Ett svårt fall av påssjuka

Ett inlägg i vilket Tofflan slår rekord. I shopping.

---

 

Missunnsamma kan sluta läsa nu – och se upp för nålar…

Ja jisses anoga! Vad säger du om sex (6)… TIMMAR PÅ STAN??? Det är baske mig rekord för en Toffla! Och inte en enda gång gnällde eller pipplade hon. I stället blev hon ett svårt fall av påssjuka. Jag, som egentligen mest skulle köpa mig en ny jobbväska och kanske, kanske en plånbok, slog på stort idag och satte sprätt på ett par tusenlappar. Minst! Och nu vet jag att vissa kärringar (ja, det är bara kärringar som är missunnsamma, aldrig några karlar!) tycker att detta är förskräckligt skrytigt, men faktum är att jag fick en generös födelsedagspeng av min mamma och jag köpte bara nödvändiga saker. Eller i vart fall saker som skulle ersätta andra saker som har varit trasiga i några år eller är slut. Så du som läser och bara känner dig negativt inställd – sluta genast läsa. Och passa dig så inte en och annan nål hamnar i min voodoodocka, den som numera sitter på min nya jobbväska!

Ett svårt fall av påssjuka var det… Eller vad tycks om detta slutresultat:

Påssjuka…

Men vi börjar från början… Fästmön och jag tog bussarna in till stan där vi strålade samman i en korsning. Min resa gick bra, jag blev bara irriterad på folk som konstant och högt snackar i sina mobiler. Vi inledde med att besöka Sandys på Vaksalagatan. Och detta besök var det flera syften med: dels ta en fika och lägga upp planerna för dagen, dels hälsa på bossen. Rent och fräscht och gott kaffe var det på Sandys. Som en riktigt fin bonus – förutom kramarna från bossen (som kanske inte alla får..?) – kan gästerna ladda sina mobiler – olika laddsladdar erbjöds i en liten laddstation. Utmärkt service! Eftersom vi kom direkt från frukostborden, i princip, mäktade vi inte med nåt tilltugg till kaffet idag, men nästa gång… DÅ!

Detta bildspel kräver JavaScript.

När shoppingplanen så var uppgjord skred vi till verket. Och faktiskt var det inte bara jag som bar hem påsar, även Anna gjorde det. Hon fick bland annat en urban minimizer och det får du googla på. Själv fick jag min allra första Ingmar Bergman/tvåhundralapp på Twilfit när jag köpte svindyra underkläder från Calvin Klein! Jag blev så uppspelt att bilden blev oskarp.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi fortsatte sen till bland annat Lindex där vi tittade på… BabyHattar?! Det är väl det BH står för???

BabyHattar?!

Mellan underklädesbutikerna hoppade jag in lite här och var för att kika på jobbväska och plånbok. Plånbok slog jag till på på fel ställe – lite senare under eftermiddagen hittade vi samma plånbok till 20 procents rabatt… Nåja, en kan inte alltid göra lysande affärer. Och mellan skenandet i affärer behövde vi fylla på med energi. Vi gick till min vän Greken på Storken där vi åt fräscht och gott och så nyttigt att min mage naturligtvis protesterade. (Ja, ja, du ska få ostbågar och öl sen, lille vän!). Men jag kan som vanligt inte räkna och vid bordet undrade jag vem som skulle joina oss och nyttja den tredje gaffeln…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Resten av eftermiddagen sprang vi in och ut i affärer. Medan Anna provade kläder, strosade jag runt… bland underkläder, förstås, och rodnade… På The Body Shop köpte jag mig efterlängtade body butter, men jag vägrade betala för en påse. Den enda affären vi var till idag som skulle ta betalt för en liten jävla påse till min burk. Dåligt, The Body Shop!

The Body Shop ville ta betalt för en påse till den lilla runda burken! HA! Jag betalar inte för att gå runt och göra reklam för den affärskedjan, så det blev påsfritt där. Kanelkaramellerna från Barkleys och tuggummina köpte jag på en livsmedelsaffär. 

Innan vi skildes åt vid Centralen, bjuckade Anna på en sista fika hos Coffeehouse by George. Där hade de varken brickor till fikat eller möbeltassar till fåtöljerna, men OK, mazarinen var god. Före avslutningsfikat hade vi hunnit med en shoppingtur inne på Akademibokhandeln. Där satte jag sprätt på presentkortet från NK* och Marcus mamma, men faktum är att jag har 41 spänn kvar. Och det räcker ju nästan till ytterligare en pocketbok…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Klockan hade passerat 16 när jag låste upp ytterdörren hemma i New Village. När jag låste den hade klockan inte ens slagit tio. Jag slog helt enkelt världsrekord i shopping idag – eller i alla fall personligt bästa.

Sen vidtog bara roligheter. Jag började med att tömma min trasiga gamla plånbok och fylla den nya. I min gamla hittade jag ett helt plockepinnspel. JA, JAG ÄR TANDPETSFETISCHIST!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa rolighet bestod i att tömma min trasiga necessär från Lacoste, en röd och grann sak som jag fick en gång när jag köpte parfym. Nu har dess dragkedja varit trasig i några år och jag tyckte att jag kunde kosta på mig en ny necessär med hel och fungerande dragkedja så att alla grejor stannar kvar inuti utan att trilla ut hela tiden. Den nya necessären var liksom plånboken från Björn Borg. Fasen så sportig jag känner mig! (Moahahahahaahaaaaaa, det där var ironi! Jag har aldrig ens hållit i ett tennisracket!)

Den undre necessären ersattes av den övre.

Därefter blev det dags för jobbväskbyte. Då insåg jag att jag inte bara är tandpetsfetischist, jag är rätt mycket pennfetischist också. För varför skulle jag annars ha en gedigen samling pennor, de flesta dessutom icke fungerande, i min gamla jobbväska..? Och vid det här laget kan du säkert gissa vilket märke det blev på jobbväskan…

Jajamens!

som Bosse J. sa, Björn Borg. Precis som den gamla, trasiga…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu känner jag mig rätt trött och ska vila och bläddra lite i min nyinköpta litteratur. Självklart har jag messat NK och tackat för de fyra pocketböckerna. Kanske sätter jag mig och funderar ut vilken bok jag ska köpa för slanten som blev över på presentkortet… Sen blir det Maria Wern klockan 21 – då slipper en tänka så mycket. Hjärnan har fått mycket motion idag och har många intryck att bearbeta…

Om du har orkat läsa ända hit orkar du säkert skriva några rader i en kommentar om vad DU har gjort idag. Tror jag..?

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lång natt, blöt dag

Ett inlägg om natt och dag.

---

 

Jag läste både i natt och i morse. (Notera det snigga bokmärket, en julklapp från IZ!)

Den gångna natten blev en lång natt. Jag var trött och somnade före klockan 23. Nån timme senare väcktes jag av att nån i huset tyckte att midnatt var en bra tid att möblera om och kasta saker i golvet. Resten av natten sov jag i tjugominuterspass, högst. Låg och tänkte på allt möjligt, grubblade över tillvaron och det länge sen förgångna. De vakna timmarna kollade jag Instagram på mobilen eller läste. Märkligt nog var jag inte astrött i morse, men den stora tröttheten kommer väl i kväll – eller i morgon. Lustigt nog var jag inte den enda som låg vaken. Hade jag vetat att jag inte var ensam hade jag kunnat ta lite sällskap. Nån våndades vi alla på var sitt håll. Kanske är det boken jag läser just nu som påverkar mig mer än jag vill erkänna. Kanske är det inte bara det förgångna. Årsdagen av Det Som Hände är passerad med tio dar och jag har överlevt i år också. Det länge sen förgångna skedde så långt tillbaka som under Äldre stenåldern, i Metropolen Byhålan.

En oxe ska ska tänka lite mer på att må bra.

Inte har det varit nån toppendag idag på jobbet heller. Jag körde fast redan i morse. Försökte räta ut frågetecknen, men har fortfarande inte fått nåt besked trots att frågan nu ligger hos en tredje person. Nåja, jag har gjort lite annat. Bland annat har jag tagit ett stort grepp om ett gäng foton som skulle fixas till. Vidare har jag haft ett litet arbetsmöte på kontoret med en av de riktigt duktiga vattukvinnorna. Själv är jag oxe och jag måste säga att dagens horoskop i Metro fick mig att tänka både en och två gånger. På mig själv.

 

Det händer inte så mycket varken om dagarna eller nätterna i mitt liv. Snart är det dags för förändring igen, för mirakel slutade jag ju att tro på 2013. Jag har gått och grunnat på en sak och nu har en liten idé tagit form. Förhoppningsvis får jag med mig en och annan vän på resan. Och det har med litteratur att göra – så mycket kan jag avslöja för tillfället.

Typisk frukt-stash på Toffel-kontoret.

Det har regnat hela dagen och det brukar få mig på gott humör och göra mig lugn. Dessvärre funkade det inte idag. Det kändes lite allmänt… träääligt att gå och handla på Tokerian efter jobbet också. Det händer inte så mycket skoj där heller. Eller också händer det roliga på dagtid. Jag köpte min vanliga fil och mjölk och TV-tidning och frysta luncher för en vecka. Luncherna brukar för det mesta mätta mig. Blir jag sugen på eftermiddagen finns det en fruktkorg på jobbet. Varje måndag levereras elva kilo frukt till Café Java, där jag fikar. Det gäller att vara snabb då. Jag gör så som en inte får: tar flera frukter på måndagen och har en liten stash på kontoret.

Igår var jag duktig och gjorde mina räkningar, men jag säkerhetskopierade också filer från min dator till min externa hårddisk. Det tog sin lilla tid, även om det definitivt inte tog 13 timmar som datorn ville påskina. Mycket är ju redan kopierat och såna filer kan en hoppa över.

Nä, några 13 timmar tog det inte att säkerhetskopiera filerna i just den här mappen.

I kväll då? Jag ska bläddra i TV-tidningen och se om jag blir uppspelt, jag ska läsa, jag ska telefonera och om det hinns med, glo på Veckans brott. Middag i afton blir ett par mackor, men inte rostade och inte med ost. Jag grävde nämligen fram lite rester från julen i form av rödbetssallad och mammas kycklingköttbullar. Riktig finmiddag, med andra ord. Vad äter DU i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och inspirera mig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppsala by Saturday night – and my Sunday day

Ett svengelskt inlägg om Uppsala, min helg och min pappa.

---

 

Typisk Uppsalabild. Skylten säger ”No bikes” – alltså har våra universitetsstuderande framför allt parkerat sina cyklar här. Vadå tvåspråkigt universitet..?

Det är lite mer än 34 år sen jag flyttade hit till Uppsala. Många säger skämtsamt att det inte finns några äkta Uppsalabor. De menar att alla är inflyttade. Men nog finns det äkta vara samtidigt som det också finns ett rätt stort korn av sanning i påståendet.

Uppsala centrum är väldigt litet med tanke på att det är Sveriges till invånarstorleken fjärde stad. Till stor del handlar det om att där finns så många historiska byggnader att det inte byggs så mycket nytt. Det handlar enligt min mening också om att lokalpolitikerna inte vill ha nån biltrafik i centrum. Förutom att det är svårt att ta sig fram med bil är det dyrt att parkera i och strax utanför centrum. Vem har lust att betala 30 kronor i timmen?

Buss åker jag bara när jag måste. Jag är åksjuk och jag tycker att det är dyrt att åka buss också – en enkel resa kostar visst 27 kronor nu – om en köper i förväg. Den som köper bussbiljett ombord betalar 35 kronor. UL har alltid haft bland landets högsta priser. Det är också känt för sina sura busschaufförer… Det lockar inte heller precis till resor in till stan.

Ett annat skäl till att Uppsala centrum är litet är att affärerna flyttar därifrån – det är ju så dyrt att som kund att ta sig dit samtidigt som lokalhyrorna är höga. De många köpcentrumen utanför stan har stora och gratis parkeringar. Perfekt när en ska storhandla!

Jag är sällan i centrum, men jag snuddar vid dess utkanter när jag åker (bil) till jobbet. Ofta snuddar jag nästan vid cyklister också. Det är många som cyklar här i stan, inte bara studenterna. Det är lätt att ta sig fram och det är billigt. Samtidigt stjäls det mycket cyklar. Jag har visserligen min treväxlade Monark som jag fick när jag fyllde tio år kvar. Den hänger, rostig och jävlig, i mitt kallförråd. Tror inte att det är mycket på den som fungerar. Jag cyklar aldrig.

Men Uppsala centrum är vackert. Igår kväll, när vi faktiskt åkte några hållplatser buss, for vi ju in för att äta. Maten var god, annat var urdåligt, vilket jag skrev om tidigare idag. Det regnade igår, men vi fotade en del ändå. Här finns många byggnader och annat att fascineras av och jag ger dig ett smakprov på några av gårdagens bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vår lördagskväll avslutade vi med att titta på TV. Först såg vi Downton Abbey, sen asgarvade vi till Miranda. Det var två uppspelta kickor som gick och la sig igår kväll.

Lika uppspelta var vi inte i morse, men Fästmön skulle ju upp och jobba på vår sjunde förlovningsdag. Jag skuttade ur sängen vid halv sju för att skjutsa henne. Det var en regnig morgon och när jag kom tillbaka hem kröp jag ner igen och tog en lång sovmorgon. Den avslutade jag med nyperkolerat kaffe och en thriller i bokform.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men oroa dig inte. Den här söndagen har jag inte slösat bort. Jag har vikt tvätt, sorterat tvätt i högar eller lagt in i skåp och lådor, gått igenom förrådet av sängkläder och rensat det samt sökt tre för mig högintressanta jobb. Jag har hämtat Anna från jobbet och skjutsat hem henne till Himlen, med stopp för proviantering på ICA Solen. Nu ska jag laga mat, ringa mamma, se på Bron och tända ett ljus vid bilden på min pappa. Jag saknar honom så mycket fortfarande, trots att det var länge sen vi sågs. I mitt minne finns han kvar som den evigt busige pappan med slängluggen, han som bar mig när jag var för trött för att gå.

Tjock-Tofflan och hennes starka pappa.

PS Nu är det bara sju procents utrymme kvar på bloggen. Passa på och använd det genom att berätta om DIN helg i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Professor Frans Necronomicon i Upsala

Ett inlägg om ett seriehäfte.

---

 

I veckan hittade en liten bok för recension ner i min postbox. Ärligt talat blev jag inte lika uppspelt som jag brukar bli när det trillar in böcker. Det här var nämligen en seriebok, det vill säga inte bara en liten aning utanför det jag vanligen läser utan flera mil. Idag till söndagsfrukosten satte jag emellertid mina litterära tänder i det lilla häftet. Och faktum är att jag njöt! Och skrattade!

Historien är inte krånglig på något sätt. Professor Frans och hans elev Henning kallas till Ulleråker där en bekanting till professorn, som hamnade på sjukhuset just tack vare honom, har fått riktigt storspel. Hon ritar och skriver på väggarna i sitt rum. Professor Frans ser förstås att det är hieroglyfer. Ganska snart inser professorn också att den värdefulla boken Necronomicon, en riktig raritet som trängs med Silverbibeln på Carolina Rediviva, ska stjälas. Dessutom är självaste rektorns liv hotat – under sista april…

Jag har nog inte läst serier sen jag läste Tintin. Eller jo. Jag har ju läst vuxenserier som Nemi och Nina Hemmingssons böcker. Det här är lite både och. Det är spännande, som i Tintin, och roligt, som i Nemi och hos Nina Hemmingsson. Mycket är förstås studentikost – det hela utspelar sig ju i Uppsala. Eller Upsala, som författaren Mohamed Omar, stavar stadens namn.

Som vanligt i Mohammed Omars böcker finns här förlagor till såväl företeelser som människor som existerar i verkliga livet. Att han väljer att kalla lokalblaskan Upsala GAMLA tidning får mig att skratta högt. Det finns även andra små roligheter jag fnissar åt, som till exempel när Henning googlar på Sven Hedenvind och får frågan på mobilen om han menade Sven-Bertil Taube.

Men det finns allvarliga undertoner i häftet. Själva berättelsen handlar ju om en form av nynazism. Det är inte utan att jag undrar om det finns någon förlaga till personen som mot slutet utbrister:

Jag ska bli führer över Upsala!

Rickard Fornstedt har jobbat med manus tillsammans med Mohammed Omar, men han har även gjort illustrationerna. Omslaget är ruggigt bra och det är också de svartvita teckningarna i inlagan. Jag gillar att de är så rena som de är och jag saknar inte färg ett dugg.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta! Professor Frans är perfekt att njuta av i serieform.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två intervjuer på en vecka

Ett inlägg i vilket Tofflan framhäver sig själv.

---

 

Två telefonintervjuer på en vecka. Vad månde bliva?

Två intervjuer på en vecka… Eller två intervjuer på sju dar. Eller två intervjuer på fem arbetsdar… Matematik har aldrig varit min grej, jag brukar skylla på dyskalkyli. Fast det lider jag inte av egentligen, jag gillar bara inte matte. Men den här gången har jag räknat rätt: jag har blivit intervjuad två gånger på en vecka, sju dar eller fem arbetsdar, beroende på hur ens vecka ser ut.

Idag stod jag och fick dammsugaren över mig när mobilen, djupt nere i dragkedjad mjukisbraxficka, ringde. Jag hann svara och sen rullade bollen. Naturligtvis tycker jag att det är väldigt smart av företag att telefonintervjua en sån fantastisk tillgång som jag borde vara är för deras företag/organisation (<== ironi). Men smartast av allt tycker jag att det är att rekryterarna gör en telefonintervju först av allt när de har valt ut tänkbara kandidater för lediga tjänster. Det ger såväl rekryterare som sökande chansen att känna lite på varandra verbalt.

Känna på varandra verbalt kan en göra i Wordfeud också. Här tog jag 274 poäng, bara…

Förra veckan blev jag intervjuad av en manlig rekryterare för ett konsultuppdrag vid en myndighet här i Uppsala. Idag blev jag intervjuad av en kvinnlig rekryterare för en tillsvidaretjänst vid en högskola på annan ort. Båda tjänsterna är intressanta, men den som är tillsvidare är ju mer varaktig. Samtidigt vore det optimala förstås bäst för alla parter med ett jobb på min bostadsort. För- och nackdelar… Men… jag är inte framme vid nåt målsnöre än. Det bara hjälper upp självkänslan lite att få veta att en har ett intressant och gediget CV. Roligt också att få användning av ens LinkedIn-sida (logga in för full profil), där det finns allt från arbetsprover till rekommendationer från före detta kollegor, samarbetspartners och chefer.

Uppspelt bjöd jag sen upp snabeldraken till dans här i lägenheten. Och i skrivande stund väntar jag på att mitt våttorkade köksgolv – det behövdes! – ska bli torrt så jag slipper ta simborgarmärket för att komma till badrummet.

To be continued…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyfiken på professor Frans Stenberg!

Ett litterärt inlägg.

---

 

 

På tryck just nu!

Just nu är jag lite inne på deckare. Det KAN kanske skyllas på boken jag läser för tillfället för att därefter recensera, men också för att jag helt enkelt är en deckar-fantast. Deckare är verkligen böcker jag helst läser.

Därför blev jag synnerligen uppspelt och väldigt nyfiken på en bok som är så ny att den inte har kommit ut än. Det är Mohamed Omars Professor Frans Stenberg och det stulna guda-huvudet. Idag såg jag på Twitter att boken har gått till tryck. Boken är egentligen inte en deckare av vanligt slag, utan en detektivnovell. Men det som gör mig extra nyfiken på den är att handlingen utspelar sig i Uppsala. Och en hastig titt på det läckra omslaget gör att boken ser väldigt lockande ut. Det vore riktigt roligt att få läsa den och recensera den!

Jag har tidigare läst och recenserat en helt annan typ av bok av samme författare, Skymning öfver Upsala, som består av lyrik. Särskilt spännande är det när en författare byter genre, så där, tycker jag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösenord: Otrohet!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Ett ljus i ljuset och ett herrans liv i Herrens hus

Ett lite ledset inlägg. Och lite ilsket. Och försonande.

---

 

Ett ljus för pappa den 24 juli 2014.

Det är nog så att känslorna sitter lite utanpå idag. Efter en dusch klädde jag mig så att jag täckte ben och axlar och for till Gamla Uppsala kyrka för att tända ett ljus för min pappa. Det var inte många ljus tända i ljusträdet, denna ljusa, heta julidag. Men nu står det ett där, inköpt för fem kronor, och lyser för min pappa Carl-Erik.

Jag ville ha en stunds ro med mina tankar. Jag ville sända meddelanden till pappa, inte som sms utan som tankar. Men det var ett herrans liv i Herrens hus. Det skulle visst bli dop. Det var inte barnet som stod för gapet och skriket utan dess farmor. Jag kände hur jag kokade. Ja, jag blev så arg att jag höll på att explodera i Herrens hus och säga några riktigt fula ord. Fast det gör man ju inte, inte ens jag. Och så tänkte jag på pappa som säkert skulle ha varit förstående, prästson som han var, inför den uppspelta farmodern som snart skulle se sitt barnbarn döpas. Så vem vore jag om jag tog ifrån henne glädjen genom att svära åt henne och säga åt henne att hålla käften dämpa sig? Jag skämdes över min ilska och tänkte på hur många gånger den satt mig i klistret. Åter nånting jag behöver jobba mer med!

Två tårar föll. Sen gick jag ut i den vackra julidagen. Den är precis lika vacker och varm som den var för åtta år sen när pappa gick bort. Det var väl därför de skulle bada. Så om det hade varit dåligt väder hade pappa kanske levt idag..? Om inte om fanns…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Recensent-Toffla

Ett recenserande inlägg. Eller nja… Jag lyfter fram mig själv i en roll.

---

 

Igår blev jag bara så uppspelt! Jag läste på Twitter att Elisabeth Ohlson Wallin ger ut en fotobok med titeln Ack Sverige, du sköna i morgon på nationaldagen. Slängde ur mig att jag gärna skulle skriva om dem. Elisabeth svarade då att jag kunde kontakta förlaget för att få ett recensionsexemplar. Och visst är det väl så att om man inget vågar kan man heller inget vinna? Jag kontaktade förlaget – och Björn på Karneval lovade att skicka en bok! 

 

Jag gillar att recensera böcker. Men det här blir en ny genre för mig eftersom Elisabeth Ohlson Wallin ju är fotograf och hennes bok en fotobok. Jag har sett en del av hennes foton i olika utställningar, bland annat utställningen En garde (kvinnor med funktionshinder), Hetero & Etno Norm (om kön & ras) och delar av Ecce Homo (foton i bibliska situationer med homosexuella modeller och/eller miljöer). Elisabeth Ohlson Wallin är ju en ganska kontroversiell inte någon okontroversiell fotograf, utan hon lyckas verkligen få sina konstverk att… engagera åskådare. Det här ska bli riktigt spännande!

Inte vet jag om du hänger på Flashback? Det gör inte jag, för där är det lite för häftigt för min del. Men kul var det ändå att notera att jag är nämnd där som kylig recensent av den nya Maria Lang-biografin. Skälet till att jag upptäckte detta var genom mina sedvanliga granskningar av trafiken till den här bloggen.

Och vem vet… Kanske ytterligare en recension väntar runt hörnet… Jag anmälde nämligen för ett tag sen mitt intresse som testförare av en viss typ av bil. Det uppdraget omfattar dels att provköra bilen ifråga, men också att skriva om provkörningarna. Alldeles nyss kom ett mejl om att jag hade gått vidare i uttagningen. Jag fick svara på några mer frågor om mig själv och mina körvanor med mera i ett fruktansvärt gräsligt webbformulär (hoppas det kom fram som det skulle!..).  Om jag går vidare får jag svar senast den 16 juni.

 

To be continued…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Talangfulla

Ett inlägg om dolda talanger.

---

 

Här har Tofflan varit framme och eldat bröd helt klart.

De flesta människor har nån talang som inte är känd för så många – eller ens någon annan. Personligen vet jag inte om jag direkt har nån talang värd att skryta med – förutom den att jag kan gala som en tupp. Och så den att jag är väldigt bra på att sätta eld på rostbröd. Jag gal inte särskilt ofta, men rostar bröd så det slår ut lågor och osar bränt gör jag minst en gång i veckan, på helgen. Brödkontot är hårt belastat, kan jag avslöja.

 

Tandkräm på tischan. Med all säkerhet Annas verk.

Min Fästmö har en betydligt roligare talang. Som jag har avslöjat här på bloggen ett antal gånger är Anna fruktansvärt rolig. Hon kan få mig att skratta när tillvaron är som riktigt bränt rostat bröd, typ. Den talangen går ut på att få mig att gapflabba när jag borstar tänderna – helst med resultatet att jag får tandkräm över hela fronten. Hon säger de mest skrattframkallande saker när jag står där med min Braun Oral B vibrerande inne i käften. Jag kvävs nästan av tandborsten. Hon gör miner så att jag inte bara dreglar över skjortbröstet, jag kissar nästan på mig också. Och då ska du veta att jag kissar väldigt sällan efter en operation jag gjorde för ett tag sen…

Om jag finge önska skulle alla ha en sån talangfull särbo som jag. För det är så härligt förlösande att avsluta dan med ett riktigt flatskratt… Man blir också väldigt uppspelt att det kan vara svårt att komma till ro. Fast vad gör det när jag har fyra (4) härliga sovmorgnar framför mig? Who cares, liksom..? Nä, här flamsar vi på!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »