Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘författare’

Ett inlägg om en bok.


 

Dödligt dubbelspelÄntligen kom boken ut! Det uppstod lite mankemang vid tryckningen, men den 23 maj hittade Susanne Ahlenius bok Dödligt dubbelspel ner i min postbox. Tack Hoi förlag! Detta är den andra delen i en planerad trilogi i genren erotisk deckare. Den första delen, Dödlig åtrå, läste jag i augusti förra året. Då kändes författaren lovande och jag lyfte henne till en ny svensk deckardrottning. Frågan är om jag tror att hon fortfarande aspirerar på den titeln efter att ha läst uppföljaren…

Svenska polisen Alice Wikander har tillsammans med Tyler Rimes vid Scotland Yard avslutat en mordutredning. Alice blev nästan seriemördarens sjunde offer, men till sist åkte han fast. Självklart blev upplevelsen ett trauma för Alice och hon undrar om ondska kan gå i arv. När hon får kontakt med mördarens tvillingbror är tanken att hon ska få svar. Ungefär samtidigt hittas ett barnskelett i brödernas barndomshem och en strypt kvinna i ett badkar…

När jag skriver ner de stora dragen i berättelsen här har jag medvetet exkluderat 50 procent av genren – jag har skrivit om deckardelen, inte om den erotiska delen. I denna den andra delen om Alice Wikander tycker jag att erotiken tar överhanden, åtminstone i början. Då är det inte helt optimalt att läsa den här boken på en lunchrestaurang på jobbet… Men liksom i den första delen kommer spänningen mot slutet. Då blir det ruskigt spännande. I morse, när jag slog ihop pärmarna, kände jag mig inte säker på att Alice Wikander är i säkerhet. Så snälla Susanne, skynda dig att skriva den tredje delen, Dödlig hämnd!

I min text om Dödlig åtrå associerade jag till Maria Langs debutdeckare Mördaren ljuger inte ensam. Den här gången är det inte mycket som får mig att associera till Maria Lang mer än möjligen bokens titel – allitterationen i den skulle ha kunnat vara Langs. Susanne Ahlenius är emellertid en högst levande och modern författare. Hennes erotiska skildringar i boken fick mig att rodna åtskilliga gånger. Jag är inte van vid alla dessa heterosexuella parövningar… Men som en lisa för min homo-själ får jag som bonus i boken novellen Gåvan där det visserligen fortsätter att vara heterosexuellt, men där det även finns ett homo-tema. Hurra!

Nästa år, hoppas jag, kommer den tredje och avslutande delen om Alice Wikander. Då vill jag se Susanne Ahlenius knipa fem rosa tofflor. Den här gången blir det, precis som förra gången, fyra.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Tunneln i slutet av ljusetStrax efter mitten av maj knölade postis in ett brunt paket i min postbox. Martin Falkman hade varit vänlig nog att sända mig sin bok Tunneln i slutet av ljuset. Några böcker låg före på tur, men sen grep jag mig an denna psykologiska thriller, enligt dess omslag. Ett omslag som för övrigt matchar delar av min köksinredning, bland annat min vardagsservis! En bok som skriven för att äta till..? Tack Martin Falkman för boken!

Bokens huvudperson hittar ett… erbjudande i ett forum på internet. En man erbjuder den som är livstrött möjligheten att tjäna pengar på sin död. För en miljon kronor i månaden är motprestationen att den livströtte skriver ett dödskontrakt. Haken är att livet sträcker sig tolv månader framåt i tiden som längst. Sen ska mannen ta livet av den livströtte.

Den ende jag inte hittar nåt namn på i boken mer än ett e-post-nick är huvudpersonen, Peter Piper. (Namnet kommer från en barnkammarramsa, nursery rhyme.) Peter Piper ansluter sig till dödskontraktet och skriver ner tre beslut. Han säger upp sig, ber chefen dra åt helvete och… blir gränslös. Huvudpersonen ger sig in i en värld full av alkohol och sex, han reser, han slåss, han… mår dåligt. Frågan är om alla miljoner får honom att må bättre..? Och vad händer med livströttheten – finns den kvar eller går den över?

Stockholm och ångest är två ord som sammanfattar mitt första intryck av boken. Jag känner ganska snart att jag inte vet om jag pallar med att läsa om just det. Men jag läser vidare. För hur det än är vill jag veta hur det går för huvudpersonen som inledningsvis bara vill dö. Frågan hur mycket livet är värt ställs på sin spets.

Det här är en debutroman. Såna brukar innehålla lite för mycket av allt. I det fallet är den här boken inte unik. Jag förstår också att den klibbiga ångesten är självupplevd – hur kan nån annars beskriva den så korrekt och realistiskt? Det blir ganska… genomskinligt.

När jag läser om författarens tankar med boken noterar jag att det här är första delen i en Tunnel-trilogi. Det är bra. I slutet av boken blir nämligen läsaren… lämnad med en cliffhanger. För inte är det väl så att livet tar slut..?

Den här boken är lite för svart för mig. Men den är välskriven och språket flyter på bra. Några små irriterande korrekturfel hittar jag, men inte så de stör min läsning alltför mycket. Bokens formgivare har gjort ett mycket gott arbete och jag gillar särskilt omslaget.

Toffelomdömet blir medel …och lite till. För jag vill läsa fortsättningen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Prio ettBöcker är ofta prio ett för mig. När jag så vann en bok med just den titeln, Prio ett, i en utlottning hos författaren på Instagram, blev boken självklart prioriterad. Jag slukade del två i serien snabbt. Denna den tredje delen om åklagaren Jana Berzelius och poliserna i Norrköping läste jag… ännu snabbare. Tack, Emelie Schepp!

Det är en läskig huvudberättelse som läsaren kastas in i. En efter en hittas svårt stympade människor i sina hem. Philip Engström har under sitt yrkesliv som ambulanssjukskötare upplevt mängder av svåra saker, men frågan är om inte detta tar priset. Jana Berzelius, på sidan 57 tillfälligt könsbytt till man, blir förundersökningsledare för morden – ja, personerna avlider av sina svåra skador. Som i tidigare böcker i serien har fallet kopplingar till Jans privatliv.

Jan Berzelius

Åklagaren byter tillfälligt kön på sidan 57.


Vad är det som gör att jag läser en bok så snabbt? 
Det är flera saker! Naturligtvis är det för att boken är bra, i det här fallet spännande. Men det handlar också om språket och bokens struktur, disposition. Det är inte helt ovanligt att författare låter flera parallella historier löpa genom hela boken. Det ger en snabbhet åt storyn. Emelie Schepp låter i alla sina böcker läsaren följa sina huvudkaraktärers göranden och låtanden. Möjligen skulle detta kunna vara nåt som avslöjar mördaren – den personen följs inte på samma sätt. Ganska snart får jag mina misstankar om vem som kan vara den skyldige i Prio ett. Vanligen innebär det att boken sjunker i värde för mig. Men inte den här gången. Jag kanske gissar vem och jag vet hur morden har gått till. Riktigt säker är jag förstås inte på mördarens identitet, men det som gör storyn fortsatt lockande är att jag inte har en aning om varför. Motivet, alltså.

Efter en smärre mellanlandning tycker jag Emelie Schepp har nått toppen igen. Åklagarens och polisernas privatliv känns nedtonade, men finns kvar – i mer lagom mängd, enligt min mening. Nåt som stör mig flera gånger är att jag får för mig att handlingen utspelar sig i Stockholm. Det gör den ju inte! Det gör däremot handlingen i alltför många andra nutidsdeckare. Därför är det roligt att Norrköping är miljön i den här serien. Jag känner igen Vrinnevisjukhuset och Södra Promenaden från mina farföräldrars sista år i stan. Extra ”kul” blir besöket i min gamla hemstad Metropolen Byhålan, på ett härbärge nära den gamla Konsum Ringen. Poliserna i stan verkar inte vara de mest alerta, men om jag finge önska vore det att Emelie Schepp tar livet av en och annan Metropolitan – som en nutida Maria Lang, rentav..?

Konsumringen

Här blir det bråk i Prio ett!


Toffelomdömet är tveklöst det högsta. Fortsätt skriva bra deckare, Emelie Schepp, och visa att Jante är död och Metropolitaner kan!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i regnbågens färger.


 

Vilken tur jag hade i morse! Jag slapp gå ut med soporna på väg till garaget. Aparmarna (<== självinsikt) bar nämligen två papperskassar med grönt. Fyra krukväxter skulle till Husets Vackraste Rum på jobbet. Jag ställde en kasse bakom förarsätet och en i baksätet med intentionen att köra försiktigt. Efter första rondellen skramlade det till. Lyckligtvis överlevde vi allihopa och nu har jag förgyllt min vardagstillvaro på jobbet med det gröna. En får hoppas att de trivs lika bra som jag…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nåt sedvanligt fredagsfika 
blev det inte. I stället vankades det cider och gigantiska bullar med hosta på borta i andra änden av husets plan ett. Min företrädare i Husets Vackraste Rum och hennes gäng hade mingel borta hos sig. Och bullarna var verkligen STORA, även med Bagges mått mätt…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Resten av förmiddagen 
ägnade jag mig åt seriöst jobbande. Jag laddade upp kommunikationsplanen som arbetsmaterial för staben. Vete 17 om nån har läst den idag på fredagen, men den ligger där nu i alla fall. Övrig tid på dagen fnulade jag kring internkommunikation. Det blir en egen liten plan kring den aktiviteten, för det är efterfrågat. Nånstans mitt på dan bröt jag för lunch. Den var rätt beige, men ganska god. Fast pasta… det hade jag tänkt äta både i morgon kväll (kycklinglasagne) och på söndag (kycklingkorv och makaroner). Nåja, för att göra tillvaron på jobbet mer färgglad satte jag ett regnbågsskal på tjänstemobilen. Och på lunchen läste jag ut Vita spår – i kväll är jag säker på att jag börjar med uppföljaren, Prio ett, som jag vann, signerad, i en utlottning hos författaren.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag har under dagen 
fått en signal från Fästmön att hon har satt sitt namn på ett papper. Det glädjer mig mycket! På hennes utflykt idag blev det emellertid inget kaffe och hade jag vetat det skulle hon ha fått en inbjudan till sådant i Husets Vackraste Rum. Nåja, jag får se fram emot morgondagen då jag får träffa Anna några timmar mellan två arbetspass. Vi är bjudna till hennes snälla mamma och L i Slottet/Slottsträdgården – om nu regnet kan hålla sig borta!

Kontakt med goa vänner från min förra arbetsplats har jag haft vid arbetsdagens slut. Omtanken är ömsesidig – och uppskattad. Det är gott! Jag är så glad att ni finns kvar i mitt liv, NK* och H!

Montelciego rioja 2011

En flaska rioja, Montelciego 2011, ett reserva gjort på tempranillo, fick jag av Lucille idag.

En av mina köksstolar har varit på kalas sen i lördags. Snacka om bortamatch! Men när jag återvände från soprummet på seneftermiddagen stod en skamsen Lucille utanför med stolen – och en flaska rött gjord på en av mina favoritdruvor, tempranillo (som ger vinet en tegelfärg, vanligen). Snacka om goa grannar det finns, trots allt. Vi har för övrigt lovat att utbyta tjänster – jag öppnar Lucilles och F:s vinflaskor om de öppnar mina champagnedito.

Den här helgen har jag städhelg, men eftersom jag blev bortbjuden i morgon har jag börjat i kväll med att bädda rent, tvätta och damma. Redan i morse slet jag av de smutsiga sängkläderna och slängde dem i tvättkorgen. Kuddar och täcken fick ligga i frysen hela dan. Vik hädan, kvalster! Jag räknar med att dammsuga och städa av i badrummet och i duschrummet-/toan innan jag åker och hämtar Anna mitt på dan. Då kan jag torka golv när jag kommer hem, ringa mamma och ta en öl medan jag lagar lasagne på kvällen. Ja, helgen går fort… Men sen är det söndag och då ska Tofflan bara vila…


En go och färgglad helg önskar jag dig som har orkat läsa ända hit!


*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gamla, nya och nyare kontor, avslutat med lite god mat.


 

I morse fick jag Husets Vackraste Rum på jobbet. Det blev mitt nya kontor. Tack vare arbetskamraterna blev det fart på lokalvårdarna och jag kunde börja rulla in grejor redan vid niotiden. Jag har fått ett hörnrum på första våningen med fönster åt två håll. Genom det ena fönstret kommer eftermiddagssol, genom det andra ingen sol alls. Det blir alldeles perfekt, tror jag, som inte vill ha för ljust och varmt på kontoret. Fyra krukväxter hemifrån följer med mig till jobbet i morgon. Det blir inte samma växter som på min förra arbetsplats, eftersom två av dem trivs så bra hemma att de blommar eller är på väg att blomma. Den tredje, gröna växten, kardemummablomman, är emellertid nerstoppad i en papperskasse tillsammans med en garderobsblomma (som inte behöver så mycket ljus), ett paradisträd och en pelargon. (Nu tror jag att Belgiska Anna blir lite stolt över sin gamle kömpis för att den senare kom ihåg alla namnen på växterna!) Men idag förblev fönstren tomma. I stället piffade jag min lilla besöksplats. Eh… ja…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Datorn med skärm, docka och tangentbord rullades in först. De urdragna kablarna stoppades i dockan respektive uttag och väggen. Sen startade jag datorn – och BAM! Den fungerade! Fast jag hade ju förstås inte nån kontakt med nåt nätverk. Suck… Jag som

kan själv

fick till min stora irritation kontakta expertis analogt – jag kunde ju inte mejla servicedesken… Strax kom en ung gosse, sonderade, grejade lite… och bytte uttag i väggen. Datorn fungerade – och jag hade nätverkskontakt utan att behöva SLÅ PÅ DATAMASKINEN, som en skulle göra om en hade följt den gamla norska manualen jag hittade i en låda. Jag är emot allt våld!

Slå på datamaskinen

”Slå på datamaskinen” behövde jeg ikke!


Vid elvatiden hade allt flyttande 
gjort mig lite hungrig, så jag åkte upp till matsalen på översta våningen och tog ett päron. Flämtade till vid åsynen av den vackra utsikten, Uppsalasilhuetten med slottet och domkyrkan, från ett av fönstren… Och tänk! Om ett år ska vi flytta till ett alldeles nytt hus, relativt kontorslöst, bakom slottet, nära Botaniska trädgården

4 Utsikt från översta våningen på jobbet

Utsikt…


Nu kan jag bara hoppas att jag får följa med. 
Eftersom jag är i statens tjänst är det sex månaders provanställning som gäller innan det kan tänkas bli en tillsvidareanställning. Jag vet inte om jag håller måttet, vissa stunder känner jag mig så osäker att jag börjar undra om jag inte är den där bluffen trots allt. De sju svåra åren har onekligen satt vissa spår. Men andra stunder känner jag mig trygg att jag är på rätt bana tack vare att jag har chefer som är väldigt tydliga.

Under eftermiddagen har jag varit på min första avdelningskonferens. Där fick vi den senaste informationen om huset som ska bli allas vår nya arbetsplats om ett år, ungefär. Och så fick vi grupparbeta i team. Eftersom mitt team består av mig och två – tre än så länge vakanta tjänster fick jag hänga på min numera före detta rumskompis R:s team. Det var intressant och lärorikt. Efter redovisningar, diskussion och avslutning kunde vi rensa våra hjärnor med att titta på vackra bilder från en helt fantastisk seglats som en av medarbetarna gjorde i april. Konferensen rundades sen av med en härlig vårbuffé. Jag fick en vegetarisk tallrik som kanske var mer vacker än god. Eftersom jag inte kunde äta allt på den (gurka och råa rödbetor tycker gallan att jag ska vara försiktig med) fick jag komplettera med några munsbitar från den övriga buffén.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Och nu… 
Nu ska jag ta en surfrunda bland de bloggar jag följer. Det var länge sen jag hade tid att läsa varje dag, men ett par gånger i veckan försöker jag hinna med. Men sen ska jag hasa ner i bästefåtöljen och läsa min spännande bok på gång – jag fick ju uppföljaren häromdan av författaren!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Toffelmåndagen.


 

Grattis på din årsdag med WordPress

Tack för de sju åren, WordPress!

Idag är det faktiskt ett jubileum. Det är sju år sen jag startade den här bloggen just idag. Och det kan du tacka Fästmön för! Gissningsvis höll hon på att bli galen på allt mitt ältande av Det Som Hände just då och insåg att jag behövde ett ställe där jag kunde ventilera. Jag har också använt bloggen för andra ändamål under resans gång. Då och då recenserar jag varor, tjänster och webbplatser, till exempel vin, böcker, kundservice med mera. Periodvis nyttjar jag bloggen mest till att tanka ur och som dagbok. Det är märkligt att trots att det bara återstår två procent av bloggutrymmet lär bloggen alltid finnas kvar – om inte jag eller WordPress släcker den. Och vad som händer när de två procenten tar slut vet jag, men inte du än så länge.

 


 

Tangentbord

Kursad i webbverktyg idag satt jag mest och knappade på tangentbordet.

Nåt bloggande på dagtid hinner jag inte med numera eftersom jag jobbar igen. Idag var det en riktigt späckad dag och jag är inte säker på vad som fastnade eller ens att nåt fastnade. På förmiddagen fick jag en crash course i externwebbverktyget av en Therese, på eftermiddagen en dito i intranätverktyget av en Gunilla. Självklart är det två olika verktyg och det kan en ha åsikter om… Gissningsvis finns bra skäl till att det är på det här viset. Oavsett detta var båda kursledarna mycket duktiga – och sinsemellan väldigt olika. Det gjorde att det aldrig blev tråkigt. Men, som sagt, det blir intressant att se hur mycket som fastnade när det sen blir skarpt läge…

Lunch äter jag nästan varje dag på Rullan. Restaurangen har lite av skolmatsal över sig och ljudnivån stiger till fruktansvärda nivåer. Jag brukar ta en bok med mig och läsbrillorna och försöker på så vis skärma av. Maten är kanongod. Varje dag finns en fiskrätt, en eller två kötträtter, en vegetarisk rätt och en vegansk rätt. Idag käkade jag majskyckling med grönsaker och testade även att äta ris. Ris har jag inte ätit sen Det Fruktansvärda Gallstensanfallet. Än så länge mår jag bra. Jag försöker att dra ner på ris och potatis och i stället öka intaget av grönsaker. Det går bättre och bättre…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Plötsligt tog emellertid arbetsdagen slut.
Bilköerna var fruktansvärda idag och jag ska nog testa att köra andra vägen hem även om den blir lite längre. Dag Hammarskjölds väg är INTE dimensionerad för dagens trafik, Uppsala kommun! Ska vi bilister tvingas att köra genom stan när vi borde kunna köra runt om den? Gör nåt åt det i stället för att höja parkeringsavgifterna i centrum till oskäliga priser. Handeln i centrala Uppsala lär dö om ni fortsätter på inslagen bana.

Hemma i New Village höll jag på att få spel på PostNord också som hade delat ut ett paket i min postbox. Brevbäraren hade TRYCKT in paketet och jag fick nästan inte ut det. När brevbäraren lämnar post öppnar h*n hela dörren till våra fyra boxar. Då är det lätt att trycka in saker. Men när var och en sen ska ta ut sin post genom den smala springan som varje box har blir det värre. Ibland blir det omöjligt. Det är inte första gången det här händer heller. Till sist lyckades jag i alla fall få ut detta spännande…

Hand på paket

Vad kan detta innehålla???


Den som känner mig alternativt läser den här bloggen regelbundet 
kan säkert lista ut vad paketet innehåller. Just precis: en bok! För ett tag sen vann jag en bok på Instagram och nu har den anlänt med en liten hälsning från författaren. Självklart skulle jag vilja börja läsa Prio ett genast, men jag har ju inte läst boken före i serien om åklagaren Jana Berzelius än! Stort TACK till Emelie Schepp! För övrigt har den som bor i Metropolen Byhålan chansen att träffa Emelie Schepp i morgon, tisdag. Då inleder hon nämligen sin signeringsturnéICA Maxi där hon finns mellan klockan 15 och 19 (synd att ICA Maxi Motala inte puffar för detta på sin webbplats…).

Detta bildspel kräver JavaScript.


För att få upp värmen i tillvaron 
som gått från sommarhetta till höst ska jag nu ställa mig vid strykbrädan. Sen blir det nån macka och så lite läsning. Jag vill skynda mig att läsa ut min bok på gång så att jag kan kasta mig på Vita spår och därefter Prio ett! Vad läser DU just nu??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

MarinaDen lilla boken Marina av Carlos Ruiz Zafón har stått på ett av mina hyllplan med olästa böcker i över ett års tid. Jag fick boken av vännen FEM den 9 maj 2015 när hon tillbringade en helg här hos mig i Uppsala. TACK! Samma dag fast ett år senare började jag mitt nya jobb (du har väl inte missat det..?). Jag tog det som ett tecken och grabbade tag i boken för att läsa den.

Óscar går på internatskola i Barcelona. Ett märkligt hus lockar honom. Han går dit – och kommer därifrån med en klocka. Klockstölden leder snart till att han återvänder och träffar den underbara Marina och hennes far. De börjar umgås och Óscar blir som en son i huset och en bästa vän till Marina, som han naturligtvis är förälskad i. De unga tu beger sig till en kyrkogård där de ser en mystisk kvinna. En dag bestämmer de sig för att följa efter kvinnan. Det skulle de nog inte ha gjort…

Det är svårt att genrebestämma den här boken. Den har en del kärlekshistoria, en del thriller, nära steampunk, faktiskt. Men mest av allt är den en fantastisk saga, full av märkliga sidoberättelser och framför allt hemligheter. Författaren har återigen lyckats fånga mig med en av sina otroliga berättelser. Det är en helt annan berättarstil än den jag är van vid – och den är sååå vacker och… bra.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »