Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘motiv’

Ett inlägg om en bok.


 

Prio ettBöcker är ofta prio ett för mig. När jag så vann en bok med just den titeln, Prio ett, i en utlottning hos författaren på Instagram, blev boken självklart prioriterad. Jag slukade del två i serien snabbt. Denna den tredje delen om åklagaren Jana Berzelius och poliserna i Norrköping läste jag… ännu snabbare. Tack, Emelie Schepp!

Det är en läskig huvudberättelse som läsaren kastas in i. En efter en hittas svårt stympade människor i sina hem. Philip Engström har under sitt yrkesliv som ambulanssjukskötare upplevt mängder av svåra saker, men frågan är om inte detta tar priset. Jana Berzelius, på sidan 57 tillfälligt könsbytt till man, blir förundersökningsledare för morden – ja, personerna avlider av sina svåra skador. Som i tidigare böcker i serien har fallet kopplingar till Jans privatliv.

Jan Berzelius

Åklagaren byter tillfälligt kön på sidan 57.


Vad är det som gör att jag läser en bok så snabbt? 
Det är flera saker! Naturligtvis är det för att boken är bra, i det här fallet spännande. Men det handlar också om språket och bokens struktur, disposition. Det är inte helt ovanligt att författare låter flera parallella historier löpa genom hela boken. Det ger en snabbhet åt storyn. Emelie Schepp låter i alla sina böcker läsaren följa sina huvudkaraktärers göranden och låtanden. Möjligen skulle detta kunna vara nåt som avslöjar mördaren – den personen följs inte på samma sätt. Ganska snart får jag mina misstankar om vem som kan vara den skyldige i Prio ett. Vanligen innebär det att boken sjunker i värde för mig. Men inte den här gången. Jag kanske gissar vem och jag vet hur morden har gått till. Riktigt säker är jag förstås inte på mördarens identitet, men det som gör storyn fortsatt lockande är att jag inte har en aning om varför. Motivet, alltså.

Efter en smärre mellanlandning tycker jag Emelie Schepp har nått toppen igen. Åklagarens och polisernas privatliv känns nedtonade, men finns kvar – i mer lagom mängd, enligt min mening. Nåt som stör mig flera gånger är att jag får för mig att handlingen utspelar sig i Stockholm. Det gör den ju inte! Det gör däremot handlingen i alltför många andra nutidsdeckare. Därför är det roligt att Norrköping är miljön i den här serien. Jag känner igen Vrinnevisjukhuset och Södra Promenaden från mina farföräldrars sista år i stan. Extra ”kul” blir besöket i min gamla hemstad Metropolen Byhålan, på ett härbärge nära den gamla Konsum Ringen. Poliserna i stan verkar inte vara de mest alerta, men om jag finge önska vore det att Emelie Schepp tar livet av en och annan Metropolitan – som en nutida Maria Lang, rentav..?

Konsumringen

Här blir det bråk i Prio ett!


Toffelomdömet är tveklöst det högsta. Fortsätt skriva bra deckare, Emelie Schepp, och visa att Jante är död och Metropolitaner kan!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

GärningsmanBokmålet för maj månad är att läsa böcker från loppis och second hand. Jag fortsatte därför från en Motaliansk deckarförfattare jag hittade på Röda Korset till en Uppsaliensisk från Erikshjälpen. Igår påbörjade jag och läste ut Ulla Bolinders Gärningsman, en psykologisk thriller om ett mord.

Boken handlar om mordet på en ung tjej. Gabriella hittas våldtagen och mördad bredvid sin säng. Kvällen innan har hon varit på krogen. Kriminaljournalisten David Weber intervjuar kompisar och andra i Gabriellas närhet. Hans intervjuer varvas med polisens förhör i boken. Sakta men säkert nystas sanningen upp och mördaren och hans motiv avslöjas efter hand. Tidigt blir det ganska uppenbart att mördaren har svårt att tygla sitt humör.

Det är ett intressant grepp att låta de inblandade tala för sig själva, så att säga, utan att varken författaren eller nån karaktär lägger sig i – mer än att journalisten respektive polisen ställer frågor. Tyvärr tycker jag att det blir lite segt. Det är till viss del spännande när fler än en person är misstänkt, men det blir aldrig… rafflande. Samtidigt är boken mycket realistisk. Flera våldtäktsoffer kommer till tals och det är otäcka berättelser de förtäljer.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

PatientenÄn finns det gott om böcker från de två stora bokkassarna som vännen Agneta bar över i mars förra året. Nu har jag grävt lite i dem. Den senaste lästa boken, vars pärmar jag slog ihop i Metropolen Byhålan, är PD James Patienten. Boken är inte författarens allra sista, men är en av de sista hon skrev med polisen och poeten Adam Dalgliesh i centrum. Tack, Agneta!

Den här gången kallas Dalgliesh och hans medarbetare till en privatklinik i Dorset. En känd grävande journalist från London var inskriven som patient där för att bli av med ett missprydande ärr. Men morgonen efter operationen hittas hon strypt i sin säng. Dalgliesh och kollegorna börjar gräva i journalistens förflutna för att försöka hitta den skyldige. Det visar sig att det finns både en och två och flera möjliga. Bland annat hittar poliserna en koppling till en ung författares självmord, men också till ett barnamördande barn… Självklart inträffar ytterligare ett mord.

Det är en riktigt spännande jakt där läsaren flyttas mellan olika tänkbara mördare och motiv. Slutet känns lite ihoprafsat och jag har nog mina misstankar om den skyldige – utan att ha alla fakta förrän efter avslöjandet. Lite omodernt känns det emellertid med en bekännelse på ett kassettband. Men, men, det samlade Toffelomdömet blir ändå högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett skämtfritt inlägg.


 

April i fotoalmanackan

April i fotoalmanackan representeras av ett surt aprilbarn i vagn, fotat av pappa.

Det är april. Den första april, skämtens dag. Jag tänker inte skämta i det här inlägget, för i skrivande stund finns inget skämtsamt i min tillvaro. I morse gick inget mobillarm igång klockan 6.30. I stället vaknade jag prick en minut efter klockan sju och började fundera på hur jag skulle lägga upp min dag. När jag skriver dessa första rader har jag varit vaken en timme och 14 minuter. Jag klättrar redan på väggarna.

En liten stund låg jag kvar i sängen och försökte läsa om Leffes liv och leverne (202 spänn på Bokus, 15 kronor på Myrorna, som ett tips på var en kan köpa böcker i bra skick billigt…). Men det är liksom inte sånt jag gör en vardagsmorgon. Ändå känns det nog inte lika jobbigt idag som det lär göra på måndag när en hel arbetsvecka startar och jag inte får vara med på den.

Jag rev ur sängkläderna för idag ska jag bädda rent. En maskin jobbar redan frenetiskt med min tvätt. Har en inget bättre för sig kan en nämligen alltid ägna sig åt hushållsarbete. Vårsolen är som bekant skoningslös och jag såg i dess obarmhärtiga strålar hur otroligt skitiga mina fönster är – och vilken jädra dammig spis jag har… Sen vände jag blad i min fotoalmanacka och såg den enda bilden i den som jag inte har tagit själv. Bakom kameran stod min pappa och motivet på bilden är jag, sur, i min vagn. Ja, jag är ett ju ett aprilbarn och det sägs att vi är som aprilvädret – ömsom sol, ömsom regn. Vid fotograferingstillfället var humöret uppenbarligen inställt på regn. Eller kanske sol, för jag gillar ju regn.

Medan jag väntade på att klockan skulle bli åtta gjorde jag ett toabesök. En av fördelarna med att inte jobba var i detta läge att jag slapp Toalettjakten. Här fanns inte nån upptagen toalett. Men nackdelarna överväger naturligtvis. Det går åt betydligt mer toapapper och kaffe när en går hemma och är arbetslös. Dessutom är det jävligt ensamt trots att folk i huset ägnar sig från allt från att spela plåga fiol till att renovera så här på morgonen. Ja, jag drömmer fortfarande om en stuga i skogen, kan du förstå det? (<== retorisk fråga).

Två minuter över åtta ringde jag så till Arbetsförmedlingens kundtjänst, som det egentligen inte heter numera enligt ställets webbplats, men ändå. Det var dit jag skulle ringa och påanmäla min arbetslöshet, enligt min handläggare som tar över ett dygn på sig att besvara ett kort mejl. Och tro det eller ej, men…

  • jag slapp vänta i telefonkö
  • jag fick prata med en trevlig Bodil

och

  • min handläggare hade gett mig korrekt information, det var hit jag skulle ringa.
Eld och djupa vatten

En tröstpresent till mig själv igår.

Vad ska jag göra nu då? Klockan har just passerat halv nio. Kuvertet till a-kassan ligger tjockt av alla papper igenklistrat och frankerat i hallen. Det ska jag gå ut och posta lite senare och samtidigt utföra ett ärende åt Fästmön. Ja självklart ska jag surfa runt och kolla om det finns några lediga jobb att söka, för jag kan ju inte gå till brevlådan så länge tvättmaskinen jobbar. Sen ska jag duscha, bädda rent och kanske unna mig en stunds läsning. Igår levererades, förutom en felaktig faktura, även en bok från Bokus (ordinarie pris: 201 kronor, mitt pris 171 kronor). Jag väntar på ytterligare ett bokpaket därifrån och senare under kvällen igår fick jag en signal om att det är skickat. Senare idag levererar jag en rapport om huruvida jag lyckades uppnå mitt bokmål för mars månad.

Det blir nog Den Långa Vägen till brevlådan, för aprilsolen lyser just nu lyste nyss och jag behöver ljus och luft. Jag har nämligen lovat mig själv att gå minst en promenad varje dag. (Fy så jobbigt och tråkigt att göra ensam, men bra och nyttigt.) Jag tänker på NK* och saknar redan otroligt mycket. Det blir nog ett sms om nån halvtimme när det är förmiddagsfika på jobbet.

Det här med att se framåt är inte alltid så lätt. Det är grundläggande svårt när framtiden är oviss – jobb eller inte? Men i april månad är det två födelsedagar i familjen (du som vet eller kan gissa fattar att en är min), jag ska på en anställningsintervju, jag ska till tandläkaren och jag är inbjuden till en after work med några av mina numera före detta arbetskamrater.

Och nu får DU faktiskt roa mig genom att berätta om dina aprilplaner i en kommentar här. Sluta skyll på att det är svårt att kommentera från mobilen – gör det från en dator då. Eller övervinn svårigheterna och överraska dig själv!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Palme sista timmarnaDet har snart gått 30 år sen statsminister Olof Palme mördadesVarje år vid den här tiden påminns jag, men framför allt Olof Palmes familj, om detta. I år är det som sagt 30 år sen mordet. Då lyfts det fram ännu mer i media.

För grejen är ju att mordet inte är färdigutrett. Det är inte klart vem mördaren är och motivet är därmed inte heller klarlagt. En man dömdes för mordet efter att ha blivit utpekad i en konfrontation av Olof Palmes fru Lisbeth som var med när maken sköts. Senare frikändes mannen i hovrätten. Och nu är han död.

Jag är inte sosse, men jag tycker att den här ovissheten gnaver. Jag vill verkligen veta mördarens identitet och motivet. Frågan är om det nånsin blir utrett. Men förutom detta gör det mig dessutom så ont om Olof Palmes familj. Ingen hustru ska behöva se sin man bli mördad på gatan, inget barn ska behöva förlora sin far genom ett mord.

Under två kvällar har jag sett dokumentären Palme – sista timmarna på TV4. Bakom dokumentären står journalisten Göran Ellung. I programmet medverkar bland annat paret Palmes son Mårten. Han är övertygad om att mördaren är den man som först dömdes för mordet och senare frikändes – Mårten vet ju att hans mamma såg mördaren.

Den första delen i serien behandlar Olof Palmes karriär, men också hans person. Olof Palme kunde vara ganska hätsk i sina anföranden och han var illa omtyckt, till och med hatad, på många håll. Tillbakablickarna består av olika klipp. Vidare får vi höra partikamrater i dåvarande regeringen berätta, liksom kontrahenten och moderaten (och i mina ögon pajasen) Ulf Adelsohn. Första delen handlar också om makarna Palmes sista kväll, från promenaden utan säkerhetsvakter till det ganska spontana biobesöket i stan.

Den andra delen behandlar det som hände efter mordet. Sverige är i chock – ingen kunde nog tänka sig att vår statsminister skulle mördas mitt i Stockholm. Ingvar Carlsson får, som vice statsminister, ta över. Han är givetvis skakad av förlusten samtidigt som han får rollen som ledare för regeringen i vårt land.

Programmet avslutas med Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning. På nåt vis kändes det som att Sverige inte lärde sig nånting efter mordet på Olof Palme. Anna Lindh blev ju, som bekant, själv mördad sjutton år senare.

Det här är en mycket sevärd dokumentär. Särskilt uppskattar jag att människor som kände Olof Palme får komma till tals. Det blir förstås extra starkt när sonen Mårten syns i rutan.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll gick den sjätte och sista delen av Vänligen Lars LerinDet blev en långresa för både Lars Lerin och hans Junior till New York där de träffade konstnären Bjarne Melgaard. Jag hade aldrig hört talas om honom och var väl bara sisådär nyfiken. Men detta avslutande program blev både roligt och seriöst.

Lars Lerin

Lars Lerin träffade konstnären Bjarne Melgaard, som han var lite rädd för. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Jag skrattade flera högt
flera gånger under programmet. Det gjorde jag inte för att jag är särskilt lättroad, idag är jag ju arg. Men tittar en på Lars Lerin och han bara säger sånt som att han har en lesbisk katt… ja, då garvar jag. Sen var det intressant att delta som observatör i mötet mellan två konstnärer som sinsemellan är väldigt olika – den ena målar landskap, den andra

penisar så att en baxnar.

Lars Lerin erkände att han var lite rädd för sin konstnärskollega. Dels för att han ser så arg ut (!), men också, tror jag, på grund av motiven på hans tavlor.

Kanske uppstod ingen vänskap, utan snarare en bekantskap. För trots olikheterna har de tu en hel del gemensamt: närheten till sina mödrar, missbruket i bagaget – och att de är tillsammans med yngre, sydamerikanska män.

Det avslutande programmet i Vänligen Lars Lerin-serien var lika trivsamt som alla de andra. Den här gången upplevde jag mer ärlighet hos Lars Lerin. Inte är han så oförarglig som alla tycks tro, men å, vad jag gillar honom! Mer Lars åt folket!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa om när Lars Lerin mötte…

Anni-Frid Lyngstad

Mikael Persbrandt

Leif GW Persson

Nino Ramsby

Christer Sjögren

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med fortsättning av gårdagen.


 

Fästmön har koll på saker och ting. Hon hade upptäckt ett ställe i Gamla stan som skulle vara regnbågsfärgat. Det var den hemliga trädgården vi skulle leta efter. På Kornhamnstorg fann vi The Secret Garden. Och även om det bara blev en kort visit där, blev den väldigt angenäm.

Som många ställen i Gamla stan är även The Secret Garden beläget i en gammal byggnad. I det här fallet var det nästan som om två hus hade kopplats samman via en passage med infravärme i taket. Varje onsdag – lördag är stället öppet kl 22 – 03 med musik, men när vi hittade dit var det mat och dryck som gällde. Vi hade matsiktet inställt på vår favorititalienare, så en drink blev det bara den här gången. Ett skäl är naturligtvis att vi alltså redan har ett favoritställe när det gäller mat, men också att menynThe Secret Garden inte direkt passade oss som är lite matkrångliga.

Vi tillbringade i alla fall tiden det tog att dricka en öl i den hemliga trädgården. Där fanns en massa spännande att se på samtidigt som vi diskuterade viktigheter som julklappar till våra nära och kära. För den som vill ha en häftig upplevelse rumsmässigt rekommenderar jag varmt The Secret Garden. För den som vill äta i Gamla stan rekommenderar jag… Michelangelo. Men här kommer några bilder inne ifrån The Secret Garden:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Inte var jag väl så jättehungrig
när vi knatade upp till Västerlånggatan genom en gränd. Men jag blev det direkt när vi kom innanför dörren till Michelangelo, vår favorititalienare, alltså. Den här lördagskvällen var det lagom med folk. Det blev vitlöksbröd till förrätt, men huvudrätten, Pasta Maestro, kom in innan vi knappt hade börjat på vitlöksbrödet. Lite för tidigt för min smak, alltså. Men rätten är underbar och även om det var lite konstigt att ägaren själv rev parmesanosten vid bordet, över våra tallrikar, förlåter jag ”allt” för den goda smakens skull! Till maten drack vi ett ganska lätt primitivo. Dessert trodde jag inte att jag skulle orka, men se en tiramisu med en dubbel espresso vid sidan slank ner finfint. Nytt sen sist var gratis wi-fi. Det gick förstås inte att äta och var ganska segt. Menyn kan du se på här och nedan kan du se på maten jag åt:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Efter maten och notan 
rullade vi till tåget. Men inte utan att fota lite på vägen, förstås. Tyvärr blev ju inte bilden lika fin som motivet var i verkligheten.

Stockholm by night

Stockholm by night, om än lite Photoshoppat…


Noterade gjorde jag också 
att gatukonsten är vackrare i Stockholm än i Uppsala. Graffitin på bilden hittade jag i Gamla stan, orden på glasväggen fanns på Uppsala resecentrum. Vilket verk tycker DU är vackrast???

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi anlände till New Village 
så sent att Downton Abbey är nåt jag ska se på i kväll – förutom sista avsnittet av Bron, förstås. Och medan Anna låg och slumrade under sin tant-pläd i soffan satte jag upp lite stjärnor och stakar och läste om… kakor..!

Kakjakten

Ett spel för såna som jag som har baktankar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »