Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘backspegel’

Ett resande, irrande och tacksamt inlägg.


 

Citron ansjovis o äggmacka

Det var rätt mycket citron på ägg- och ansjovismackan…

En långkörning är över. För många är kanske inte dryga 30 mil nån långkörning, men resan blir lite extra lång när regnet bara öser ner heeela vägen. En måste vara så koncentrerad. Sikten är dålig, det kan vara halt och alla medtrafikanter kör kanske inte efter vädret, så att säga. Värsta typen idag kom i en röd BMW och skulle om på ett ställe där jag inte kunde köra åt sidan. Då började idioten blinka med hellyset och blända mig i backspegeln. Galning! Jag var så glad när han sen hade passerat mig och försvunnit med vattnet sprutande omkring sig. Inte rädd om sin fina bil ens uppenbarligen.

Det var sen ganska skönt att få svänga in på vanliga stället, nånstans i Gnällbältet, gå på toa (gissa vem som varit kissnödig sen Enköping?!..) och ta en kaffe och en macka. Tyvärr stördes friden av tre tjocka, tunnhåriga gubbar som kommenterade ALLT av kvinnokön som passerade. Utseendemässigt. Självinsikt = noll. Jag menar, de var ju inte precis superdupersnygga själva… Jag bytte nästan plats, men valde i stället att trycka i mig ägg- och ansjovismackan – men skippade citronen – snabbt och sen ge mig ut på vägen igen.

Jag anlände till Metropolen Byhålan vid 15-tiden och mötte då mamma utanför huset. Mammas hår var inplastat efter ett besök hos frissan. Vi tog kaffe och åt var sin bit tårta som jag hade med mig från Uppsala. Jag fick födelsedagspresenter och en grattis-till-nya-jobbet-present i form av papper med nån kung på. Kanske, kanske blir det en ny mobiltelefon framöver. Den jag har blir tre år gammal i sommar och nu börjar batteriet bli dåligt.

Innan jag åkte för att köpa frukostmat och middag deklarerade jag åt mamma. Det gick snabbt. Jag överlämnade den vinröda skyddsängeln från Sister of Pain. På ICA Maxi irrade jag runt som vanligt, idag kunde jag inte hitta linfröna. En STOR skylt i taket aviserade just linfrön, påpekade personalen jag frågade. Ehum… jaa…

Vitsippor

Vitsippor finns det gott om här.

Middagen tog vi från ett gatukök, men mat och kolsyrat vatten med citron till trots botade inte min huvudvärk, så jag fick ta en tablett. Klumpvärken släppte och nån magvärk ersatte den inte, tack och lov. En promenad med frisk luft vid vattnet hade varit kanon för skallen, men i kväll skippade vi det på grund av vädret. Kanske morgondagens väder blir bättre. Jag skulle så gärna vilja se hur långt våren har kommit här nere i Östergyllen. Jag noterade i alla fall stora, vita fält av sippor när jag for genom landskapet.

Morgondagen, ja… Det blir begravning för mammas och min del. I kväll talade vi med närmast anhöriga som telefonerade. Lite ledsen, men ändå samlad, tyckte jag. Det blir väl tuffare i morgon, begravningar är ju jobbiga tillställningar, samtidigt nödvändiga. Det är viktigt att säga ett sista farväl. Jag är ledsen att jag inte hann berätta om nya jobbet, men kanske vet E ändå.

Dagarna här lär gå snabbt. Jag stannar en extra dag, nu när jag inte behöver ägna mig åt jobbsökeri. För lägenhetsvakten var det inget problem eftersom vi bor vägg i vägg. Men nästa vecka är jag tillbaka i Uppsala igen. Det är en hel del att fixa före jobbstarten.

Jag är tacksam att jag kom fram helskinnad idag men samtidigt lite förvånad, förundrad, snarare. De sju goda åren tycks ha börjat. De började ju egentligen redan på min förra arbetsplats SGU, där jag blev många erfarenheter och flera arbetskamrater rikare. Jag glömmer er aldrig och vid första bästa tillfälle ska jag… Äh, det tar vi i verkliga livet!

Tack till alla som tänkte på mig idag och som bad mig köra försiktigt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett bilinlägg. Med ett nytt konstaterande om att det är svårt med kommunikation.


 

Toyota Auris Hybrid Sports

En sån här svischade jag i till jobbet i morse.

Idag låg jag till jobbet. Ja alltså, så här var det: Clark Kent* skulle till bildoktorn i morse. Han skulle lämnas och skrivas in kvart i sju och jag skulle samtidigt hämta en lånebil. Fine. Jag var sen, naturligtvis. Men till min ursäkt hör det faktum att tågen inte går som de ska och nästan  alla Uppsalamänniskor som jobbar på vägen till eller i Stockholm åker bil. Nästan alla, skrev jag. Vad jag förstår går vissa tågturer och en del bussar. Fast det blir totalstopp i helgen. Och tidsplanen att tågen ska gå som vanligt på måndag har spräckts. Nu är det tisdagen den 10 juni som gäller. Nästan två veckors elände, alltså. Lång historia, alltså, men den innebär bilköer. Bilköer både till bilverkstan och till mitt jobb. Så jag blev sen. Jag skyller på tågeländet. Som alltså skapar bilköer.

Men kanske var det bra att jag var lite sen, för jag fick en urhäftig lånebil. Det kändes som om jag låg ner och körde. Inte optimalt för min bråkiga rygg, men när jag väl kom i läge i sätet gick det bra. Jädrar i min lilla växellåda vilket klös det var i bilen! Sex växlar dessutom, vilket gör mig enormt avundsjuk. Nyckel som fälls in i sin hylsa när den inte används. Bluetooth för mobajlen via ratten. Och lite såna bra saker. Mindre bra var förstås hastighetsmätaren. Jag är van vid en stor, digital display. Den här var liten och inte så digital. Dessutom skymdes den av den plastiga ratten (jag har en läderratt). Backspeglarna fick jag inte heller i bra läge, så döda vinkeln kändes större än jag var van vid. Eller vidare, kanske man säger?

Det som var ännu lite mindre bra var att bilverkstan stänger tidigare idag. Och detta lilla faktum hade man inte informerat mig om när jag bokade tid. Nu måste även jag sluta tidigare för att kunna hämta min bil och lämna lånebilen. Dessa röda dagar ställer till det – när man är kund… Och kommunikation är ju, som bekant, svårt. Hade jag vetat om detta skulle jag kanske ha tagit en semesterdag eller jobbat hemifrån idag.

däck

Är mönsterdjupet OK? Är gummit torrt och sprucket? Sånt vill jag som bilägare gärna att den som byter däck till sommar- eller vinterversionen på min bil upplyser mig om.

Som vanligt när jag anlände till bilverkstan krånglade deras skrivare. Och utan skrivare – ingen order. Jag får nu bara hoppas att de gör rätt saker med min bil… Kanske ska jag tipsa dem om att byta skrivare, också. Eller nej. Det kanske är elakt. Mindre elakt är i alla fall att jag upplyser dem om att de gärna får berätta för kunden att hennes däck är dåliga när hon låter verkstan byta från vinterdäck till sommardäck. Jag vill liksom gärna veta sånt, jag är ingen expert på bilar. Det är andra gången man underlåter att berätta detta för mig. Första gången var mönsterdjupet helt slut på två av sommardäcken som märkesverkstan tog av. När de sen på våren skulle monteras igen, vägrade verkstan sätta på dem eftersom de var ”slut”.  Den här gången är däcken torra och spruckna. De monterades på av verkstan i mitten av april. Besiktnings-mannen klagade på dem den 27 maj. Så snabbt kan de ju inte liksom bli torra. Jag menar, jag vill ju inte råka ut för nån olycka – och bilverkstan vill väl sälja? Igår kväll när jag åkte hem stod en kraschad bil på tre däck vid motorvägens sida. Vid mitträcket låg det fjärde däcket… Just saying…

Kommunikation är svårt. Just saying dä määä…

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i serien Saker som folk har i sina bilar.


Idag har jag varit på ett par riktigt trevliga utflykter
som jag ska skriva om senare i separata inlägg. Men dagens första utflykt gjorde jag till Motala Motormuseum i hamnen. Det var länge sen jag var inne på museet och det kommer som sagt ett speciellt inlägg med text och massor av bilder senare. Ett litet smakprov kan du dock få, eftersom det ingår i serien Saker som folk har i sina bilar. Utanför museet står denna pärla parkerad.

Motala motormuseum bil
En pärla utanför museet.


Men vad i himlens namn
är det som hänger i backspegeln om inte… en Monchhichi!! FASA!

Monchichi i backspegeln
En Monchichi i den här pärlan.


Ja jag säger då det…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i serien Saker som folk har i sina bilar.


Det ska vara i Metropolen Byhålan man hittar
vissa saker som folk har i sina bilar: tärningar som hänger i backspegeln. Den här bilen står i skrivande stund parkerad bakom Clark Kent*.

Bil m tärningar i backspegeln
Vita tärningar hänger ner från backspegeln.


Clark Kent hälsar:

En får ju skämmes!!!


*Clark Kent = min lille bilman


PS Det här har jag i min bil!


Livet är kort. And some things never change…

Read Full Post »

Ett inlägg i serien Saker folk har i sina bilar.


För ett tag sen
hittade jag en blå groda i en bil. Idag har jag satt upp det senaste tillskottet på backspegeln i min egen bil: den fina Bläckisen i min favoritfärg orange.

Bläckis m fl i bilen
Bläckis hänger uppe till stor glädje!


Nu hänger Bläckis ner från backspegeln
tillsammans med Kiss & Bajs, en döskalle, en lila fisk, en gul mini-conversesko samt ett otal numera Wunderbaumgranar och Regnbågsluftfräschare som för länge sen tappat dofterna.

Man kan ju inte annat än bli glad när man ser Bläckis, eller hur? Jag glömde muskelvärk, nysningar, klåda, halsont, mamma och kraven att hitta ett nytt jobb typ NU – för en stund, i alla fall! Tack igen Iréne!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett första inlägg i en serie om saker som folk förvarar i sina bilar (skrivet under tiden Toyboy laddar hem och installerar uppdateringar…)


En ny serie inlägg inleds härmed.
Tofflan tittar närmare på vad folk har i sina bilar. Vad är det för prylar, egentligen, förutom tärningar som hänger ner från backspegeln? (Fast det tycker jag ju är WT, förstås…)

Utanför mitt arbete idag såg jag en bil med en grej som stod i framrutan. Jag trodde först att det var nån sorts larm – tills jag såg att det var en blå groda, helt enkelt.

Blå groda i bilfönster
En blå groda bodde vid framrutan på den här bilen.


Vad ska man annars ha i sin bil
om inte en blå groda? (Tja, förutom varningstriangel och sånt alltså.) Tofflan återkommer snart med en ny bildrapport, var så säker!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jepp! I morse, när jag satt vid skrivbordet hemma en stund noterade jag stänk på rutan. Och när jag kom ut var det blött. Det hade snöat i natt, men övergått i regn nån gång. Hoppas snön försvinner, verkligen! Det enda som är trist med sånt här väder är att bilen blir så skitig. Å andra sidan är det ju mildgrader vilket gör det möjligt att tvätta bilen utan att saker och ting fryser (fast).

Vår lediga helg gick så fort! Två hela, lediga dagar kändes som en hel evighet, men timmarna bara rann iväg. Det var nästan lite svårt att komma på nåt att göra, nåt vi verkligen ville göra. Och egentligen var inte innehållet i dagarna det viktiga. Det väsentliga var ju att vi fick vara tillsammans, Fästmön och jag.

ett hjärta

Vår helg gick fort!


Tyvärr slutade min helg mindre bra.
Jag blev konfunderad. Det är så tråkigt för människor tycks älska beröm och att bli omtalade i positiva ordalag – öppet. Men när det gäller tvärtom – men öppet, alltså, – och dessutom gamla grejor, skrivna för tre – fyra år sen, reagerar man. Nu. Och detta trots att det fanns en önskan om att träffas och prata ut om saker – hösten 2011 hos den part som ansåg sig förfördelad. Men efter ett sjukdomsfall hos den parten återkom den sen aldrig med förslag på ny tid. Och kanske var det lika bra så, jag hade inget behov. Behovet fanns hos den andra parten. Det kändes ändå rätt OK nu, för min del. För mig var det inget viktigt, det handlade om en tid i mitt liv som mest var präglad av rädsla och olust, en tid jag inte ville minnas men som hade varit nödvändig för mig att gå igenom. Jag försökte visserligen ta det enda goda rådet jag fick av en person som annars inte sa särskilt många kloka saker, att försöka lyfta fram de goda minnena. Och faktum är att jag kom på ett par saker. Det var dessa saker jag lyfte fram när vi möttes nu – för det hände(r) då och då. Men jag tror inte att parten ifråga har noterat det. Att baktala nån är för övrigt att gå bakom ryggen, det vill säga när en person av två pratar med en tredje och namnger person ett och pratar skit – utan att person ett får ta del av vad som sägs. Förtala är också ett intressant  ord i sammanhanget. Det betyder beljuga. Det vet jag flera stycken som har gjort om min egen person. Men jag tackar för att vi har yttrandefrihet i vårt land. Vi har rätt att framföra våra åsikter. Rätt att tala om vad vi tycker. Därför vill jag inte att yttrandefriheten beskärs ytterligare. Och därför har jag inte anmält. Än.

Jag borde inte bli besviken. Jag borde vid det här laget veta att det finns människor jag har tyckt om eller tycker om som ömsom smeker och är snälla, ömsom slår och är elaka. De som ställer insinuanta frågor och uttalar negativa påståenden om mig – inte till mig utan till tredje part. Igen. Det gör väldigt ont, men jag gissar att syftet är att det ändå ska nå mig – och göra just ont. Det är att baktala, tycker jag. Den sjukdomen sprids väldigt omfattande och många drabbas om man inte söker hjälp för den. Är det farligt att prata med mig direkt? Jag finns ju här nu! Jag är en annan människa än den jag var för tre år sen, för fem år sen, för tio år sen och för 15 år sen. Därför att jag är utvecklingsbar. Därför att jag också har drömmar och mål som med tiden förändras eller uppnås.

Trots att jag vet hur människor är gjorda det väldigt ont att bli behandlad som luft, en Ingen, i lördags. Jag och en person från min första tid i Uppsala möttes, passerade varandra och låtsades inte känna igen varandra. Ja visst, vi är inte dem vi var för 30 år sen. Du var ett barn då, jag var redan vuxen. Men nu är du vuxen och tar konsekvenserna av alla dina göranden och låtanden. Det har inte gått så bra hittills. Var det därför jag var en Ingen? Tänker…

Idag ska jag luncha med ”Lisbeth”. Det betyder att jag får en rejäl dos av både humor och allvar. Precis vad jag behöver just nu. För jag har tappat modet lite. Jag är konfunderad. Och ute regnar det igen.

regnigt bilfönster

Det regnar när jag tittar i backspegeln.


I kväll börjar en ny dansk deckare, Dicte, på TV4.
Tio delar ska det bli. Tyvärr går den som sagt på TV4, så frågan är om man inte ska spela in för att slippa alla jäkla reklamavbrott. Samma tjat, om och om igen. Men en reklamfilm skrattar jag ändå lite åt just nu, trots att jag är en Suris!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jorå, idag var det ju skitvarmt igen. Alltså var vi en trio plus mammas rollator som packade in oss i bilen och for till klädvaruhuset på landet. Och faktum är att det var bra att åka dit, för trots att det var lönedag för många och kvällsöppet var där väldigt lite folk. Kan tänka mig att de flesta låg vid nåt vatten eller så…

Egentligen hade jag inte tänkt köpa nånting, bara vara chaufför, men så funderade jag på detta med skor… Jag såg genast ett par skitsnigga!

Men rosa… Är det min färg, verkligen..?


Jag strosade vidare
och fann en söt gul sko. Alla ska ju ha converse nu för tiden, så jag tänkte på min lille man* och inhandlade denna:

Visst är den söt? Den ska hänga från backspegeln, för det är faktiskt en doftgrunka!


Annars gillade jag skor
som denne man saluförde, men inga skor hamnade i min påse, trots allt.

Sneaky Steve hade mycket snyggt, bland annat typ ökenkängor, som tycks vara inne nu. 


Mitt sällskap shoppade så det stod härliga till,
även om alla storlekar inte var rätt. Mamma kunde inte ha en rosarutig blus upptäckte hon när hon kom hem, men tyvärr kan vi ju inte byta den nu.

Vi svalkade oss med var sin liten glass innan vi hoppade in i den varma och sköna bilen och for till vårt stamlokus på bygden, Olandsbaren.

Den här boken innehåller mycket gott. 


Mitt sällskap åt pizza
respektive lax och själv avnjöt jag ljuvliga kycklingspett med både pepparsås och tzatziki samt massor av goda och fräscha grönsaker. Och så en och annan potatisklyfta också, förstås.

Jättegott!


Till maten svepte jag isvatten
med citron, underbart svalkande när man är svettig efter en shoppingtur.

Underbart svalkande.


Jag skrattade lite
åt den lilla tomten på min tallrik, en pepperoni som fått foliehatt.

En grön tomte med foliehatt bland grönsakerna. 


Om jag kom hem med nånting i min påse?
Jorå! Inte några skor, men en jättefin Lyle & Scott-tröja, en Fred Perry-t-shirt, underkläder, strumpor, tuggummi och choklad, förstås…

I dagens shoppingpåse. Underkläderna ligger diskret underst. Strumporna var som vanligt av kategorin roliga och hade tassavtryck påtryckta.


Kvällen rundades av
med ett antal åkturer och äntligen en puss av min älskade som jag mötte med sitt sällskap vid tåget.  Fräsch och solbränd och mycket trött var hon.


*min lille man = Clark Kent, min bil

Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för lite kissåbajshumor!!!

 

Jepp! Idag är det den första dagen på nya jobbet! Jag har haft fullt sjå att vänja mig vid limegrönt som är den genomgående färgen här. Accentfärgen, så att säga. Inte min favoritnyans, men faktum är att turkos är värre.

Jag fick lite sovmorgon i morse och behövde inte vara här förrän klockan nio. Blev mött av MB som varit vänlig nog att forsla hit min dator. Bara det att somliga hade snott min skärm och den tillhörande kabeladaptern. Det skapade en viss… irritation hos mig eftersom jag hade avtalat med fru Chef2 om att få behålla utrustningen. Efter en del muttrande och några telefonsamtal med en person som tydligen inte hade förstått direktiven lyckades MB få tag i en man med en passande kabel. Sitter därför med en sämre skärm, men den funkar och det är det viktigaste.

Hela förmiddagen gick åt till datorfixande samt att gå runt och hälsa på folk och bli presenterad. Det första namnprovet kring förmiddagsfikabordet klarade jag av, men sen blir det värre… Jag kände mig trots allt väldigt hemma här, mycket tack vare dessa kända figurer som rest hit från mitt sovrum, månntro?

Poo och Pee, Bajs och Kiss, finns även hemma på min säng. Och i mindre format hänger de från backspegeln i bilen också! 


En stund före lunch tog M över och gav mig lite introduktion.
För trots att jag har varit ”i företaget” i fem månader har jag inte fått veta allt. Skälet till det var ju att jag kom hit för att få kompetensutveckling i praktiken och som ”praktikant” behöver man inte veta allt.

Lunchen intog jag på områdets förnämliga thairestaurang i sällskap med Olof Palme. Åter på kontoret kollade jag av inkomna mejl samt mejlade lite kors och tvärs. Vi diskuterade telefon, sladdar, skrivare och diverse annat praktiskt och jag bokade in saker i den elektroniska kalendern. När M hade telefonerat klart skyndade hon sig att vidarekoppla telefonen och så fick jag en guidad tur i huset.

Huset är alldeles nybyggt och institutionen har inte ”bott” här mer än cirka ett halvår. Jag har ett kontor på femte och högsta våningen och har utsikt över… Friskis & Svettis… Hmm, hmm… Här är underbart ljust och öppet, men alla har kontor där man kan stänga en dörr om sig. Alla väggar och dörrar utåt de gemensamma utrymmena och korridorerna är av glas, så man får inte sitt och peta i näsan eller nåt och tro att ingen ser en. Här är lugnt och ändå folk i rörelse, vilket gör att jag tror att det ska gå alldeles utmärkt för mig att få skrivro. Ytterligare ett plus är fina och ergonomiska kontorsmöbler – jag har äntligen fått ett höj- och sänkbart skrivbord, vilket min rygg framför allt tackar för! Jag har en stark och bestämd känsla att jag ska trivas här. Mycket.

Jag har en bestämd känsla att jag ska trivas här. Alla får verkar vara hemma. 


Nu sitter jag och skriver ner mina allra första intryck.
Tankearbetet har jag redan påbörjat om hur jag ska angripa uppgiften. Den här första halva veckan blir det nog mest att försöka få till det praktiska, men som sagt, tankarna har redan börjat rulla kring hur jag ska göra min översyn och vad jag ska prioritera att producera rent praktiskt. Bredvid datorn har jag ett alldeles nytt kollegieblock och en statligt blå Ballografpenna som jag använder för att då och då kasta ner några frågor eller kom-ihåg. Ibland är det nämligen lättare att göra det för hand, tycker jag.

Även här verkar alla snälla och trevliga och sociala utan att vara påträngande. M har jag fattat tycke för alldeles genast – det är en sån där person som kan och vet allt om institutionen och som är jordnära. Dessutom svär M som en borstbindare, vilket förstärker intrycket av en person som det inte är några krumbukter med.

Nåt som det däremot tycks vara en del krumbukter med är den konstnärliga utsmyckningen av lokalerna. Här ett smakprov på en sådan… krumbukt. Och jag kan tala om att min hjärna gör krumbukter efter denna första dag på nya jobbet. Undras om jag kommer ihåg nånting i morgon..?

Krumbukter i husets konstnärliga utsmyckning. 

Read Full Post »

Årets sista dag. Som många bloggare och andra skribenter tittar jag förstås i min backspegel på det gångna året…

I backspegeln…

  • Januari. Jag var både glad och ledsen. Glad för att antalet bloggläsare passerade 200 000 i slutet av månaden. Och mer glad för att Rippe började berätta sin story för mig. Ledsen på grund av alla nej på sökta tjänster som tycktes trilla in en masse.
  • Februari. Det var vinter förra vintern, på riktigt! Slaktar-Pojken fyllde 20 år! Det var 25 år sen Olof Palme mördades och vi som var lite vuxna då glömmer nog aldrig den dan – oavsett politisk hemvist! Jag fick en massa gratisprover från Korres som jag testade och njöt av! Härligt! Och så träffade jag Hortellskan och fick låna ett jättepussel!
  • Mars. Det konstaterades att svinvaccinet gav narkolepsi och jag var skitarg för att landstingen bara uppmande till masshysteri massvaccinering utan att informera om eventuella biverkningar och risker. Jag körde en massa bildgåtor på bloggen och fick på så vis flera nya bekantskaper!
  • April. Den Mest Älskade Fästmön och jag har våra födelsedagar den här månaden. Flabborna, det vill säga vi två, var på stan en lördag bara så där (Anna hade semester) och vi var så otroligt lyckliga just den där dan! I början på månaden fick vi veta vilka personer som hamnar på våra nya sedlar i Sverige. En hög Röda Kors-chef döms för att ha tagit från de fattiga för att ge till de rika… i sin egen familj.
  • Maj. Elias lärde sig cykla! Jag fick en talgoxefamilj som hyrde in sig på min balkong. Vi förberedde inför Storasysters student, men hann ändå flabba åt herr Deskmedul på Tokerian… Och jag blev en bokbytarkuf
  • Juni. Linn tog studenten och jag blev bloggprisad av Maria Engelwinge.
  • Juli. Mamma fyllde år och det gjorde även Elias. Jag hämtade hit mamma och hon var här några veckor på sommaren. Jag lyckades fixa nånting att göra till hösten.
  • Augusti. Anna och jag fick några dars semester i samband med Pride. Vi träffade fru Hatt med man samt Nillan med sin Anna och Nillan marinerade oss. I samma veva blev vi AIK:are och jag fick troligen ett gallstensanfall på lördagskvällen efter paraden. Min extramamma Gunilla Lindberg gick bort. Anna och jag hade vår första bio-dejt och såg Kyss mig.
  • September. Jag fick äntligen nåt vettigt att göra om dagarna! Gunilla begravdes min första arbetsdag och jag var modig nog att delta på begravningen i sällskap med mig själv, medan före detta kollegor och före detta vänner gick i samlad trupp. Ja, det gjorde jävligt ont att vara utanför!
  • Oktober. Frida fyllde 17 år. Jag köpte två par jeans – det var inte igår jag köpte kläder, liksom… Anledningen var att jag vann 2 000 kronor på Lotto tillsammans med mamma. Min handledare slutade i mitten på månaden och jag blev lovad ett vikariat. Äntligen skulle jag få en inkomst – fast det kom ju ingen lön förrän i november.
  • November. Jag fick ett tvåmånader långt vikariat på världens bästa arbetsplats. Men Tjänsten får jag inte. Vikariatet förlängs dock till och med januari 2012. Jag gick på middag hos Magnus och Eva-Lena.
  • December. Linn fyllde 19 år. Mamma kom hit en vecka före jul och stannar till den 9 januari. Strax före nyår hade vi en liten mini-släktträff. Jag fick en jättejulkorg av några kollegor på grannfakulteten före jul.

Jag har säkert glömt maaassor av viktiga händelser, men detta var några smakprov. Hur har ditt 2011 varit???

Read Full Post »

Older Posts »