Återkoppling och vidare, upp i ljuset…

Ett inlägg om att få bekräftelse, en rosa uppenbarelse och obildade ledarskribenter.

---

 

Den är rätt… unik, J:s gran….

Nä, jag har varken varit på dop eller doktorspromotion idag.  Jag har jobbat. Bland annat har jag premiärbloggat för en nyhetsblogg på jobbet. Bloggen vänder sig till avdelningens anställda och innehåller veckans tio för jobbet viktigaste nyheter. Underlag trillade in i tid och mängd, ovanligt nog. Men förutom det… återkopplingen har varit fantastisk! Min närmaste chef är väldigt bra på och snabb att återkoppla och informera om saker och ting, men idag var hon inte den enda. Nyhetsinlägget har både kommenterats och gillats av övriga medarbetare, som i antal är lika många som hela min förra arbetsplats, ungefär. Dessutom har jag fått feedback via mejl och muntligt. Vilken arbetsplats jag är på… Nån gång i framtiden hoppas jag att jag verkligen får möjlighet och tillfälle att visa upp den. Den alldeles… unika granen här intill får symbolisera mitt nya jobb. Granen hittade jag på J:s kontor under en av dagens vandringar i korridorerna. Jag blev bara… stum… Men självklart ställer jag mig bakom att granen ska med när vi flyttar om ett år till nybygget!!!

Här finns nåt för alla! Armen och handen tillhör en man som heter Ove.

Mitt hörn av huset, som sista tiden mest har varit ”bebott” av chefen och mig, har nu fått en ny permanent manlig medarbetare. Två kvinnliga är på gång in i sommar, tror jag. En man som heter Ove (han heter faktiskt det!) och jag planerar för en fikahörna där den som har lust och hinner kan fika i grupp. Vi har en liten soffa och en fåtölj och vaktis är vidtalad om ett soffbord. Längst in står ett spännande skåp med datorkomponenter. I skåpet finns nåt för alla och det är en fascinerande pjäs som inbjuder till PILL. Utöver gemensamma fikastunder planerar vi att ha ett mingel, troligen efter sommaren. Folk är så glada och trevliga på den här arbetsplatsen, jag har inte sett ett surt ansikte på de tre veckor jag har varit här!

Men nu är det ju fredag och helg, så jobbet och jag får vila ett par dar från varandra. Vad ska jag göra då, när jag inte får jobba, menar jag..? Jag har inlett med att vika tvätt och funderar på att ge mig ut till soprummet i regnet. I kväll ska jag ställa mig en stund vid strykbrädan, men jag ska också säkerhetskopiera filer och förbereda såväl en sista hälsning som en första. Snart händer det saker här… Sen ska jag naturligtvis hälla ner mig i bästefåtöljen och bara läsa min bok på gång och vara fredagstrött.

Snart händer det saker här… Den här ”gubben” hände mig i morse!

I morgon eller på söndag – eller kanske båda dagarna? – ska jag greja med bilen, det vill säga tvätta, putsa och polera den utvändigt och invändigt. Den automatiska biltvätten får göra slitgörat, för det pallar inte mina axlar, men dammsugningen och putsningen inuti gör jag själv.

På söndag ska jag förstås ringa mamma och gratulera på hennes dag, men jag ska också själv öppna en present. Dagen är faktiskt inte bara Mors utan även min (den som fattar, fattar, andra får leva i ovisshet eller gissa)!

Helgen går så fort och snart är jag på jobbet igen för att göra skäl för lönen. (Jag har för övrigt snokat lite och upptäckt att vi var sex personer som intervjuades för tjänsten och jag vann!) På måndag eftermiddag ska jag på ett lååångt möte om ett webbprojekt. Sen blir det bilbesiktningen klockan 18. På tisdag blir det flera möten, på onsdag ett lunchseminarium, möten torsdag och fredag och nyhetsbloggen på fredagen också, förstås… Och sen är det plötsligt långhelg och tre dar ledigt.

Nån som kanske hade behövt lite ledigt NU GENAST – eller en dos allmänbildning och möjligen nån rättstavningskurs – är lokalblaskans ledarskribent. Det här är riktigt pinsamt, UNT…

Hur gör Sverige när Sverige drar jämt? Drar Sverige skåning eller östgöte också? En kan inte låta bli att undra…

Nej, nu ska jag dra vidare och det går upp i ljuset. Den som är med lite får se. Den som inte är med… slipper… Jag lämnar dig med en detalj från den unika granen jag inledde det här inlägget med och så önskar jag dig

trevlig helg!

Hoppas din helg blir både trevlig och unik – precis som granen som detta hänger i!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag skulle bara…

Ett promenerande inlägg med en gnutta självironi över ett råddigt minne.

---

 

Jag skulle bara gå ut med sopberget som väntade i hallen. I det här fallet kom berget (<== soppåsarna) verkligen inte till Muhammed (<== jag), utan Muhammed fick gå fram till det och bära ut det i soprummet efter städning och dusch…

Sopberget väntade tålmodigt i hallen hela förmiddagen.

Men det var så fint väder så jag tog en liten omväg innan jag gick hem. Det finns ännu inga jättevårtecken här, men åh… Jag hörde småfåglarna sjunga! Och snön börjar smälta. Jag hoppas att det inte fryser på…

Snösmältning… Hoppas nu bara att det inte fryser på!

Nä, några vårtecken såg jag inte direkt. Men jag såg Älgen…

Jag såg Älgen!

Och så såg jag fuskfönster i nybygget samt en kvarglömd adventsstjärna i ett äkta fönster.

Fuskfönster och en kvarglömd adventsstjärna i fönstret längst ner till höger.

Sen såg jag TROTS! På skylten stod det

STÄNG GRINDEN!

Grinden var…vidöppen.

Trots!

Fast när jag kom hem såg jag… värsta kvarglömda soppåsen i hallen – kompostpåsen! MORR!

Värsta påsen glömde jag att ta ut – komposten!

 

Sååå… Vad har DU glömt idag??? (Ingen är ofelbar, vet du väl!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tokigt och slugt där ute

Ett omvärldsspanande inlägg.

---

 

Här sitter jag i min rövarkula och där ute händer det minsann saker. Alldeles nyss läste jag att Helge Fossmo, du vet pastorn i Knutby, har fått sitt livstidsstraff tidsbestämt till 24 år. Helge Fossmo blev dömd 2004 för anstiftan till mord och mordförsök på sin fru och på sin älskarinnas make. Den som utförde dåden var den så kallade Barnflickan, Sara Svensson (hon heter säkert nåt annat nu). Sara Svensson hamnade i rättspsykiatrisk vård i Stöllestan efter att ha pratat med bebisröst på rättegången (jo, jag lyssnade) och är redan fri sen länge. Helge Fossmo blev för övrigt även åtalad för att ha mördat sin första fru 1999, men frikändes. Pastorn har suttit i minst tio år (häktningstiden räknas väl in också). Om han avtjänar två tredjedelar av sitt straff innebär detta att han kan bli villkorligt frigiven 2020. Nog tror jag på syndernas förlåtelse, men i vissa fall tycker jag nog att synderna ska ta lite längre tid att förlåta. Inget av detta kännas bra: en mördare som döms till vård och en som bett mördaren utföra dåden blir frisläppt inom en snar framtid… Det är tokigt, i mina ögon. Och chefsåklagarens. Han har nämligen överklagat.

På mitt förra jobb satt jag i kontorslandskap, kan man säga. Eller vi var sex personer i ett och samma rum, det var trångt, dålig luft och fullt av farliga sladdar på golvet. Att prata ostört i telefonen var omöjligt. Man försökte klättra ut till trapphuset för att prata, men där var mottagningen så dålig att samtalen ofta bröts. Fast jag jobbade i en gammal kexfabrik. Psykiatrins Hus i Uppsala är ett nybygge som ofta har kritiserats. Den här gången kommer kritiken från facket och gäller hotad sekretess eftersom läkarna sitter i kontorslandskap. Facket har anmält det hela till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Det som gäller för sekretess är att bara de som jobbar med en viss patient ska ha tillgång till information om sagda patient. Som det är nu ska därför sån information hanteras i så kallade tysta rum. Fast såna finns det inte så gott om och dessutom är rummen ofta inte utrustade med datorer heller, enligt facket. Ledningen säger sig ha utfört ett antal åtgärder för att det ska bli bättre och välkomnar IVO:s inspektion och utredning. Det är tokigt med kontorslandskap, men slugt med en inspektion och utredning i det här fallet, tycker jag.

När vi nu ändå är på jobbet… Jag läste om en undersökning som Sveriges Radio har gjort om chefer som filmar för att hålla koll på personalen. Allt fler ansöker om kameraövervakning på arbetsplatser. Kamerorna ska användas för att förhindra brott, men SR:s undersökning visar alltså att cheferna spinkar på sina anställda i stället. Det är ju inte så roligt om man går på toa, till exempel, och chefen kollar på via streamad film. Men har man inget att dölja, så… Äh, kameraövervakning ska användas för att bekämpa brott, anser jag, inte för att kontrollera vad den egna personalen har för sig. Tokigt, alltså.

I det offentliga lokala rummet beslutade våra kommunpolitiker att IT för Uppsala kommun ska upphandlas. Men efter valet blev det en ny politisk majoritet. Och enligt den tillträdande ordföranden i kommunstyrelsen ska man riva upp beslutet om IT-upphandlingen. Idag använder de flesta av oss datorer även i tjänsten. Det är många problem som kan uppstå. De ska lösas nära, är min uppfattning. Ibland kan det nämligen vara svårt att ens beskriva sitt problem för en IT-person utan att visa. Det var ett slugt beslut att riva upp ett tokigt beslut, enligt mig.

I Metropolen Byhålan reagerar polisen snabbt ibland. Igår kväll larmades polisen till ett flerfamiljshus där ett gråtande barn hörts skrika på hjälp. Vid framkomsten kunde farbror Blå emellertid konstatera att det var en mamma som klippte håret på en liten son som uppenbarligen hellre ville vara långhårig. Visserligen synd om klippningen gjordes mot pojkens vilja, men man får väl ändå säga att mamma har sista ordet så länge barnet är runt fem år. Att polisen snabbt ryckte ut på larmet var lika slugt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pride onsdag: Invigning

Det var länge sen jag var på en invigning av Pride, men i år var det dags! Tog 14.09-tåget med denna vackra donna till Kungliga Hufvudstaden för att fira Pride i dagarna fyra.

Vacker och älskad.

Tro det eller ej, men tåget gick som det skulle, tunnelbanan likaså och rummet var… spegelvänt mot vad vi brukar ha. Vi irriteras för övrigt alltid över att toadörren går inåt rummet och inte inåt hallen. Dessutom är det en blästrad glasdörr till toa – och där finns springor att titta i…

Efter uppackning traskade vi iväg till Tanto, där årets Pride går av stapeln. Vi mötte massor av kändisar som Anna kände igen. Själv var jag mest intresserad av husen runt omkring. Detta nybygge är ganska läckert, tycker jag.

Läckert nybygge på väg till Tanto.

Vi var väldigt törstiga, men det var inget vinunderhåll på vägen, så vi fick vänta tills vi kom fram.

Inget vinunderhåll på vägen!

Det blev både mat och dryck när vi kom fram. Anna njöt i solen – ett tag såg det ut som om det skulle komma ett skyfall – i sina nya solbrillor som är mycket spanvänliga. Ögonen bakom dessa registrerar en hel del, kan jag meddela…

En spanerska.

Ölen brukar vara halvljummen och maten sisådär, men i år var öl i alla fall sval och maten god. Fast jag fick förstås ont och kunde inte äta upp.

Maten var god.

Största behållningen av invigningen tror jag vi båda tyckte var detta att glo på folk. För invigningen var det inte mycket med. Trista artister och ointresserad publik. Men roligt och bra invigningstalande gjorde två politiker, sossarnas Mona Sahlin och folkpartiets Birgitta Ohlsson. Tillsammans.

Jag blev ju lite klen och då kändes det extra tryggt att ha två positivhalande systrar i närheten. Du skulle bara ha sett hur den till höger i bild svängde på stjärten när hon halade… Oj, det var så att det rann till… För dig som föredrar brevlådor rekommenderas annars den till vänster i bild. USCH!

Stjärtar av olika slag.

Luftrummet ovanför oss var inte bara fullt av moln. Där kom massor av plan och massor av ballonger. Detta exemplar var rosa och jag kan ju inte zooma så bra med min gamla mobilkamera så njut av ballongen på lite håll…

Till väders…

Årets dogtag var en sorts patron som man kunde skruva isär. Inuti låg ett litet meddelande. På min microlapp stod ungefär att jag skulle välja att gå mina egna vägar och att jag skulle lämna avtryck… Tycker jag var väldigt passande…

Årets dogtag.

Bästa artister var – without no doubt – Gravitonas, ett band som jag faktiskt inte hade lyssnat på tidigare 😳 Så musikaliskt obildad är jag… Gravitonas gjorde sin första och enda Sverigespelning igår på Prideinvigningen.

Gravitonas – fast de syns inte så bra…

Vi traskade ”hem” genom Stockholms-natten och var tämligen nöjda med starten på Pride. Somnade med huvudena på små kuddar – de skitstora som finns i sängarna går inte att sova på.

I morse blev det härlig hotellfrukost. Vi roades av två söta hundar som lekte utanför och av en tysk familj som inte tyckte att det var tillräckligt

schön

att sitta vid vårt bord. Hmfp! Och vi som inte ens hade shorts på oss utan var passande klädda i heltäckande benkläder!

Torsdagsfrukost.

Vi åt och njöt och Anna är lika vacker idag som igår. Nu har vi fyra dar kvar här…

Anna njuter.

Planen för dagen är ett musiebesök. I kväll blir det förstås schlagerkväll i Tanto. Och i morgon eftermiddag ska vi träffa en bloggvän som har blivit en riktigt god vän – trots att vi inte har träffats än.

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbiga saker och jobbsaker

Uppdaterat: Jag har fått en läkartid i morgon bitti.

Inte kan jag direkt påstå att jag är världsbäst på att ta tag i saker som gäller mig själv… Det är lättare när det gäller andra eller jobb. Då tvekar jag inte en sekund. Men nu har jag faktiskt tänkt till och ringt min läkarmottagning. Det handlar om den här tunga tröttheten som jag har känt en vecka, ungefär. Samma tröghet som sommaren och hösten 2010, dock utan tromboflebit den här gången, tack och lov. Jag tror det räcker med att få kolla några värden och visar det sig att nåt är åt skogen, kanske jag behöver höja min dos. Skulle det däremot visa sig att jag behöver blod blir det en annan femma – jag tänker nämligen vägra. Och det gör jag av ideologiska skäl: så länge homosexuella män inte är välkomna att lämna blod, till exempel vid Sjukstugan i Backen, tänker den här homosexuella kvinnan inte ta emot nåt blod heller från samma ställe.  För övrigt skulle jag aldrig låta mig vårdas där igen, inte så länge man anställer kränkare. (Så, nu har jag sagt det igen och igen!)

Nä, nåt blod vill jag inte ha från Sjukstugan i Backen.

Runt halv tio ska jag bli uppringd av nån från mottagningen. Min doktor Anders slutade ju tyvärr före jul, så vi får se vem som tar hand om mig nu. Han lovade att Mottagningen skulle fortsätta ta väl hand om mig, men Mottagningen är ju ingen doktor utan ett samlingsbegrepp… Lite orolig är jag därför, men jag vägrar att vända mig till den offentliga vården – som ju, som sagt, anställer kränkare. (Titta, en gång till!)

Snöovädret och plusgraderna igår kväll har ersatts av sex minusgrader och hård is på vägar, cykelbanor och gångbanor. I vart fall inget slask – än så länge. Tänker på min sportlovsledige favoritkille i Himlen som kanske ville fixa skridskor. Nu var gossebarnet lite snorigt igår, men vi får hoppas att det var nåt tillfälligt. I morgon ska han och mamma tillsammans med moster och kanske nån kusin hälsa på sin snälla mormor som har födelsedag senare i veckan. Har man världens snällaste mormor måste detta uppmärksammas!

På gång den här veckan är bland annat planering och bokning av en kortkurs i videokonferensutrustningen. Jag har bokat lokal och utbildare och skickat ut inbjudan till hugade. Lokalen tar max tio personer och hittills idag har fyra tackat ja. Det fylls på… Jag har inga intervjuer inbokade den här veckan, men tänkte gå runt och se om framför allt några av de lite mer erfarna medarbetarna kan ge mig en halvtimma.

I morgon ska jag luncha med CJ från min förra arbetsplats på fakulteten. Det var alltså henne jag trodde att jag messade till angående lunch, när jag i själva verket messade Annelie Kvist. Denna Annelie Kvist som gärna ville luncha med mig, men som jag absolut inte känner… 😳 Så sorry, Annelie, det blir ingen lunch! I fredags var jag för resten till thaistället och mötte där en mycket förvånad JK, också från fakulteten. JK hade ingen aning om att jag var kvar inom företaget, men jag berättade läget. Noterade glimten av lite välment avundsjuka i ögonen när jag nämnde att jag har kontor högst upp i nybygget… Nåja, JK:s och de andras tur kommer, deras hus håller på att byggas, men det är nog inte inflyttning förrän nästa vår, tror jag. De sitter verkligen i ett gammalt hus som inte är särskilt lämpligt ens som kontor…

Jag har noterat att ytterst få läsare kommenterar de inlägg som handlar om mitt nya jobb. Kanske dessa inlägg inte intresserar eller kanske man är missunnsam, rentav? Jorå, jag vet att många som inte gillar mig läser min blogg, men min blogg är väl mindre intressant just nu när det går lite bra för mig. Jag fattar och tänker att ni har små liv, ni. Små, futtiga liv. Jag glömmer aldrig hur det är att gå utan jobb och allt det innebär. Och for your information är min egen jobbsituation inte löst än, jag har en tidsbegränsad anställning. Jag kan mycket väl hamna ute i kylan igen direkt efter min 50-årsdag, i princip. Så jag glömmer aldrig. Men jag glömmer inte heller det löfte jag har avgett om att försöka hjälpa andra i liknande situation – om nu min egen ordnar sig. Jag tycker nämligen att det är för jävligt att duktiga och kompetenta människor inte får  nån plats på arbetsmarknaden idag. Det stinker!

Det här företaget kan ALLA som bloggar i alla fall jobba åt. En stor knapp till företaget finns här intill i högerspalten! 

Read Full Post »

Sista måndagsmorgonen i mars 2011

Det är måndag morgon. Vem älskar måndagsmorgnar? Jag vaknade dessutom med halsont och nästäppa. Sånt förgyller ju inte precis tillvaron… Elias var så trött i morse att han inte orkade se på barn-TV. När han hade klätt på sig gick han och la sig medan vi andra gjorde oss i ordning. Tre minusgrader var det i morse, men bara bakrutan behövde skrapas. Taxi Tofflans rutt blev sen fritids/skolan med Elias, Fästmöns jobb, Linns skola och Tofflans hem. Det tog ungefär en timma… Men solen skiner starkt. Kolla här!

Solen skiner starkt! Den här bilden tog jag i morse, ungefär klockan 7.45.

                                                                                                                                    Gårdagskvällen blev lugn, som vanligt. Det blev en del TV-tittande och prat med barnen. Linn och mamma Anna och pappa per telefon diskuterade studentsaker.

Jag ägnade mig mest åt att svära över teknikens under. Igår började nämligen MIN mobil att krångla. Också den en Nokia, men den har ett antal år på nacken. Det började redan på Tokerian, faktiskt, när blåtanden och mobilen hela tiden tappade kontakten. Sen skulle jag ladda mobilen. Det tyckte den inte alls var roligt. Det tog evigheter och det enda som hände, nästan, var att mobilen blev het. Men all’s well that ends well! Jag gjorde som med en krånglande dator – omstart. Sen gick det hur bra som helst att ladda mobilen. Hmmm… Men jag inser att jag nog snart behöver en ny mobil. Och det har jag inte precis råd med.

När det gäller Annas mobil är planerna att vi åker till OnOff  i Uppsala  i morgon, för då är Anna ledig. Jag vet inte vad hon har beslutat sig för. Men man kan väl säga som så att ingen av oss är särskilt sugen på att handla där.

Idag känner jag mig inte särskilt hänsynsfull, för jag startade en maskin tvätt nästan omgående när jag kom innanför dörren i morse. Men jag noterade att i princip hela huset var vaket, för jag gick och ringde på varenda dörr och frågade. Nej då, detta var ETT SKÄMT! Skulle väl aldrig falla mig in att ringa på vissa dörrar. USCH! Däremot plingade jag på hos en trevlig granne (ja, jag har såna också!) igår som hade glömt sin nyckel i dörren till förrådet.

Nu ska jag försöka kraxa mig igenom dan med min jobbiga hals. Det känns som om jag har svalt taggtråd och jag låter som en man när jag pratar. Jag har varken käkat taggtråd eller bytt kön. Men i morse såg jag ett nybygge som jag funderar på att kolla upp ifall det är ledigt. Även vi skator måste ju bo nånstans…

Ett nybygge för mig? Notera dessutom hur mycket snön har smält!!! Bilden är också från tidigare i morse.

Read Full Post »