Dödligt dubbelspel

Ett inlägg om en bok.

---

 

Äntligen kom boken ut! Det uppstod lite mankemang vid tryckningen, men den 23 maj hittade Susanne Ahlenius bok Dödligt dubbelspel ner i min postbox. Tack Hoi förlag! Detta är den andra delen i en planerad trilogi i genren erotisk deckare. Den första delen, Dödlig åtrå, läste jag i augusti förra året. Då kändes författaren lovande och jag lyfte henne till en ny svensk deckardrottning. Frågan är om jag tror att hon fortfarande aspirerar på den titeln efter att ha läst uppföljaren…

Svenska polisen Alice Wikander har tillsammans med Tyler Rimes vid Scotland Yard avslutat en mordutredning. Alice blev nästan seriemördarens sjunde offer, men till sist åkte han fast. Självklart blev upplevelsen ett trauma för Alice och hon undrar om ondska kan gå i arv. När hon får kontakt med mördarens tvillingbror är tanken att hon ska få svar. Ungefär samtidigt hittas ett barnskelett i brödernas barndomshem och en strypt kvinna i ett badkar…

När jag skriver ner de stora dragen i berättelsen här har jag medvetet exkluderat 50 procent av genren – jag har skrivit om deckardelen, inte om den erotiska delen. I denna den andra delen om Alice Wikander tycker jag att erotiken tar överhanden, åtminstone i början. Då är det inte helt optimalt att läsa den här boken på en lunchrestaurang på jobbet… Men liksom i den första delen kommer spänningen mot slutet. Då blir det ruskigt spännande. I morse, när jag slog ihop pärmarna, kände jag mig inte säker på att Alice Wikander är i säkerhet. Så snälla Susanne, skynda dig att skriva den tredje delen, Dödlig hämnd!

I min text om Dödlig åtrå associerade jag till Maria Langs debutdeckare Mördaren ljuger inte ensam. Den här gången är det inte mycket som får mig att associera till Maria Lang mer än möjligen bokens titel – allitterationen i den skulle ha kunnat vara Langs. Susanne Ahlenius är emellertid en högst levande och modern författare. Hennes erotiska skildringar i boken fick mig att rodna åtskilliga gånger. Jag är inte van vid alla dessa heterosexuella parövningar… Men som en lisa för min homo-själ får jag som bonus i boken novellen Gåvan där det visserligen fortsätter att vara heterosexuellt, men där det även finns ett homo-tema. Hurra!

Nästa år, hoppas jag, kommer den tredje och avslutande delen om Alice Wikander. Då vill jag se Susanne Ahlenius knipa fem rosa tofflor. Den här gången blir det, precis som förra gången, fyra.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Patienten

Ett inlägg om en bok.

---

 

Än finns det gott om böcker från de två stora bokkassarna som vännen Agneta bar över i mars förra året. Nu har jag grävt lite i dem. Den senaste lästa boken, vars pärmar jag slog ihop i Metropolen Byhålan, är PD James Patienten. Boken är inte författarens allra sista, men är en av de sista hon skrev med polisen och poeten Adam Dalgliesh i centrum. Tack, Agneta!

Den här gången kallas Dalgliesh och hans medarbetare till en privatklinik i Dorset. En känd grävande journalist från London var inskriven som patient där för att bli av med ett missprydande ärr. Men morgonen efter operationen hittas hon strypt i sin säng. Dalgliesh och kollegorna börjar gräva i journalistens förflutna för att försöka hitta den skyldige. Det visar sig att det finns både en och två och flera möjliga. Bland annat hittar poliserna en koppling till en ung författares självmord, men också till ett barnamördande barn… Självklart inträffar ytterligare ett mord.

Det är en riktigt spännande jakt där läsaren flyttas mellan olika tänkbara mördare och motiv. Slutet känns lite ihoprafsat och jag har nog mina misstankar om den skyldige – utan att ha alla fakta förrän efter avslöjandet. Lite omodernt känns det emellertid med en bekännelse på ett kassettband. Men, men, det samlade Toffelomdömet blir ändå högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slut hennes ögon

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det var många fynd i bokkassarna från vännen Agneta! TACK!  Böckerna tillhörde en gång Siv, en kvinna som uppenbarligen var lika förtjust i brittiska deckare som jag. Efter att ha läst ett par Elizabeth George testar jag nu PD James, det vill säga jag har tillfälligt lämnat Thomas Lynley och Barbara Havers för Adam Dalgliesh. Den allra första boken om Dalgliesh kom ut samma år jag föddes. Slut hennes ögon är dess svenska titel och i natt läste jag ut den. Siv köpte den 1991 som julklapp till sig själv. Idag är den slut på såväl förlag som hos bokhandlare.

Boken utspelar sig på engelsk herrgård. Det har typiskt nog hållits basar och mrs Maxie har arrangerat den. I hushållet ingår familjen, förstås, men även kammarjungfrun Sally. Sally är ensamstående mamma till lille Jimmie. Hon får ofta höra vilken tur hon har som har fått den här möjligheten att lära sig bli kammarjungfru. Men det här är en deckare och innan dan är slut ska nån tas av daga. Sally avslöjar vid middagen att sonen i huset har friat till henne. Nästa morgon hittas hon strypt. Adam Dalgliesh från Scotland Yard kallas in för att lösa fallet.

Det skulle ha kunnat vara Agatha Christie som hade skrivit den här boken! Den har nästan alla klassiska Christie-ingredienser, framför allt samlingen av de misstänkta mot slutet för att avslöja mördaren. Så trots att det är en mordhistoria känns berättelsen lite söt – och ganska gammal. (Nästa PD James-bok jag ska läsa kom ut cirka 45 år senare… Förutom att den senare boken är betydligt tjockare finns där mobiltelefoner i händerna på poliserna. Däremot ingår inte kammarjungfrur i persongalleriet…)

Jag är väldigt glad över att ha fått den här boken till min samling, så även om den troligen inte är den bästa av PD James 20 böcker om Dalgliesh får den ett högt Toffelomdöme.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Då dagboken dog

Ett inlägg om en bok.

---

 

Fästmön samlar på Björn Hellbergs böcker. Det tycker jag är bra, för då kan jag låna och läsa dem också. Då dagboken dog ingick i den stora lånehögen som följde med mig hem i påskas från Annas bokhyllor. Idag läste jag ut den.

Det är vinter i staden. En man hittas död i en bil och polisen Sten Wall får ta sig an fallet. Via mannens gamla dagböcker finner han ett spår bakåt i tiden. Strax därpå hittas en kvinna strypt i sitt hem. En annan kvinna känner sig rädd och ytterligare en får en oönskad besökare.

Jag vet att jag brukar kalla Björn Hellbergs böcker för trivsamma deckare. Och det är just vad de är – trots att de handlar om mord. Naturligtvis är det inte dåden i sig som intresserar mig utan vägen fram till att finna mördaren. Sten Wall gör ett gammalt hederligt polisarbete och hittar alltid rätt, nämligen. Dessutom är han en lagom tjock man i sina bästa år – och äger en lagom stor självinsikt.

Toffelomdömet blir högt! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mördaren ljuger inte ensam

Alltså jag älskar Maria Langs böcker! Framför allt de tidiga. Och i kväll drog jag med mig Fästmön för att se den första filmatiseringen av Maria Langs första bok Mördaren ljuger inte ensam.

Nej, mördaren var inte den end* som ljög.

Det är midsommar och den unga Puck hamnar inte i Shakespeares drama utan i ett annat. Puck blir nämligen utbjuden till en ö för att fira helgen tillsammans med Ejnar och hans kompisar. Ejnar och Puck är lite småförälskade. Heta känslor tycks det finnas gott om bland alla i hela gänget. På midsommarnatten visar det sig att än den andra har varit ihop med än den tredje och den fjärde har varit med den första och… Dessutom dyker två objudna gäster upp. Och inte en enda av dem talar sanning. När Puck senare hittar en av dem strypt och båten visar sig vara obrukbar inser hon och Ejnar att de är fast på ön utan möjlighet att ta sig därifrån. Men först har emellertid Ejnar lyckats få dit som kompis kriminalkommissarien Christer Wijk.

Det är på väg att bli 1950-tal. (Boken om ut 1949.) Det har filmmakarna gjort stor affär av. Hela filmen blir överbelastad av femtiotalsprylar, möbler, kläder. Kort sagt: det blir för mycket. Dessutom röks det. Hela tiden.

Är den här filmen bra då? Tja, den är ju, trots alla mord (ja, det sker fler än ett) inte då läskig, utan snarare lite söt. Ett litet HBTQ-tema finns med, vilket ju är rätt häftigt med tanke på att boken skrevs för så länge sen.

Jag ger den lite högre betyg än medel – det är ju trots allt en Maria Lang.

Livet är kort.

Read Full Post »

Inget ljus i tunneln

Finska deckare hör inte till vanligheterna på svensk TV. Men i kväll visades i alla fall en finlandssvensk dito. Miljön: Åbo. Titeln: Inget ljus i tunneln. Fästmön och jag släppte Wordfeud- och Quizkampenmatcherna för ett ögonblick för att titta på denna första del av två.

Inget ljus i tunneln, bara ett lik. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

En ung flicka hittas mördad i en tunnel i Åbo. Hon är strypt med ett hundkoppel och det finns spår av våldtäkt. Flickan bodde ihop med sin äldre syster, på hemlig adress. Skälet är inte svårt att förstå när vi tittare får se föräldrarna. Polisen Vera Gröhn och hennes kollegor hittar flera misstänkta. Men vem är egentligen den skyldige?

Det här är spännande och det handlar om brott som alltid sker – mord, våldtäkt, våld i hemmet etc. Jag tycker att den här serien, i två delar, baserad på Marianne Peltomaas första kriminalroman om Vera Gröhn, är riktigt bra. Synd bara att den inte är textad, för när framför allt ungdomarna pratar är det väldigt svårt för rikssvenska öron att höra vad som sägs.

Högt betyg, men grötig finlandssvenska utan text drar det en toffla.

Livet är kort.

Read Full Post »