Prio ett

Ett inlägg om en bok.

---

 

Böcker är ofta prio ett för mig. När jag så vann en bok med just den titeln, Prio ett, i en utlottning hos författaren på Instagram, blev boken självklart prioriterad. Jag slukade del två i serien snabbt. Denna den tredje delen om åklagaren Jana Berzelius och poliserna i Norrköping läste jag… ännu snabbare. Tack, Emelie Schepp!

Det är en läskig huvudberättelse som läsaren kastas in i. En efter en hittas svårt stympade människor i sina hem. Philip Engström har under sitt yrkesliv som ambulanssjukskötare upplevt mängder av svåra saker, men frågan är om inte detta tar priset. Jana Berzelius, på sidan 57 tillfälligt könsbytt till man, blir förundersökningsledare för morden – ja, personerna avlider av sina svåra skador. Som i tidigare böcker i serien har fallet kopplingar till Jans privatliv.

Åklagaren byter tillfälligt kön på sidan 57.

Vad är det som gör att jag läser en bok så snabbt? Det är flera saker! Naturligtvis är det för att boken är bra, i det här fallet spännande. Men det handlar också om språket och bokens struktur, disposition. Det är inte helt ovanligt att författare låter flera parallella historier löpa genom hela boken. Det ger en snabbhet åt storyn. Emelie Schepp låter i alla sina böcker läsaren följa sina huvudkaraktärers göranden och låtanden. Möjligen skulle detta kunna vara nåt som avslöjar mördaren – den personen följs inte på samma sätt. Ganska snart får jag mina misstankar om vem som kan vara den skyldige i Prio ett. Vanligen innebär det att boken sjunker i värde för mig. Men inte den här gången. Jag kanske gissar vem och jag vet hur morden har gått till. Riktigt säker är jag förstås inte på mördarens identitet, men det som gör storyn fortsatt lockande är att jag inte har en aning om varför. Motivet, alltså.

Efter en smärre mellanlandning tycker jag Emelie Schepp har nått toppen igen. Åklagarens och polisernas privatliv känns nedtonade, men finns kvar – i mer lagom mängd, enligt min mening. Nåt som stör mig flera gånger är att jag får för mig att handlingen utspelar sig i Stockholm. Det gör den ju inte! Det gör däremot handlingen i alltför många andra nutidsdeckare. Därför är det roligt att Norrköping är miljön i den här serien. Jag känner igen Vrinnevisjukhuset och Södra Promenaden från mina farföräldrars sista år i stan. Extra ”kul” blir besöket i min gamla hemstad Metropolen Byhålan, på ett härbärge nära den gamla Konsum Ringen. Poliserna i stan verkar inte vara de mest alerta, men om jag finge önska vore det att Emelie Schepp tar livet av en och annan Metropolitan – som en nutida Maria Lang, rentav..?

Här blir det bråk i Prio ett!

Toffelomdömet är tveklöst det högsta. Fortsätt skriva bra deckare, Emelie Schepp, och visa att Jante är död och Metropolitaner kan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helveteselden

Ett inlägg om en bok.

---

 

Karin Fossum är en av mina norska favoritförfattare. Hon skriver alltid spännande, psykologiska thrillrar. Inte direkt deckare, men en dutt polisroman, en dutt psykologi. När Helveteselden kom ut i pocket slog jag till och köpte den.

Boken handlar om två ensamma mödrar som lever med var sin son. Den ena sonen är fem år, den andra 21 år. De båda berättelserna skildras med nåt halvårs mellanrum. Och början är slutet för mamman med femåringen: de båda hittas mördade i en gammal husvagn. Polisen Konrad Sejer får fallet på sitt bord. Det enda spåret är en en kniv och ett skoavtryck.

Författaren bygger upp berättelsen fenomenalt. De två historierna löper parallellt, om än med ett visst tidsglapp. Läsaren förstår ganska snart att historierna ska mötas, men jag kan inte räkna ut hur! Och det är för mig ett gott betyg på en deckare. Jag spekulerar och fantiserar. Trots det blir slutet en riktig överraskning.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta. Den här typen av deckare tilltalar mig otroligt – för att den känns så realistisk, för att den skildrar människor som drabbas av omständigheter och för att mördare inte nödvändigtvis är alltigenom onda.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De tysta

Ett inlägg om en bok.

---

 

Sånt som är medvetet roligt tycker jag mest är irriterande. Men Björn Hellberg, alltså… Till minne av hans rendez-vous i Uppsala med min fästmö i december köpte jag hans senaste deckare i Lovikenserien, De tysta. Det blev en julklapp till Anna. Och som vanligt lånade jag boken jag gett bort och läste för egen del.

Två parallella historier bildar en gemensam. Men det börjar med ett hastigt dödsfall. Polisen kopplas in eftersom sonen till den döde misstänker att fadern mördats. Strax därpå får ytterligare en person utgå ur handlingen. De två döda har en gemensam nämnare och det är Lyselska skolan. Fast märkligt nog är den som borde vara mördaren redan död för egen hand… Poliserna Carina Keller och Stig-Allan Jönsson är tillbaka i denna den femte delen i serien. Här jagar de mördare och mobbare och träffar på halvtokiga rektorer och vaktmästare.

Det här är riktig underhållning för mig! Jag läser en spännande historia, samtidigt som jag bitvis skrattar läppen av mig åt framför allt de dråpliga männen i romanen. De är så där icke beräknande roliga och sånt gör mig fnissig som bara den. Till och med i slutet vid upplösningen när Stig-Allan räknar förundersökningsledarens glasögontics… Jag ser en hel del av författaren själv i Stig-Allan.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Intruders

Ett inlägg om en film.

---

 

Det gick en film i natt som krockade med en annan film. Vi spelade därför in Intruders (2011) från TV3 och kikade ett dygn senare, Fästmön och jag.

Två parallella historier utspelar sig. Dels en om en liten spansktalande pojke och hans mamma, dels en om en tolvårig tjej i England. De båda barnen tycks ha mardrömmar om en ansiktslös man i huva som kommer för att stjäla barnens ansikten. I flickans rum sätter man upp en övervakningskamera. Det enda som syns av ett slagsmål mellan Hollowman och flickans pappa är hur pappan slåss i luften. Är barnen och pappan galna? Men nåt mystiskt är det med berättelsen som flickan hittar i en ask i ett hål i trädet…

Då och då under nästan två timmar (reklam, förstås, men det går ju att snabbspola på DVD:n, tack och lov!) blir jag riktigt rädd. Men mest blir det hoppigt när historien far mellan två barn och två världar. I slutet får vi tittare en logisk förklaring och det är nog tur. För annars är den här filmen mest rörig.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den tredje rösten

Ett inlägg om en bok.

---

 

När det gäller litteratur kör jag varannan deckarnas numera. Cilla & Rof Börjlinds bok Den tredje rösten gav jag bort till Fästmön som sommarpocket. När hon hade läst den lånade jag den. Nu har jag läst den. Och frågan är om det var en bra gåva eller inte…

Två parallella historier skildras. Dels den där en tonårsflicka hittar sin pappa död. Pappan har hängt sig hemma, tror alla först. Men det är inget självmord utan mord. Polisen tror att det har att göra med droger som tullen, där pappan arbetade, har beslagtagit, droger, som plötsligt dyker upp på ”marknaden”. Samtidigt hittas en kvinna mördad och styckad i Marseille. Förre polisen och tillika hemlöse Tom Stilton åker tillsammans med vännen Abbas till Frankrike. Abbas har uppenbarligen koppling till både Marseille och den mördade kvinnan. Men det märkliga i kråksången är att de båda fallen så småningom har kopplingar till varandra…

Det här är en riktigt otäck historia. Den visar att man verkligen inte kan lita på den man borde kunna lita på. Mer än så avslöjar jag förstås inte, det vore att förstöra nöjet för dig som vill läsa boken. Och det tycker jag att du ska göra, om du gillar spänning och om du tål otäckheter…

Toffelomdömet blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Brottet – säsong tre

I söndags gick den tionde och sista delen av danska TV-serien Brottet. Eftersom jag hade sett de nio föregående avsnitten ville jag förstås veta hur det slutade.

Sarah Lund och hennes kollega har ett förflutet. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Två parallella historier utspelar sig under dessa tio avsnitt. Dels är det val i Danmark, dels kidnappas dottern till en inflytelserik affärsman vid ett synnerligen viktigt företag. När det visar sig att flickan inte skjuts, som man först tror, utan har förts bort till en okänd plats börjar jakten mot klockan. Kidnapparen infångas så småningom, men ska man hitta flickan i tid, alltså vid liv? Kidnappningen blir politisk eftersom statsministern förlitar sig på att företaget stannar i Danmark och på så vis räddar landets ekonomi. Men personer i statsministerns stab och i företagets ledning tycks vara inblandade i kidnappningen. Polisen Sarah Lund är på väg att tillträda en ny tjänst när kidnappningen hamnar på hennes bord. Hon ska samarbeta med danska säkerhetspolisen och en man som hon har ett förflutet med. I samma veva får hon veta att hon ska bli farmor.

Ja, för den som inte har tittat på Brottet förstår jag att det låter rörigt. Det är rörigt. Det blir för många återvändsgränder och jag förstår inte heller vitsen med att blanda in politik i kidnappningsfallet. Det blir för mycket, helt enkelt. Tio avsnitt känns krystat många och det är knappt så att varje avsnitt för historien framåt. Sarah Lunds privatliv blir en tredje historia i det hela. Som tittare får i alla fall jag inte riktigt kläm på henne. I vissa lägen är hon rent osympatisk, i andra visar hon stor empati. Slutet blir inte riktigt som jag hade trott, men väldigt irriterande.

Jag ger Brottet medelbetyg därför att serien trots allt är spännande och jag är ganska snäll. Man vill ju veta hur det hela slutar, om polisen ska vinna kampen mot tiden och om flickan lever. Samtidigt är slutet, som sagt, rätt irriterande. Gissningsvis är det en cliffhanger för ytterligare en säsong. Frågan är om jag ska titta då. Svaret är tveksamt.

Livet är kort.

Read Full Post »