Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kasta saker i golvet’

Ett inlägg om natt och dag.


 

Bok o kaffemugg

Jag läste både i natt och i morse. (Notera det snigga bokmärket, en julklapp från IZ!)

Den gångna natten blev en lång natt. Jag var trött och somnade före klockan 23. Nån timme senare väcktes jag av att nån i huset tyckte att midnatt var en bra tid att möblera om och kasta saker i golvet. Resten av natten sov jag i tjugominuterspass, högst. Låg och tänkte på allt möjligt, grubblade över tillvaron och det länge sen förgångna. De vakna timmarna kollade jag Instagram på mobilen eller läste. Märkligt nog var jag inte astrött i morse, men den stora tröttheten kommer väl i kväll – eller i morgon. Lustigt nog var jag inte den enda som låg vaken. Hade jag vetat att jag inte var ensam hade jag kunnat ta lite sällskap. Nån våndades vi alla på var sitt håll. Kanske är det boken jag läser just nu som påverkar mig mer än jag vill erkänna. Kanske är det inte bara det förgångna. Årsdagen av Det Som Hände är passerad med tio dar och jag har överlevt i år också. Det länge sen förgångna skedde så långt tillbaka som under Äldre stenåldern, i Metropolen Byhålan.

Oxen dagens horoskop

En oxe ska ska tänka lite mer på att må bra.

Inte har det varit nån toppendag idag på jobbet heller. Jag körde fast redan i morse. Försökte räta ut frågetecknen, men har fortfarande inte fått nåt besked trots att frågan nu ligger hos en tredje person. Nåja, jag har gjort lite annat. Bland annat har jag tagit ett stort grepp om ett gäng foton som skulle fixas till. Vidare har jag haft ett litet arbetsmöte på kontoret med en av de riktigt duktiga vattukvinnorna. Själv är jag oxe och jag måste säga att dagens horoskop i Metro fick mig att tänka både en och två gånger. På mig själv.

 

Det händer inte så mycket varken om dagarna eller nätterna i mitt liv. Snart är det dags för förändring igen, för mirakel slutade jag ju att tro på 2013. Jag har gått och grunnat på en sak och nu har en liten idé tagit form. Förhoppningsvis får jag med mig en och annan vän på resan. Och det har med litteratur att göra – så mycket kan jag avslöja för tillfället.

Frukt

Typisk frukt-stash på Toffel-kontoret.

Det har regnat hela dagen och det brukar få mig på gott humör och göra mig lugn. Dessvärre funkade det inte idag. Det kändes lite allmänt… träääligt att gå och handla på Tokerian efter jobbet också. Det händer inte så mycket skoj där heller. Eller också händer det roliga på dagtid. Jag köpte min vanliga fil och mjölk och TV-tidning och frysta luncher för en vecka. Luncherna brukar för det mesta mätta mig. Blir jag sugen på eftermiddagen finns det en fruktkorg på jobbet. Varje måndag levereras elva kilo frukt till Café Java, där jag fikar. Det gäller att vara snabb då. Jag gör så som en inte får: tar flera frukter på måndagen och har en liten stash på kontoret.

Igår var jag duktig och gjorde mina räkningar, men jag säkerhetskopierade också filer från min dator till min externa hårddisk. Det tog sin lilla tid, även om det definitivt inte tog 13 timmar som datorn ville påskina. Mycket är ju redan kopierat och såna filer kan en hoppa över.

Säkerhetskopiering

Nä, några 13 timmar tog det inte att säkerhetskopiera filerna i just den här mappen.


I kväll då?
Jag ska bläddra i TV-tidningen och se om jag blir uppspelt, jag ska läsa, jag ska telefonera och om det hinns med, glo på Veckans brott. Middag i afton blir ett par mackor, men inte rostade och inte med ost. Jag grävde nämligen fram lite rester från julen i form av rödbetssallad och mammas kycklingköttbullar. Riktig finmiddag, med andra ord. Vad äter DU i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och inspirera mig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Vaknade vid åttatiden av att en person vars fan club jag definitivt inte tillhör levde rövare och kastade saker i golvet. Därefter stamp med lilla foten och diverse andra ljud. Men jag överlever. Jag somnade ju före klockan två i natt, så…

Pratade med kära Fästmön innan jag slöt mina ögon i natt. Vi diskuterade ett akut problem och jag kom med ett förslag till lösning som är mera tillfällig än permanent. Vi får se hur hon gör. Jag vill inte lägga mig i för mycket.

Jag känner mig halvDAAAN, som man uttrycker det i Metropolen Byhålan när man känner sig lite risig. Det är som om halsontet och förkylningen inte riktigt vill bryta fram – och det är baske mig plågsammare med taggtråd i halsen och nysningar i attacker (för att i nästa stund känna sig rätt OK) än att vara riktigt och totalt genomförkyld.


När en Toffla känner sig halvDAAAN är hon egentligen rätt risig.

                                                                                                                                                         På tal om Metropolen Byhålan har jag nu på morgonen utbytt lite intressanta tankar och idéer kring densamma. Vore kul om de kunde sjösättas under sommaren kanske.

Annars ser jag lite fram emot mammas reaktion när hon får sin namnsdagsgåva den 2 januari (ja hon heter faktiskt Svea, men har aldrig kallats för det – Svea var min mormor, liksom). Gåvan är ju en fotobok med några av mina bilder från Metropolen Byhålan. Om den gör succé kanske jag marknadsför den och säljer den här via bloggen – till självkostnadspris, förstås (liten upplaga = högt pris, dessvärre).


Den här bilden ingår i boken, bland annat.

                                                                                                                                                         Så har jag idag på morgonen fått tid och plats för kusin M:s begravning och jag ska kontakta kusin B i Hägersten som var intresserad av att delta. Tänkte vi kunde gå tillsammans och representera släkten. Övriga är ju lite spridda över landet och min mamma får nog inte riksfärdtjänst igen för att komma upp. Fast sen tror jag inte hon orkar med begravningar, man gör inte det när man kommer upp i åldrarna. Den sista begravning mamma deltog i var min pappas för fyra och ett halvt år sen, snart. Jag har i stället representerat oss på ett par stycken begravningar och varje gång blir jag påmind om vårt avsked av pappa. Det är så sorgligt, så sorgligt. Jag har emellertid noterat att mamma inte pratar lika mycket om pappa längre. Gissar att tiden har tagit över en hel del av smärtan och saknaden. Jag önskar ibland att tiden kunde äta upp allt som gör ont i mig, men det krävs mer av just tid för att få allt det onda att försvinna.

Read Full Post »