Gärningsman

Ett inlägg om en bok.

---

 

Bokmålet för maj månad är att läsa böcker från loppis och second hand. Jag fortsatte därför från en Motaliansk deckarförfattare jag hittade på Röda Korset till en Uppsaliensisk från Erikshjälpen. Igår påbörjade jag och läste ut Ulla Bolinders Gärningsman, en psykologisk thriller om ett mord.

Boken handlar om mordet på en ung tjej. Gabriella hittas våldtagen och mördad bredvid sin säng. Kvällen innan har hon varit på krogen. Kriminaljournalisten David Weber intervjuar kompisar och andra i Gabriellas närhet. Hans intervjuer varvas med polisens förhör i boken. Sakta men säkert nystas sanningen upp och mördaren och hans motiv avslöjas efter hand. Tidigt blir det ganska uppenbart att mördaren har svårt att tygla sitt humör.

Det är ett intressant grepp att låta de inblandade tala för sig själva, så att säga, utan att varken författaren eller nån karaktär lägger sig i – mer än att journalisten respektive polisen ställer frågor. Tyvärr tycker jag att det blir lite segt. Det är till viss del spännande när fler än en person är misstänkt, men det blir aldrig… rafflande. Samtidigt är boken mycket realistisk. Flera våldtäktsoffer kommer till tals och det är otäcka berättelser de förtäljer.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mordiskt

Ett mordiskt inlägg, helt enkelt.

---

 

Det känns svårt att skriva nåt lättsamt efter föregående inlägg. Händelsen berörde mig så djupt – av olika skäl. Ett skäl är att jag faktiskt påtalade vissa saker för en av dem som nu beklagar det lidande de anhöriga fått utstå. Men det är en del av en annan historia och den blir berättad i sinom tid.

---

 

Tofflisk bananflugefälla.

Idag ägnar jag mig åt nåt så hemskt som mord. Jag har nämligen fått oönskade hyresgäster. Inte nog med att de inte betalar nån hyra, de är irriterande rent allmänt. Många är de dessutom. Och får man en kan man lita på att man får resten av släkten också. Jag talar om bananflugor.

Den som drabbas av dessa irriterande små flygfän har ofta svårt att bli av med dem. Men eftersom jag tittar på och storgillar Sveriges städmästare lär jag mig ett och annat. Nu har jag riggat en fälla tack vare ett ”recept” från programmet. Fast jag har gjort om fällan lite. Den består av en burk med…

• en del vatten
• en del rödvinsvinäger
• två droppar diskmedel

Än så länge har jag inte skördat några offer, men som den hemska människa jag är räknar jag kallblodigt med att göra det. Tanken är att de små flygfäna ska lockas av min blandning så till den milda grad att de drunknar. Visar sig min fälla fungera, kommer självklart en rapport på en blogg nära dig. Annars gör jag såsom jag brukar medieträna tjänstemän och politiker:

Säg ingenting! Men om du säger nåt, ljug aldrig.

I eftermiddag hoppas jag få ägna mig åt litterära ruskigheter i form av en Uppsaliensisk detektivnovell. Det ursprungliga recensionsexemplaret tycks ha försnillats av Posten, men ett nytt ex ska vara på ingång. På väg till en postbox nära mig för recension är också en prisbelönt debutdeckare utgiven av Historiska Media.

Men i kväll utövar jag skärgårdsliv – från bästefåtöljen. Den fjärde säsongen av Morden i Sandhamn inleds nämligen klockan 21 på TV4. Denna gång visas tre delar som är baserade på Viveca Stens deckare I natt är du död.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skymning öfver Upsala

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det var väldigt länge sen jag läste lyrik. En gång i tiden, på järnåldern, skrev jag själv lyrik. Men poesin föll bort ur mitt litterära liv när min kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne var klar och tagen. Därför kände jag mig lite rostig, men ändå nyfiken, när jag grep mig an recensionsexplaret Skymning öfver Upsala, som författaren själv skickat mig.

När jag börjar läsa kommer den över mig direkt, den där känslan av spleen som vi litteraturstudenter då och då allt som oftast drabbades av. Därför är omslaget särdeles passande, en svartvit bild av Svartbäcksgatan i vinterskrud. Sen läser jag. Och läser och läser och läser. Jag hör författarens röst i mitt huvud. Han läser sina ord för mig. Lite research ger vid handen att Mohamed Omar gärna reciterar sina texter med musik. (På YouTube, för den som inte har upplevt det IRL.) Då blir det garanterat en helt annan upplevelse.

Men nu läser jag boken. Förutom spleen far uttrycket stream of consciousness genom min hjärna. Till skillnad från James Joyce använder emellertid Mohamed Omar skiljetecken. Det tackar jag för! Orden är ändå som en ström.

Dikterna blir som små separata verk, berättelser. Jag fastnar särskilt för chokladtjuveriet (Klosettpalatset) och taxitexten (Påskafton). De är väl de enda som åtminstone lite grann andas lite positivism, snudd på humor. Men mest tilltalar mig texten om de två schackspelarna (Spela schack) – för den refererar ju till Döden…

Så det är först andra halvan av boken jag känner att jag bäst tar in och får nånting ut av. Den första halvan känns svår, nästan ogenomtränglig, alltför svart. Kanske är det jag själv som sätter stopp för att tilltalas?

Sammantaget är boken mycket Uppsaliensisk med referenser till såväl döda som levande (mest döda) poeter och andra kulturpersonligheter. Det gillar jag liksom referenserna till platser i Uppsala, platser som jag känner till och kan relatera till.

Toffelomdömet hamnar vid denna den första genomläsningen på medel. Det är en välskriven liten bok, något för svart för min smak. Men jag är fortsatt nyfiken på Mohamed Omars lyrik och jag ska läsa mer!

 

Mohamed Omar ligger i startgroparna för att ge ut sin nästa bok, Natt öfver Upsala. Vill du sponsra tryckningen av den kan du till exempel köpa Skymning öfver Upsala. Mer information hittar du här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »