Prio ett

Ett inlägg om en bok.

---

 

Böcker är ofta prio ett för mig. När jag så vann en bok med just den titeln, Prio ett, i en utlottning hos författaren på Instagram, blev boken självklart prioriterad. Jag slukade del två i serien snabbt. Denna den tredje delen om åklagaren Jana Berzelius och poliserna i Norrköping läste jag… ännu snabbare. Tack, Emelie Schepp!

Det är en läskig huvudberättelse som läsaren kastas in i. En efter en hittas svårt stympade människor i sina hem. Philip Engström har under sitt yrkesliv som ambulanssjukskötare upplevt mängder av svåra saker, men frågan är om inte detta tar priset. Jana Berzelius, på sidan 57 tillfälligt könsbytt till man, blir förundersökningsledare för morden – ja, personerna avlider av sina svåra skador. Som i tidigare böcker i serien har fallet kopplingar till Jans privatliv.

Åklagaren byter tillfälligt kön på sidan 57.

Vad är det som gör att jag läser en bok så snabbt? Det är flera saker! Naturligtvis är det för att boken är bra, i det här fallet spännande. Men det handlar också om språket och bokens struktur, disposition. Det är inte helt ovanligt att författare låter flera parallella historier löpa genom hela boken. Det ger en snabbhet åt storyn. Emelie Schepp låter i alla sina böcker läsaren följa sina huvudkaraktärers göranden och låtanden. Möjligen skulle detta kunna vara nåt som avslöjar mördaren – den personen följs inte på samma sätt. Ganska snart får jag mina misstankar om vem som kan vara den skyldige i Prio ett. Vanligen innebär det att boken sjunker i värde för mig. Men inte den här gången. Jag kanske gissar vem och jag vet hur morden har gått till. Riktigt säker är jag förstås inte på mördarens identitet, men det som gör storyn fortsatt lockande är att jag inte har en aning om varför. Motivet, alltså.

Efter en smärre mellanlandning tycker jag Emelie Schepp har nått toppen igen. Åklagarens och polisernas privatliv känns nedtonade, men finns kvar – i mer lagom mängd, enligt min mening. Nåt som stör mig flera gånger är att jag får för mig att handlingen utspelar sig i Stockholm. Det gör den ju inte! Det gör däremot handlingen i alltför många andra nutidsdeckare. Därför är det roligt att Norrköping är miljön i den här serien. Jag känner igen Vrinnevisjukhuset och Södra Promenaden från mina farföräldrars sista år i stan. Extra ”kul” blir besöket i min gamla hemstad Metropolen Byhålan, på ett härbärge nära den gamla Konsum Ringen. Poliserna i stan verkar inte vara de mest alerta, men om jag finge önska vore det att Emelie Schepp tar livet av en och annan Metropolitan – som en nutida Maria Lang, rentav..?

Här blir det bråk i Prio ett!

Toffelomdömet är tveklöst det högsta. Fortsätt skriva bra deckare, Emelie Schepp, och visa att Jante är död och Metropolitaner kan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vita spår

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen besökte jag Metropolen Byhålan. Vid det tillfället gjorde jag en ny litterär bekantskap. Jag hade tagit med mig ett second hand-fynd, Märkta för livet, av Emelie Schepp. Lustigt nog visade sig författaren vara född i Metropolen – precis som jag. Däremot har jag inte skrivit nån lika bra bok som hon. Faktum är att jag verkligen gillade boken! Strax innan jag började mitt nya jobb tog Fästmön och jag en dag på stan. Jag satte sprätt på större delen av ett presentkort som jag hade fått av NK och Mamma Mu*. En av böckerna jag köpte var uppföljaren till Märkta för livet, Vita spår. Häromdan började jag läsa boken – och redan idag på lunchen läste jag ut den. Tack J och R!

Liksom i första boken i serien får läsaren följa olika personers förehavanden samtidigt. Personerna hör naturligtvis ihop på nåt sätt. I centrum finns ett gäng poliser och åklagaren Jana Berzelius i Norrköping. Den här gången hittas en ung asiatisk kvinna död på ett tåg. Hennes kompis har hämtat tågvärden, men försvinner sen. Jana Berzelius blir förundersökningsledare. Som i förra/första boken blir fallet personligt. Jana möter ännu en gång personer och företeelser från sitt förflutna. En person som snabbt blir misstänkt för narkotikabrott blir intressant i utredningen. Men Jana måste få tag i personen före polisen så att hennes bakgrund inte avslöjas.

Bitvis känns berättelsen lite förutsägbar i den här andra delen om Jana Berzelius och de andra. Jag kan faktiskt misstänka och ana vilka de skyldiga äro. Dessutom hittade jag ett korrekturfel! Men… lik förbaskat är detta åter igen en riktig bladvändare, för helt säker kan en ju inte vara som läsare. Boken är väldigt spännande och jag läste den i rekordfart. Emelie Schepp lyckas bygga upp en story som håller och en spänning som varar genom hela boken. Dessutom är flera av bokens teman aktuella och realistiska.

Toffelomdömet blir högt.

*NK och Mamma Mu = Närmaste Kollegan och kollegan R på mitt förra jobb

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mammon

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Norska deckare och kriminalserier har ofta samma höga klass som brittiska. Mina förväntningar var på topp när jag hällde ner mig i bästefåtöljen i kväll för att se premiäravsnittet av Mammon på SvT1. Frågan är om en sån hyllad serie verkligen är så där bra som både norsk och internationell media hävdar…

Jon Øigarden spelar journalisten Peter Verås i Mammon. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Glenn Meling/NRK)

Historien börjar fem år bakåt i tiden. Journalisten Peter Verås har fått information av en hemlig källa, Sophia, om en finansskandal. Det är Peters egen bror som har försnillat miljoner. Trots det väljer Peter att gå ut i tidningen med storyn. Han besöker sin bror hemma kvällen efter. Brodern är märkligt lugn. Och naturligtvis bedrar skenet. När Peter är på väg mot sin bil för att åka hem brinner ett skott av i garaget. Exakt på dagen fem år efter broderns självmord levererar en advokat en låst låda till Peters svägerska Eva. Men hon får inte öppna den om inte Peter är med. De tvingas att mötas igen hemma hos Eva. Innehållet i lådan är minst sagt… märkligt.

Den första av totalt sex delar börjar rafflande och snudd på amerikanskt. I och med självmordet vänder det och blir norskt och bra igen, enligt min mening. Ja, jag menar naturligtvis inte att självmord är bra, utan att TV-serien skildrar det hela trovärdigt, inte överdrivet. Det är otäckt och spännande, kort sagt. Extra läskig – och tyvärr aktuell – är scenen där en joggande kvinnlig polis blir förföljd av en man.

Det här är verkligen en toppenserie som visar såväl polisarbete som journalistiskt arbete på ett realistiskt sätt. Toffelomdömet blir det högsta. Klem og nuss x 5 eller…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Closer

Ett inlägg om en film.

---

 

Fredagskvällar brukar vara crime night för min del om jag är ensam. Det vill säga, jag väljer deckare, thrillers, polisserier etc ifall jag ser på TV. Men i TV-tidningen läste jag att filmen Closer (2004) med bland andra min favorit Julia Roberts skulle visas på TV8 i kväll. Filmen annonserades som ett drama och jag tänkte ungefär

Varför inte? Jag kör ju varannan deckare när det gäller böcker.

Filmen inleds med ett möte mellan två främlingar, Dan och Alice. De möts på en gata i London. Mötet slutar med att Alice blir påkörd och Dan tar henne till sjukhus. De blir ett par. Dan går senare till Jul… Anna, som är fotograf, för att låta sig plåtas. Nånting händer mellan dem. Med i storyn är ytterligare en man, Larry. Dan lurar Larry under en sexchatt. På så vis för han samman Anna och Larry. De blir ett par och gifter sig. Men…Det är mellan Dan och Anna det sker grejor. Fast sen…

Låter det rörigt? Det är det också. Det här är en av de konstigaste och jobbigaste filmerna jag har sett på länge. Storyn hoppar – från par till par och även i tiden. Jag hänger inte med och tycker att den ena rollkaraktären efter den andra mest är underlig. Karaktärerna är ute efter att… tja, jag vet inte vad. Testa gränser? Förstöra för andra?

Nä, det här blir lågt Toffelomdöme. Den enda rosan tofflan går till Julia Roberts. Hon är i alla fall snygg att se på.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Paria

Ett inlägg om en bok.

---

 

Högen med böcker som jag lånade av Fästmön i påskas börjar sjunka drastiskt. Björn Hellbergs bok Paria var den näst sista som försvann ur högen. Jag har just läst ut den.

Paria inleder Björn Hellbergs Loviken-serie. Loviken är en påhittad, svensk storstad. I området Kloakråttan – ja, du fattar säkert att det är motsatsen till Gräddhyllan – bor de utstötta, de lägst stående i samhället. Det vill säga, alkisar, prostituerade med flera. Och det är här ett antal mord inträffar. Är det nån som bara vill utrota samhällets paria eller är motiven andra?

Jag tycker att storyn byggs upp på ett bra sätt. Tyvärr faller den senare. Det känns som om intentionerna var goda, men… Det samlade Toffelomdömet blir medel. Jag blev ganska oberörd, faktiskt, av boken. Den är välskriven – och inte särskilt spännande.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyckeln

Ett inlägg om en tegelsten. Nej, en bok.

Den senaste veckan har jag travat omkring med en riktig tegelsten under armen. Jag har precis läst den ena av julklappsböckerna jag fick av Fästmön, tillika den avslutande delen av Engelsforstrilogin. Nyckeln, på över 800 sidor, är nu lagd ad acta.

En tegelsten avslutade Engelsforstrilogin.

Tillbaka i det påhittade Engelsfors fortsätter de goda tonårshäxorna att försöka stoppa världens undergång. Men även i magins värld är det osäkert vem man kan lita på och vem som vill en illa. Under resans gång, även det precis som i verkliga livet, drabbas ungdomarna av såväl kärlek som död. Något mer om själva storyn kan jag faktiskt inte skriva, för då avslöjar jag för mycket. Och spoilers gillar vi inte! Men att säga att boken handlar om förändring är inte att säga för mycket. Inte heller att man kan dra paralleller till livet. Ett HBTQ-tema finns också inklämt.

Det är rätt fantastiskt att två författare, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, kan skriva en sån här bok tillsammans utan att man hittar ”skarvarna” eller ser skillnaderna mellan de två skribenterna. Samtidigt tycker jag att över 800 sidor är i mesta laget. Förutom att boken är väldigt otymplig att ta med sig, hittar jag en hel del luft i handlingen. Eller rättare sagt luft som inte för handlingen direkt vidare. En eller två trådar som släpps hittar jag också.

Icke desto mindre blir Toffelbetyget högt. Det här är en väldigt spännande avslutning. Och även om det är en bok för ungdomar finner även en tant som jag ett stort nöje att läsa den.

Så här tyckte jag om Cirkeln.

Så här tyckte jag om Eld.

Livet är kort.

Read Full Post »

Novembernytt från Månpocket

Månpockets månatliga nyhetsbrev ramlade in i inboxen nyss. Här kommer ett urval titlar som jag tycker är intressanta:

Mannen från Albanien av Magnus Montelius
Det är hösten 1990 och järnridån har nästan helt rämnat. I Stockholm faller en man ned från Erstaterrassen och omkommer. Han har ett albanskt pass på sig men hans existens förnekas av de albanska myndigheterna. Tre personer dyker upp på olycksplatsen. Den ene för att göra en rutinundersökning och den andre på jakt efter en story. Den tredje söker en plats att sova undan regnet. De ska alla upptäcka var och en på sitt sätt att sanningen om mannen från Albanien är mer komplicerad än den först verkar. Bakom ligger en historia om en sammansvetsad grupp människor som begravde sitt förflutna men behöll sina lojaliteter. Ett förräderi som en av dem lyckas dölja, men som långsamt och obevekligt avtäcks när mannen från Albanien dyker upp i Stockholm.

Skendöd av Thomas Enger
I ett tält i en avskild del av en park hittas liket av en ung kvinna. Hon är nedgrävd till midjan i jorden och stenad till döds. Hennes rygg bär spår efter piskrapp och en av hennes händer har huggits av.
Webbjournalisten Henning Juul har varit sjukskriven i två år efter att ha skadats i en brand där hans lille son omkom. Nu är han tillbaka på jobbet med ärr i både ansiktet och själen, och han sätts att bevaka mordet. På tidningen råder det vanliga kontrollerade kaoset, ändå känns allt främmande. Tryggheten är borta och det är som om han vore nybörjare igen. Att han dessutom tvingas samarbeta med sin exfrus nya kärlek gör inte saken lättare.

Tabula Rasa Hotels av Jonas Joelson
Före: David Skoglund var fixstjärnan i Stockholms reklamvärld. Han fick de snyggaste tjejerna, gick på de bästa festerna, sprang alltid framåt och var ständigt lika cynisk och briljant. En vinnare som krävde mer och mer.
Efter: David Skoglund är parian i Stockholms reklamvärld. En förlorare som skamset stryker längs gatorna och söker sig själv utan vare sig kompass, karta eller nåd.

Kråkornas fest av George R.R. Martin
Efter århundraden av bittra strider råder nu en osäker vapenvila. Robb Stark, Joffrey Baratheon, Renly Baratheon och Balon Greyjoy är alla döda och Joffreys blott åttaårige bror Tommen regerar i Kungshamn under överinseende av sin mor, den maktgalna Cersei Lannister som har många liv på sitt samvete.
Men kampen om makten över de sju konungarikena är inte slut. Stannis Baratheon har farit till Muren, på Järnöarna smider huset Greyjoy nya planer, i Dornien vill huset Martell hämnas prins Oberyns död, medan Brienne, jungfrun av Tarth, beger sig iväg på det omöjliga uppdraget att söka efter Sansa Stark. Och över havet kommer envisa rykten om att draklordens dotter fortfarande lever.

Livet är kort. 

Read Full Post »