Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fungera’

Ett inlägg om en systemuppgradering.


 

Jaha. I helgen blev jag Windows 10-användare. Nog hade jag tänkt bli det förr eller senare, men snarare förr. Men på fredagskvällen, runt midnatt, tyckte Microsoft att det var dags och installerade systemet på min påslagna dator. Det gillar jag INTE! Jag vill bestämma själv. Min tanke var dessutom att inhämta lite synpunkter på systemet från andra användare först. Nu blev det inte så. Därför berättar jag i stället för andra användare i det här inlägget om mina första intryck av systemet. Och även om jag numera jobbar på en IT-avdelning är jag definitivt inte nån IT-expert. Det finns många andra saker jag är betydligt bättre på. Jag är en vanlig användare – och kanske är det intryck och synpunkter från just såna som mig som kan ge andra användare nåt av värde..? För att du ska kunna skumma texten har jag markerat bra saker med grön färg och dåliga med röd färg i texten.

Windows 10 logga

Dags för Windows 10, tyckte Microsoft, och installerade det på min dator sent i fredags.


Att Microsoft utan mitt medgivande uppgraderade systemet på min dator är långt ifrån OK.
Det gjorde mig avogt inställd direkt till Windows 10. Men sen när jag väl fått systemet installerat var det bara att sätta igång och kolla så att inget gått förlorat. Därefter har jag försökt orientera mig och testa nya funktioner med mera.

Alla filer och program kom med och verkar fungera. Det är bra eftersom jag ju inte hade hunnit göra nån aktuell säkerhetskopia av saker och ting. Däremot kallas program inte längre program utan appar, vilket är lite förvirrande för mig. Appar är visserligen en sorts program, applikationer, men det är ju såna jag har på mobilen. Nu vill Microsoft att jag ska hämta eller köpa och installera appar även på datorn.

Microsoftkonto

Microsoft-konto krävs.


För att kunna hämta och köpa appar
 – detta gäller även för gratis-appar – måste jag skapa ett Microsoft-konto, motsvarade det jag har hos Apple för mobilerna . När jag fick Office-paketet av Världens Bästa Anders var jag tvungen att skapa ett Microsoft-konto. Det har jag inte använt sen dess – med påföljd att kontot och den därtill hörande e-post-adressen inte längre existerar. Suck… Dumt och irriterande! Jag ogillar tvång. Att sen det jag skapar under tvång bara tas bort gör mig inte gladare.

Efter lanseringen av Windows 8 fick Microsoft ganska mycket kritik från användarna. Jag uppgraderade faktiskt aldrig till åttan, utan hade kvar Windows 7 Professional – tills i fredags, dårå. Jag har varit mycket nöjd med sjuan. Uppenbarligen har Microsoft tagit till sig en del av kritiken. Jag noterar till exempel till min glädje och tacksamhet att skärmklippverktyget, snipping tool, fanns kvar! Det använder jag mycket för att göra skärmdumpar – eller spara ner delar av vad som visas på skärmen.

Snipping tool

Skärmklippsverktyget är tillbaka! Hurra!


Bland de nyheter jag noterar först
är förstås Startmenyn (fönstersymbolen). Där hittar jag Stäng av – Starta om – Starta långt ner vid Av/På. Logiskt! På vanlig plats hittar jag program etc som jag använder ofta, men också appar. Jag kan dra över program i appdelen. Som bilder jag kan storleksförändra, flytta och placera var jag vill i appdelen blir de aningen lättare och snabbare att hitta. Men sen finns en del av dem i aktivitetsfältet i botten på skärmen OCKSÅ. De flyttades med från hur jag hade det i Windows 7. Och det blir lite… mycket… Men OK, jag kör så här ett tag så får jag se vad jag ändrar, tar bort och använder.

Webbläsaren Edge har jag testat lite grann. Besöker en vissa webbplatser hänger den sig nästan, eller står i vart fall och tuggar länge. Bra funktioner i den är att jag kan använda en penna och till exempel markera ställen på en webbplats liksom skriva några rader i en anteckningspratbubbla. Jättebra funktion om en till exempel ska blogga eller skriva en artikel om nånting och hittar underlag på en webbplats! Andra funktioner är att jag kan ta bort sånt som distraherar mig runt omkring och till exempel bara visa texten. Jag kan spara bokmärken och annat som tidigare och det var hur lätt som helst att kopiera över bokmärken och favoriter från andra webbläsare. Tills vidare fortsätter jag nog använda min vanliga gamla webbläsare, men Explorer slipper jag tack och lov!

Edge-logga

Webbläsaren Edge är helt ny och har flera användbara funktioner.


Utseendet
 
tycker jag annars är rätt… fult.
Typsnittet känns trist och gammalt och färgerna… naiva. Typiskt Microsoft, alltså. Aviseringar och annat kommer med ett ljud som jag först tycker är rätt ovant, sen ganska OK. Ovant är också att datorn tycks hamna i nån sorts strömsparläge ett tag när den inte används och innan den går över på skärmsläckaren. Skärmen blir helt svart. Första gången det hände trodde jag att datorn alternativt skärmen hade dött. Det är konstigt och irriterande, men går säkert att ändra inställningar för. I övrigt tycker jag att datorn startar, men framför allt stänger ner snabbare än tidigare. Det är bra!

Windows 10 logga

Windows 10 – rätt OK, faktiskt.


Det här var några av mina första intryck av Windows 10. Har DU några eller vill du kommentera mina intryck??? Skriv några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gamla, nya och nyare kontor, avslutat med lite god mat.


 

I morse fick jag Husets Vackraste Rum på jobbet. Det blev mitt nya kontor. Tack vare arbetskamraterna blev det fart på lokalvårdarna och jag kunde börja rulla in grejor redan vid niotiden. Jag har fått ett hörnrum på första våningen med fönster åt två håll. Genom det ena fönstret kommer eftermiddagssol, genom det andra ingen sol alls. Det blir alldeles perfekt, tror jag, som inte vill ha för ljust och varmt på kontoret. Fyra krukväxter hemifrån följer med mig till jobbet i morgon. Det blir inte samma växter som på min förra arbetsplats, eftersom två av dem trivs så bra hemma att de blommar eller är på väg att blomma. Den tredje, gröna växten, kardemummablomman, är emellertid nerstoppad i en papperskasse tillsammans med en garderobsblomma (som inte behöver så mycket ljus), ett paradisträd och en pelargon. (Nu tror jag att Belgiska Anna blir lite stolt över sin gamle kömpis för att den senare kom ihåg alla namnen på växterna!) Men idag förblev fönstren tomma. I stället piffade jag min lilla besöksplats. Eh… ja…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Datorn med skärm, docka och tangentbord rullades in först. De urdragna kablarna stoppades i dockan respektive uttag och väggen. Sen startade jag datorn – och BAM! Den fungerade! Fast jag hade ju förstås inte nån kontakt med nåt nätverk. Suck… Jag som

kan själv

fick till min stora irritation kontakta expertis analogt – jag kunde ju inte mejla servicedesken… Strax kom en ung gosse, sonderade, grejade lite… och bytte uttag i väggen. Datorn fungerade – och jag hade nätverkskontakt utan att behöva SLÅ PÅ DATAMASKINEN, som en skulle göra om en hade följt den gamla norska manualen jag hittade i en låda. Jag är emot allt våld!

Slå på datamaskinen

”Slå på datamaskinen” behövde jeg ikke!


Vid elvatiden hade allt flyttande 
gjort mig lite hungrig, så jag åkte upp till matsalen på översta våningen och tog ett päron. Flämtade till vid åsynen av den vackra utsikten, Uppsalasilhuetten med slottet och domkyrkan, från ett av fönstren… Och tänk! Om ett år ska vi flytta till ett alldeles nytt hus, relativt kontorslöst, bakom slottet, nära Botaniska trädgården

4 Utsikt från översta våningen på jobbet

Utsikt…


Nu kan jag bara hoppas att jag får följa med. 
Eftersom jag är i statens tjänst är det sex månaders provanställning som gäller innan det kan tänkas bli en tillsvidareanställning. Jag vet inte om jag håller måttet, vissa stunder känner jag mig så osäker att jag börjar undra om jag inte är den där bluffen trots allt. De sju svåra åren har onekligen satt vissa spår. Men andra stunder känner jag mig trygg att jag är på rätt bana tack vare att jag har chefer som är väldigt tydliga.

Under eftermiddagen har jag varit på min första avdelningskonferens. Där fick vi den senaste informationen om huset som ska bli allas vår nya arbetsplats om ett år, ungefär. Och så fick vi grupparbeta i team. Eftersom mitt team består av mig och två – tre än så länge vakanta tjänster fick jag hänga på min numera före detta rumskompis R:s team. Det var intressant och lärorikt. Efter redovisningar, diskussion och avslutning kunde vi rensa våra hjärnor med att titta på vackra bilder från en helt fantastisk seglats som en av medarbetarna gjorde i april. Konferensen rundades sen av med en härlig vårbuffé. Jag fick en vegetarisk tallrik som kanske var mer vacker än god. Eftersom jag inte kunde äta allt på den (gurka och råa rödbetor tycker gallan att jag ska vara försiktig med) fick jag komplettera med några munsbitar från den övriga buffén.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Och nu… 
Nu ska jag ta en surfrunda bland de bloggar jag följer. Det var länge sen jag hade tid att läsa varje dag, men ett par gånger i veckan försöker jag hinna med. Men sen ska jag hasa ner i bästefåtöljen och läsa min spännande bok på gång – jag fick ju uppföljaren häromdan av författaren!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en blå och flottig dag och lite annat.


 

Huset jag jobbar i

Huset jag jobbar i.

HA! Det skulle ju bli dåligt väder. Inte här! Det har visserligen varit kallare vindar idag, men himlen har varit klarblå ända till nu framåt kvällen. Jag älskar den rosaröda färgen på byggnaden jag jobbar i, allra helst när den står mot just den klarblå himlen, så jag kunde inte låta bli att fota den i morse igen när jag anlände. Bilköerna var kortare den här morgonen och det tog mig ungefär 20 minuter att åka till jobbet. Det klagar jag inte på!

 

 

För att matcha himlen bar jag en lika klarblå pikétröja i morse. Min älsklingsfärg – efter orange, förstås! Och nu när jag har gått ner lite i vikt är det roligare att ha kläder i andra färger än tjockis-svart. Men Kladdmaja Spillkråka kunde naturligtvis inte låt bli att sätta en fläck på den fina tröjan. En fettfläck, dessutom. Jag behandlade den med kallvatten, vilket resulterade i att jag gick omkring med en blöt blaffa på… bröstkorgen en stund efter lunch. JAG HATAR FLÄCKAR! Nu är pikén behandlad med fläcktvål och hänger på tork. Hoppas tvålen dödade fläcken, annars blir jag ledsen.

Fettfläck

Flottigt på bröstkorgen! 😦

 

Kyckling och persilja

Mycket smakligt!

Lunchen var emellertid god och det väger ju upp en del. Jag smockade i mig kycklingspett idag med grönsaker och potatis till. Mycket smakligt! Dessutom passade jag på att köpa tio lunchkuponger. Då blir varje lunch fem kronor billigare och kostar endast 79 spänn. Det är billigt, det, för maten är mycket bra. Det finns en kötträtt, en fiskrätt, en vegetarisk och en vegansk rätt att välja bland varje dag. Till detta får man dryck och bröd eller frukt. Det finns en salladsbuffé en får gräva i och så får en ta kaffe på maten.

I morgon får jag en gäst till lunch. Det är NK* som kommer på besök. Jag hoppas att det finns nåt på menyn som tilltalar. För min del blir det nog vegetarisk ärtsoppa och pannkakor – det var ett tag sen.

Men hallå! Det låter ju som om jag inte gör annat än äter och kladdar ner mig och leker om dagarna! Idag har jag faktiskt JOBBAT lite också. Jag har tittat på avdelningens kommunikationsplan och har kladdat ner en del tankar och synpunkter på den. På eftermiddagen tittade chefen in och jag dryftade detta lite kort med henne. Det förde med sig att jag ska se över kommunikationspolicyn också. Och varför ha två dokument när de skulle kunna slås ihop till ett..? Visst känner jag mig aningen rostig i kommunikatörsrollen, men jag känner att jag fortfarande fungerar i den och brinner för den! Ge mig lite tid, bara, så jag kommer in i verksamheten.

Kommunikationsplan

Kommunikationsplanen har jag klottrat ner lite synpunkter på.

 

iPhone SE space grey

iPhone SE i färgen space grey blir min tjäntemobil.

Det är emellertid fortfarande mycket arbetstid som går åt till att installera saker. Idag fick jag fin hjälp av ytterligare en gammal bekant från SLU. Nu kan jag till exempel skriva ut och jag vet varifrån jag kan ladda ner program och installera, jag kommer åt det trådlösa nätverket med mera. Dessutom fick jag en ny dator också. Precis före hemgång levererades min tjänstemobil, en iPhone SE. Nån fast telefon ska jag inte ha, bara ett fast nummer som går direkt till mobilen. Mobilnummer har jag också. Det är en smart lösning. Chefen har lovat hjälpa mig att peta in SIM-kortet i morgon bitti och installera så jag får igång mejl och kalender och synkning på dem. Det är perfekt om jag får se på och lära mig, för jag har funderingar på att införskaffa en liknande modell av mobil för privat bruk. Jag älskar min iPhone 5, men med snart tre år på nacken börjar batteriet bli pensionsmässigt.

Grattis till jobbet från AF

Tack för grattiset, Arbetsförmedlingen!

Dagens höjdpunkt var emellertid varken den blå himlen, lunchmaten eller tjänstemobilen utan ett brev med snigelposten från Arbetsförmedlingen. Visserligen ett standardbrev som alltid när de sänder nåt sånt, men ändå. Jag fotade det, förstås, och sen satte jag upp det hemma i köket på väl synlig plats. Jag funderar på att rama in det. Men jag väntar nog tills jag har klarat av provanställningen om sex månader… Ett fast jobb är för övrigt aldrig så fast att det är permanent, orubbligt, oföränderligt. Det har vissa av oss fått erfara den hårda vägen. Jag hoppas att DU som har läst ända hit slipper vara med om nåt sånt!!!


*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett loppisinlägg.


 

Det var ett tag sen jag besökte ÅterbruketMen idag var det dags eftersom jag ju behövde fylla på läsförrådet inför kommande månads bokmål. Dessutom var det inte svårt att locka med sig Fästmön på en liten tripp bland loppisprylar. Ett par andra ärenden hade vi också, så det passade bra.

När vi anlände hade en pappa svårt att ha koll på (enligt min åsikt) en liten Linn. Den lilla tösen gick för egen maskin och ville inte in i bilen utan tillbaka in i affären. Personligen tyckte jag att det var lite… ansvarslöst (?) att låta en sån liten tjej gå utan handhållning på en rätt stor parkering. Men pappan hade säkert koll. Fröken Småtting promenerade i vart inte till nån bil utan ville fortsätta shoppa. Dessutom var det väl betydligt mer spännande att följa efter de roliga tanterna.

Två spanska danserskor

Anna och jag? Nja, dessa spanska dockor såldes för 350 kronor styck. Och så billiga är inte vi!

 

Assistent och hårtork

Assistent och hårtork – vad mer behöver en till bords?

Inne på Återbruket var det omgjort sen sist. Kläder fanns direkt till höger och de hade bytt plats med köksbord och dito stolar. Det kändes luftigare i lokalen. Betydligt mer ordning var det också på såväl filmer som böcker, men om en Toffla får önska vore det ännu lite bättre med dels bokstavsordning, dels ordentlig prismärkning på böckerna.

 

 

Friends dont let friends wine alone

Denna hållare för lådvin skulle aldrig få följa med mig hem – lådvin kommer nämligen inte innanför tröskeln.

Vi såg som vanligt både fina saker och mindre fina. Jag gillade det lilla retrobordet med köksassistent till vänster och hårtork fastskruvad med klämma till höger. Vad jag noterade var båda funktionstestade och fungerande!

 

En del människor måste tydligen bada i parfym. Själv brukar jag tvätta mina armhålor och använda lite roll on varje dag. Detta gjorde att jag tycktes dra till mig underliga figurer samtidigt som jag försökte undkomma dem. Men när jag kom fram till bordet med lyckotroll blev jag bara stum av glädje – och började fundera på var mina egna troll höll hus… Priserna på trollen varierade från 40 kronor för de minsta upp till 120 kronor för de största.

Lyckotroll Återbruket

Trolleri, trollera…


Men hur gick det med det litterära? 
Självklart gick det bra! Jag fyndade Sofi Oksanens När duvorna försvann och Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul. Förutom det braiga priset, en guldpeng för båda, kan de läsas antingen i maj, när bokmålet är loppisfynd eller i juni, när bokmålet är skandinaviska författare!

När duvorna försvann o Bokhandlaren i Kabul

Dagens litterära fynd för sammanlagt en tia.


 

SEN åkte vi och fikade på ett übertrevligt ställe där jag aldrig hade varit tidigare. Men DET blir ett nytt inlägg!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett svengelskt inlägg om Uppsala, min helg och min pappa.


 

No bikes

Typisk Uppsalabild. Skylten säger ”No bikes” – alltså har våra universitetsstuderande framför allt parkerat sina cyklar här. Vadå tvåspråkigt universitet..?

Det är lite mer än 34 år sen jag flyttade hit till Uppsala. Många säger skämtsamt att det inte finns några äkta Uppsalabor. De menar att alla är inflyttade. Men nog finns det äkta vara samtidigt som det också finns ett rätt stort korn av sanning i påståendet.

Uppsala centrum är väldigt litet med tanke på att det är Sveriges till invånarstorleken fjärde stad. Till stor del handlar det om att där finns så många historiska byggnader att det inte byggs så mycket nytt. Det handlar enligt min mening också om att lokalpolitikerna inte vill ha nån biltrafik i centrum. Förutom att det är svårt att ta sig fram med bil är det dyrt att parkera i och strax utanför centrum. Vem har lust att betala 30 kronor i timmen?

Buss åker jag bara när jag måste. Jag är åksjuk och jag tycker att det är dyrt att åka buss också – en enkel resa kostar visst 27 kronor nu – om en köper i förväg. Den som köper bussbiljett ombord betalar 35 kronor. UL har alltid haft bland landets högsta priser. Det är också känt för sina sura busschaufförer… Det lockar inte heller precis till resor in till stan.

Ett annat skäl till att Uppsala centrum är litet är att affärerna flyttar därifrån – det är ju så dyrt att som kund att ta sig dit samtidigt som lokalhyrorna är höga. De många köpcentrumen utanför stan har stora och gratis parkeringar. Perfekt när en ska storhandla!

Jag är sällan i centrum, men jag snuddar vid dess utkanter när jag åker (bil) till jobbet. Ofta snuddar jag nästan vid cyklister också. Det är många som cyklar här i stan, inte bara studenterna. Det är lätt att ta sig fram och det är billigt. Samtidigt stjäls det mycket cyklar. Jag har visserligen min treväxlade Monark som jag fick när jag fyllde tio år kvar. Den hänger, rostig och jävlig, i mitt kallförråd. Tror inte att det är mycket på den som fungerar. Jag cyklar aldrig.

Men Uppsala centrum är vackert. Igår kväll, när vi faktiskt åkte några hållplatser buss, for vi ju in för att äta. Maten var god, annat var urdåligt, vilket jag skrev om tidigare idag. Det regnade igår, men vi fotade en del ändå. Här finns många byggnader och annat att fascineras av och jag ger dig ett smakprov på några av gårdagens bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vår lördagskväll avslutade vi med att titta på TV. 
Först såg vi Downton Abbey, sen asgarvade vi till Miranda. Det var två uppspelta kickor som gick och la sig igår kväll.

Lika uppspelta var vi inte i morse, men Fästmön skulle ju upp och jobba på vår sjunde förlovningsdag. Jag skuttade ur sängen vid halv sju för att skjutsa henne. Det var en regnig morgon och när jag kom tillbaka hem kröp jag ner igen och tog en lång sovmorgon. Den avslutade jag med nyperkolerat kaffe och en thriller i bokform.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men oroa dig inte. 
Den här söndagen har jag inte slösat bort. Jag har vikt tvätt, sorterat tvätt i högar eller lagt in i skåp och lådor, gått igenom förrådet av sängkläder och rensat det samt sökt tre för mig högintressanta jobb. Jag har hämtat Anna från jobbet och skjutsat hem henne till Himlen, med stopp för proviantering på ICA Solen. Nu ska jag laga mat, ringa mamma, se på Bron och tända ett ljus vid bilden på min pappa. Jag saknar honom så mycket fortfarande, trots att det var länge sen vi sågs. I mitt minne finns han kvar som den evigt busige pappan med slängluggen, han som bar mig när jag var för trött för att gå.

Pappa o jag

Tjock-Tofflan och hennes starka pappa.


PS Nu är det bara sju procents utrymme kvar på bloggen. Passa på och använd det genom att berätta om DIN helg i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett datoriskt inlägg.


 

Nä, jag är fortfarande inte hemma. Men jag är nyfiken. Alltid. I våras fick jag signaler om att Microsoft skulle släppa Windows 10 till hösten. Det är visst höst nu och Windows 10 är på väg ut till användare.  Den som har Windows 7 eller 8 får gratis uppgradering.

Windows 10 logga

Har DU installerat den???


Jag tillhör dem
som inte har uppgraderat min 7:a till 8:an på datorn. Skälet är att jag har hört så många klagomål från olika håll, inte för att jag är feg. Försiktig, skulle jag snarare kalla det. För tillfället har jag bara tillgång till en fungerande dator och den måste jag kunna göra ”allt” med – även sånt jag är tvungen att göra. På önskelistan står ytterligare en dator, så att jag kan ha en att i princip surfa med och en att skriva på. Men idag är alltså ett system som är opålitigt eller krångligt nåt som inte skulle funka för mig.

Häromdan läste jag om mottagandet av Windows 10. Vad jag förstår är det mer likt Windows 7 än Windows 8 och Microsoft har återtagit vissa funktioner. Det kritikerna främst basunerar ut nu är Microsoft massinsamlar information och personliga data från oss användare. Som om det vore nåt nytt… Jag tycker att det är läskigt att man ens kan samla in en massa fakta om mig, via min personliga dator, men  samtidigt har jag ärligt talat inget att dölja – mer än det som står i mitt manus på gång och min hemliga blogg, förstås… Sen länge har jag noterat att till exempel Bokus har ganska stor koll på hur jag surfar och vilka böcker jag kikar på. Det känns ganska obehagligt att veta att Bokus – av alla företag! – uppenbarligen utnyttjar möjligheten att snoka.

Nu vill jag förstås veta om DU har installerat Windows 10 och vad du som har gjort det tycker om det! Eller kanske tänker du vänta??? Använder du ett annat operativsystem!!! Skriv några rader i en kommentar och berätta vad du tycker om 10:an – eller det system du använder! Jag läser och svarar så snart jag har sparkat igång datorn hemma. (Jag hoppas för övrigt att du verkligen INTE använder gamla system som Vista eller XP, för dessa utsätter inte bara din dator för hot utan även min!!!)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om bilägandets lustar och olustar.


 

Nu är jag och min älskade Clark Kent* till doktorn. Översatt till svenska betyder det att jag ska åka och få min bil reparerad. Det där stenskottet, du vet. Jag har inte varit ute i garaget och tittat på bilen sen jag kom hem från Stockholm. Om vindrutan har spruckit lovar jag dig att jag grinar. Högt och ljudligt. Det sved så jäkligt för ett par år sen att behöva hala upp tusenlappar för att jag var seg med att ta mig till Ryds.

Clark Kent

My Toyota is fantastic! Men börjar bli till åren kommen…


Jag älskar min bil,
men den börjar bli till åren kommen. Och med åren kommer krämporna, precis som hos oss människor. När vi kom hem från Nora hade ena fönsterhissen pajat, till exempel. (Troligen ett kretskort och ett nytt sånt kostade hela 7 000 kronor. För tre år sen…) Sen är det lite annat smått och gott som skulle behöva fixas till. Om jag bara finge en lön…

Du tycker säkert att jag är larvig som talar om min bil som Stålmannen, mannen i mitt liv. Men faktum är att Clark Kent är det hjälpmedel jag ofta behöver för att ta mig ut. Av olika skäl åker jag helst inte kommunalt och nån fungerande cykel äger jag inte, bara en rostig sak som har hängt obrukbar i kallförrådet sen 1999, ungefär. Kort sagt och utan att förklara närmare än vad jag redan gjort behöver jag min bil. Därför älskar jag den.

Häromdan läste jag i Byhålenytt om en stackare som fått sin bil stulen i slutet av 1980-talet  i Metropolen Byhålan. Ja det var en lång sorgeperiod, tänker du, men historien är inte slut än. Mannen fick nämligen helt nyligen parkeringsböter och trängselavgifter på sin stulna bil. Av nåt skäl tycks anmälan ha försvunnit från polisens system. Den stulna bilen är en röd Golf och nu är den efterlyst igen. Kanske dags att koppla in Hasse Aro eller varför inte självaste Brynolf Wendt?..

fågelbajs

Fågelbajs på bilen är inte heller kul.


Men du ska inte tro
att jag tycker mest synd om mannen med den stulna, röda Golfen som fick böter. Jag tycker nog att det är snäppet värre med bilägaren som fick sina säten nersmetade med kattbajs. Hur polisen vet att det är just kattbajs förtäljer inte historien, men gissningsvis har det tagits prover och analyserats. Även detta skedde i Metropolen Byhålan.

Med dessa två hemska historier tänker jag att… om så är fallet… vad är en sprucken vindruta? Min bil är ju inte stulen och inte nersmetad med bajs, i alla fall. Fast du får gärna hålla en tumme att dagens reparation av stenskott inte blir nåt dyrbart! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Mina två liv

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.


Ann Heberlein har,
som jag nämnde i det jag skrev om förra programmetsjälv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev ingenting mer än sprit – och ett kärt återseende

Ett inlägg i vilket det mesta blir ingenting, men gamla bekanta strålar samman, en fågel följer med hem och Serbien hyllas. Bland annat.


 

Bakelittelefon

Telefonen var tyst, så det företaget har jag nu slutat vänta på.

Rubriken hänvisar förstås till gårdagen. Det var flera saker som blev ingenting. Jag väntade och väntade och väntade, men nada. I de flesta fall. I ett fall gav det utdelning på bra sätt.

Först väntade jag på ett telefonsamtal. En ivrig person ringde i fredags, vi skulle höras måndags eftermiddag, h*n ringde måndag förmiddag… Och så skulle nån annan ringa måndag eftermiddag. Jag har inte hört ett pip därifrån. Nu är det onsdag och jag kan väl säga att jag har slutat vänta. Det är inte första gången ett företag beter sig på det här sättet och vore jag inte i den ställning jag är skulle jag tala om företagets namn.

Sen skulle Micke Vaktis komma och spola mina rör i badrummet. Han skulle till en annan boende och göra samma sak vid 12.30-tiden. Därefter skulle han komma till mig. Att spola rören brukar ta 20 minuter, en halvtimme. När Micke inte hade kommit vid 14.15-tiden gav jag upp. Jag behövde nämligen gå till Tokerian för att köpa middagsmat.

Brända kycklingfiléer

Jag ville inte servera min hårt arbetande älskling kolbitar, så det skulle bli färdiggrillad kyckling till middag.

Eftersom Fästmön jobbade hårt i tio timmar igår kom vi överens om att jag skulle köpa en färdiggrillad kyckling som bara var att duka fram tillsammans med grönsaker till Anna och potatissallad till mig. Det brukar vara smart att gå till Tokerian efter grillad kyckling på förmiddagen. Men nu satt ju jag och väntade på både telefonsamtal och vaktis. Nä, det är väl inte alltför svårt att lista ut att det inte fanns nån kyckling när jag kom heller?! Ingenting-dag, verkligen! Men den snälla tjejen i kassan ringde och kollade och det visade sig att ett gäng pippifåglar var på väg ut i butiken om jag kunde vänta fem minuter. Det kunde jag.

 

 

Alsolsprit

Jag köpte sprit, alsolsprit.

Jag passade på att gå och köpa sprit. alsolsprit, alltså, på Apoteket Hjärtat. Eftersom jag hade koll på pippiskåpet kände jag att jag hade lite tid att vara social och pratade med farmacevten en stund. Det var ju lite kris och katastrof på våra apotek igår eftersom e-receptfunktionen var utslagen under fyra timmar. Apoteken kunde inte skriva ut recept och kunder kunde inte hämta ut mediciner. Vad orsaken var vet man inte, mer än att det var en flera timmar lång driftstörning hos E-hälsomyndigheten. Nån riktigt stor kris hann det aldrig bli på nåt av apoteken i Uppsala, enligt Radio Uppland, men det var självklart problematiskt för såväl apotekspersonal som kunder. Som vanligt gäller att tekniken är fantastisk – när den fungerar. Jag tänker på vilken tur jag själv hade när jag kom ner till mamma i påsk utan mina mediciner. Då var e-recept toppen och tekniken funkade. Min lilla mamma hade tur som åkte till apoteket i måndags. Däremot hade hon otur nog att inte få hämta ut alla mediciner. Den oro jag orsakar har nämligen gjort att mamma har ätit lite för mycket medicin. (Så kom inte och säg att detta Helvete inte har påverkat och påverkar min familj…)

Pippiskåpet var fortfarande tomt efter min sociala träning inne på apoteket. (Ja, du vet, när en inte har ett jobb att gå till får en göra sitt bästa vad gäller sociala kontakter och verkligen anstränga sig till sitt yttersta att prata med nästan vilket folk som helst. Annars blir en folkskygg och isolerad och mår skit.) Jag satte mig i förbutiken och fipplade lite med mobilen. Efter en stund närmade sig två figurer som hade nåt bekant över sig. Och det var mer än bekant, det var före detta kollegan Lena Lys med make!!! Jag har nog tyckt att jag har skymtat henne smyga omkring inne på Tokerian ett par gånger. Men det är många år sen vi jobbade tillsammans, så jag var inte säker. Nu var det tredje gången gillt – och det blev ett mycket kärt återseende! För just från den arbetsplatsen är vi inte så många kvar – i livet…

Jag kom hem från Tokerian glad – och med en nygrillad kyckling. Sen ringde jag ett samtal och fick veta att jag måste vänta till november angående en grej. Mindre bra. Anna och jag tillbringande kvällen efter kycklingen framför TV:n där vi såg den första semifinalen i Eurovision song contest 2015. Jag blev överförtjust i Serbiens låt, resten lät mest falskt och illa i mina öron. Det var så bedrövligt att jag inte hade lust att varken live-blogga eller skriva om eländet – mer än så här – idag. Och så twittrade jag under sändningen, förstås.

Tång för kastrering av häst

En sån här tång tror jag inte att Micke Vaktis har med sig till mina rör. Den används nämligen för kastrering av hästar.

I morse ringde jag vaktis och han hade naturligtvis blivit försenad igår och ringt på hos mig när jag var på Tokerian. Men idag gör vi ett nytt försök och han har lovat att komma efter sin lunch som slutar klockan 12. Det innebär att jag inte heller idag kan tvätta eller skura badrummet och duschrummet, det får bli i morgon. Jag kanske går ett varv med dammvippa och dammsugare i stället i kväll, när jag har skjutsat ut Anna till Himlen. Hon ska vara mamma på heltid ett dygn, men kommer tillbaka hit i morgon efter jobbet.

Dagens roligaste hittills är att jag har anmält mitt intresse att recensera en bok – om att skriva böcker. Ingen ekonomisk ersättning, tyvärr, men ett kul uppdrag, vore det! Det är tio personer som får var sitt exemplar och jag hoppas bli en av dem. Det gäller att försöka göra lite vettiga saker med alla timmar. Att söka jobb är fortfarande prio ett, men det går inte att göra det hela tiden, 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Det räcker med att jag lever med oron och ovissheten hela den tiden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ytterligare ett ilsket inlägg.


 

arg_tant

Jag är skitarg.

Jag hinner nästan inte vakna så blir jag arg igen. Inte vet jag hur det går för familjen ute i Himlen, men Fästmön och jag kunde kommunicera lite via hennes padda och Wordfeudmatchen vi har igång igår – för när det gäller den är hon inte Teliakund. Det är under all kritik att Telia inte kontinuerligt uppdaterar sin webb eller använder sitt Twitterkonto för information om telefonin, bredband och mobiltelefoni som fortfarande inte fungerar som det ska. Lokal media börjar dessutom förlora intresset för det hela. (Upsala Nya Tidning tog inte ens in en kommentar med en länk från mig till ett inlägg i vilket jag prisar tidningen…) En kan inte låta bli att undra om det ska behöva hända nåt katastrofalt som en brand eller rån för att Telia ska ta sitt kommunikationsansvar och för att detta teknikstrul ska bli ”intressant” igen!.. Jag var själv ute i området igår framåt kvällen och det var läskigt hur mobilen bara ”dog”…

Men det är fan 2015 och telefoner, mobiler och internetuppkopplingar kanske fungerar på folks jobb så att de kan ta till sig information och kanske ställa frågor. Igår var jag så arg på detta att jag bloggade både en gång och två gånger. Har inte Telia några kommunikatörer vet jag en som står till arbetsmarknadens förfogande!

Regnstänk på bilfönstret

Regnet bara öser ner idag…

Regnet bara vräker ner här och det hjälper naturligtvis inte upp humöret. Nog för att jag gillar regn, men inte hela tiden. Det tycks ha regnat hela natten och det har regnat hela morgonen. Sen läser jag om Uppsala kommuns senaste dumheter – och vid det laget är mitt humör totalt nere vid fotknölarna.

Jag tycker att det är jättebra om kommunen startar en bostadsförmedling igen. Jag tyckte nämligen att det var idiotiskt att lägga ner den befintliga nån gång på… 1990-talet, tror jag, och låta Uppsalahem, ett kommunalägt bolag, ta över det hela. Sen dess har det ploppat upp privata förmedlare av hyreslägenheter också. Det är som bäddat för att de med störst och akut behov av bostad troligen blir utan.

Men… sen läser jag hur den nya, kommunala bostadsförmedlingen ska fungera. Över 130 ooo personer som idag står i kö hos Uppsalahem och Studentstaden väntas förlora sina kötider. Den som köar där idag ska visserligen få ta med sig sin kötid till kommunens bostadsförmedling när den startar 2016. Den som har köat längst står först i kö för nytt hem. Men efter sju år, det vill säga 2023, raderas alla kötider. Vidare är förslaget att det ska kosta 300 kronor om året att köa i kommunens bostadsförmedling.

Skälet till detta sägs vara rättvisa, enligt projektledaren för bostadsförmedlingen Henrik Juhlin. Han säger i UNT-artikeln:

Bostadsförmedlingen kommer att förmedla lägenheter från en rad fastighetsbolag. Det vore orättvist om de som köat länge hos Uppsalahem och Studentstaden skulle ha företräde till lägenheter från andra fastighetsbolag och på så sätt kunna gå förbi andra i kön.

Jämlikhet och rättvisa

Vad är rättvisa?

Fast… det var ju så, en gång i tiden, att när kommunen tog bort sin bostadsförmedling hänvisades alla köande till Uppsalahem. Det fanns liksom inget annat alternativ då om man ville stå i bostadskö för en hyresrätt.

Visserligen är beslutet inte klubbat än, men sossarnas Erik Pelling är övertygad om att det går igenom. Han säger i artikeln i UNT och på Radio Upplands webb:

Vi räknar med att en del personer kommer att bli missnöjda men det här är vad vi kommit fram till efter förhandlingar

År 2023 är jag 61 år, om jag lever. Några år till efter det hade det inte varit dumt att kunna sälja min bostadsrätt, som är min pensionsförsäkring, och ta en hyreslägenhet. Men med Uppsala kommuns idiotiska förslag blir detta omöjligt. Näää, tänk om, Uppsala kommun!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »