Lördagslåtanden och -göranden – med vissa risker…

Ett inlägg om kaffe och sång, pling-plong, men också om vänskap och bilvård – och böcker, som vanligt.

---

 

Zoegas i burken.

Det går inte an att börja en dag utan kaffe för min del. I veckan hade jag sån tur att det finaste fina kaffet Zoegas fanns att inhandla på extrapris hos Tokerian. Två spännande rostningar följde med mig hem. Igår kväll öppnade jag ett av paketen med mörkrost och hällde över i kaffeburken. Vilken underbar doft…

 

 

I morse blev det kaffe på sängen förstås. Jag passade också på att avsluta den erotiska deckaren. Den hade som bonus en avslutande novell. Väldigt bra! Dödligt dubbelspel är den andra delen i Susanne Ahlenius planerade trilogi där sista delen förhoppningsvis kommer nästa år.

Kaffe och läsning på sängen, som vanligt en lördagsmorgon.

Det är tur att det finns böcker och kaffe i det här hemmet. För vad gör en när en vaknar en ledig dag och klockradions röda display visar 6:19? Jag vände mig om i mitt svala sovrum (sover med öppet fönster) och lyckades slumra ytterligare en timme, men sen var det kört. Och det var då det blev kaffe och läsning i bädden en stund. Sen planerade jag min dag…

Helgens prio ett är att fixa till Clark Kent* så han blir presentabel vid besiktningen på måndag kväll. Min lilla smutsgris var skitig på såväl utsidan som insidan. Men hur lägga upp reningen när vädret är så instabilt som det är? Inte hade jag nån lust att tvätta bilen – bara för att få den nerstänkt bums? Vilken tur att vädret var precis perfekt för en biltvätt idag!

Jag behövde nåt gott till kvällen, det är ju lördag, trots allt…

Fast… jag behövde ju handla också… Lördag innebär självklart lördagsgodis nåt gott att äta. Ur frysen tog jag fram en matlåda med kycklinglasagne till middag. Som komplement tänkte jag mig en och annan god ost med mera till kvällen.

Jag bestämde mig för att pipa iväg till Årstahallen. Tänk om jag rentav skulle träffa E och kunde berätta om mitt nya jobb… Men det gjorde jag inte. Däremot kom jag ju på att vännen Agneta bor i området ett tag till. Eftersom hon snart ska lämna Uppsala beslutade jag mig för att bjuda in mig på… en fika. Vi tajmade in det så bra att vi anlände samtidigt, för Agneta var ute på jakt efter flyttkartonger. Nån frukost hade jag inte direkt intagit, så jag köpte med rejält med ätbart. (Och det var nog bra så jag pallade utmaningen att tvätta och städa bilen sen… För till biltvätten åker en inte ostraffat…)

Det var ganska tomt hos Agneta, men eftersom hennes hem ska visas för köpglada människor i morgon passade jag på att smula ner lite. Sen fick jag äntligen höra Agnetas ljuva stämma i en sång. Tyvärr hade jag inte tillåtelse att spela in, däremot att fota vännen och lägga ut henni till allmän beskådan på en blogg nära dig. Sen fick jag två böcker också. Agneta har varit en STOR litterär källa för mig. Vi ska försöka hinna träffas en gång till innan flyttlasset går, men när det sen har gått vet jag att Agneta blir saknad. Mycket. Av mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Riskfyllt och läskigt i biltvätten, men det blir rätt snygga foton.

Sen var det då bilpiffandet. Alltså jag vet att det finns risker med att tvätta bilen i automattvätt (en gång slet biltvätten av halva kofångaren), men vad gör en när axlarna säger nej till handtvätt? Dessutom skulle jag ju dammsuga och städa bilen invändigt. Det fick räcka. För 359 spänn köpte jag en Briljanttvätt. Clark Kent blev mycket ren, men en av borstjävlarna slet loss kåpan till vänster blinker fram. Typat inför besiktningen! Lampan fungerar emellertid och jag har superlim hemma. Nu har jag försökt fästa kåpan hjälpligt, för till verkstan hinner jag inte före besiktningen. Bilen är dammad, avtorkad och dammsugen inuti. Resten av helgen får Clark stå i garaget. Det får inte komma varken regnstänk eller dammkorn på honom. Undrar bara hur jag ska klara det på måndag när jag först ska till jobbet och sen till ett möte på eftermiddagen..?

Men nu skiter jag i det, nu är det lördag och jag ska äta min lasagne, ta ett glas vin och läsa ett loppisfynd för fem spänn. Bokhandlaren i Kabul är en bok jag borde ha läst för länge sen!

Jag har stoppat in Dödligt dubbelspel i deckarhyllorna i hallen och tagit fram Bokhandlaren i Kabul från TBR-hyllan** i sovrummet.

Jag önskar dig en skön lördagskväll! Och du… du har väl inte glömt bort att det är Mors dag i morgon???

*Clark Kent = min lille bilman
**TBR-hyllan = To Be Read-hylla, alltså en hylla med böcker som ska bli lästa, olästa böcker

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Windows 10 – en vanlig användares första intryck

Ett inlägg om en systemuppgradering.

---

 

Jaha. I helgen blev jag Windows 10-användare. Nog hade jag tänkt bli det förr eller senare, men snarare förr. Men på fredagskvällen, runt midnatt, tyckte Microsoft att det var dags och installerade systemet på min påslagna dator. Det gillar jag INTE! Jag vill bestämma själv. Min tanke var dessutom att inhämta lite synpunkter på systemet från andra användare först. Nu blev det inte så. Därför berättar jag i stället för andra användare i det här inlägget om mina första intryck av systemet. Och även om jag numera jobbar på en IT-avdelning är jag definitivt inte nån IT-expert. Det finns många andra saker jag är betydligt bättre på. Jag är en vanlig användare – och kanske är det intryck och synpunkter från just såna som mig som kan ge andra användare nåt av värde..? För att du ska kunna skumma texten har jag markerat bra saker med grön färg och dåliga med röd färg i texten.

Dags för Windows 10, tyckte Microsoft, och installerade det på min dator sent i fredags.

Att Microsoft utan mitt medgivande uppgraderade systemet på min dator är långt ifrån OK. Det gjorde mig avogt inställd direkt till Windows 10. Men sen när jag väl fått systemet installerat var det bara att sätta igång och kolla så att inget gått förlorat. Därefter har jag försökt orientera mig och testa nya funktioner med mera.

Alla filer och program kom med och verkar fungera. Det är bra eftersom jag ju inte hade hunnit göra nån aktuell säkerhetskopia av saker och ting. Däremot kallas program inte längre program utan appar, vilket är lite förvirrande för mig. Appar är visserligen en sorts program, applikationer, men det är ju såna jag har på mobilen. Nu vill Microsoft att jag ska hämta eller köpa och installera appar även på datorn.

Microsoft-konto krävs.

För att kunna hämta och köpa appar – detta gäller även för gratis-appar – måste jag skapa ett Microsoft-konto, motsvarade det jag har hos Apple för mobilerna . När jag fick Office-paketet av Världens Bästa Anders var jag tvungen att skapa ett Microsoft-konto. Det har jag inte använt sen dess – med påföljd att kontot och den därtill hörande e-post-adressen inte längre existerar. Suck… Dumt och irriterande! Jag ogillar tvång. Att sen det jag skapar under tvång bara tas bort gör mig inte gladare.

Efter lanseringen av Windows 8 fick Microsoft ganska mycket kritik från användarna. Jag uppgraderade faktiskt aldrig till åttan, utan hade kvar Windows 7 Professional – tills i fredags, dårå. Jag har varit mycket nöjd med sjuan. Uppenbarligen har Microsoft tagit till sig en del av kritiken. Jag noterar till exempel till min glädje och tacksamhet att skärmklippverktyget, snipping tool, fanns kvar! Det använder jag mycket för att göra skärmdumpar – eller spara ner delar av vad som visas på skärmen.

Skärmklippsverktyget är tillbaka! Hurra!

Bland de nyheter jag noterar först är förstås Startmenyn (fönstersymbolen). Där hittar jag Stäng av – Starta om – Starta långt ner vid Av/På. Logiskt! På vanlig plats hittar jag program etc som jag använder ofta, men också appar. Jag kan dra över program i appdelen. Som bilder jag kan storleksförändra, flytta och placera var jag vill i appdelen blir de aningen lättare och snabbare att hitta. Men sen finns en del av dem i aktivitetsfältet i botten på skärmen OCKSÅ. De flyttades med från hur jag hade det i Windows 7. Och det blir lite… mycket… Men OK, jag kör så här ett tag så får jag se vad jag ändrar, tar bort och använder.

Webbläsaren Edge har jag testat lite grann. Besöker en vissa webbplatser hänger den sig nästan, eller står i vart fall och tuggar länge. Bra funktioner i den är att jag kan använda en penna och till exempel markera ställen på en webbplats liksom skriva några rader i en anteckningspratbubbla. Jättebra funktion om en till exempel ska blogga eller skriva en artikel om nånting och hittar underlag på en webbplats! Andra funktioner är att jag kan ta bort sånt som distraherar mig runt omkring och till exempel bara visa texten. Jag kan spara bokmärken och annat som tidigare och det var hur lätt som helst att kopiera över bokmärken och favoriter från andra webbläsare. Tills vidare fortsätter jag nog använda min vanliga gamla webbläsare, men Explorer slipper jag tack och lov!

Webbläsaren Edge är helt ny och har flera användbara funktioner.

Utseendet tycker jag annars är rätt… fult. Typsnittet känns trist och gammalt och färgerna… naiva. Typiskt Microsoft, alltså. Aviseringar och annat kommer med ett ljud som jag först tycker är rätt ovant, sen ganska OK. Ovant är också att datorn tycks hamna i nån sorts strömsparläge ett tag när den inte används och innan den går över på skärmsläckaren. Skärmen blir helt svart. Första gången det hände trodde jag att datorn alternativt skärmen hade dött. Det är konstigt och irriterande, men går säkert att ändra inställningar för. I övrigt tycker jag att datorn startar, men framför allt stänger ner snabbare än tidigare. Det är bra!

Windows 10 – rätt OK, faktiskt.

Det här var några av mina första intryck av Windows 10. Har DU några eller vill du kommentera mina intryck??? Skriv några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Grönt, beige, svart, rött åt tegel och färgglatt som 17

Ett inlägg i regnbågens färger.

---

 

Vilken tur jag hade i morse! Jag slapp gå ut med soporna på väg till garaget. Aparmarna (<== självinsikt) bar nämligen två papperskassar med grönt. Fyra krukväxter skulle till Husets Vackraste Rum på jobbet. Jag ställde en kasse bakom förarsätet och en i baksätet med intentionen att köra försiktigt. Efter första rondellen skramlade det till. Lyckligtvis överlevde vi allihopa och nu har jag förgyllt min vardagstillvaro på jobbet med det gröna. En får hoppas att de trivs lika bra som jag…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nåt sedvanligt fredagsfika blev det inte. I stället vankades det cider och gigantiska bullar med hosta på borta i andra änden av husets plan ett. Min företrädare i Husets Vackraste Rum och hennes gäng hade mingel borta hos sig. Och bullarna var verkligen STORA, även med Bagges mått mätt…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Resten av förmiddagen ägnade jag mig åt seriöst jobbande. Jag laddade upp kommunikationsplanen som arbetsmaterial för staben. Vete 17 om nån har läst den idag på fredagen, men den ligger där nu i alla fall. Övrig tid på dagen fnulade jag kring internkommunikation. Det blir en egen liten plan kring den aktiviteten, för det är efterfrågat. Nånstans mitt på dan bröt jag för lunch. Den var rätt beige, men ganska god. Fast pasta… det hade jag tänkt äta både i morgon kväll (kycklinglasagne) och på söndag (kycklingkorv och makaroner). Nåja, för att göra tillvaron på jobbet mer färgglad satte jag ett regnbågsskal på tjänstemobilen. Och på lunchen läste jag ut Vita spår – i kväll är jag säker på att jag börjar med uppföljaren, Prio ett, som jag vann, signerad, i en utlottning hos författaren.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har under dagen fått en signal från Fästmön att hon har satt sitt namn på ett papper. Det glädjer mig mycket! På hennes utflykt idag blev det emellertid inget kaffe och hade jag vetat det skulle hon ha fått en inbjudan till sådant i Husets Vackraste Rum. Nåja, jag får se fram emot morgondagen då jag får träffa Anna några timmar mellan två arbetspass. Vi är bjudna till hennes snälla mamma och L i Slottet/Slottsträdgården – om nu regnet kan hålla sig borta!

Kontakt med goa vänner från min förra arbetsplats har jag haft vid arbetsdagens slut. Omtanken är ömsesidig – och uppskattad. Det är gott! Jag är så glad att ni finns kvar i mitt liv, NK* och H!

En flaska rioja, Montelciego 2011, ett reserva gjort på tempranillo, fick jag av Lucille idag.

En av mina köksstolar har varit på kalas sen i lördags. Snacka om bortamatch! Men när jag återvände från soprummet på seneftermiddagen stod en skamsen Lucille utanför med stolen – och en flaska rött gjord på en av mina favoritdruvor, tempranillo (som ger vinet en tegelfärg, vanligen). Snacka om goa grannar det finns, trots allt. Vi har för övrigt lovat att utbyta tjänster – jag öppnar Lucilles och F:s vinflaskor om de öppnar mina champagnedito.

Den här helgen har jag städhelg, men eftersom jag blev bortbjuden i morgon har jag börjat i kväll med att bädda rent, tvätta och damma. Redan i morse slet jag av de smutsiga sängkläderna och slängde dem i tvättkorgen. Kuddar och täcken fick ligga i frysen hela dan. Vik hädan, kvalster! Jag räknar med att dammsuga och städa av i badrummet och i duschrummet-/toan innan jag åker och hämtar Anna mitt på dan. Då kan jag torka golv när jag kommer hem, ringa mamma och ta en öl medan jag lagar lasagne på kvällen. Ja, helgen går fort… Men sen är det söndag och då ska Tofflan bara vila…

En go och färgglad helg önskar jag dig som har orkat läsa ända hit!

*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett svårt fall av påssjuka

Ett inlägg i vilket Tofflan slår rekord. I shopping.

---

 

Missunnsamma kan sluta läsa nu – och se upp för nålar…

Ja jisses anoga! Vad säger du om sex (6)… TIMMAR PÅ STAN??? Det är baske mig rekord för en Toffla! Och inte en enda gång gnällde eller pipplade hon. I stället blev hon ett svårt fall av påssjuka. Jag, som egentligen mest skulle köpa mig en ny jobbväska och kanske, kanske en plånbok, slog på stort idag och satte sprätt på ett par tusenlappar. Minst! Och nu vet jag att vissa kärringar (ja, det är bara kärringar som är missunnsamma, aldrig några karlar!) tycker att detta är förskräckligt skrytigt, men faktum är att jag fick en generös födelsedagspeng av min mamma och jag köpte bara nödvändiga saker. Eller i vart fall saker som skulle ersätta andra saker som har varit trasiga i några år eller är slut. Så du som läser och bara känner dig negativt inställd – sluta genast läsa. Och passa dig så inte en och annan nål hamnar i min voodoodocka, den som numera sitter på min nya jobbväska!

Ett svårt fall av påssjuka var det… Eller vad tycks om detta slutresultat:

Påssjuka…

Men vi börjar från början… Fästmön och jag tog bussarna in till stan där vi strålade samman i en korsning. Min resa gick bra, jag blev bara irriterad på folk som konstant och högt snackar i sina mobiler. Vi inledde med att besöka Sandys på Vaksalagatan. Och detta besök var det flera syften med: dels ta en fika och lägga upp planerna för dagen, dels hälsa på bossen. Rent och fräscht och gott kaffe var det på Sandys. Som en riktigt fin bonus – förutom kramarna från bossen (som kanske inte alla får..?) – kan gästerna ladda sina mobiler – olika laddsladdar erbjöds i en liten laddstation. Utmärkt service! Eftersom vi kom direkt från frukostborden, i princip, mäktade vi inte med nåt tilltugg till kaffet idag, men nästa gång… DÅ!

Detta bildspel kräver JavaScript.

När shoppingplanen så var uppgjord skred vi till verket. Och faktiskt var det inte bara jag som bar hem påsar, även Anna gjorde det. Hon fick bland annat en urban minimizer och det får du googla på. Själv fick jag min allra första Ingmar Bergman/tvåhundralapp på Twilfit när jag köpte svindyra underkläder från Calvin Klein! Jag blev så uppspelt att bilden blev oskarp.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi fortsatte sen till bland annat Lindex där vi tittade på… BabyHattar?! Det är väl det BH står för???

BabyHattar?!

Mellan underklädesbutikerna hoppade jag in lite här och var för att kika på jobbväska och plånbok. Plånbok slog jag till på på fel ställe – lite senare under eftermiddagen hittade vi samma plånbok till 20 procents rabatt… Nåja, en kan inte alltid göra lysande affärer. Och mellan skenandet i affärer behövde vi fylla på med energi. Vi gick till min vän Greken på Storken där vi åt fräscht och gott och så nyttigt att min mage naturligtvis protesterade. (Ja, ja, du ska få ostbågar och öl sen, lille vän!). Men jag kan som vanligt inte räkna och vid bordet undrade jag vem som skulle joina oss och nyttja den tredje gaffeln…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Resten av eftermiddagen sprang vi in och ut i affärer. Medan Anna provade kläder, strosade jag runt… bland underkläder, förstås, och rodnade… På The Body Shop köpte jag mig efterlängtade body butter, men jag vägrade betala för en påse. Den enda affären vi var till idag som skulle ta betalt för en liten jävla påse till min burk. Dåligt, The Body Shop!

The Body Shop ville ta betalt för en påse till den lilla runda burken! HA! Jag betalar inte för att gå runt och göra reklam för den affärskedjan, så det blev påsfritt där. Kanelkaramellerna från Barkleys och tuggummina köpte jag på en livsmedelsaffär. 

Innan vi skildes åt vid Centralen, bjuckade Anna på en sista fika hos Coffeehouse by George. Där hade de varken brickor till fikat eller möbeltassar till fåtöljerna, men OK, mazarinen var god. Före avslutningsfikat hade vi hunnit med en shoppingtur inne på Akademibokhandeln. Där satte jag sprätt på presentkortet från NK* och Marcus mamma, men faktum är att jag har 41 spänn kvar. Och det räcker ju nästan till ytterligare en pocketbok…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Klockan hade passerat 16 när jag låste upp ytterdörren hemma i New Village. När jag låste den hade klockan inte ens slagit tio. Jag slog helt enkelt världsrekord i shopping idag – eller i alla fall personligt bästa.

Sen vidtog bara roligheter. Jag började med att tömma min trasiga gamla plånbok och fylla den nya. I min gamla hittade jag ett helt plockepinnspel. JA, JAG ÄR TANDPETSFETISCHIST!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa rolighet bestod i att tömma min trasiga necessär från Lacoste, en röd och grann sak som jag fick en gång när jag köpte parfym. Nu har dess dragkedja varit trasig i några år och jag tyckte att jag kunde kosta på mig en ny necessär med hel och fungerande dragkedja så att alla grejor stannar kvar inuti utan att trilla ut hela tiden. Den nya necessären var liksom plånboken från Björn Borg. Fasen så sportig jag känner mig! (Moahahahahaahaaaaaa, det där var ironi! Jag har aldrig ens hållit i ett tennisracket!)

Den undre necessären ersattes av den övre.

Därefter blev det dags för jobbväskbyte. Då insåg jag att jag inte bara är tandpetsfetischist, jag är rätt mycket pennfetischist också. För varför skulle jag annars ha en gedigen samling pennor, de flesta dessutom icke fungerande, i min gamla jobbväska..? Och vid det här laget kan du säkert gissa vilket märke det blev på jobbväskan…

Jajamens!

som Bosse J. sa, Björn Borg. Precis som den gamla, trasiga…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu känner jag mig rätt trött och ska vila och bläddra lite i min nyinköpta litteratur. Självklart har jag messat NK och tackat för de fyra pocketböckerna. Kanske sätter jag mig och funderar ut vilken bok jag ska köpa för slanten som blev över på presentkortet… Sen blir det Maria Wern klockan 21 – då slipper en tänka så mycket. Hjärnan har fått mycket motion idag och har många intryck att bearbeta…

Om du har orkat läsa ända hit orkar du säkert skriva några rader i en kommentar om vad DU har gjort idag. Tror jag..?

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regnet det bara öser ner…

Ett resande, irrande och tacksamt inlägg.

---

 

Det var rätt mycket citron på ägg- och ansjovismackan…

En långkörning är över. För många är kanske inte dryga 30 mil nån långkörning, men resan blir lite extra lång när regnet bara öser ner heeela vägen. En måste vara så koncentrerad. Sikten är dålig, det kan vara halt och alla medtrafikanter kör kanske inte efter vädret, så att säga. Värsta typen idag kom i en röd BMW och skulle om på ett ställe där jag inte kunde köra åt sidan. Då började idioten blinka med hellyset och blända mig i backspegeln. Galning! Jag var så glad när han sen hade passerat mig och försvunnit med vattnet sprutande omkring sig. Inte rädd om sin fina bil ens uppenbarligen.

Det var sen ganska skönt att få svänga in på vanliga stället, nånstans i Gnällbältet, gå på toa (gissa vem som varit kissnödig sen Enköping?!..) och ta en kaffe och en macka. Tyvärr stördes friden av tre tjocka, tunnhåriga gubbar som kommenterade ALLT av kvinnokön som passerade. Utseendemässigt. Självinsikt = noll. Jag menar, de var ju inte precis superdupersnygga själva… Jag bytte nästan plats, men valde i stället att trycka i mig ägg- och ansjovismackan – men skippade citronen – snabbt och sen ge mig ut på vägen igen.

Jag anlände till Metropolen Byhålan vid 15-tiden och mötte då mamma utanför huset. Mammas hår var inplastat efter ett besök hos frissan. Vi tog kaffe och åt var sin bit tårta som jag hade med mig från Uppsala. Jag fick födelsedagspresenter och en grattis-till-nya-jobbet-present i form av papper med nån kung på. Kanske, kanske blir det en ny mobiltelefon framöver. Den jag har blir tre år gammal i sommar och nu börjar batteriet bli dåligt.

Innan jag åkte för att köpa frukostmat och middag deklarerade jag åt mamma. Det gick snabbt. Jag överlämnade den vinröda skyddsängeln från Sister of Pain. På ICA Maxi irrade jag runt som vanligt, idag kunde jag inte hitta linfröna. En STOR skylt i taket aviserade just linfrön, påpekade personalen jag frågade. Ehum… jaa…

Vitsippor finns det gott om här.

Middagen tog vi från ett gatukök, men mat och kolsyrat vatten med citron till trots botade inte min huvudvärk, så jag fick ta en tablett. Klumpvärken släppte och nån magvärk ersatte den inte, tack och lov. En promenad med frisk luft vid vattnet hade varit kanon för skallen, men i kväll skippade vi det på grund av vädret. Kanske morgondagens väder blir bättre. Jag skulle så gärna vilja se hur långt våren har kommit här nere i Östergyllen. Jag noterade i alla fall stora, vita fält av sippor när jag for genom landskapet.

Morgondagen, ja… Det blir begravning för mammas och min del. I kväll talade vi med närmast anhöriga som telefonerade. Lite ledsen, men ändå samlad, tyckte jag. Det blir väl tuffare i morgon, begravningar är ju jobbiga tillställningar, samtidigt nödvändiga. Det är viktigt att säga ett sista farväl. Jag är ledsen att jag inte hann berätta om nya jobbet, men kanske vet E ändå.

Dagarna här lär gå snabbt. Jag stannar en extra dag, nu när jag inte behöver ägna mig åt jobbsökeri. För lägenhetsvakten var det inget problem eftersom vi bor vägg i vägg. Men nästa vecka är jag tillbaka i Uppsala igen. Det är en hel del att fixa före jobbstarten.

Jag är tacksam att jag kom fram helskinnad idag men samtidigt lite förvånad, förundrad, snarare. De sju goda åren tycks ha börjat. De började ju egentligen redan på min förra arbetsplats SGU, där jag blev många erfarenheter och flera arbetskamrater rikare. Jag glömmer er aldrig och vid första bästa tillfälle ska jag… Äh, det tar vi i verkliga livet!

Tack till alla som tänkte på mig idag och som bad mig köra försiktigt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Givande och tagande

Ett inlägg om papper, nervositet och glömska, bland annat.

---

 

Jag har redan varit på utflykt och bland annat tittat på detta hus.

Att a-kassan både ger och tar när en är arbetslös det känner jag till sen länge. Trots att en får ersättning från dem måste en betala avgiften varje månad. Tidigare var avgiften åtminstone nedsatt för den som är arbetssökande. Det är den inte längre. I stället höjdes avgiften under hösten, om jag inte minns fel.

Pengar är en sak, papper är en annan. Det senare är nåt som a-kassan uppenbarligen älskar. När en ansöker om a-kassa ska en fylla i en särskild blankett samt skicka in arbetsgivarintyg, också det på en särskild blankett som a-kassan tillhandahåller på sin webb (fungerar bara att fylla i med vissa webbläsare). Jag blev glatt överraskad för ett tag sen när allt verkade gå så smidigt. Tills idag, dårå…

I morse innan jag började mitt jobbsökeri loggade jag in hos a-kassan för att fylla i ett a-kassekort. Förvånad noterade jag att jag hade två olästa meddelanden. Det ena var en specifikation på sex dars utbetalning. Det andra var en anmodan att inom ett visst antal dagar skicka in kopior på anställningsbevis. Eh..? Det räcker alltså plötsligt inte med arbetsgivarintyg på särskild blankett, det ska skickas in ytterligare papper. Eller kopior på. Precis som om en har en kopiator i sitt hem. Det har inte jag. Har du? Intressant är också att a-kassan uppenbarligen tror att en ska kunna gissa/lista ut att det ligger meddelanden och väntar på Mina sidor – utan att få nån som helst signal om detta, varken via e-post eller sms. Så dåligt!

En källa till glädje i dessa väntans nervösa tider.

Det blev lite bråttom eftersom meddelandena hade legat ett tag och jag anmodades att skicka in papper med snigelpost inom en viss tid. I detta läge var jag så tacksam att jag både har bil och snälla kamrater. Med bil tog det mig ändå över en timme att fixa det hela, men utan en snäll kamrat med tillgång till kopiator hade det inte gått. Så jag har redan varit ute en tur i det snöblandade aprilregnet. Det inbjuder inte precis till nån mysig utflykt. Kallt och eländigt var det och jag fick ta både tjocktröja och handskar.

Här hemma har det inte hänt mycket sen igår. Men det är betydligt mer färgglatt än utomhus i alla fall. Amaryllisen är fortfarande väldigt röd och grann och en stor källa till glädje för mig så här i väntans nervösa tider. Jag är så nervös och pirrig att jag glömmer hälften – samtidigt som jag försöker lugna ner min lilla mamma som är ännu mer nervös och dessutom orolig. Jag skulle ha tagit med en liten sak till en vän i morse när jag var på utflykt, men det glömde jag bort i all hast. Morr! Ändå är jag ett år yngre idag än vad jag blir i morgon…

 

M och Kockis för 40 år sen.

Nån som däremot blir ett år äldre idag är min gamla kompis M. I kväll blir det ett sedvanligt telefonsamtal. Vi brukar ringa varandra två gånger om året, ungefär, på våra födelsedagar. Det blir alltså två dar i rad. När bilden här intill togs, för 40 år sen, var vi ett ganska stort kompisgäng. Nästan alla tjejer fyllde på våren. Mjölkis började i slutet av mars, sen kom Brocco, M och jag i april och så C i maj. Det var bara FEM som hade födelsedag i december. Och det var tur för henne, det, för vi hade ju nästan inga pengar kvar på våren att köpa presenter för!

Glass och digestivekex – söndagsmiddag.

När en uppnår de åldrar vi nu har kommit till firar vi inte så mycket. För min del kommer delar av familjen i morgon eftermiddag och jag ska försöka ordna nån tårta till dess. För säkerhets skull köper jag en färdiggjord. Nu äter ingen av oss så mycket tårta, så det blir bara en liten en. Jag tror inte att min mage uppskattar alltför mycket grädde och sött, nämligen. Fast den gillar glass. Igår blev det vaniljglass med krossad choklad och tre digestivekex till middag. För tillfället tillåter jag mig att äta vad som helst – bara det går ner och bara det sker utan smärta.

Alldeles nyss fick jag ett sms om ett annat projekt som gått om intet. Det var jag emellertid inställd på, för det utlovade svaret före påsk har alltså dröjt fram till idag, det vill säga över en månad efter påsk. Det svider trots allt lite, men samtidigt ser jag inte detta som

helt kört.

Det är ett givande och tagande genom hela livet och just nu grämer det mig oerhört att jag inte blev en givare idag utan glömde bort.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett bälte om magen

Ett inlägg om smärta och hur jag hanterar den, bland annat.

---

 

Jag och tillvaron var inte riktigt ett…

Nej fan, den här eländiga värken släpper inte sitt järngrepp om magen. Det känns som om jag har ett hårt åtdraget, brett bälte som klämmer ihop mage och rygg på höger sida. Det gör så ont att jag mår illa, men tack och lov har jag inte kräkts sen i söndags. Faktum är att jag är så smärtpåverkad att jag har svårt att ta tillräckligt djupa andetag. Det gör bara ont. Jag kände mig bättre och piggare på dan igår och fick mycket gjort. Men ärligt, jag ringer hellre och bokar tid hos bilverkstan än hos doktorn. Vis av mitt senaste besök vid husläkarmottagningen och hur uruselt resultatet blev* försöker jag hantera det onda själv. Jag fick tabletter i helgen, men eftersom de krockar med min andra magåkomma (bråck på magmunnen) vågar jag inte knapra dem i tid och otid.

Det blev både pläd och duntäcke till natten.

Igår kväll tror jag att jag fick lite feber också. Jag började frysa igen och det kändes som om tillvaron och jag inte riktigt var ett. Jag satt en stund i bästefåtöljen på kvällen, men fick snart krypa ner i sängen, under såväl duntäcke som pläd. I morse vaknade jag varm och troligen feberfri. Bältet runt magen sitter dock fortfarande kvar och klämmer åt.

Som jag skrev ovan och som jag glömde skriva igår ringde jag bilverkstan och bokade tid en vecka före min födelsedag. Främsta skälet är byte till sommartofflor** för Clark Kent***. Vidare fick jag häromdan ett brev om en garantiåtgärd kring fönsterhissarna, så det ska verkstadskillarna också titta på. Dessutom nämnde killen jag telefonerade med att ytterligare en sån åtgärd ska göras kring airbagarna. Och så bad jag dem för 17 att kolla bromsarna lite när de ändå river bort däcken – jag ska ju besiktiga mannen i mitt liv nästa månad! Garantiåtgärderna är gratis, priset för däckbyte och bromskoll glömde jag fråga om, men det är smällar jag får ta – jag har ju ingen man/fru som har ett jobb och kan försörja mig tillfälligt. Jag måste ha en fungerande bil, annars blir jag totalt isolerad. Vilket påminner mig om att jag nog MÅSTE åka buss in till tandläkaren på torsdag… Jag har inte åkt buss på över ett halvår… Försökte kolla busstider igår, men UL:s jävla app är ju totalt värdelös och funkar inte oftare än den funkar. Ungefär som ICA:s app…

Pappas ryamatta, full av smärta är den knuten.

Usch, så fruktansvärt negativt det här blogginlägget har blivit. Men jag måste ju få gnälla nånstans och genom att skriva av mig tar jag, om än tillfälligt, bort en del av smärtan. Mamma påminde mig igår (ja hon ringde igår kväll igen) om att när min pappa hade gallstensont och gick och väntade på operation (det verkar inte som om de opererar gallan numera om en inte håller på att nästan dö) knöt han en ryamatta. Mattan finns kvar hemma hos mamma. Den går i svart och rött, en nästan ser smärtan i den. Som grädde på moset gick pappa visst igenom en skilsmässa vid samma tid. En olycka kommer sällan ensam. Men sen träffade han min mamma och så kom jag (den tredje olyckan?) så småningom.

Knäckemackor med makrill var uppenbarligen inte bästa kosten för mig just nu. Synd att jag inte blev tipsad om det innan jag åt…

Jag måste få i mig nåt ätbart. Igår på seneftermiddagen åt jag knäckemackor med makrill. Det var inte det smartaste jag kunde äta, blev jag upplyst om. Synd att ingen kunde tipsa mig INNAN om vad jag kan prova att äta för att inte få ont/ondare… I övrigt har jag levt på mjölk, fil, cornflakes och Fästmöns äpplemos sen i söndags. En effektiv bantningsmetod, men jag bantar inte av princip. Dessutom blir jag så medtagen när jag inte får i mig nåt med lite mer substans. Och tjurig. Och grinig.

 

 

 

Amaryllistoken har fått en ny stängel med knopp. Stänglarna drar sig mot ljuset utanför – som nästan inte finns.

När jag får extra ont brukar det lindra att gå omkring. Det är lite svårt att sitta stilla vid datorn och söka jobb och blogga, men samtidigt tar det bort en del av smärtan, som sagt. (Jag har uppfyllt dagens jobbsökarmål med råge, för jag är ju en sån plikttrogen jävel.) Men när jag går omkring i mina rum – som är alldeles för många enligt vissa småländska tanter –  försöker jag njuta av mina vackra blommor här hemma. Utanför mina fönster vräker regnet ner idag. Det gör mig ingenting, även om jag gärna vill komma torrklädd till eftermiddagens anställningsintervju… Måtte jag palla… Gulliga NK**** har messat och önskat lycka till. Fan vad jag saknar mina fina, numera före detta, arbetskamrater…

 

*Jag fick fel kontaktuppgifter för vidare vårdkontakt, jag fick för stor förpackning stark medicin, jag fick en vårdkontakt som skulle vara löpande men som slutade efter mitt tredje eller fjärde besök = uruselt resultat enligt mig
**sommartofflor = sommardäck
***Clark Kent = min lille bilman
****NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nåt i kikarn’

Ett kikande inlägg.

---

 

Redan som 2,5-åring hade jag nåt i kikarn’ – och en bästefåtölj. Den senare är den lilla röda som skymtar till vänster i bild.

Jag har nåt i kikarn’, har du? Det gäller att försöka se framåt även om det inte alltid är så lätt. I vart fall är jag glad att ingen märker att jag går i fådda jeans (de är lite för stora) och trasiga strumpor och skor. Jag köper mig hellre en flaska gott Amarone för ett par hundralappar eller böcker och betalar mina räkningar (idag har jag betalat min månadsavgift/hyra), förstås, än köper kläder. Sen håller jag ihop så länge det går. Det är bara att strunta i avundsjuka människor som inte tycker att jag ska sitta, allra minst i min skinnfåtölj. Att den har ett antal år på nacken och är lika lite hel som strumporna och skorna vill man inte se. Det är tur att inte alla i omgivningen har sina kikarsikten inställda på mig, men roligt är det i alla fall att det finns välvilliga tittare som säger att min kompetens intresserar. Jajamens! som Bosse J brukade säga.

Den här veckan förde med sig ett kärt återseende och det gör även nästa! Jag ska luncha med en av mina tidigare chefer. Detta med chefer skulle jag kunna skriva tegelstensböcker om. Många tycks vilja bli chef utan att ha förmågan att vara ledare, till exempel. Men den person jag ska träffa nästa vecka har både chefskompetens och ledarförmåga och är dessutom i besittning av självinsikt. I vart fall var h*n det när h*n var min chef.

Arbetsveckan är slut och denna vecka nådde jag åter igen de mål jag satte upp. Alla beskrivningar är klara utom en och en rapport är redo att lay outas. Det har varit ett pysslande och pusslande, men även NK* har pysslat och pusslat på sin kammare med en annan delikat historia.

Efter jobbet har jag gjort slut med min strykhög, betalat en räkning (se ovan!) samt ringt och gratulerat en 99-åring. Dessvärre var födelsedagsbarnet sjukt, så nåt kalas blir det tyvärr inte i morgon. Jag önskade därför även god bättring och lovade alldeles säkert att komma på kalas NÄSTA år.

Innan jag ska ta helg ska jag skriva ett par drapor som ska mejlas iväg. (Håll vänstertummen för att mejlen funkar som den ska!) Men sen… SEN ska jag hälla upp en skål med la dolce cheeze, sprätta en starköl och läsa ut min bok på gång.

Min helg inleds med dessa!

En riktigt go fredagskväll önskar jag dig!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rött utan kvistar och orange

Ett rödtonat inlägg, med ett inslag av celadon mot slutet.

---

 

Tomater utan kvist, enligt kollegan J.

Bilden här intill föreställer tomater. Det ser du säkert. Det är emellertid en betydligt viktigare bild än så. En måste precisera: det är en bild av tomater. TOMATER. Utan kvist. UTAN kvist. Faktum är att bilden föreställer ett foto av det kollegan J kallar för tomater. Fotot är ett bevis. Ett bevis i en tvistefråga. Kollegan J skulle köpa tomater, kassörskan tyckte att de var KVISTtomater – till ett högre pris. En tvist pågår där kollegan J har begärt en förhandling med affärschefen och en ursäkt av kassörskan. Det går inte att återge hela historian som kollegan J underhöll oss med vid kaffe-på-lunchen-koppen. Jag vet bara att jag skrattade högt och mycket. Inte tänker jag handla på den aktuella Willys-affären heller. För det är inte bara så att kassörskorna där har egna benämningar på tomater, de är fryspåsepoliser också.

Idag bjuckar jag på en selfie! Jag håller mig till bananer, inte tomater.

Det är tur att vi inte har såna galna kassörskor på Tokerian! Eller så är det tur att Vi Som Alltid Har Rätt <== (ironi), såna som kollegan J, Herman i En misstänkt liten kanelgiffel och jag, är spridda över varierade butiker, så att säga… Jag själv, till exempel, stannade vid den ICA-affär jag handlade i som student, under mina första år i Uppsala, idag efter jobbet… På den tiden Emil i Lönneberga jobbade extra där.

Annars har jag hållit mig till bananer och inte tomater idag. Detta har skett medan jag har dykt djupt ner i magasin av blöt karaktär. Jag har slutgranskat produkter hela dan med rödpennan i högsta hugg. Jag har kastat mig på NK*, på författare, på typ ALLA som så här på fredagen behövde komplettera sina verk. Det har gått bra. Ingen blev arg och jag blev färdig. Det känns fint att nå veckomål på jobbet!

Men min dag inleddes faktiskt med en rejäl krasch i morse. Jag har varit så trött om kvällarna att jag inte har orkat gå ut med soporna. Sopberget anföll mig därför i morse, gjorde mig till en baglady och tvingade ut mig i soprummet innan jag åkte och jobbade. Jag tappade en påse på betonggolvet – gissa vilken av tidningspåse, påsen med pappersförpackningar, kompostpåsen eller påsen med glas… Ja det är inte för inte en kan benämna mig

• Syster Duktig
• Syster Lustig

eller

• Syster Hurtig

(valet är ditt).

Nästa krasch kom i orange förpackning när jag anlänt hem efter avslutad arbetsvecka.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga, det var pensionskuvertet som nått min postbox! Asså… det var bra tunt… Men… om jag går i pension om sju år får jag ut mer än jag hittills har fått per månad i a-kassa. Vilket lyxliv jag skulle kunna leva! (<== ironi IGEN!) Nu har jag inga planer på att gå i pension om sju år, fast om framtiden vet vi inget. Det enda jag vet är att jag älskar att jobba. Och orange älskar jag – med vissa undantag…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nä, nu har jag svamlat tillräckligt. Jag ska hälla upp middagen i en celadongrön skål, hälla ner mig själv i bästefåtöljen och lägga Karin Nymans mamma i knäet. Med det sistnämnda menar jag Jens Andersens biografi om Astrid Lindgren. Boken är på cirka 450 sidor, jag har läst ungefär en fjärdedel – och det har nästan bara handlat om Karin Nymans bror Lasse hittills. Hum… (Min mormor, till exempel, nämns inte med ett ord. Hmpfff…)

Ha en riktigt go fredagskväll!

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite att göra…

Ett inlägg om min arbetsdag, fynd och kylan, förstås.

---

 

Vi är som karbonpapper på jobbet när det gäller val av julklapp… Det på bilden är emellertid ett fynd jag gjorde i mitt nya kontor. Jag har bara Photoshoppat bilden lite.

Det var tur att chefen kom idag – så vi fick skratta lite. Eh ja, det gick inte att låta bli när h*n berättade om eldsvådan h*n nästan orsakade när h*n provade sin julklapp från jobbet. Det verkar som om grillpannan var populär, vi är nu tre som jag vet har valt det. Snacka om karbonpapper… Själv grillade jag lax i min och det blev hur bra som helst. NK* grillade kött och även det gick bra. Bara chefen som lekte pyroman. NK undrade om det i stället för smör eller margarin använts gin i pannan…

Men jag ska varken häckla eller hänga ut min chef på plats. Jag var glad att h*n kom för jag hade slut på arbetsuppgifter. H*n föreslog det ena efter det andra, men allt hade jag gjort – utom att flytta, det vill säga byta kontor, IGEN (tredje kontoret sen slutet av september). Så det satte vi igång med på förmiddagen. Jag skulle ha filmat och lagt ut på intranätet när chefen moppade mitt golv… Samtidigt var jag förstås glad och tacksam för hjälpen både från chefen och NK. Den senare fraktade scannrar och annan utrustning som stod i mitt nya kontor. Själv flyttade jag mina mappar och annat tungt (ha ha ha!) arbetsmaterial och så fick jag hjälp av NK med att rulla över min dator. Men jag installerade den själv – och allt funkade!

Utsikten från mitt nya kontorsfönster.

På eftermiddagen blev det sen plötsligt jobb av det vanliga slaget. Dels hade vi en avstämning, chefen, NK och jag, som gav mig ett par smärre saker att göra, dels hjälpte jag till att reda ut lite saker med en författare. Jag påbörjade en lay out av en rapport och sent på eftermiddagen trillade det in ett korrektur. Det var bra, det, för jag gillar inte att ha för lite att göra. Men jag plockade förstås iordning på nya kontoret också. Jag hoppas mina tre växter – presenter från Elliot Hund – ska trivas i sitt nya fönster. Inte så mycket ljus, men det har jag inte haft i nåt av mina kontor. (Jag har en kardemummablomma, som är en grön växt, en S:t Paulia och en röd novemberkaktus, som har börjat blomma igen. Ingen har dött hittills.)

Skitkallt i Uppsala i morse – och nu i kväll är det på väg ner igen…

Dö var vi emellertid många som höll på att göra av den fruktansvärda kylan. Plötsligt blev det ju liksom inte bara vinter och kom lite snö – det blev skitkallt också. Redan igår kröp kvicksilvret neråt, men i natt och i morse hade temperaturen sjunkit ännu mer. När jag kollade väderappen vid sjutiden i morse visade den -23 grader… Nej, jag gillar INTE vinter och kyla. Dessutom var det ganska halt. Jag lämnade jobbet fem minuter tidigare än vanligt eftersom jag var rädd att Clark Kent** inte skulle starta i kylan – jag har ju ingen motorvärmare. Och före 16.30 kan jag komma in i byggnaden igen och därmed be om starthjälp, ifall det skulle behövas. Men asså… Clark Kent är inte bara Stålmannen, han är en riktig pansarvagn också och startade sååå fint. Tacksam!!!

På vägen hem lämnade jag tillbaka nyckeln till hemmet jag har passat i några dar. Där doftade ljuvligt av nån fisk- och skaldjursgryta, så jag blev riktigt hungrig. Här blir det rostade mackor med leverpastej. Ja, jag behöver få upp järndepåerna lite nu igen. Men faktum är att det är ganska mycket ansjovis i leverpastej, så det brukar gå bra att äta utan att jag tycker att det är vidrigt.

Hur har DU det med kylan och kvällsmaten??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!!!

*NK = Närmaste Kollegan
**Clark Kent = min lille stålman till bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »