet av mars – konsultlön betalas ut i efterskott, medan månadslön ju vanligen betalas samma månad – och semesterersättning från konsultföretaget ska jag inte klaga. Jag satte undan en rejäl slant. En del av den har gått till presenter till ett födelsedagsbarn, en annan del till kläder till mig själv och några böcker, förstås. Särskilt mycket mat har det inte gått åt den senaste tiden, så det finns pengar kvar som täcker månadens sedvanliga räkningar inklusive extraräkningen från rörmokaren.

Jag klarar mig en månad till, alltså. HURRA! Men en kan väl säga att en inte blir rik av att gå på a-kassa, om nu nån trodde det, trots att ersättningen höjdes i höstas. Nu fick jag ju bara för sex dar – nästa gång bör jag få för 20 dar. Men ändå. Det handlar om så lite pengar att jag har svårt att tänka mig att nån frivilligt skulle försöka lura till sig dem.

Igår gjorde jag inte många knop, inte fler än jag måste. Jag är fortfarande svag och magen är bråkig. Jag försöker äta lite och ofta, men igår gjorde jag en blunder. Vädret är nämligen rätt jobbigt och irriterande – det kan vara strålande sol på morgonen, som snabbt och plötsligt avlöses av ösregn. Eller som idag – hagel och snöblandat regn.

Hagel eller snö mot gräset idag. Nä jag vet. Det syns inte så bra på fotot, men jag både såg och hörde det.

 

Månen var fantastisk igår kväll! Min mobilkamera gör den naturligtvis inte rättvisa.

Därför erbjöd jag mig att hämta Fästmön efter jobbet klockan 21 och skjutsa hem henne, så att hon kunde komma i säng i vettig tid eftersom hon började jobba tidigt i morse. Lite mer än en timme var jag ute. Behållningen av den trippen blev, förutom pussar, att jag fick uppleva en helt fantastisk måne.

Men sen blev jag ju lite frusen OCH lite hungrig när jag kom hem. Ganska sent intog jag därför två rostade mackor med brännvinsost – och ett glas rött. Ett glas var vad som fanns kvar i flaskan från förra lördagen. Vinet, som då blev en besvikelse, smakade mycket bättre till den starka, lagrade hårdosten igår!

Det borde ha stannat därvid, men det gjorde det inte. Tofflans karaktär är svag. Nåt mer vin blev det inte – jag kämpade med det enda glaset under flera timmar – men jag åt… choklad. Mintchoklad som var kvar sen förra lördagen. Jag åt inte bara en ruta eller en rad – jag åt upp rubbet…

Kaffe och läsning i sängen medan jag inväntade att smärtan skulle släppa.

Jag såg på film på TV igår kväll så jag kom sent i säng. Som vanligt vaknade jag vid åttatiden, i morse var det skåps-/garderobsdörrar som nån smällde i upprepade gånger. Och jag hade ont i magen. I tarmslutet, det vill säga nedtill på vänster sida. Därför inväntade jag dagen – som för övrigt är Världsbokdagen! – och att smärtan skulle gå över i sängen med kaffe och min bok på gång samt lite Wordfeud. Så småningom klev jag upp, tog en dusch och intog fil med linfrön. Därefter blev det en viss output, även om det inte direkt haglade i toaletten, så att säga. Den värsta smärtan släppte emellertid och jag dras nu bara med en svagt molande värk och en tarm som endast småkrampar nån gång i timmen.

Halva dan har redan passerat och om några timmar ska jag hämta Anna igen. Då måste vi åka och köpa nån sorts middag. Jag vet inte vad jag kan tänka mig för egen del, men den får inte innehålla varken hagel eller choklad. Det tror jag inte Anna vill äta heller.

Medan jag funderar över mateländet packar jag då och då ner nåt i min väska. Mot slutet av nästa vecka bär det ju av neråt landet. Jag ser inte fram emot begravningen jag ska bevista, det lär bli mycket svårt. Gott blir det i alla fall att träffa lilla mamma och få överlämna skyddsängeln från Sister of Pain.

Innan jag rundar av vill jag skicka ett stort GRATTIS till framtiden till vännen Agneta och hennes Jonka. Även om jag personligen inte är odelat glad (jag är självisk) över det hela är jag glad för er skull!

Övriga läsare önskar jag en trevlig lördag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att odla sina intressen

Ett inlägg om intressen. MINA intressen, förstås, det är ju MIN blogg.

---

 

Frukost.

Ja nu var det länge sen jag la ut en bild på LINFRÖN, så det börjar jag det här inlägget med. Inte så att linfrön är nåt av mina intressen, snarare har det blivit nånting nödvändigt. Uppblötta i vatten över natten äter jag dem i min frukostfil. Det smakar inte gott, men det gör gott. Tarmen hälsar och tackar, så att säga.

I morse vaknade jag emellertid med lite värk igen. Men jag vaknade inte av värken utan av att nån i huset spikade en halv minut. Hantverksintresse är inget dåligt intresse, men varför måste det alltid odlas tidiga morgnar i huset där jag bor? Jag sover sisådär om nätterna. Det har fått till följd att jag vaknar tidigt, men somnar om. För dagen brukar jag sen vakna runt klockan åtta numera. Tidigare var det sju. Jag har bestämt mig för att inte vara så hård mot mig nu när jag går omkring med en dum mage. Nåt alarm ställer jag inte, jag vaknar av egen maskin – dock inte i morse, alltså.

Kaffe måste jag ha varje morgon och förmiddag. Den här koppen intog jag dessutom igår eftermiddag i Gamla Uppsala.

Förutom linfrön är kaffe nånting jag bara måste ha varje dag. Jag brukar perkolera sex koppar som jag sen dricker under morgonen och förmiddagen. Det är då jag är som mest aktiv med att leta lediga tjänster, skriva ansökningsbrev och såna saker. Då kan jag med ganska gott samvete ägna eftermiddagen åt mina intressen – även om jag alltid är tillgänglig när det handlar om jobbsökeriet!

När kommer hon fram till det där med intressena då? undrar du säkert. (Jag ser hur du nickar.) Nu. Från en dryck till en annan, tänkte jag, så det skulle bli en snygg övergång. Jag älskar vin. ÄLSKAR vin. Men det ska vara rött, fylligt och helst italienskt! Dessvärre kan jag inte odla det intresset så mycket för tillfället. Rödvin påverkar min tarm negativt. Nu dricker jag det inte hinkvis utan det blir ett eller två glas till maten eller ostarna. Om magen sköter sig, kan hon möjligen få ett halvt glas till kvällen. Vinet må vara mindre bra för tarmen, men bra för mitt blod! (Du som läser här fattar varför jag aldrig behöver gå till doktorn, va? Jag ställer mina egna diagnoser och behandlar med egenvård i stället. Det är billigare.)

Orkidén får sitt fredagsvin/sin fredagsfika. (Tänk bort diskhon etc!)

Men kanske följer jag min orkidés exempel och dricker vatten. Orkidén och jag fyller år nästa vecka. Då har den bott hos mig ett år tack vare vännen Agneta. Den första tiden var den lång, vacker och blommade med flera gula blommor. Sen liksom… säckade den ihop – bara för att vakna till liv igen nu i vår!!! Jag är verkligen inte nån orkidéexpert, men jag älskar blommor. När det gäller orkidén har jag därför tagit hjälp av både mamma, som alltid lyckas med sina, och vännen B som kan ”allt” om och som samlar på orkidéer. Det var till exempel B som tipsade mig om att orkidén ska ha vatten

som inte är för kallt och inte för varmt.

Det får den. Varje fredag ställer jag ner den i diskhon efter att ha hällt upp lite vatten som inte är för kallt och inte för varmt.

I mitt hem finns ytterligare 47 krukväxter. När det gäller blommor generellt händer det att jag utnyttjar Belgiska Anna, hon som är ett levande uppslagsverk när det gäller blommor. Sen har jag andra vänner också, som Lucille, på vilka det kliar så mycket i fingrarna av lust att KASTA en och annan av mina växter att de då och då förser mig med nya exemplar för att liksom tränga ut de mindre bra. Försöken lyckas emellertid inte – mitt hem är öppet för ALLA krukväxter. Härom året fick jag flera kraftiga pelargoner av Lucille. Och visst är de vackra nu när de också börjar blomma i morgonsolen i köket?

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Molnen hopar sig och mörkret sänker sig. Vad passar bättre då som sällskap än en riktigt spännande deckare?!

Förutom blommor, som jag gillar att fota också, har det väl inte undgått dig att jag har ett stort intresse av böcker och litteratur? De intressen som tar största delen av min fritid är att skriva och att läsa. Jag hade en intressant diskussion för ett tag sen med Johanna, som bokbloggar, om det här med att ta sig tid för läsning. Vi upplever båda två att vi ibland får försvara oss för att vi gillar att läsa och för att vi läser mycket och ofta. Vi blir till och med kritiserade för att vi har böcker i våra bokhyllor i våra hem… Jag kan bara beklaga dem som inte inte läser och som inte har böcker hemma – deras liv måtte vara ganska… futtiga och torftiga. Böcker för mig är inte bara ett intresse, de är vänner som alltid är tillgängliga och sällskapliga och resor i fantasin till verkliga platser eller fiktiva. Och nu när molnen åter hopar sig på himlen och mörkret sänker sig… tänker jag… läsa…

 

En riktigt go’ fredagskväll önskar jag Dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Matfixerad och jagad av det förflutna

Ett smått matfixerat inlägg med en touch av det förflutna och en del teknikstrul. Det vill säga… om livet, helt enkelt/komplicerat.

---

 

Den ljuvligaste middagen på länge.

När en har problem med magen är det inte ovanligt att en blir matfixerad. För tillfället har jag svårt att få i mig fast föda igen, men igår bestod middagen av en underbar leverpastejmacka. Jag tuggade långsamt och i en evighet, kändes det som. Det gick bra. Det gjorde inte ont/ondare i magen. Jag tog en till. Om du visste hur ljuvligt dessa mackor smakade… Och för att de skulle bli lättare att smälta avnjöt jag inte sedvanlig litteratur vid middagen, utan även den var i en lättare form – veckans TV-tidning.

Magen vägrar emellertid fortfarande att samarbeta. Därför gjorde jag igår kväll iordning en liten pyts med linfrön i blöt. Genom att lägga fröna i blöt blir de geleiga, nåt som är bra för tarmen. Tar en bara linfrön som de är på till exempel filen kan de däremot verka än mer stoppande!

Linfrön i blöt över natten.

 

Festmåltid med fil och linfrön. Detta krävde dock en deckare.

I morse vaknade jag ännu tidigare än igår. Klockan visade 5.21. Vid sex-tiden gav jag upp försöken att somna om och klev upp. Satte mig vid datorn och sökte några jobb. När klockan hade passerat sju startade jag en maskin tvätt. Sen gick jag med dammvippan – aprilsolen lyste skoningslöst upp varje dammkorn idag och sånt står jag bara inte ut med. Belöningen blev frukost, en riktig festmåltid (^== ironi).

Jag gillar att Instagramma och därför finns flera av bilderna i det här inlägget att se på mitt Instagramkonto också. Jag gillar också att min operatör Telia numera inte drar nån surftid när jag Instagrammar. Hur somliga kan få detta till en yttrandefrihetsfråga begriper jag icke! Det är väl bara att tacka och ta emot – om en är Teliakund, vill säga. Är en inte det kan jag förstå att somliga blir sura. Men min mobil krånglade idag och stängde ner sig och startade om just under Instagrammandet – och samtidigt som jag fick ett spännande sms och Wordfeudade lite. Ja, alltså jag fattar. Det är åldern. Åldern på mobilen. Den blir tre år i sommar och det är väl ungefär hela dess livslängd…

Åldern kan däremot inte min webbläsare skylla på. Jag uppdaterade den igår kväll för jag tyckte att den uppförde sig dåligt. Inte fan hjälpte det. Idag har den bara krånglat ännu mer. Så då sitter jag med två webbläsare igång samtidigt. Teknikens under, my ass!..

Samkörs inte register och patientjournaler?

Ovanpå teknikstrulet, som jag dock lyckas komma runt rätt hyfsat, känner jag mig smått jagad av det förflutna. Det är inte så att jag inte vågar se bakåt, men nu har det gått så lång tid att jag främst vill se framåt och verkligen lägga vissa saker bakom mig. Det började med att det kom ett brev från Sjukstugan i Backen – med en inbjudan till undersökning av ett organ som de opererade bort för ett antal år sen på mig! Tack för påminnelsen, liksom… Men hallå! Samkörs inte registren på nåt sätt med patientjournalerna? Hur svårt kan det vara när såväl register som journaler är elektroniska?!

Ett av gårdagens möten rev också upp en del av såret från Det som hände, fast inte så att det gjorde alltför ont. Men när en snubbe från Arbetsförmedlingen ringde idag och ville lämna mig som kandidat till en tjänst inom Organisationen, kunde jag hålla mig för skratt. Som om jag skulle vilja jobba inom Organisationen som förstörde det liv jag en gång hade?! Jag fick behärska mig rejält, men jag ville ju inte skjuta budbäraren (han kunde ju inte veta), så jag försökte förklara och fick acceptans. Annars tycker jag att det är jättebra att Arbetsförmedlingen nu tycks jobba lite mer förmedlande! Fortsätt med det – fast tipsa mig inte om tjänster inom Organisationen…

Efter chocken tog jag att varv med dammsugaren där jag verkligen använde vida gester, allt för att bli av med det som gjorde så ont. (Hur fan kan det fortfarande göra så ont?)

En av böckerna i de många bokpaketen från Karin var Varför gråter inte Emma?

Mitt liv går vidare, men vänt har det inte gjort än. Det har emellertid Emma Jangestigs liv gjort och henne tänker jag titta och lyssna på i kväll när hon samtalar med Anja Kontor i När livet vänder. I september 2011 läste jag boken som Emma skrev tillsammans med journalisten Magnus Wennerholm, Varför gråter inte Emma? (Den som har lånat boken får gärna lämna tillbaka den!!!) Även om jag inte tyckte att boken höll nån högre litterär klass än medel var jag naturligtvis gripen av ödet. Så här nästan fem år senare minns jag trots allt ändå mest givaren av boken, Karin. Karin, vars bokpaket trillade in då och då under några riktigt tuffa år. Både bokpaketen och Karin var enormt uppskattade. Men Karin is no more. Hennes liv tog slut alltför tidigt.

 

 

Fiskbullar av torsk från Bornholm i hummersås… Vi får se om de slinker med behag i kväll. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv.

Och detta leder mig över till det faktum att jag far neråt landet på en begravning i slutet av nästa vecka. Livet är kort för en del, långt för andra. Har det kvalitet spelar kanske inte längden nån större roll. Jag fick sällskap till Tokerian av en granne som undrade om hon inte vid nåt tillfälle kunde få följa med neråt Metropolen Byhålan, eftersom hon har en bror i krokarna. Självklart får hon det! Nästa vecka blir det emellertid inte, men nästa gång. Så hon lurade mig att köpa en ny sorts fiskbullar i stället. Se där, nu är jag tillbaka till det här med maten. Fiskbullar av torsk i hummersås blir kvällens gastronomiska höjdpunkt. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv – snygg-orange!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Däckad

Ett däckat inlägg.

---

 

Under måndagen kunde jag läsa lite i alla fall.

Medan vissa ministrar har avgått (föga förvånande) har jag gjort mitt bästa för att piggna till. Men det är svårt. Lika däckad som på söndagen var jag inte under måndagen och jag bytte under täcket i sängen i sovrummet mot ovanpå gästsängen i gästrummet. Värken kom och gick. Den är inte värre, men så snart jag äter… Ja fy, det går inte! Jag provade med fil och müsli för nu måste tarmen få nåt med substans att jobba med. Under en timme på måndagsförmiddagen trodde jag att jag skulle dö. Aptiten är helt borta – och det är väl inte så konstigt. Jag vet ju att det gör ondare i magen när jag äter. Samtidigt kan jag inte rekommendera den här bantningsmetoden. Ett kilo på en dag är liiite för mycket för snabbt. Ett par muggar kaffe har gått bra och i övrigt är det mineralvatten, Pro Viva fruktdryck och vatten som gäller fortfarande. Av nån underlig anledning är jag enormt sugen på leverpastej och om jag orkar ska jag försöka köpa hem det under tisdagen. Och så har jag bestämt att kontakta läkare om värken inte minskar tisdag kväll.

Två paket kom, varav det blåa sparas till en speciell dag.

Måndagen försvann i ett nafs och det var inte för att jag hade så roligt. Ett framsteg var i alla fall att jag kunde läsa korta stunder. Vidare tog jag itu med min strykhög. Strök den i etapper. Magen tyckte att det var riktigt skönt att jag stod upp, samma tyckte ryggen. Och jag är glad att jag blev av med en måstegrej. Men när jag hade duschat och var helt slut efteråt på eftermiddagen undrade jag om jag nånsin blir kvitt magen. Kanske kan doktorn amputera den?

Måndagens post var däremot lite rolig. Förutom reklam och två räkningar kom två paket. Det ena innehållet får jag förstås betala för, men det andra ska jag spara till en speciell dag nästa vecka.

En smygtagen bild på Agneta när hon ska cykla hem i regnet och blåsten.

Fast jag har inte bara snälla kamrater som skickar paket. Jag har snälla kamrater som ställer upp och hjälper till. I regn och blåst cyklade vännen Agneta hit efter jobbet och baxade in mina sommardäck i bilen. Att jonglera med däck är nämligen inget jag kan utföra just nu. Jag fick bjuda på en slät kopp kaffe, men det blev också tillfälle att lämna över den blålila skyddsängeln till vännen. Agneta står inför stora förändringar i livet och vi turas om att hålla tummen (den vänstra, förstås!) för varandra. En skyddsängel kan då vara bra att ha. Fästmön fick sin i lördags (regnbågsängeln) och vad jag förstår funkar den – hon trillade inte ner från sin balle* när hon monterade nätet som ska hindra orädda katter från att försöka flyga efter fåglar

När du läser det här sitter jag antingen på bilverkstan eller på ett annat trevligt ställe. Jag är nog lika nervös var jag än sitter. Men Clark Kent** ska få sommartofflor på, hans bromsar ska kollas och så ska två garantiåtgärder utföras (fönsterhissar respektive airbag) under förmiddagen. Tur att jag har en bra bok med mig och kan surfa gratis på Instagram och Twitter! Tack Telia! 

På eftermiddagen väntar ett helt annat äventyr…

*balle = balkong
**Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Var var solen, sa du..?

Varning för kiss och bajs-snack!

Alltså, Fästmön rapporterade från under sin pläd (hon känner sig förkyld och om jag känner efter lite, så…) att typ

alla

hade varit ute och gått i solen under söndagen. Vi undrade var den solen fanns nånstans… Till och med folk här i Uppsala hade varit ute i solen. Konstigt, solen måste ha lyst över hela stan UTOM över New Village… Jag gick ute med soporna framåt kvällen och då lyste förstås solen – bakom månen…

Den här bilden tog jag strax före klockan 18 igår kväll och det enda som lyste då var gatlyktorna och månen (fast solen lyste ju bakom månen, förstås).

Anna lät mig prova på hennes chili con carne pollo, alltså gjord på kycklingfärs i stället för köttfärs. Det var verkligen underbart gott!!!

Chili con pollo. 

Under hela måltiden talade vi om sånt som rör tarmar, blåsor (nej, Sis, inte klänningar!) och toalettbesök. Hoppas bara att bönorna inte gör att vi har ljudliga konserter på våra arbeten idag. Inte vet jag hur vi halkade in på avföring samtalsämnet, men vi pratar rätt ofta om kiss och bajs. Eller jag gör det. Jag tror att Anna blev ganska lättad när hennes mobil ringde. Det var… katten Maxi som ringde från Morgonen! Vi fick oss ett gott skratt, in fact, nachochipsen sprutade ur käften på mig. Nej, nåt vidare bordsskick har jag inte, det förstår du säkert nu.

Lite kex och goda ostar (som luktar rätt bajsigt! 😛 ) samt gröna druvor fick avsluta söndagsmiddagen, till vilken även intogs rött vin. Det satt rätt gott…

Tofflans osttallrik.

Söndagskvällen avslutades med tredje delen av Brottet på TV. Anna hade legat och glott på avsnitt ett och två samt två avsnitt av Dicte (femte delen går i kväll).

Hur ser måndagen ut? Tja, jag ska fortsätta bygga Husets webbplats och så ska jag försöka få tid med M för ett strategisnack igen. På onsdag väntar ju avstämning med prefekten på institution 2.

Försöker med alla medel, främst vitlök, att mota en förkylning som är på ingång – den som Anna fick igår. Till kvällen blir det broccolifritters med dipsås och där har man inte precis bara sprungit förbi med vitlökspressen. Man har stannat. Länge.

Vad har du för recept mot förkylning???

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg tillbaka: Dag sex hemma

Ytterligare ett inlägg fullt av SKITDÅLIGA, OSKARPA AJFÅNBILDER!!! 😥

Det var skönt att kunna ta lite sovmorgon idag – och inte känna dåligt samvete för det. Men allting tar så långt tid för mig, jag är otroligt seg just nu. Fästmön messade på förmiddagen att hon skulle åka om nån halvtimma och jag fick bråttom både hit och dit. Lokalblaskan läste jag på fem minuter och nu har jag bestämt mig: det blir ingen förlängning av prenumerationen. Jag som har varit prenumerant i typ 30 år… Fy vilken dålig tidning det har blivit! Och stava kan de inte heller…

Hört talas om momfusk? Handlar det om fuskande, brittiska mammor eller? Nej, jag har ledsnat på att betala för stavfel och trist journalistik!

Ja, det vill säga… De underbart goda blåbären från Djurö har tyvärr dålig effekt på tarmen. De har satt stopp för output. Så idag fick jag pina i mig müsli i den milda lättyoghurten. Jag hade inte ens börjat äta när Anna kom vid halv ett-tiden…

Usch vad det gick trögt att få ner…

Medan Anna fick kaffe och pepparkakor försökte jag tvinga i mig frukosten. Det gick väldigt trögt. Men när halva skålen var tömd gjorde jag en paus. Anna skulle till Tokerian för att handla och då passade jag på att följa med till soprummet. Det kändes skönt att ha nån med sig åtminstone på turen – returen klarade jag själv. Anna tog den tunga tidningspåsen, jag en lätt påse med pappkartonger.

Egentligen behöver Anna inte äta några pepparkakor, för nån snällare än hon finns inte! Hon hade med sig en burk med kycklingköttbullar till mitt julbord och en burk med kycklingbiffar till nån annan dag. Och julklappar! Så nu har även jag klappar under min lilla gran.

Klappar även under min lilla gran.

Anna gav mig sprutan och sen var det dags för henne att rusa hemåt igen. Nu slipper hon kommit hit mer och ge mig sprutor, för i morgon får de ge mig på sjukhuset. Den sista sprutan ska jag ha på julafton, men den tänker jag skita i. Finns inte nån som vill komma hit och sticka mig i röven då. Och jag vill inte ha hit nån heller!

De senaste dagarna har jag funderat lite grann över det här med kroppen och hur jag ska förhålla mig till min, på sätt och vis, nya kropp. Än så länge ser jag bara ett stort, vidrigt ärr med en massa häftor. Jag tycker det ser hur äckligt ut som helst och har bara med nöd och näppe kunnat ta de två bilder jag har lagt ut här. Jag känner mig trasig, lika trasig som tyget på min kökssoffa…

Känner mig lika trasig som tyget på kökssoffan.

Tro mig, jag är jätteglad att min Alien är borta. Det andra organet som togs bort i samma veva sörjer jag inte heller. Men jag har på sätt och vis blivit en annan. Anna säger att jag har blivit tunn. Det är en överdrift. Jag är fortfarande tjock. Tio kilo minus visade vågen idag, efter att jag hade klämt i mig yoghurten. Viktminskningen är en bonus. Jag vågar knappt känna på min kropp på utsidan. Där under satt Alien och festade på mitt blod. Usch, nej, jag blir bara illamående när jag tänker på det hela!

Klockan 14 hade jag fått i mig frukosten och då hasade jag in i duschen för att tvätta kropp och hår. Jag smorde in fötter, ben och armar med härligt body butter (shea). Vill inte lukta sjuk, smärta och ångest. Och störst av dessa tre är ångest och den lukten får man inte bort i första taget, väldoftande body butter till trots.

Nu ska jag läsa en stund, vila, vila, vila. Tänk om jag kunde komma på nånting mera matigt jag vill äta till middag! Mamma är på kaffekalas och ringer när hon kommer hem. Hon pratar julmat hela tiden och jag lyssnar och får kväljningar.

Hur går det med din julmat??? Vad har du för favoritmat på julbordet???

Livet är kort.

Read Full Post »

Många sätt att dö på, men…

Idag är jag inte go att tas med. Det blir man inte när en av ungarna i huset har stepp- och skrikskola varje morgon mellan sex och sju (samma tid på kvällen, läggdags?). Hade jag varit frisk hade jag köpt ungen två par feta sockar – ett par till fötterna, ett par till käften.

Och så har jag ont, det påverkar humöret. Jag vaknade av ett tryck – och insåg att jag inte hade varit på toa hela natten. Tänk, jag får sova hela nätterna nu! Det är underbart! Kröp tillbaka till sängen en stund innan nästa tryck: tarmen! Ja, den kom igår och vi ska inte ägna den här bloggen åt skitsnack för då blir somliga så upprörda, men… Kan du förstå hur ljuvligt det är att skita när man inte har gjort det på många dar? Det var emellertid premiär redan igår. Eftersom jag inte får i mig så mycket fast föda trodde jag inte tarmen skulle innehålla nåt. Joråsaatte…

Jag har perkolerat lite kaffe och lagt fram dagens lokalblaska för läsning. På dagens agenda står dusch och hårtvätt. Fästmön har ställt in en pall i duschen som jag kan sitta på om jag inte orkar stå. Men bara tanken på att stå i en kvart, 20 minuter gör mig trött, så jag väntar ett tag.

Anna dyker upp vid 15-tiden med nyponsoppa, TV-tidning och för att sticka mig. Men sen måste hon fort hem till De Utsvultnas Skara. Den stackarn, hon får fara som ett torrt skinn! I nyår hoppas jag att jag mår mycket bättre och då ska hon få vila här och jag ska försöka pyssla om henne så gott det går.

Nu ska jag försöka snyta mig. Det är inte roligt. Det gör ont att ta i. Igår nös jag och trodde att hela jag sprack som ett korvaskinn i ugnen. Men se dö tänker jag inte ännu!

Förresten påminde mig Anna igår om att det finns många dumma sätt att dö. Här hittar du några:

Livet är kort. Gå inte bort än, lille Per!

Read Full Post »

Vi är fulla av… bakterier

Medan en i familjen satt och läste högt ur Bajsboken, kontrade jag med en artikel om bakterier i Dagens Nyheter. Och ärligt talat vet jag inte vilken text som var äckligast.

Forskare har nämligen upptäckt att vi människor har bakterier överallt – i näsan, bakom öronen, i tarmen och i slidan. Det är i alla fall dessa ställen forskarna har fokuserat på. (Kanske därför de inte hittade bakterier i snoppen, eller?)

På den där ostbågen kryllade det nog av bakterier sen… Tur att jag inte la tillbaka den i skålen.

Men det är tur att bakterierna är så små. De är nämligen mycket mindre än en mänsklig cell. Trots det kan det finnas tusentals bakterier hos en enda människa. Enligt forskarna är

[…] Tandfickor och tarmar […] som tropiska regnskogar – rika ekosystem med många hundra olika sorter. Slidan hos en frisk kvinna är mer som nordiska tallskogar med en mer artfattig och begränsad flora. I slidan dominerar mjölksyrebakterier, som trivs i sur miljö och själva bidrar till att höja halten av syra. […]

Men bakterierna är bra att ha också. De bryter ner vissa ämnen i kroppen, som kolhydrater och fett och de bildar vitaminer och ämnen som ställer in immunförsvaret i näsan, på huden och i slidan. Och vi ska nog komma ihåg att vi med antibiotika och frenetiskt handtvättande även tar bort de goda bakterierna. Antibiotika är för övrigt verkningslöst på virusinfektioner.

Read Full Post »