Tunneln i slutet av ljuset

Ett inlägg om en bok.

---

 

Strax efter mitten av maj knölade postis in ett brunt paket i min postbox. Martin Falkman hade varit vänlig nog att sända mig sin bok Tunneln i slutet av ljuset. Några böcker låg före på tur, men sen grep jag mig an denna psykologiska thriller, enligt dess omslag. Ett omslag som för övrigt matchar delar av min köksinredning, bland annat min vardagsservis! En bok som skriven för att äta till..? Tack Martin Falkman för boken!

Bokens huvudperson hittar ett… erbjudande i ett forum på internet. En man erbjuder den som är livstrött möjligheten att tjäna pengar på sin död. För en miljon kronor i månaden är motprestationen att den livströtte skriver ett dödskontrakt. Haken är att livet sträcker sig tolv månader framåt i tiden som längst. Sen ska mannen ta livet av den livströtte.

Den ende jag inte hittar nåt namn på i boken mer än ett e-post-nick är huvudpersonen, Peter Piper. (Namnet kommer från en barnkammarramsa, nursery rhyme.) Peter Piper ansluter sig till dödskontraktet och skriver ner tre beslut. Han säger upp sig, ber chefen dra åt helvete och… blir gränslös. Huvudpersonen ger sig in i en värld full av alkohol och sex, han reser, han slåss, han… mår dåligt. Frågan är om alla miljoner får honom att må bättre..? Och vad händer med livströttheten – finns den kvar eller går den över?

Stockholm och ångest är två ord som sammanfattar mitt första intryck av boken. Jag känner ganska snart att jag inte vet om jag pallar med att läsa om just det. Men jag läser vidare. För hur det än är vill jag veta hur det går för huvudpersonen som inledningsvis bara vill dö. Frågan hur mycket livet är värt ställs på sin spets.

Det här är en debutroman. Såna brukar innehålla lite för mycket av allt. I det fallet är den här boken inte unik. Jag förstår också att den klibbiga ångesten är självupplevd – hur kan nån annars beskriva den så korrekt och realistiskt? Det blir ganska… genomskinligt.

När jag läser om författarens tankar med boken noterar jag att det här är första delen i en Tunnel-trilogi. Det är bra. I slutet av boken blir nämligen läsaren… lämnad med en cliffhanger. För inte är det väl så att livet tar slut..?

Den här boken är lite för svart för mig. Men den är välskriven och språket flyter på bra. Några små irriterande korrekturfel hittar jag, men inte så de stör min läsning alltför mycket. Bokens formgivare har gjort ett mycket gott arbete och jag gillar särskilt omslaget.

Toffelomdömet blir medel …och lite till. För jag vill läsa fortsättningen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regnet det bara öser ner…

Ett resande, irrande och tacksamt inlägg.

---

 

Det var rätt mycket citron på ägg- och ansjovismackan…

En långkörning är över. För många är kanske inte dryga 30 mil nån långkörning, men resan blir lite extra lång när regnet bara öser ner heeela vägen. En måste vara så koncentrerad. Sikten är dålig, det kan vara halt och alla medtrafikanter kör kanske inte efter vädret, så att säga. Värsta typen idag kom i en röd BMW och skulle om på ett ställe där jag inte kunde köra åt sidan. Då började idioten blinka med hellyset och blända mig i backspegeln. Galning! Jag var så glad när han sen hade passerat mig och försvunnit med vattnet sprutande omkring sig. Inte rädd om sin fina bil ens uppenbarligen.

Det var sen ganska skönt att få svänga in på vanliga stället, nånstans i Gnällbältet, gå på toa (gissa vem som varit kissnödig sen Enköping?!..) och ta en kaffe och en macka. Tyvärr stördes friden av tre tjocka, tunnhåriga gubbar som kommenterade ALLT av kvinnokön som passerade. Utseendemässigt. Självinsikt = noll. Jag menar, de var ju inte precis superdupersnygga själva… Jag bytte nästan plats, men valde i stället att trycka i mig ägg- och ansjovismackan – men skippade citronen – snabbt och sen ge mig ut på vägen igen.

Jag anlände till Metropolen Byhålan vid 15-tiden och mötte då mamma utanför huset. Mammas hår var inplastat efter ett besök hos frissan. Vi tog kaffe och åt var sin bit tårta som jag hade med mig från Uppsala. Jag fick födelsedagspresenter och en grattis-till-nya-jobbet-present i form av papper med nån kung på. Kanske, kanske blir det en ny mobiltelefon framöver. Den jag har blir tre år gammal i sommar och nu börjar batteriet bli dåligt.

Innan jag åkte för att köpa frukostmat och middag deklarerade jag åt mamma. Det gick snabbt. Jag överlämnade den vinröda skyddsängeln från Sister of Pain. På ICA Maxi irrade jag runt som vanligt, idag kunde jag inte hitta linfröna. En STOR skylt i taket aviserade just linfrön, påpekade personalen jag frågade. Ehum… jaa…

Vitsippor finns det gott om här.

Middagen tog vi från ett gatukök, men mat och kolsyrat vatten med citron till trots botade inte min huvudvärk, så jag fick ta en tablett. Klumpvärken släppte och nån magvärk ersatte den inte, tack och lov. En promenad med frisk luft vid vattnet hade varit kanon för skallen, men i kväll skippade vi det på grund av vädret. Kanske morgondagens väder blir bättre. Jag skulle så gärna vilja se hur långt våren har kommit här nere i Östergyllen. Jag noterade i alla fall stora, vita fält av sippor när jag for genom landskapet.

Morgondagen, ja… Det blir begravning för mammas och min del. I kväll talade vi med närmast anhöriga som telefonerade. Lite ledsen, men ändå samlad, tyckte jag. Det blir väl tuffare i morgon, begravningar är ju jobbiga tillställningar, samtidigt nödvändiga. Det är viktigt att säga ett sista farväl. Jag är ledsen att jag inte hann berätta om nya jobbet, men kanske vet E ändå.

Dagarna här lär gå snabbt. Jag stannar en extra dag, nu när jag inte behöver ägna mig åt jobbsökeri. För lägenhetsvakten var det inget problem eftersom vi bor vägg i vägg. Men nästa vecka är jag tillbaka i Uppsala igen. Det är en hel del att fixa före jobbstarten.

Jag är tacksam att jag kom fram helskinnad idag men samtidigt lite förvånad, förundrad, snarare. De sju goda åren tycks ha börjat. De började ju egentligen redan på min förra arbetsplats SGU, där jag blev många erfarenheter och flera arbetskamrater rikare. Jag glömmer er aldrig och vid första bästa tillfälle ska jag… Äh, det tar vi i verkliga livet!

Tack till alla som tänkte på mig idag och som bad mig köra försiktigt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att odla sina intressen

Ett inlägg om intressen. MINA intressen, förstås, det är ju MIN blogg.

---

 

Frukost.

Ja nu var det länge sen jag la ut en bild på LINFRÖN, så det börjar jag det här inlägget med. Inte så att linfrön är nåt av mina intressen, snarare har det blivit nånting nödvändigt. Uppblötta i vatten över natten äter jag dem i min frukostfil. Det smakar inte gott, men det gör gott. Tarmen hälsar och tackar, så att säga.

I morse vaknade jag emellertid med lite värk igen. Men jag vaknade inte av värken utan av att nån i huset spikade en halv minut. Hantverksintresse är inget dåligt intresse, men varför måste det alltid odlas tidiga morgnar i huset där jag bor? Jag sover sisådär om nätterna. Det har fått till följd att jag vaknar tidigt, men somnar om. För dagen brukar jag sen vakna runt klockan åtta numera. Tidigare var det sju. Jag har bestämt mig för att inte vara så hård mot mig nu när jag går omkring med en dum mage. Nåt alarm ställer jag inte, jag vaknar av egen maskin – dock inte i morse, alltså.

Kaffe måste jag ha varje morgon och förmiddag. Den här koppen intog jag dessutom igår eftermiddag i Gamla Uppsala.

Förutom linfrön är kaffe nånting jag bara måste ha varje dag. Jag brukar perkolera sex koppar som jag sen dricker under morgonen och förmiddagen. Det är då jag är som mest aktiv med att leta lediga tjänster, skriva ansökningsbrev och såna saker. Då kan jag med ganska gott samvete ägna eftermiddagen åt mina intressen – även om jag alltid är tillgänglig när det handlar om jobbsökeriet!

När kommer hon fram till det där med intressena då? undrar du säkert. (Jag ser hur du nickar.) Nu. Från en dryck till en annan, tänkte jag, så det skulle bli en snygg övergång. Jag älskar vin. ÄLSKAR vin. Men det ska vara rött, fylligt och helst italienskt! Dessvärre kan jag inte odla det intresset så mycket för tillfället. Rödvin påverkar min tarm negativt. Nu dricker jag det inte hinkvis utan det blir ett eller två glas till maten eller ostarna. Om magen sköter sig, kan hon möjligen få ett halvt glas till kvällen. Vinet må vara mindre bra för tarmen, men bra för mitt blod! (Du som läser här fattar varför jag aldrig behöver gå till doktorn, va? Jag ställer mina egna diagnoser och behandlar med egenvård i stället. Det är billigare.)

Orkidén får sitt fredagsvin/sin fredagsfika. (Tänk bort diskhon etc!)

Men kanske följer jag min orkidés exempel och dricker vatten. Orkidén och jag fyller år nästa vecka. Då har den bott hos mig ett år tack vare vännen Agneta. Den första tiden var den lång, vacker och blommade med flera gula blommor. Sen liksom… säckade den ihop – bara för att vakna till liv igen nu i vår!!! Jag är verkligen inte nån orkidéexpert, men jag älskar blommor. När det gäller orkidén har jag därför tagit hjälp av både mamma, som alltid lyckas med sina, och vännen B som kan ”allt” om och som samlar på orkidéer. Det var till exempel B som tipsade mig om att orkidén ska ha vatten

som inte är för kallt och inte för varmt.

Det får den. Varje fredag ställer jag ner den i diskhon efter att ha hällt upp lite vatten som inte är för kallt och inte för varmt.

I mitt hem finns ytterligare 47 krukväxter. När det gäller blommor generellt händer det att jag utnyttjar Belgiska Anna, hon som är ett levande uppslagsverk när det gäller blommor. Sen har jag andra vänner också, som Lucille, på vilka det kliar så mycket i fingrarna av lust att KASTA en och annan av mina växter att de då och då förser mig med nya exemplar för att liksom tränga ut de mindre bra. Försöken lyckas emellertid inte – mitt hem är öppet för ALLA krukväxter. Härom året fick jag flera kraftiga pelargoner av Lucille. Och visst är de vackra nu när de också börjar blomma i morgonsolen i köket?

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Molnen hopar sig och mörkret sänker sig. Vad passar bättre då som sällskap än en riktigt spännande deckare?!

Förutom blommor, som jag gillar att fota också, har det väl inte undgått dig att jag har ett stort intresse av böcker och litteratur? De intressen som tar största delen av min fritid är att skriva och att läsa. Jag hade en intressant diskussion för ett tag sen med Johanna, som bokbloggar, om det här med att ta sig tid för läsning. Vi upplever båda två att vi ibland får försvara oss för att vi gillar att läsa och för att vi läser mycket och ofta. Vi blir till och med kritiserade för att vi har böcker i våra bokhyllor i våra hem… Jag kan bara beklaga dem som inte inte läser och som inte har böcker hemma – deras liv måtte vara ganska… futtiga och torftiga. Böcker för mig är inte bara ett intresse, de är vänner som alltid är tillgängliga och sällskapliga och resor i fantasin till verkliga platser eller fiktiva. Och nu när molnen åter hopar sig på himlen och mörkret sänker sig… tänker jag… läsa…

 

En riktigt go’ fredagskväll önskar jag Dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Personal Jesus

Ett inlägg i all hast om så vitt skilda ting som shopping och tro.

---

 

Min personal Jesus fick sin stund i solen i morse.

Nä, nån personal shopper har jag inte. Faktum är att jag tycker shopping är riktigt tråkigt, framför allt när det gäller klädinköp. Tanken på att knö in sig i ett trångt provrum, med obarmhärtig belysning och helkroppsspeglar… FY! Men… ibland måste en ta sig i kragen. Då gäller det att ha en krage att ta sig i. Därför är Fästmön och jag på utflykt idag för att inhandla… ta…DAAAAAA…. kläder!

Shopping är inte min grej och personal shopper är jag utan. Däremot har jag en personal Jesus, en tro som är min högst personliga och som jag inte pådyvlar nån. Jag bara har den och söker kraft och stöd i den. Ovanför min säng hänger en ikon som en av pappas mostrar målade. På vänster sida om sänggaveln hänger ett krucifix. Det är en del av min personal Jesus. Och i morse när jag klev upp vid sjutiden fick Jesus sin stund i solen. Bilden blev så talande för min tro. Min personliga tro. För dagen tror jag på beskydd under vår resa.

 

Du får lyssna på Depeche Mode under tiden.

Vi ses senare!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bokrektangel: FEM om Millie Birds bok om döda saker

Ett gästbloggarinlägg om en bok.

---

 

Både FEM och jag har läst Millie Birds bok om döda saker.  Här kommer hennes lilla recension:
 

Det här är en märklig bok. Sorglig,  tragisk, men samtidigt med humor, dråpliga situationer och den är helt klart läsvärd.

Den handlar om Millie Bird vars pappa har dött. Hon följer med sin mamma till varuhuset och mamma säger: Jag kommer tillbaka alldeles strax.

Millie väntar och väntar. Men mamma kommer inte tillbaka. Millie börjar gå omkring i varuhuset och träffar på maskinskrivaren Karl. Han ser till så Millie springer hem. Mamma är inte där heller. Granntanten Agatha Pantha och Millie ser varandra genom fönstren och Millie går över till henne.

Millie, Maskinskrivaren Karl och Agatha Pantha börjar en resa för att försöka hitta Millies mamma och är med om diverse äventyr under tiden.

Det händer ganska mycket i boken och det är lätt att man skriver för mycket och avslöjar vad som händer. FEM-omdömet blir högt!

5  5  5  5

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lång natt, blöt dag

Ett inlägg om natt och dag.

---

 

Jag läste både i natt och i morse. (Notera det snigga bokmärket, en julklapp från IZ!)

Den gångna natten blev en lång natt. Jag var trött och somnade före klockan 23. Nån timme senare väcktes jag av att nån i huset tyckte att midnatt var en bra tid att möblera om och kasta saker i golvet. Resten av natten sov jag i tjugominuterspass, högst. Låg och tänkte på allt möjligt, grubblade över tillvaron och det länge sen förgångna. De vakna timmarna kollade jag Instagram på mobilen eller läste. Märkligt nog var jag inte astrött i morse, men den stora tröttheten kommer väl i kväll – eller i morgon. Lustigt nog var jag inte den enda som låg vaken. Hade jag vetat att jag inte var ensam hade jag kunnat ta lite sällskap. Nån våndades vi alla på var sitt håll. Kanske är det boken jag läser just nu som påverkar mig mer än jag vill erkänna. Kanske är det inte bara det förgångna. Årsdagen av Det Som Hände är passerad med tio dar och jag har överlevt i år också. Det länge sen förgångna skedde så långt tillbaka som under Äldre stenåldern, i Metropolen Byhålan.

En oxe ska ska tänka lite mer på att må bra.

Inte har det varit nån toppendag idag på jobbet heller. Jag körde fast redan i morse. Försökte räta ut frågetecknen, men har fortfarande inte fått nåt besked trots att frågan nu ligger hos en tredje person. Nåja, jag har gjort lite annat. Bland annat har jag tagit ett stort grepp om ett gäng foton som skulle fixas till. Vidare har jag haft ett litet arbetsmöte på kontoret med en av de riktigt duktiga vattukvinnorna. Själv är jag oxe och jag måste säga att dagens horoskop i Metro fick mig att tänka både en och två gånger. På mig själv.

 

Det händer inte så mycket varken om dagarna eller nätterna i mitt liv. Snart är det dags för förändring igen, för mirakel slutade jag ju att tro på 2013. Jag har gått och grunnat på en sak och nu har en liten idé tagit form. Förhoppningsvis får jag med mig en och annan vän på resan. Och det har med litteratur att göra – så mycket kan jag avslöja för tillfället.

Typisk frukt-stash på Toffel-kontoret.

Det har regnat hela dagen och det brukar få mig på gott humör och göra mig lugn. Dessvärre funkade det inte idag. Det kändes lite allmänt… träääligt att gå och handla på Tokerian efter jobbet också. Det händer inte så mycket skoj där heller. Eller också händer det roliga på dagtid. Jag köpte min vanliga fil och mjölk och TV-tidning och frysta luncher för en vecka. Luncherna brukar för det mesta mätta mig. Blir jag sugen på eftermiddagen finns det en fruktkorg på jobbet. Varje måndag levereras elva kilo frukt till Café Java, där jag fikar. Det gäller att vara snabb då. Jag gör så som en inte får: tar flera frukter på måndagen och har en liten stash på kontoret.

Igår var jag duktig och gjorde mina räkningar, men jag säkerhetskopierade också filer från min dator till min externa hårddisk. Det tog sin lilla tid, även om det definitivt inte tog 13 timmar som datorn ville påskina. Mycket är ju redan kopierat och såna filer kan en hoppa över.

Nä, några 13 timmar tog det inte att säkerhetskopiera filerna i just den här mappen.

I kväll då? Jag ska bläddra i TV-tidningen och se om jag blir uppspelt, jag ska läsa, jag ska telefonera och om det hinns med, glo på Veckans brott. Middag i afton blir ett par mackor, men inte rostade och inte med ost. Jag grävde nämligen fram lite rester från julen i form av rödbetssallad och mammas kycklingköttbullar. Riktig finmiddag, med andra ord. Vad äter DU i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och inspirera mig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpocketnytt

Ett inlägg om lite nyutkommet i pocketväg.

---

 

För ett tag sen trillade Månpockets nyhetsmejl in i inboxen. Ja, det är ju mera som ett pressmeddelande nu när det kommer från My newsdesk och inte längre nåt nyhetsbrev. Men ändå. Månpocket har genom tiderna alltid gett ut bra titlar och förlagets senaste nytt ser spännande ut. Här är ett högst personligt urval av senaste Månpocketnytt:

Kvinna inför rätta av Louise Doughty
Vid 52 års ålder verkar Yvonne Carmichael, framgångsrik genetikforskare, ha allt man kan önska sig – ett vackert hem, ett lyckligt äktenskap och två vuxna välartade barn. Men när hon en dag blir inbjuden som föreläsare för medlemmarna i ett parlamentariskt utskott gör hon något som vanligtvis skulle vara henne helt främmande: när hon möter en främling, som hon inte ens vet namnet på, drabbas hon av en så överväldigande attraktion att hon en stund senare har sex med honom på offentlig plats. De inleder ett förhållande och passionen frigör krafter som hon inte kan kontrollera. Krafter som leder henne och hennes älskare in i en mordrättegång.
En psykologisk spänning på högsta nivå och en bladvändare, enligt Månpockets webbplats. Den här boken fanns med i bokpaketet jag fick igår och jag är väldigt nyfiken på den!

 

Toscana tur och retur av Åsa Hellberg
Åsa Hellbergs böcker blev jag tipsad om av fantastiska huvudhanteraren M. Till och med min mamma gillade dem. Den här boken handlar om två medelålders kvinnor, en motorcykel och ett slott i Italien. Sara Raphael saknar uppslag till sitt nästa reportage. När hon köper en billig motorcykel och ser en annons som lockar med slott, vingårdar, olivolja och solrosfält, finns bara ett alternativ: hon måste få upp sin bästa vän på pallen och åka dit. Jessica Romin, den kända författaren, går alltid i högklackat och gapskrattar åt Saras förslag. Hon ska på en författarträff i Malmö och tänker naturligtvis ta tåget dit. Hur det sedan kommer sig att hon ändå sitter bakom Sara i ett skinnställ vet hon inte riktigt. Det blir en resa de båda väninnorna aldrig kommer att glömma.

Medicis ring av Jan Mårtenson (felstavat efternamn i pressmeddelandet från My newsdesk… Dåligt! För övrigt konstiga formuleringar i presentationstexten också…)
Även Jan Mårtenson är i Toscana. Eller rättare sagt hans hjälte antikhandlaren Johan Kristian Homan. Denne lockas med på en semesterresa av vännen, trätobrodern och kollegan tvärs över gatan, Eric Gustafson. Målet är den medeltida byn Panicale där tiden i de trånga gränderna verkar ha stått stilla i hundratals år.
Kulturhistoriska utflykter, soldränkta viner, det italienska köket och värmen är precis vad de båda herrarna söker. Lugn och stillhet. Tid för avkoppling och laddning av batterierna efter en lång, trist vinter. Homan vill återse sin stora kärlek, den undersköna Venus på Botticellis stora duk, ”Venus födelse”. Men så avbryts den idylliska bildningsresan abrupt och motvilligt dras Homan in i en händelseutveckling med oanade konsekvenser.

 

Mordgåtan Olof Palme av Gunnar Wall
Mordgåtor fascinerar mig, som bekant. Har de dessutom hänt i verkligheten blir de än mer intressanta. Gunnar Wall är en av Sveriges främsta experter på Palmemordet (det var för övrigt inte mordvapnet Leffe hade lämnat vidare för analys). Han tror inte att Christer Pettersson var mördaren. I den här boken skildrar han en mordutredning fylld av intriger, konflikter och påtryckningar utifrån. Han berättar vad som har skett bakom kulisserna och bland annat om Ebbe Carlssonaffären.

 

 

Hittar DU nåt som intresserar DIG???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjöwall Wahlöö – berättelsen om ett brott

Ett inlägg om en dokumentär.

---

 

I måndags kväll visade SvT en dokumentär om och med Maj Sjöwall. Ja egentligen handlade den lika mycket om Per Wahlöö, hennes partner. Men Per Wahlöö gick bort alldeles för tidigt det år han skulle fylla 49. I den här dokumentären berättar Maj Sjöwall om deras liv och författarskap.

Maj Sjöwalls och Per Wahlöös projekt var att ge ut tio polisromaner.

För den som är obildad kan avslöjas att författarduon ligger bakom Beck & co. Det sägs att de förnyade deckargenren och skapade den moderna polisromanen, den med en touch av samhällskritik. Jag kan bara hålla med. Sjöwall-Wahlöös böcker var nyskapande när de kom och de är helt unika.

I den här dokumentären berättar 80-åriga Maj Sjöwall om både deras böcker och om familjen. Paret reste mycket, vanligen för att skriva. Och böckerna skrev de om nätterna, för hand. På morgnarna, när de inte var på resande fot, förstås, såg de till att barnen kom till skolan innan själva sov större delen av dan efter sitt nattliga arbete.

Men författarlivet var inte enbart guld och gröna skogar. När Sjöwall-Wahlöö skrev sina böcker gick det knappt att leva på arvodet. Och när Per Wahlöö gick bort levde hans kvinna väldigt påvert ett tag. Till dess att böckerna fick en renässans och hon en agent – och böckerna eller karaktärerna filmatiserades.

Jag föredrar förstås böckerna framför filmerna. Det vill säga de senare Beckfilmerna, som jag tycker har ballat ur totalt, på ren svenska. Mannen på taket, däremot, den från 1976, vill säga… I bokform är nog Roseanna min favorit. Det var den första boken i deras projekt om tio polisromaner. Händelserna i boken utspelar sig på Göta kanal med nån glimt från Metropolen Byhålan som bonus.

Men vilken bok är DIN favorit??? Eller föredrar du filmerna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Missade du dokumentären kan du kika på SvT Play eller på repriserna på fredagen den 8 januari kl. 1.25 och lördagen den 9 januari (2016) 6.15.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rester, litteratur och ryska karameller

Ett inlägg om år 2016:s första dag.

---

 

Snapsviseboken har blivit lite sliten den senaste tiden.

Värst så sega alla har varit idag då. Men inte jag – trots att jag nog inte släckte lampan förrän runt halv tre i natt. Fast jorå, lite seg har jag nog varit också. Jag började gäspa här vid 21-tiden och faktum är att jag hoppade i säng, tandtrådad, tandborstad och klar före klockan 23. Mina spikande grannar höll ju igång i tio minuter före klockan tio i morse. Lite senare lät det som om de grälade mest. Sen har det varit tyst. De var kanske också sega. Klockan 21 sparkade de igång sin tvättmaskin som sen dess står och brummar otroligt irriterande. Jag måste försöka ta reda på vem det är och föra fram några tankar om hänsyn. Det här går inte. Jag blir mer och mer irriterad och sur av deras störande beteende.

Nyårsdagen sägs vara stora pizzadagen. Inte i mitt hem. Här plockade vi fram lite saker jag räddat från julbordet. Det blev ett riktigt fint och alldeles lagom smörgåsbord av rester. Och eftersom det fanns sill kvar blev det snaps till mig inklusive snapsvisor. Snapsviseboken är lite sliten nu efter alla helgdagar…

Nån promenad blev det inte idag. Det var alldeles för gråkallt för mamma. Men i morgon måste vi ut eftersom vi ska till Tokerian och handla en matkasse som mamma ska ta med sig hem. På söndag kommer riksfärdtjänst nämligen och hämtar mamma. Det har vi också fått bekräftat under dagen.

Eftermiddagen och kvällen gick i litteraturens tecken. Dels skrev jag ner en lista över de böcker jag läste förra året som fick högsta omdöme, fem rosa tofflor, dels läste jag ut min andra julklappsbok och började läsa den tredje. Många deckare är det, dock inte allt och alla!

Ryska karameller.

På kvällen plingade min vän Lucille på och medförde en påse ryska karameller. Det blev en pratstund vid köksbordet och jag känner mig uppdaterad angående vissa saker. I morgon reser hon och familjen bort ett tag och då ska jag mata fiskar, vattna blommor, beundra deras julgran samt passa fläkten.

Mamma goffade en hel del av de ryska karamellerna, men i morgon ska hon få egna, fast finska. Lilla mamma har nämligen namnsdag och jag har ordnat två små paket med sånt jag vet att hon gillar: Mariannekarameller och nicoretteinhalator. Jag är väl inte så överförtjust i att hon drar i sig en massa gift via en plastpinne, men hellre det än att hon röker.

Nu ska jag greppa Färjan och försöka läsa mig till sömns, grannens tvättmaskin till trots.  Och jaa, tänderna är borstade, men… en och annan rysk karamell kan en väl få unna sig så här på det nya årets första dag..?

Färjan och ett par ryska karameller har fått följa med mig in i sovrummet. Karamellerna på bilden smakar ungefär som kexchoklad med mörk choklad.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jorden snurrar…

Ett snurrigt inlägg.

---

 

Jorden snurrar.

Det är bevisat att jorden snurrar. Men ibland snurrar tillvaron lite för mycket rent lokalt. Jag är trött. Jag är trött och yrslig som fan. Gårdagens stress satte sig på min sömn. Av och till har jag slumrat och vaknat med kramp i ben eller fötter under natten. Och magont. Huvudet var tungt i morse och huvudvärken satt som ett band runt skallen. Jo, även om jag inte har jobbat mer än tre månader den här gången säger min kropp att jag skulle behöva lite ledigt. Det var en pressande tid pre-jobbet också. Vidare har det tagit energi att komma in i jobbet och så är det fullt ös om dagarna med massor att göra. Det gillar jag. Fast… när det snart har gått en vecka och jag inte har hunnit skriva rent några korta anteckningar än… Då inser jag att jag behöver stanna upp. Så jag tar en del av min lunch idag och skriver det här inlägget. NK* är på lunchdejt på stan och jag hade svårt att fokusera på mitt lunchsällskap – Colin Forbes och hans England i dödlig fara.

Idag var det jag och boken i lunchrummet.

En tänker att det ska bli lite softare att jobba kring storhelger, men för min del har det blivit mer stressigt. Det handlar om att jag vill få saker ur händerna och färdiga. Igår påbörjade jag en resa till Falun. Den var ganska omfattande, men jag lyckades bli klar med text- och språkgranskningen före lunch så den är mejlad till författaren. På tur står nu ett policydokument, som jag också började titta på igår. Det var aningen mer omfattande det också än jag trodde. Det behöver emellertid inte vara granskat och kommenterat av mig förrän till mitten av januari. Och jag ska väl ha nåt att göra alla mellandagar eftersom jag jobbar då. Det verkar som om det mest är NK och jag som jobbar då. Idag har vi sett ett fåtal kollegor, däribland chefen. De tycks jobba halv dag idag. Det kan inte vi göra, för då får vi bara halv lön för den dagen.

I kväll när jag kommer hem ska jag försöka att inte vara så stressad utan tagga ner. OK, jag behöver börja med att gå ut med sopor, köra igång en maskin tvätt och ge mamma mat. Därefter ska jag sätta granen på fot, slåss med den trassliga julgransbelysningen och klä själva gröngölingen. Detta vet jag av erfarenhet slutar med att jag måste dammsuga. Och så ska det läggas på nån ren julduk på köksbordet, tas fram rena handdukar och… jaa, jag måste nog vattna mina krukväxter också. Men sen… Sen ska jag ta in ett par mörka julöl och snapsen till i morgon och så ska jag sätta mig i bästefåtöljen och ta en julknäcke med en fet skiva griljerad kalkon på. Då är det snart jul…

Sen…

 

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »