Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘december’

Ett inlägg om papper, nervositet och glömska, bland annat.


 

Höghus

Jag har redan varit på utflykt och bland annat tittat på detta hus.

Att a-kassan både ger och tar när en är arbetslös det känner jag till sen länge. Trots att en får ersättning från dem måste en betala avgiften varje månad. Tidigare var avgiften åtminstone nedsatt för den som är arbetssökande. Det är den inte längre. I stället höjdes avgiften under hösten, om jag inte minns fel.

Pengar är en sak, papper är en annan. Det senare är nåt som a-kassan uppenbarligen älskar. När en ansöker om a-kassa ska en fylla i en särskild blankett samt skicka in arbetsgivarintyg, också det på en särskild blankett som a-kassan tillhandahåller på sin webb (fungerar bara att fylla i med vissa webbläsare). Jag blev glatt överraskad för ett tag sen när allt verkade gå så smidigt. Tills idag, dårå…

I morse innan jag började mitt jobbsökeri loggade jag in hos a-kassan för att fylla i ett a-kassekort. Förvånad noterade jag att jag hade två olästa meddelanden. Det ena var en specifikation på sex dars utbetalning. Det andra var en anmodan att inom ett visst antal dagar skicka in kopior på anställningsbevis. Eh..? Det räcker alltså plötsligt inte med arbetsgivarintyg på särskild blankett, det ska skickas in ytterligare papper. Eller kopior på. Precis som om en har en kopiator i sitt hem. Det har inte jag. Har du? Intressant är också att a-kassan uppenbarligen tror att en ska kunna gissa/lista ut att det ligger meddelanden och väntar på Mina sidor utan att få nån som helst signal om detta, varken via e-post eller sms. Så dåligt!

Amaryllis

En källa till glädje i dessa väntans nervösa tider.

Det blev lite bråttom eftersom meddelandena hade legat ett tag och jag anmodades att skicka in papper med snigelpost inom en viss tid. I detta läge var jag så tacksam att jag både har bil och snälla kamrater. Med bil tog det mig ändå över en timme att fixa det hela, men utan en snäll kamrat med tillgång till kopiator hade det inte gått. Så jag har redan varit ute en tur i det snöblandade aprilregnet. Det inbjuder inte precis till nån mysig utflykt. Kallt och eländigt var det och jag fick ta både tjocktröja och handskar.

Här hemma har det inte hänt mycket sen igår. Men det är betydligt mer färgglatt än utomhus i alla fall. Amaryllisen är fortfarande väldigt röd och grann och en stor källa till glädje för mig så här i väntans nervösa tider. Jag är så nervös och pirrig att jag glömmer hälften – samtidigt som jag försöker lugna ner min lilla mamma som är ännu mer nervös och dessutom orolig. Jag skulle ha tagit med en liten sak till en vän i morse när jag var på utflykt, men det glömde jag bort i all hast. Morr! Ändå är jag ett år yngre idag än vad jag blir i morgon…

 

Mia och Kockis 1976

M och Kockis för 40 år sen.

Nån som däremot blir ett år äldre idag är min gamla kompis M. I kväll blir det ett sedvanligt telefonsamtal. Vi brukar ringa varandra två gånger om året, ungefär, på våra födelsedagar. Det blir alltså två dar i rad. När bilden här intill togs, för 40 år sen, var vi ett ganska stort kompisgäng. Nästan alla tjejer fyllde på våren. Mjölkis började i slutet av mars, sen kom Brocco, M och jag i april och så C i maj. Det var bara FEM som hade födelsedag i december. Och det var tur för henne, det, för vi hade ju nästan inga pengar kvar på våren att köpa presenter för!

Glass och digestive

Glass och digestivekex – söndagsmiddag.

När en uppnår de åldrar vi nu har kommit till firar vi inte så mycket. För min del kommer delar av familjen i morgon eftermiddag och jag ska försöka ordna nån tårta till dess. För säkerhets skull köper jag en färdiggjord. Nu äter ingen av oss så mycket tårta, så det blir bara en liten en. Jag tror inte att min mage uppskattar alltför mycket grädde och sött, nämligen. Fast den gillar glass. Igår blev det vaniljglass med krossad choklad och tre digestivekex till middag. För tillfället tillåter jag mig att äta vad som helst – bara det går ner och bara det sker utan smärta.

Alldeles nyss fick jag ett sms om ett annat projekt som gått om intet. Det var jag emellertid inställd på, för det utlovade svaret före påsk har alltså dröjt fram till idag, det vill säga över en månad efter påsk. Det svider trots allt lite, men samtidigt ser jag inte detta som

helt kört.

Det är ett givande och tagande genom hela livet och just nu grämer det mig oerhört att jag inte blev en givare idag utan glömde bort.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett änglalikt inlägg. Ja, detta är ett riktigt snällt inlägg!


 

En skyddsängel och ett bokmärke

En skyddsängel och ett bokmärke kom till jul.

Det finns en vän neråt landet som jag aldrig har träffat. Vi har följt varandra genom åren via våra respektive bloggar, så på det viset känner vi varandra. Inte för att nån av oss skriver ”allt” på sin blogg, men… Ju mer en läser över tid lär en sig också att se det som står mellan raderna.

I december förra året hittade ett paket ner i min postbox. Jag sparade det till julafton. Julklappen innehöll ett bokmärke och en ängel. Bokmärket var perfekt eftersom det jag använde hade blivit så trasigt. Och ängeln… Den var bara… himmelskt söt. Dessutom behöver även en sån elaking som jag en skyddsängel.

 

Paket till mig

Ett litet paket till mig…

Jag blev så glad för julklappen och givaren blev så glad att jag blev just så glad att hon utlovade ytterligare änglar som jag skulle vidarebefordra till min mamma och till Fästmön.

Men så drabbades min vän av sorg. Sorg och praktikaliteter att ta hand om eftersom livet går vidare även efter döden. Änglarna dröjde och jag förväntade mig inte att de skulle komma.

Idag vid lunchtid, när jag återvände hem efter utflykten till Arbetsförmedlingen, hittade jag ett litet paket i postboxen. Ett paket med en bekant avsändare…

 

 

Jag öppnade förstås paketet så snabbt jag bara kunde. Inuti låg ett fint brev som jag ska spara så länge jag lever. Du får bara se de första raderna, resten är endast för mina ögon… Och så fanns där en liten silverpåse…

 Början på ett brev till mig o en silvrig påse

Ett fint brev och en silvrig påse.


Inuti den lilla silverpåsen 
fanns förstås… änglarna! Men det var inte bara två utan hela fyra stycken! Den vinröda är reserverad för min mamma och den regnbågsfärgade tänkte jag att Anna skulle få. Två kvar… Vilka ska få dem???

Fyra änglar i min hand

Änglarna har landat! Den vinröda ska mamma få, den regnbågsfärgade Anna. De två övriga går till goda vänner som behöver skydd.


Att fördela de övriga två skyddsänglarna
är inte alls svårt. Nu råkar det vara så att jag har just två andra vänner som båda behöver var sin skyddsängel. Mottagarna ska få dem så snart som möjligt. Ibland är det väldigt enkelt att vara snäll – särskilt när andra människor är snälla mot en själv.

Tack snälla Sister of Pain!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lördagsinlägg.


 

Solig vinterlördag i januari

Solig morgon.

Jag brukar alltid tänka att jag ska dö till Schuberts Ave MariaDet kan jag naturligtvis varken veta eller bestämma. Men i december, när jag spelar min jul-cd med Peter Jöback i bilen, är jag övertygad om att det blir så. Nu är det en ny månad och snart också en månad sen det var jul. Kanske jag lever ett tag till.

När jag dammar brukar jag fundera över högt och lågt. Idag dammade jag, men var jag mer i nuet – och ändå inte! – när jag drog med dammtrasan över de inramade fotona på min ursprungliga familj: farmor, farfar, mormor, morfar, pappa och mamma. Det finns en enda av dem kvar här på jorden (och henne telefonerade jag med i torsdags kväll). Sen är det jag. Och efter mig… ingen. En känsla av sorg smög sig in och borrade ner sig nånstans i mitt bröst. Det blev lite tungt. Samtidigt vet jag att det finns människor som jublar över det faktum att det tar slut med mig. Men det kan också finnas en och annan som känner annorledes… (Och så blev jag påmind om att ta tag i återhämtningen av våra släktporträtt som är deponerad hos en lurendrejare.)

Sängläsning bok och kaffe

Anna Jansson, en försvunnen ung man och en mugg kaffe var med mig i sängen i morse.

Min lördag… Först vaknade jag strax före halv sju, men lyckades somna om för det var tyst i huset. Vid åtta-tiden tyckte nån i byggnaden att det var helt OK att starta både en tvättmaskin och gräla. Jag skuttade därför upp och fixade kaffe. Kaffet höll mig varm i sängen medan jag läste ungefär 100 sidor ur min bok på gång. Det är Anna Jansson sextonde Maria Wern-deckare och jag måste säga att titeln är väldigt passande. Men märkligt nog inleds boken med en pojke som försvinner från en färja – precis som Shetland igår… Så sammanträffanden existerar…

Det var otroligt vackert väder idag, men dan började kallt. Jag fick ha en liten syjunta här på morgonen, för jag upptäckte att det drog en aning om vänster stortå. Det fixade jag till snabbt och inte snyggt. Greta-Lischa Schterner*, min gamla schyfröken, jag menar tekschtillärarinna, skulle inte ha godkänt min sömnad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 Full dammsugarpåse

Det behövdes uppenbarligen dammsugas här idag…

På dagens agenda stod som sagt städning. Det är inte så världsaroligt längre när en bara har två dar i veckan att städa på. Men det går. Allting går ju – utom tennsoldater och små barn. Jag körde igång ett maraton med klassisk musik – mina fem cd-skivor Classical Collection. Då slapp jag höra vad andra i huset har för sig. Dock noterade jag en avfärd. Jag hoppas att den blir av det längre slaget för jag orkar inte försöka somna till en tvättmaskins entoniga brummande en natt till.

Nu har huset fått lyssna till vacker musik hela dan. Hoppas det får människor att lugna ner sig och dämpa sig ett tag. Min städning är nästan färdig. Dammningen är klar, liksom dammsugningen. Det behövdes, kan jag meddela…

Jag har pausat för att äta frukost, tvätta mig, stoppa in ögona (det vill säga linserna) och rafsa ihop soppåsarna. Jag har ett eget lite sopberg här. Eller sopkaos, som är det senaste kaoset media skriker ut om. (Sopkaos är det alltså i Stockholm.)

Soppåsar

Sopkaos i New Village osså.


Jag måste ge mig ut, tyvärr. 
Det är inte bara sopkaoset jag ska bringa ordning i, jag måste ordna nån middag dessutom. Det blir köpepizza idag har jag bestämt. Eftersom jag är ensam straffas jag och får inte hemkörning av pizza om jag inte betalar (extra) för det. Därför har jag bestämt att jag åker och hämtar hem den själv. Men än så länge är det lite tidigt, så jag får väl ställa mig vid strykbrädan en stund och även dra några tag med en fuktig trasa i badrummet och i duschrummet-toan.

I kväll blir det tänd ljuskrona igen. Fem stearinljus får inte upp värmen, men det var i alla fall mysigt att tända dem igår. Repris i afton, alltså. Och kronan sitter i taket i vardagsrummet, inte på mitt huvud. Nåt ljushuvud är jag inte, som bekant. Förutom pizza och ljuskrona blir det Stjärnorna på Slottet klockan 20. Och ett och annat kapitel i min bok, förstås. Har DU lust att berätta vad DU har haft för dig idag så gör gärna det i en kommentar.

Ljuskrona tänd

Ljuskronan sitter i taket, inte på mitt huvud. Nåt ljushuvud är jag som som bekant inte.


*Greta-Lischa Schterner = hon hette självklart nånting heeelt annat.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Livet enligt FikryJag är så lyckligt lottad. Jag fick tio böcker i julklapp. Nu har jag läst hälften av dem – och jag gillade samtliga! Idag läste jag de 20 sista sidorna i den lilla boken Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin. Det är faktiskt ingen deckare, men ändå en bok som har funnit på min inköps-/önskelista ett tag. Stort TACK till bästa Ingern som skickade den till mig som december/lucia/jul/nyårspaket! Jag valde att öppna det som julklapp.

Boken handlar om bokhandlaren A.J. Fikrys liv, ett liv som inte riktigt blev som han tänkt sig. Efter fruns för tidiga död fortsätter han att driva sin lilla bokhandel utan att göra nån större vinst. Han är inte bara en kuf, han är tämligen otrevlig också. En dag stjäl nån hans mest värdefulla bok. Inte blir det bättre av att nån dessutom dumpar den lilla flickan Maya hos honom.

Jaa… det här var verkligen den rätta boken att ge mig! Den är helt underbar! Boken utspelar sig för det första på en av mina favoritplatser – en bokhandel. Huvudpersonen är en udda figur, skenbart otrevlig, men med ett hjärta av guld. Lite som jag, fast det där med hjärta av guld vet jag inte, förstås. Udda och otrevlig, däremot… Och så det där lilla barnet som bara lämnas i hans vård… Om jag kände mig som jag gjorde med Markus (rädd), vad gjorde då inte Fikry med Maya..?

De här cirka 200 sidorna i pocketutgåvan går snabbt att läsa, men boken ger många tankar och funderingar som jag lär ha en stund framöver…

Toffelomdömet blir inget annat än det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

England i dödlig faraDen allra sista boken i vännen Agnetas första laddning böcker till mig (december förra året) blev Colin Forbes England i dödlig fara. Boken är skriven strax före millennieskiftet vilket märks på vissa saker men inte på andra. Det här med bomber, till exempel… Tack Agneta – för makens bok! 😉

Boken handlar kort och gott om att USA tänker inkorporera England så att det blir landets femtioförsta stat. Men ett gäng brittiska agenter upptäcker att det är nåt skumt på gång och gör allt för att stoppa amerikanerna. Det brittiska gänget reser än hit, än dit och handlingen får lite av det kalla kriget över sig. Eller James Bond. Samtidigt pratas det en hel del i mobiler, så… det är en modern roman.

Fast nja. Den här typen av bok tilltalar inte mig. Den har inget av pusseldeckare över sig, den innehåller bara en mängd ganska kallblodiga mord och bombdåd. Dessutom har jag en del synpunkter på översättningen, nåt som jag har tagit upp här tidigare.

Toffelomdömet blir lågt. Det bästa med boken är dess omslag, som är snyggt.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om godsaker, bland annat.


 

I helgen kan en säga att jag unnade mig rätt bra. Alltså unnade mig både att köpa böcker och att äta gott. Fika, framför allt. Idag är det måndag och jag hade siktet inställt på att återgå till normala vanor, det vill säga fikabröd en gång i veckan på fredagar i samband med socialfika på jobbet. HA! Där bedrog jag mig! Måndagen inleddes med… TÅRTA klockan nio. Jag trodde nästan att jag hamnat på SLU där det var spikningstårtor var och varannan dag. Och det var visserligen bland annat på grund av en före detta SLU:are – med flera – som det var tårtkalas i morse. Ett gäng vattumänniskor hade nämligen flyttat in i huset, till exempel i mitt gamla kontor, under helgen. Sånt ska firas, tycker de på mitt jobb, så det gjorde vi. Med tårtor.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Sen jobbade jag lite. 
Eller rätt mycket. Jag har fortsatt ner i vattnet och arbetade om två beskrivningar som jag skickade ut på korrektur. Det känns väldigt bra att tre av sex såna texter är på rullning. Det är inga svåra texter egentligen. Det som gör att det gäller att vara koncentrerad, fokuserad och ha tungan rätt i mun är att en tre, fyra texter från lika många filer ska klippas och klistras ihop till en. Ett pusslande, kan en säga.

Plötsligt var det eftermiddag och dags för nästa sötchock: Maskil. Maskil dök upp med sin mamma och en kan säga att det är Maskils mamma jag jobbar i stället för. På sätt och vis. Jag känner inte Maskils mamma, men spontant gillar jag henne. Fast jag blev väldigt chockad – och inte bara av söta skäl – när Maskils mamma helt sonika placerade sin son i mitt knä och stack iväg i huset på några ”ärenden”. Jaha. Där satt jag med en två månader ung pojke som bara hade en napp till tröst. Men faktiskt pep Maskil inte särskilt mycket. Han nästan somnade hos mig… Och jag som inte är nån barnmänniska…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Idag är det den sista november. 
När jag hade lämnat tillbaka Maskil till hans mamma och jobbat färdigt fyllde jag i min tidrapport för november och låste den så att jag får lön i december. Så halkade jag ut till bilen. Det hade snöat i natt och var vitt ute, men jag älskar mina gympadojor och har inte så mycket att välja på när det gäller skodon. Därför fortsätter jag använda gympadojorna tills det blir för mycket snö. Under dan blev det mildgrader och slask, men till kvällen frös det på igen. Jag är glad att Clark Kent* har nya vintertofflor** i alla fall. Jag själv får komma i andra hand.

Den första snön vintern 2015

Den första snön den här säsongen kom i natt och det var vitt ute.


Min hemmakväll 
har jag hittills ägnat åt tvätt och skrivjobb. Igår kväll nätshoppade jag linser till mig själv och julklappar till en och annan familjemedlem. Det blir nog mer shopping fast inte via nätet i veckan. Men nu är det nog bäst att jag sätter punkt så jag inte avslöjar för mycket…


*Clark Kent = min lille bilman

**vintertofflor = vinterdäck

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Vänaste landDet är ett synnerligen aktuellt tema i Åke Edwardsons åttonde deckare om polisen Erik Winter, Vänaste land. Boken har typ tio år på nacken, men beskriver händelser som skulle kunna ha skett igår. Eller idag. Tack till vännen Agneta från vars samling jag fick knycka denna i december förra året!

Boken tar sitt avstamp bland tre mördade människor i en närbutik nånstans i en förort till Göteborg. De har fått sina ansikten bortskjutna. Erik Winter börjar nysta i fallet under en het sommar. Ganska snart inser han att det inte är nåt rånmord utan att det handlar om andra brott. Dessutom tycks det finnas ett vittne. Ett vittne med väldigt lätta fötter… Erik Winter hamnar bland kurder och tvingas förhöra människor med tolk. Människor, som flytt från ett land där de inte fick tala sitt eget språk. Eller ens hade nån tillhörighet.

Jag tror att jag har sett den här boken på TV. Men det är OK ändå att läsa den. Det är aldrig fel att påminnas om att människor kan ha en betydligt tuffare bakgrund än jag som växte upp i Sverige. Boken är inte bara en spänningsroman, alltså, utan skildrar på ett trovärdigt sätt upp många invandrares situation.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »