Dödligt dubbelspel

Ett inlägg om en bok.

---

 

Äntligen kom boken ut! Det uppstod lite mankemang vid tryckningen, men den 23 maj hittade Susanne Ahlenius bok Dödligt dubbelspel ner i min postbox. Tack Hoi förlag! Detta är den andra delen i en planerad trilogi i genren erotisk deckare. Den första delen, Dödlig åtrå, läste jag i augusti förra året. Då kändes författaren lovande och jag lyfte henne till en ny svensk deckardrottning. Frågan är om jag tror att hon fortfarande aspirerar på den titeln efter att ha läst uppföljaren…

Svenska polisen Alice Wikander har tillsammans med Tyler Rimes vid Scotland Yard avslutat en mordutredning. Alice blev nästan seriemördarens sjunde offer, men till sist åkte han fast. Självklart blev upplevelsen ett trauma för Alice och hon undrar om ondska kan gå i arv. När hon får kontakt med mördarens tvillingbror är tanken att hon ska få svar. Ungefär samtidigt hittas ett barnskelett i brödernas barndomshem och en strypt kvinna i ett badkar…

När jag skriver ner de stora dragen i berättelsen här har jag medvetet exkluderat 50 procent av genren – jag har skrivit om deckardelen, inte om den erotiska delen. I denna den andra delen om Alice Wikander tycker jag att erotiken tar överhanden, åtminstone i början. Då är det inte helt optimalt att läsa den här boken på en lunchrestaurang på jobbet… Men liksom i den första delen kommer spänningen mot slutet. Då blir det ruskigt spännande. I morse, när jag slog ihop pärmarna, kände jag mig inte säker på att Alice Wikander är i säkerhet. Så snälla Susanne, skynda dig att skriva den tredje delen, Dödlig hämnd!

I min text om Dödlig åtrå associerade jag till Maria Langs debutdeckare Mördaren ljuger inte ensam. Den här gången är det inte mycket som får mig att associera till Maria Lang mer än möjligen bokens titel – allitterationen i den skulle ha kunnat vara Langs. Susanne Ahlenius är emellertid en högst levande och modern författare. Hennes erotiska skildringar i boken fick mig att rodna åtskilliga gånger. Jag är inte van vid alla dessa heterosexuella parövningar… Men som en lisa för min homo-själ får jag som bonus i boken novellen Gåvan där det visserligen fortsätter att vara heterosexuellt, men där det även finns ett homo-tema. Hurra!

Nästa år, hoppas jag, kommer den tredje och avslutande delen om Alice Wikander. Då vill jag se Susanne Ahlenius knipa fem rosa tofflor. Den här gången blir det, precis som förra gången, fyra.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vita spår

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen besökte jag Metropolen Byhålan. Vid det tillfället gjorde jag en ny litterär bekantskap. Jag hade tagit med mig ett second hand-fynd, Märkta för livet, av Emelie Schepp. Lustigt nog visade sig författaren vara född i Metropolen – precis som jag. Däremot har jag inte skrivit nån lika bra bok som hon. Faktum är att jag verkligen gillade boken! Strax innan jag började mitt nya jobb tog Fästmön och jag en dag på stan. Jag satte sprätt på större delen av ett presentkort som jag hade fått av NK och Mamma Mu*. En av böckerna jag köpte var uppföljaren till Märkta för livet, Vita spår. Häromdan började jag läsa boken – och redan idag på lunchen läste jag ut den. Tack J och R!

Liksom i första boken i serien får läsaren följa olika personers förehavanden samtidigt. Personerna hör naturligtvis ihop på nåt sätt. I centrum finns ett gäng poliser och åklagaren Jana Berzelius i Norrköping. Den här gången hittas en ung asiatisk kvinna död på ett tåg. Hennes kompis har hämtat tågvärden, men försvinner sen. Jana Berzelius blir förundersökningsledare. Som i förra/första boken blir fallet personligt. Jana möter ännu en gång personer och företeelser från sitt förflutna. En person som snabbt blir misstänkt för narkotikabrott blir intressant i utredningen. Men Jana måste få tag i personen före polisen så att hennes bakgrund inte avslöjas.

Bitvis känns berättelsen lite förutsägbar i den här andra delen om Jana Berzelius och de andra. Jag kan faktiskt misstänka och ana vilka de skyldiga äro. Dessutom hittade jag ett korrekturfel! Men… lik förbaskat är detta åter igen en riktig bladvändare, för helt säker kan en ju inte vara som läsare. Boken är väldigt spännande och jag läste den i rekordfart. Emelie Schepp lyckas bygga upp en story som håller och en spänning som varar genom hela boken. Dessutom är flera av bokens teman aktuella och realistiska.

Toffelomdömet blir högt.

*NK och Mamma Mu = Närmaste Kollegan och kollegan R på mitt förra jobb

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgonet och utpressarna

Ett inlägg om en bok.

---

 

Tio spänn gav jag för Leslie Charteris lilla bok Helgonet och utpressarna i oktober förra året på Återbruket. Jag har sett boken säljas för det fyrdubbla på nätet, så visst var den värd sin guldpeng, trots sina 52 år på nacken. (Yngre än jag, visserligen, men…) I kväll läste jag ut den lilla boken som innehöll två Helgonet-historier i bästa 60-tals deckarform.

Den första berättelsen, Tiggarkungen, handlar om nåt så aktuellt som tiggare som utnyttjas av ligor. Tiggarna tvingas betala skummisar för beskydd. Men naturligtvis kommer Helgonet till deras hjälp. Den andra berättelsen, Den maskerade ängeln, handlar om uppgjorda boxningsmatcher och människor som inte drar sig för att skjuta ihjäl andra människor hur och när som helst.

Det är ett faktum att detta inte är nån Nobellitteratur. Ändå gillar jag främst Tiggarkungen, som har ett oväntat slut. Den maskerade ängeln känns lite mera seg och hoppig. Men den största behållningen är nog trots allt översättningen. Boken kom ut 1964 och är alltså översatt till dåtidens moderna svenska. Jag skrattar högt åt uttryck som…

pysen, hör nu hänn, babbla bredvid mun, barberare, blomkålsöron, pappsen, knallebyssa

med flera. Och så undrar jag hur Helgonet kan ha så snabb reaktionsförmåga och så bra kondis trots att han dricker friskt med alkohol och röker…

Men detta ÄR charmigt. Toffelomdömet blir i alla fall medel för denna dubbel-deckare.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hon som ser

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ett av mina litterära mål för 2016 är att läsa fler böcker som inte är deckare. Eftersom jag tycker att det är svårt att hitta skönlitterära romaner som intresserar mig, läser jag gärna biografier. Inte vet jag om Eva Wiklunds bok Hon som ser är en biografi direkt, men den berättar om Anna-Lena Vikström som är medium. Jag fick den i julklapp av vännen Jerry – tusen tack för en häftig läsupplevelse! (Detta var för övrigt den sista julklappsboken. Vilken tur att jag har ett gäng olästa böcker här hemma – allt från loppisfynd till det nyinköpta pocketbokpaketet – och Sivs böcker.)

I den här boken berättar författaren om Anna-Lena Vikströms liv, men också om hennes arbete som medium. Det är en väldigt öppen bok där Anna-Lena Vikström har berättat för Eva Wiklund, som sen skrivit boken. Två år har det tagit. Vi läsare får följa Anna-Lena från späd ålder upp till nutid som småbarnsförälder som längtar efter vuxen kärlek.

Anna-Lena Vikströms berättelse är väldigt rak. Trots att den handlar om ett ämne som upplevs som kontroversiellt av vissa människor känns boken inte flummig. Jag kan inte säga att jag är övertygad, men jag låter mina sinnen vara öppna. Och på titelbladet har jag gjort några blyerstanteckningar av det jämförande slaget. Där står…

• synestesi
• värmehänder
• svårt att känna igen ansikten
• hitta försvunna saker
• drömmar
• tecken och ”bus” från döda närstående
• ögon-/synproblem
• intuition

Den här boken är väldigt annorlunda och väldigt läsvärd. Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Godnattsaga..?

Ett sagolikt inlägg. Äh, jag bara skojar!

---

 

Godnattsaga? (Med tanke på att det står zzzz…)

Jorå! Jag är väldigt tacksam att den gångna natten skänkte mig mer sömn än den innan. Faktum är att jag kunde somna, trots att tvätteriverksamheten startade igår kväll klockan 22.45. (Vilket påminner mig om att jag nu måste kontakta BRF-ordföranden för att framföra klagomål. För vilken gång i ordningen jag gör detta vet jag inte – jag har tappat räkningen. Så är det hos oss. Tyvärr.)

Det har varit en fullspäckad dag med mycket jobb, varierande arbetsuppgifter, chefskontakter, avstämningar och jag vet inte allt. Jag började lay outa en beskrivning, men får lägga den på tillfällig is till förmån för en akut berättelse som måste textgranskas under morgondagen. Ibland undrar jag vad jag håller på med… Och det finns det visst en och annan övrig person som gör också, har jag förstått. Jag ger därför de(n) nyfikna en liten hint vink via bilden här ovan…

Efter jobbet mellanlandade jag i New Village för att sen kuska ut till gymmet i Förorten. ÄH, JAG BARA SKOJAR! Jag tror aldrig att nån lär få se mig på nåt gym. Nä, jag hörde talas om två familjemedlemmar som skulle äta pizza, så jag bjöd in mig själv. Och inte blev det bara pizza heller, utan dessutom dessert i form av friterad camembert med hjortronsylt och glass. Jag är så mätt att magen står i åtta hörn nu… Tack, Fästmön, för middagen! 

Detta bildspel kräver JavaScript.

På grund av denna enorma mättnad ska jag ta en liten promenad (med vattenkanna först och telefon sen – till skillnad från vissa restauranggäster telefonerar jag helst privat och hemmavid). Klockan 21 bänkar jag mig framför TV:n för att se mötet mellan Lars och Leif.

Ha en go kväll!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Flykten

Ett inlägg om en bok.

---

 

Länge har en bok av David Baldacci stått på vännen FEM:s boklista. Därför blev jag lite nyfiken och ryckte åt mig författarens thriller Flykten från en annan vän, Agneta, för snart ett år sen. Tack till er båda – fast på olika sätt! I kväll har jag läst ut boken, men jag vet inte om jag blev så imponerad, tyvärr.

Det här är en kamp mellan CIA och FBI, på sätt och vis. Och mitt emellan dem står Faith Lockhart. Hon vet för mycket och nu ska hon tystas. FBI-agenten som skyddar henne kommer i vägen för en kula, men en privatspanare vid namn Lee Adams råkar smyga omkring i krokarna vid tillfället. Paret flyr – och tvingas lita på varandra trots att de inte har nån aning om huruvida den andra parten vill dem gott.

Nja hum… Det här är mest rörigt. Jag har förstått att CIA och FBI ofta är i luven på varandra, men det här är lite för amerikanskt för min smak. Jag rycks aldrig med in i berättelsen, jag tycker inte det blir spännande. Och kärlekshistorien mitt i känns bara krystad.

Toffelomdömet blir lågt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Just nu vill jag leva eller bara been there, done that?

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.

---

 

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att föda ett barn

Ett inlägg om en bok.

---

 

I slutet av augusti hade bloggvännen Uppsalaewa och jag en fikaträff där vi utbytte vinstböcker. Men Ewa var så generös att hon skänkte mig en bonushög med böcker – Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik. Nu har jag läst den första delen, Att föda ett barn. Tack Ewa!

Maj är 20 år. Hon har flyttat från sin ganska krävande far och familj i Östersund för att få lite frihet som servitris i Örnsköldsvik. Efter en olycklig kärlekshistoria med den i mina ögon ganska omogne Erik hamnar hon i den äldre Tomas famn. Tomas, som är från en fin familj. Ganska snart blir Maj gravid och det blir ett decemberbröllop. Mannen Tomas är vacker, men liksom Erik har han sina svagheter. Tomas svaghet stavas alkohol. Majs uppgift i livet blir därför att se till att deras tillvaro är perfekt – åtminstone vad gäller matlagning och städning. Men sen finns Tomas svärta där, Majs funderingar över äktenskapet med en man hon inte känner och osäkerheten som nybliven mamma.

Det var svårt till en början att ställa om vad gäller läsningen av den här boken. Det är korta meningar som består av en blandning av det som sker och Majs outtalade tankar. Tankarna, där hon tänker det hon egentligen känner och skulle vilja säga. Men så gör ju inte en ung hemmafru i slutet av 1930-talet. Så småningom kommer jag in i en vettig läsrytm och även i berättelsen. Det är ingen tvekan om att jag ska läsa de två senare delarna i trilogin!

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vredens dag

Ett inlägg om en bok.

---

 

En halv tegelsten landade för ett tag sen i min postbox. Det var Magnus Alkarps första thriller Vredens dag (blanda inte ihop den med Tegenfalks Vredens tid eller John Steinbecks Vredens druvor!!!). Boken är så ny att den ännu inte hade kommit ut i handeln när jag läste den. Med första recensionsdag den 5 september var det otroligt svårt att låta bli att publicera en recension för tidigt av boken. Men så fick det bli. Det här inlägget är alltså tidsinställt för publicering nästan tre veckor i förväg. Stort TACK till Historiska Media för recensionsexemplaret!

Boken utspelar sig 1973, men även 1944. Historien bakåt i tiden för handlingen framåt. Sakta men säkert får läsaren svar på de frågor som uppstår. I början av augusti 1973, samma år som Norrmalmstorgsdramat och Gustaf VI Adolfs sista sjukdom och död, kidnappas Simon Krezenzky i Stockholm. Han förs till en stuga där han hålls som gisslan och förhörs. Fast understundom känns det mer som om Simon förhör sina fångvaktare.

Magnus Alkarp har tidigare skrivit skönlitterära verk med historisk touch. Den här thrillern är inget undantag. Det är inte nån snäll historia, emellertid, utan en synnerligen grym. Vredens dag är dagen utan plats i almanackan och boken handlar om det krig som aldrig tog slut.

Det tar ett tag för mig att koppla ihop alla trådar som författaren lägger ut. Tidigt blir jag orolig för att han inte ska ro detta i hamn, den gode Alkarp. Men det gör han! Han överlistar till och med mig. Nästan. En sak klurar jag ut i förväg. En. Slutet blir – tack och lov! – en överraskning. För det är så en riktigt bra deckare/thriller ska vara. Jag, som läsare, ska kämpa med att komma på hur saker och ting hänger ihop, men inte lyckas. Så sedd genom mina läsglasögon är detta ett mästerverk i genren.

Nåt negativt då? Nåt måste jag ju hitta att peta i. Det skulle vara de understundom väldigt långa meningarna. Jag tror att den på sidan 135 är den längsta – 59 ord. Trots detta klarar jag av att läsa meningen och begripa den – skiljetecknen är nämligen helt korrekt utsatta.

Jag gillar den här boken! Jag uppskattar författarens skämtsamma glimt i ögat mitt i allt allvar. Som när han skriver på titelbladet att detta visserligen är en roman, men att berättelsen i sig inte behöver vara fiktiv. Och förtjust fnissar jag åt de gökande arkeologerna på sidan 254. En hel del Uppsalareferenser är det också i boken och det tycker jag som bor här är roligt. Nån bor i studentkorridor, Gamla Uppsala poppar upp, några träffas på Ofvandahls (fast det heter inte kafé Ofvandahls, det heter Ofvandahls Café och Hovkonditori) etc. Men allra roligast är nog de slängar Sjukstugan i Backen får på sidan 346. Där framkommer att en av personerna i boken jobbar som AT-läkare på Sjukstugan, varpå en annan karaktär säger:

Typisk dum brud, […] Hon tjänar det dubbla i USA. […]

Men frågan är om läkare verkligen var så underbetalda 1973, som resten av vårdpersonalen alltid har varit… [Min åsikt!]

Toffelomdömet blir det högsta. Den här boken har det mesta som intresserar mig: en historisk vinkling, spänning och en viss typ av he he he-humor.

OBS! Onsdagen den 9 september klockan 18 på Studentbokhandeln i Uppsala är det release för Magnus Alkarps bok Vredens dag. Alla är välkomna!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slängd på tippen

Ett inlägg om ålder.

---

 

”Ulrika evigt ung” stod det på min tårta när jag fyllde 40…

Nä, åldersfixerad har jag aldrig varit. Inte heller har jag haft några större kriser som har med åldern att göra. Ja, jo inför min 30-årsdag var det ju lite krisigt, men det handlade mest om ett sprucket förhållande. Nu har jag emellertid förstått att jag är 53 år och slängd på tippen, i princip – på grund av min ålder.

 

 

Erfarenhet och kompetens förvärvade genom åren är inget värt. En ska vara mellan 35 och 40 år. Jag säger inte att människor i den åldern inte har erfarenhet eller kompetens, men nog borde jag åtminstone slå dem med hästlängder vad gäller erfarenhet. Tyvärr inget som noteras.

Alla dörrar stängs, en efter en. Jag är varken söt eller ung eller känd, för den delen. Berättelsen finns nedtecknad. Men ingen är intresserad av en okänd kärring på över 50. Hade jag varit snygg och 35 och kanske deltagit i nån dokusåpa, så kanske…

Häromdan läste jag en bra debattartikel i Resumé. (Tack för länken, E!) Erik Haglöf, som har skrivit artikeln, är vd och rekryterare på Bohmans Nätverk. Redan i ingressen pekar han ut det jag redan vet, men ingen nånsin pratar om: åldersdiskriminering på arbetsmarknaden.

Erik Haglöf jobbar alltså som rekryterare. Hösten är högsäsong för såna eftersom många företag letar efter nya medarbetare. Men tyvärr ser Erik Haglöf att alla inte är välkomna. Snävast är normerna hos företag vad gäller åldern. Och så ger Erik Haglöf ett exempel på hur två personer, båda kring 50, som presenterats som kandidater till tjänsten som kommunikationschef för ett internationellt företag, gjorde så att relationen mellan företaget och Bohmans Nätverk äventyrades.

Erik Haglöf vågar skriva om annat kring ålder som vi redan vet. Detta att 35 – 40-åringar tillhör de mest stressade och utbrända. Han skriver i debattartikeln:

[…] De är mitt i karriären och samtidigt fullt upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsobjekt. De underskattar inte sällan vad allt detta innebär och sitter desperata vid sina datorer långt in på natten efter att barnen har lagt sig för att hinna med jobbet.
Ingen annan grupp är heller så mycket sjukskriven, vabbande eller föräldraledig som just denna. […]

Den här rädslan att anställa äldre arbetskraft då? Vad beror den på? Erik Haglöf presenterar tre skäl – som han genast förkastar…

1. Arbetsgivare tror att yngre människor med automatik hänger med bättre i den snabba tekniska utvecklingen runtomkring oss.
2. Föreställningen att äldre är fast i gamla tankemönster och inte kan lära nytt.
3. Äldre är dyrare att anställa än yngre.

[…] Många äldre har stenkoll på vad som händer på den digitala sidan. Forskning, bland annat av Dweck et al, visar att människor oavsett ålder är fullt kapabla att utveckla nya förmågor. Dessutom är det oftast mycket lönsamt att anställa äldre arbetskraft om man räknar in att de generellt har en låg sjukfrånvaro, hög arbetsmoral och ett sunt perspektivtänkande som behövs som komplement i en snabbrörlig tid. Många äldre får också både tiden och lusten till en nytändning i arbetslivet när barnen flugit ur boet. […]

Erik Haglöf tror att det handlar om rädsla hos arbetsgivarna. De vill inte sticka ut, de vill göra som alla andra gör. Det finns flera undersökningar som visar att svenska arbetsgivare är sämst i världen när det gäller att anställa och behålla äldre arbetskraft. Enligt en undersökning från 2012 är det bara fyra procent av svenska arbetsgivare som jobbar med dessa frågor, medan siffrorna för till exempel USA och Kina är 18 procent, Hongkong 24 procent och Singapore 48 procent. I USA är det till och med straffbart att fråga om ålder vid en anställningsintervju – där tycks man vara mer intresserad av att anställa nån som har rätt kompetens.

Samtidigt, menar Erik Haglöf, klagas det på att det inte finns tillräckligt med kompetent arbetskraft och att vi står inför stora pensionsavgångar. Det pratas om att höja pensionsåldern.

Erik Haglöf är mycket tydlig i sin slutkläm där han menar att vi kanske borde införa lagstiftning liknande den amerikanska mot åldersdiskriminering. Han skriver:

[…] Om inte en omvärdering av äldre och erfaren arbetskraft kommer till på frivillig väg, kan den typen av lagstiftning vara värd att utvärdera även här i Sverige. Vi kan inte fortsätta att slänga 40- och 50-åringar på den mentala tippen. Det är ett alldeles för stort slöseri, både på individ- företags- och samhällsnivå.

Tack, Erik Haglöf, för att du vågar sticka ut hakan och ta upp detta! Jag är 50+, frisk och vill inget hellre än att jobba – med kommunikation. Jag har 25+ års erfarenhet inom området, inga barn, inga barnbarn, inget husdjur och jag renoverar inte min bostad för tillfället. Men på tippen vill jag inte bo!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »