Hur kommer det sig att man verkar oberörd efter en svår händelse? Att man inte gråter ihjäl sig när ens båda barn blivit mördade mitt framför ögonen? Den frågan dryftas i Varför gråter inte Emma?, en bok skriven av journalisten Magnus Wennerholm tillsammans med Emma Jangestig, känd som ”Arboga-mamman”. Tack, Nurse Rached, för det var en av böcker i det senaste bokpaketet från dig!
Ja… varför gråter inte Arboga-mamman?
En kväll blir Emma och hennes två små barn attackerade i sitt hem. Emma blir svårt skadad och småttingarna dör. Hur överlever man en sån händelse som mamma? Emmas har minnesproblem. Hon förtränger. Och det är ju självklart svaret! Det är så man klarar att gå vidare. Emma gråter inte. Hon visar inga känslor alls, till att börja med. Men hon kräks. Hon kräks när hon hålls isolerad i väntan på polisförhör och rättegång.
Det är svårt att begripa, svårt att ta in händelsen som beskrivs i boken. Och ja, jag tycker att det är konstigt att Emma inte minns, att hon inte gråter och att hon sen plötsligt får minnesbilder av tyskan. I mångt och mycket upplever jag också denna bok som en sorts försvarsbok. Emma kommer till tals genom en journalist och hon vill så gärna förklara sitt agerande och uppträdande, sånt som kan verka konstigt i folks ögon.
Jag har själv varit med om svåra händelser – dock inte av den här svårighetsgraden! Men jag vet hur förträngning funkar. Man förtränger för att överleva, för att kunna gå vidare. Det måste vara så. Och minnena av upplevelsen/upplevelserna är luddiga och oklara – en del klarnar så småningom, annat förblir i ett töcken.
Detta är långt ifrån ett litterärt mästerverk. Bitvis känns det som riktig kvällstidningsjournalistik. Det drar tyvär ner betyget som ändå blir medel. Ämnet är angeläget och fallet synnerligen intressant!
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Jag har också läst den här boken, grät floder rätt igenom. Men visst är det så vi gör när det blir för svårt. Vi kan only take so much, och då portionerar det undermedvetna ut det vi klarar, lite i taget.
Ja, jag grät också när jag läste vissa stycken, men det glömde jag att skriva i inlägget. Och visst är det sant att vi bara kan upp till en viss mängd ”skit” och att det undermedvetna då pytsar ut lite i taget…
Jag recenserade den här boken i somras och tyckte nästan precis likadant som du http://engelwinge.blogspot.com/2011/06/varfor-grater-inte-emma.html
Det är synd att Wennerholm är en sån usel skribent för det förtog faktiskt en hel del av läsupplevelsen.
Kram!
Ja jag tyckite att det förtog läsupplevelsen. Det blir kvällstidningsjournalistik av det hela. Men annars var boken mycket gripande etc. Händelsen är ju hemsk!!
Kram!
Vassego! 🙂
Ja, vi tycker nästan precis likadant om boken. Min recension är väldigt lik din. Trevlig söndag!
Tack! 😛
Nu är jag på nästa bok i ditt paket!
Kramen!
Nu har jag läst din recension också och den skiljer sig en del från min. Jag är inte lika kritisk till skribenten som du och många andra tycks vara. Vet inte varför, men så är det ju med recensioner, att de är det man själv uppfattar när man läser och hur mycket boken vänder sig till just den som recenserar. 🙂
Det var som sagt lite synd att hon valde att låta just den journalisten skriva boken åt henne. En annan journalist/redaktör/författare/spökskribent hade vinklat det mer från kvällstidningsjournalistik till en sann historia, tycker jag. Nu förblir händelserna på kvällstidningsnivå, tyvärr.