Somriga Toffeltips: Rädda brummande insekter

Ett tipsande inlägg.

---

 

En av sommarens plågor – för den som är rädd för brummande insekter.

Det börjar gå mot… sommar. Måndagen i Uppsala var solig och varm. Det tar en sekund så kommer även sommarplågorna fram, dessvärre. Vissa saker går tyvärr inte att freda sig mot. Till exempel får en mentalt blunda när en ser alla exponerade kroppsdelar som främlingar visar upp i offentliga miljöer, till exempel livsmedelsbutiker, utan blygsel. Värst är nog vuxna män som klär sig som småpojkar i kortbyxor och keps.

Inte heller kan vi undkomma röken och stanken av grillad gris när människor envisas med att laga mat utomhus utan hänsyn till KOL-patienter, överkänsliga eller veganer.

MEN… när små brummande insekter flyger in i våra hem genom alla öppna fönster… då kan vi faktiskt göra nåt! Dessutom behöver vi varken skada eller döda dem – vi kan rädda dem! Jag ska berätta hur. Och allt du behöver är…

Jag är skiträdd för brummande insekter. För mig är de kanske sommarens värsta plåga, nakna lemmar och grisstank till trots. En gång flög det in en geting i mina shorts när jag satt HEMMA på ballen*, jag var inte i nån mataffär och visade upp mig. Tursamt nog för mig flög eländet ut igen. Men när jag har öppna fönster hemma flyger det in både randiga och orandiga brummande insekter och skrämmer mig.

Förr om åren har jag ryckt åt mig en tidning, jagat insekterna och ibland haft ihjäl dem. Men i år har jag använt mig av ett knep som jag kom på själv. Därmed inte sagt att andra inte har använt knepet före mig. Nu ska jag dela med mig. Så här gör du:

Ta ett vykort från en vän samt ett glas. (Jag använder ett kort från Karin som inte längre finns med oss här på jorden. Däremot är jag säker på att hon sitter på ett moln däruppe och tittar ner på mig och skrattar.) Sätt glaset över insekten när den tillfälligt parkerar sig på till exempel en fönsterruta. Skjut sen in kortet mellan rutan och glaset och ta bort dem från rutan. Kortet ska alltså fungera som lock på glaset. Gå sen till den öppna balledörren**, sträck ut handen genom dörröppningen, ta bort vykortet – och låt den brummande saken flyga sin kos. Den är fri och du är fri – tills nästa kommer, förstås. 

Hittills i år har jag ”räddat” fem getingar och två humlor – tidigare hade jag troligen mördat dem eller skrikit så deras hörsel tagit skada. Jag är mycket nöjd.

*ballen = balkongen
**balledörren = balkongdörren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Paulina

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Min näst sista arbetsdag på en arbetsplats där jag har trivts som aldrig förr är över. Vad jag tänker och känner ställer jag åt sidan en stund för att titta på kvällens avsnitt av När livet vänder. Det är viktigt att se att det finns andra som har det svårare än jag – för än så länge finns samhällets skyddsnät för mig. SvT gör mer än bara visar Anja Kontors fina serie – SvT hjälper mig att orka gå vidare.

Anja Kontor är tillbaka och möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

Paulina våldtogs av sin pojkvän och såldes till andra män som sexslav.

I kväll fick vi tittare höra Paulinas historia. Redan på första dejten blir Paulina våldtagen. Sen börjar pojkvännen sälja henne till främlingar. Slagen, nypt och med kroppsvätskor över hela sig ser Paulina till sist nån i spegeln som inte är hon. Men när hon planerar självmord kommer vändningen: ett litet nytt liv växer i magen.

Det är inte lätt att förstå hur nån kan hamna i ett helvete som det Paulina hamnade i. Hur kan man stanna kvar hos nån som misshandlar en, som gör en så illa? Varför inte bara resa sig och gå? Att tryckas ner, att känna sig värdelös, svag… Till sist kunde Paulina resa sig och komma vidare. Gråten är en helande kraft, men mest av allt barnet. Dottern.

Paulina är en mycket modig ung kvinna. Det är min sammanfattning.

Direkt efter programmet kunde tittarna chatta med Paulina. Kanske pågår chatten fortfarande när du läser detta!

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 22 april 2016).

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagspromenad

Ett luftigt inlägg.

---

 

Söndagspromenad på stigarna i Förorten.

Det blev en helt underbar solig start på den här söndagen! Vi hade bestämt oss för en promenad redan igår, men så blir en (läs: jag!) alltid lite seg och bekväm och backar. Men… både Fästmön och jag sitter inne för mycket när vi är lediga och sen när vi jobbar… ja, då är vi förstås inomhus också. Så ut i septembersolen gick vi!

Stockros på vår rutt. Årets sista?

Vi har en liten rutt i Förorten som vi brukar ta. Den är inte alls lika lång som vissa andras, som den däringa Morgontypen, som skenar en mil åt gången. Jag, som numera inte bara fortfarande har ont av en hälsporre, har fått mer ont upp i benet, i knäleden och upp i höften, bak i ryggen. Det är väl åldern och dess krämpor som gör sig påminda. Men det kan ju aldrig vara skadligt att röra lite på sig. Stärka skelettet, så att säga. Med tanke på min övervikt lär musklerna och lederna få jobba ganska bra också… Jag skäms för min lilla mamma, som är 27 år äldre än jag och dessutom handikappad, rör mer på sig än jag gör… Detta har bland annat fått till följd att hon har kunnat minska på en del mediciner! För egen del har jag inte så många mediciner att minska. Jag äter tre sorter och dem får jag äta livet ut – om nu inte kroppen lagar sår och bråck och plötsligt börjar tillverka röda blodkroppar lite snabbare.

PAUS FÖR ATT SKYFFLA IN EN PLÅT MED MAT I UGNEN!!!

Vi traskade på bortåt kolonilotterna. Ett tag tänkte vi gå ner till kvarnen, men där var så avstängt sist, så vi tog höger i stället. Lite synd, för det är vackert vid vattenfallet och bron. Samtidigt får en ju förstå folk som har flyttat in där eller har annan verksamhet i den gamla kvarnen och de tillhörande husen. Inte vill de ha en massa främlingar skenande över sina ägor, precis.

Nån mil gick vi som sagt inte, det blev bara 3,3 kilometer. Men det var alldeles lagom för min gamla kropp! Vi såg en del fina blommor, vi såg en nymålad garagelänga, vi såg två småtjejer som erbjöd

gratis cykeltvet

och jag blev så impad att de hade lyckats stava cykel rätt, men inte tvätt, fast jag vågade inte fota deras skylt. Vi såg en soffa, där nån uppenbarligen brukar sitta och dricka öl och röka cigarretter och en och annan riktigt snygg graffitimålning… Sen gick vi hem till Himlen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När molnen hade hopat sig tog jag mitt pick och pack och tuffade hem till New Village. Mamma har fått sitt söndagssamtal och jag har rensat min mobil på foton och uppdaterat till iOS9. Det senare gick hur bra som helst, trots att jag bävade lite. Jag har ännu inte hunnit kolla in uppdateringen riktigt, men det som först slog mig som bra var den logiska numreringen av bildmapparna.

Och nu tjöt timern att min söndagsmiddag är färdig… snorrekorv och pommes! (Jaa, korven ser ut som nåt helt annat än kycklingkorv, som det är, i ugnen…)

Snorrekorv och pommes väntar på mig!

Och så avslutningsvis – för jag vill inte lämna dig med en bild på min perversa mat – dagens kattungebild:

Två gosungar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Cucumber och Banana

Ett inlägg om två TV-serier.

---

 

Igår var det premiär för min del att glo på… jaa, två brittiska bögserier på Sveriges Television. Inte för att jag är intresserad av bögar extra mycket, utan mer för att det kan vara skönt att se program om hur homosexuella i andra länder lever och har det. Nu var det här två serier åt drama-nöje-hållet och inga dokumentärer. Men ändå. Jag tittade.

Cucumber var först i tablån. Där skildras en äldre generation bögar (läs: i min ålder – eller faktiskt lite yngre!) och främst paret Henry och Lance. Det är väldigt mycket snack gurkor och anspelningar på det manliga könsorganet, men förvånansvärt lite handling. Efter nio år som ett par har förhållandet stagnerat. En kväll bestämmer de sig för att ragga upp en tredje part. Och i och med detta tar Henrys gamla liv slut.

Gänget i Cucumber med Henry i soffan. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Den andra serien, Banana, hänger ihop med den första, men här skildras en yngre generation homosexuella. Vissa av karaktärerna är med i båda serierna. Skildringarna är ändå från andra perspektiv. I Banana blir det åtta fristående berättelser om de olika karaktärerna och här är det även lesbiska tjejer med. Det första avsnittet handlar om Dean som egentligen är romantiker, men som söker snabbt sex med främlingar.

Gänget i Banana. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ärligt talat trodde jag att båda serierna skulle vara mer lättsamma. Visst fnissar jag ibland, men för det mesta blir jag ledsen och beklämd, främst över karaktärernas ensamhet. Skildringarna känns trovärdiga och det är relevant för min del. Totalt är det åtta avsnitt vardera av båda serierna och jag ska nog försöka titta på de återstående sju plus sju avsnitten.

Toffelomdömet efter de första avsnitten blir samma för båda serierna, det vill säga högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Dagarna mörkna…”

Ett mörkt inlägg.

---

 

Sökta jobbhögen idag på morgonen, den 22 oktober 2014. Nu är den högre än Ballografpennan!

Dagarna känns allt kortare och mörkare. Jag som går hemma större delen av dygnet får oftast ha en eller flera lampor tända under min vakna tid. Mörkret brukar göra mig sömnig, men jag sover sämre och är tröttare än nånsin trots att jag inget gör.

Som vanligt inleder jag mina vardagar med att söka jobb. Jag har haft bra flyt den här veckan och hittat intressanta och relevanta lediga jobb att söka. Det har ännu inte trillat så många nej heller, bara ett enda. Och då handlade det om att företaget valt en annan lösning än att rekrytera (externt?). Sökta jobb-högen växer. Jag har nog sökt runt 230 jobb sen i somras. Endera dan måste jag gå igenom högen och rensa bort de ansökningar och annonser som jag har fått nej på – detta innan högen blir så hög att den glider av skrivbordet och jag uppfattas som en Samlare som inte kan kasta saker.

Det pågår en ubåtsjakt har jag noterat. Jag tycker att det är svårt att se vad som är sanning och vad som är… gissningar i media. Media skrämmer upp folk, skrämmer upp mig. Och så undrar jag hur i h-e mycket det kostade att frakta runt en journalist från Expressen i en helikopter runt sökplatsen – samtidigt som en jädra massa fotografer vid samma tidning blir uppsagda – utan avgångsvederlag! I mina ögon ter detta sig skamligt!

I min lilla värld händer inte så mycket alls. Jag räknar med att vara hemma helt och hållet i dagarna tre eftersom det har aviserats att det ska komma en besiktningsman nån gång under dessa dygn. Inte vill jag att främlingar ska runt i mitt hem utan att jag är närvarande!

Så jag blir vid min läst. Jag har böcker att läsa och TV att glo på, om jag vill det. Igår satt jag med spänd förväntan och glodde på Veckans brott eftersom en dyngförkyld Leffe skulle öppna Kuvertet. Alltså Kuvertet, i vilket han lagt ett papper där han för ett och ett halvt år sen skrev ner vad han trodde hade hänt och vem som var skyldig till en viss kostöld. Det var Camilla Kvartoft som sprättade och spänningen var olidlig när hon läste:

Stölden den 19 december har aldrig hänt. I stället har korna försvunnit på annat sätt. Det kan ha varit flera gärningsmän.

Så var det med det! I domstol blev ko-ägaren förklarad oskyldig, det är det enda vi vet i fallet. Fortfarande höljt i dunkel, mörker, alltså.

Lilla My, i form av reflex, hängde på en före detta kollega.

Det har börjat ljusna utanför mitt arbetsrumsfönster och jag ser på björken att det blåser. Men du som ger dig ut – oavsett tidpunkt – denna årstid har väl reflexer, hoppas jag? Det är inte svårt att komma ihåg om du fäster dem vid ditt ytterplagg. Det blir inga böter om du glömmer reflexer, men vi bilförare blir glada för det ger oss en chans att se dig. Igår höll jag på att mosa en mörkklädd kvinna som gick på fel sida av vägen, till exempel. Hade hon haft reflexer hade jag sett henne och sluppit tvärnita. Då är jag ändå en mycket van bilförare som har haft körkort i över 30 år. Körkort, förresten, är nåt man måste ha med sig när man kör bil. Det kan bli dyrt om man glömmer det hemma, läste jag häromdan i Byhålebladet…

Dags att försöka fylla den här dagen så att mörkret fortsätter att lätta… Jag tar fortfarande emot tips på läskiga filmer som jag och Fästmön kan gotta oss med under höstens enda långhelg framöver!!! Skriv ditt tips i en kommentar så blir jag glad, även om jag låter grinig och mörk.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Closer

Ett inlägg om en film.

---

 

Fredagskvällar brukar vara crime night för min del om jag är ensam. Det vill säga, jag väljer deckare, thrillers, polisserier etc ifall jag ser på TV. Men i TV-tidningen läste jag att filmen Closer (2004) med bland andra min favorit Julia Roberts skulle visas på TV8 i kväll. Filmen annonserades som ett drama och jag tänkte ungefär

Varför inte? Jag kör ju varannan deckare när det gäller böcker.

Filmen inleds med ett möte mellan två främlingar, Dan och Alice. De möts på en gata i London. Mötet slutar med att Alice blir påkörd och Dan tar henne till sjukhus. De blir ett par. Dan går senare till Jul… Anna, som är fotograf, för att låta sig plåtas. Nånting händer mellan dem. Med i storyn är ytterligare en man, Larry. Dan lurar Larry under en sexchatt. På så vis för han samman Anna och Larry. De blir ett par och gifter sig. Men…Det är mellan Dan och Anna det sker grejor. Fast sen…

Låter det rörigt? Det är det också. Det här är en av de konstigaste och jobbigaste filmerna jag har sett på länge. Storyn hoppar – från par till par och även i tiden. Jag hänger inte med och tycker att den ena rollkaraktären efter den andra mest är underlig. Karaktärerna är ute efter att… tja, jag vet inte vad. Testa gränser? Förstöra för andra?

Nä, det här blir lågt Toffelomdöme. Den enda rosan tofflan går till Julia Roberts. Hon är i alla fall snygg att se på.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Oj oj oj

Ett smått ojande inlägg.

 

Ibland önskar jag att jag hade ett huvud av trä.

Är det inte magen så är det huvudet. Idag är det huvudet. Vaknade med jordens klumpvärk. In fact, jag har så ont att jag mår illa. Men en liten tablett mot det också ska väl göra susen så att jag klarar av ytterligare en arbetsdag.

Dagen jag vaknade till är annars solig, om än kall. Termometern visade runt nollan, bara. En liten chock för kroppen som vande sig vid vårvärme i helgen. Men det är väl just det här som är vår – värme och kyla, sol och… bakslag i form av vit nederbörd. Det sägs ska komma av det senare nästa vecka. Så skönt att inte behöva oroa sig för däckbyte. Jag kör ju dubbfritt, men ändå med vinterdäcken på än så länge.

Idag ska de börja med installationerna av el- och vattenmätare här. Tre dar ska arbetet ta. Tre dar med män (ja, det är oftast män) som springer in i och ut ur mitt hem. Så skönt att slippa vara här, även om jag naturligtvis inte estimerar att ha främlingar på besök när jag själv inte är hemma.

En betydligt roligare sak kring dagen idag är att faster E fyller 96 år! Mamma har två ingifta fastrar i livet samt en halvfaster (den senare har grävts fram av mammakusinen B, som också är den enda som har träffat henne). En av halvfastrarna, faster E, har alltid varit min favorit. Bland annat för att hon är så skärpt – och vass – och har alltid varit. I kväll ska jag ringa och gratta, för hon hör lite illa och jag har ju, som bekant, ingen egen skamvrå på jobbet att dra mig tillbaka till och prata enskilt.

Ha en bra tisdag, veckans värsta dag, enligt mig. Men nu är jag i alla fall uppe…

Livet är kort.

Read Full Post »

Dejt bland konst och thaimat

Ett inlägg om en dejt.

Idag ordnade jag till det så att jag fick en liten dejt på eftermiddagen i stan. Och för att du ska sluta undra vem jag dejtade får du här facit:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det primära syftet var att gå och kika på Kitty Lindstens utställning på Galleri Upsala 1810 på Svartbäcksgatan. Men först skulle jag bussa mig in till stan. Det är inte nåt jag gillar. Jag blev snabbt åksjuk, det vill säga illamående och yr. Och förbannad! Jag såg nämligen inte mindre än tre VUXNA personer som satt med fötterna – och skorna på, förstås! – upp på sätet mitt emot! Hur jävla kul är det att får er skit på kläderna? Inte gör ni väl så hemma? Skärpning, idioter! En av dem satt dessutom och pratade om att h*n skulle hämta sina barn. Gör h*n så i barnens sällskap också ger jag inte mycket för den vuxliga förebilden. Skäms!

Fin förebild den här vuxna är för sina barn.

Fästmön hade redan anlänt till vår mötesplats och stod och väntade på mig. Inte nog med att de här jävla Uppsalabussarna gör mig sjuk, det här med sommartidtabeller gör mig galen också – av irritation. Annas buss, till exempel, gick det bara en i timmen av ett tag på dan.

Men på galleriet var den lilla Kitty-fågeln utflugen. Vi hittade Hortellskan där och det var inte fy skam det heller. Fast sen dök konstnären själv upp, lika färgrik som alltid! Jag känner mig alltid så tråk-svart bredvid Kitty…

Konstnären Kitty Lindsten är alltid så färgrik! Här står hon bland några av sina utställda verk på Galleri Upsala 1810.

Jag kunde inte låta bli att fråga hur det hade gått, underförstått om hon hade fått sälja något. Och det hade hon! Men inte till några

främlingar

utan mest till bekanta och bekantas bekanta, typ. Tillräckligt i alla fall för att det har blivit en vinst. Det gladde mig!!!

Några verk var ännu inte sålda.

Innan vi gick blev det förstås en gruppbild, om än en lite suddig sådan. Jag skyller på min yrsel, som faktiskt fortfarande sitter i.

Hortellskan var gallerivakt medan Anna presumtiv kund som konverseras av konstnären Kitty.

Vi strosade gågatan framåt och jag passade på att hoppa in till Teliabutiken i en av gränderna för att kolla mobiler. Men där var så mycket folk att jag inte orkade vara kvar. Mobilshopping får det bli en annan dag.

Vi tog oss i stället till Thai Village där vi åt en väldigt god buffé. Godast var nog den heta kycklinggrytan med gul curry. Och sesambollarna!

Min första portion samt en Singhaöl till.

Det friterade undvek jag i det längsta. Det blev bara en friterad kycklingbit och en liten friterad banan med glass och frukt till dessert. Sen tackade vi gudomen för maten!

Tack, buddhistiska gudom, för maten!

Vi följdes åt ner till centralen, men sen blev det ett hastigt farväl eftersom min buss stod inne. Vi ses redan på fredag igen, fast det hjälper inte när man redan längtar och saknar…

Livet är kort.

Read Full Post »

Lunchlåda till användning!

Äntligen är det lite varmare! Men solen lyser nästan hela tiden – med sin frånvaro. Det blev några korta glimtar igår, idag är det lite grått igen. Dock inte totalmulet. Eftersom det är röd dag i morgon är det lite fredagskänsla idag. Jag jobbar förstås hela dan, men ändå.

På dagens agenda står sedvanligt tisdags-stormöte för institutionen. Jag har redan uttryckt min förhoppning om att ett sånt blir av, för då bjuder institutionen alltid sina medarbetare på bulle eller kaka. Och jag är ju ALLTID hungrig.

Under lunchen idag ska jag delta i ett webinar, alltså ett seminarium via webben. Jag har gjort det några gånger och det brukar alltid vara bra ämnen. Idag handlar det om sociala intranät. Så mitt lunchsällskap idag blir en massa främlingar som sitter framför sina datorskärmar. Igår kväll grävde jag fram min svindyra Tupperware lunchlåda, den som används alltför sällan.

Lådan kommer till användning idag!

Men idag kommer lådan till användning! Jag får bara inte glömma bort att vika undan mikrofonen från headsetet så att mitt smaskande inte hörs ut i cyberspace. Det vore ju lite lagom pinsamt… Jag har gjort en halv baguette och en ostfralla (en sån med smält ost på ”locket”) och innehållet är kalkonsalami och cambozola. Inte så tokigt! Tur att jag inte har några intervjuer i eftermiddag – med tanke på vitlöken…

Lite konstig vecka, det här, med en hemmadag i morgon. Jag ska ägna min lediga dag åt att städa eftersom jag inte gjorde det i helgen, men jag börjar nog i kväll. För det vore nog bra om Fästmön och jag hann ta en tur till Slottet för att se om det överlevt floderna. Anna jobbar visserligen i morgon, men först på kvällen.

Och på torsdag efter jobbet ska jag klippa mig! Tänk att det har gått sex veckor sen sist – eller lite mer, blir det ju. På torsdag har jag varit 50 bast i exakt sex veckor. Och jag känner mig stelare och tröttare än nånsin, kroppen värker både här och där. Men jag ska ju träffa doktor Jan nästa vecka samt ta lite prover.

I morgon är det Sveriges nationaldag och du kanske har sett att jag har en fråga om den här intill i högerspalten, se rubriken Tofflan undrar!. Jag ska inte göra nåt särskilt mer än städa och kanske titta till Slottet, alltså. Mest njuta av att vara ledig. Men vad ska du göra i morgon??? (I morgon är det för övrigt 32 år sen jag tog studenten… På stenåldern, alltså!..)

Read Full Post »

Bemötande

Dagens filosofiska fundering gäller… bemötande. Bemötande är nåt som vi alla gör och som vi alla råkar ut för. Den här veckan har jag funderat lite extra på det. Skälet är att jag har haft massor att göra, känt mig stressad, men ändå har humöret varit på topp. Jag har verkligen försökt bemöta andra människor – kända som okända – på ett trevligt sätt.

Surkärring!..

                                                                                                                                                        Senast i morse bestämde jag mig för att hälsa på ALLA föräldrar och ALL personal jag mötte på fritids/skolan när jag lämnade Elias. Ett litet leende och ett ”Hej!”. Inte mer. Men det var fantastiskt att se hur alla trötta mammor och pappor och fröknar och övrig personal sprack upp i ansiktet! Av bara detta lilla… Fast det var EN person som jag INTE log åt eller hejade på – även en Toffla har sina gränser. Det är en sån där människa som jag inser ser ner på mig för att jag är den jag är. En sån som vänder sig bort i avsmak när h*n ser mig. Så det var inte svårt att låta bli. Jag tror för resten varken ett leende eller en hälsning skulle göra några under för inställningen där. (Dessutom har jag konstaterat att h*n kör som en biltjyv, bara det, alltså…)

Glad kärring!

                                                                                                                                                       Sen jag började blogga på en viss annan blogg lokalt har jag också noterat ett annat bemötande av andra gentemot mig själv. Det inte bara hålls upp dörrar, det kommer fina sms, mejl och telefonsamtal. Bara det att främlingar har börjat hälsa är… underligt. Och mitt uppe i allt sitter jag och rodnar… För när det kommer till kritan är det BASKE MIG svårare att ta emot positiv kritik än negativ! Jag – och säkert många med mig – är så himla VAN att bara få höra det negativa.

I ett liv före detta, på den tiden jag hade ett arbete, fick man så gott som alltid höra det negativa. Det var bara så. Man var slav och slavar ska inte uppmuntras på något som helst sätt. Min chef kunde sträcka sig till att säga

Jag tror på dig!

Ha! Min chef är nu nån annanstans och tror på andra/annat. Jag ger inte mycket, för övrigt, för den tron på mig. Den visade sig vara tämligen… ihålig, när det kom till kritan. Det kändes som om orden blev ett mantra chefen upprepade i stället för att ta tag i problemen på arbetsplatsen. Problemen som i allra högsta grad finns kvar. Alltså var det inte mitt fel! (Alltid något!)

Om jag fick önska skulle vilja att folk bemötte mig med respekt. Ett leende och ett ”Hej!” kostade inte heller på särskilt mycket kraft i morse, så det rekommenderar jag som en början. För det ligger en massa sanning i orden

Som man vill bli bemött, så bemöter man andra.

Kanske nåt för biltjyvar och chefer och andra som dissar/har dissat mig och alla goa människor som har rosat mig så att jag vet inte vart jag ska ta vägen!.. TACK till de senare! 😳

Read Full Post »