Bokrektangel: FEM om Millie Birds bok om döda saker

Ett gästbloggarinlägg om en bok.

---

 

Både FEM och jag har läst Millie Birds bok om döda saker.  Här kommer hennes lilla recension:
 

Det här är en märklig bok. Sorglig,  tragisk, men samtidigt med humor, dråpliga situationer och den är helt klart läsvärd.

Den handlar om Millie Bird vars pappa har dött. Hon följer med sin mamma till varuhuset och mamma säger: Jag kommer tillbaka alldeles strax.

Millie väntar och väntar. Men mamma kommer inte tillbaka. Millie börjar gå omkring i varuhuset och träffar på maskinskrivaren Karl. Han ser till så Millie springer hem. Mamma är inte där heller. Granntanten Agatha Pantha och Millie ser varandra genom fönstren och Millie går över till henne.

Millie, Maskinskrivaren Karl och Agatha Pantha börjar en resa för att försöka hitta Millies mamma och är med om diverse äventyr under tiden.

Det händer ganska mycket i boken och det är lätt att man skriver för mycket och avslöjar vad som händer. FEM-omdömet blir högt!

5  5  5  5

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hon som ser

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ett av mina litterära mål för 2016 är att läsa fler böcker som inte är deckare. Eftersom jag tycker att det är svårt att hitta skönlitterära romaner som intresserar mig, läser jag gärna biografier. Inte vet jag om Eva Wiklunds bok Hon som ser är en biografi direkt, men den berättar om Anna-Lena Vikström som är medium. Jag fick den i julklapp av vännen Jerry – tusen tack för en häftig läsupplevelse! (Detta var för övrigt den sista julklappsboken. Vilken tur att jag har ett gäng olästa böcker här hemma – allt från loppisfynd till det nyinköpta pocketbokpaketet – och Sivs böcker.)

I den här boken berättar författaren om Anna-Lena Vikströms liv, men också om hennes arbete som medium. Det är en väldigt öppen bok där Anna-Lena Vikström har berättat för Eva Wiklund, som sen skrivit boken. Två år har det tagit. Vi läsare får följa Anna-Lena från späd ålder upp till nutid som småbarnsförälder som längtar efter vuxen kärlek.

Anna-Lena Vikströms berättelse är väldigt rak. Trots att den handlar om ett ämne som upplevs som kontroversiellt av vissa människor känns boken inte flummig. Jag kan inte säga att jag är övertygad, men jag låter mina sinnen vara öppna. Och på titelbladet har jag gjort några blyerstanteckningar av det jämförande slaget. Där står…

• synestesi
• värmehänder
• svårt att känna igen ansikten
• hitta försvunna saker
• drömmar
• tecken och ”bus” från döda närstående
• ögon-/synproblem
• intuition

Den här boken är väldigt annorlunda och väldigt läsvärd. Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den umbärliga

Ett inlägg om en bok.

---

 

På Alfa antikvariat i Stockholm kan en göra många fynd. Stället är hur stort som helst. När man kommer in i affären bara fortsätter den, liksom. Om nån vecka eller två ska jag dit igen och kolla läget. Den 8 augusti var jag där och fyndade Sigrid Combüchens bok Den umbärliga. Boken är inbunden och i fint skick, så priset var därför ganska högt jämförelsevis, 120 kronor. Naturligtvis är det billigt ändå!

Jag trodde att boken var skönlitterär, men se det var den inte! Därmed inte sagt att den inte var läsvärd ändå. Huvudperson är Ida Bäckmann, en kvinna i svensk tidig 1900-talslitteratur som jag inte blir riktigt klok på. Hon är kanske mest känd för att ha erbjudit Gustaf Fröding sin kärlek. När han möjligen var mottaglig för den satte hans familj och läkare stopp för den genom att belägga Ida Bäckmann med besöksförbud. Efter att Fröding hade dött 1911 träffade Ida Bäckmann Selma Lagerlöf. Denna uppmuntrade Ida Bäckmann att skriva en bok om sig och Fröding. Fast när boken blev en skandal och flopp var Selma Lagerlöf inte där för att försvara Ida Bäckmann.

Nån författarkarriär blev det inte för Ida Bäckmann. Däremot reste hon till spännande länder och skrev journalistiska reportage. Hon köpte så småningom ett litet lantbruk som hon drev tillsammans med en annan kvinna.

Sigrid Combüchens bok är ett försök att putsa upp Ida Bäckmanns rätt skamfilade rykte. Nog får i alla fall jag till viss del en ny bild av henne, men jag har ändå svårt att få kläm på Ida Bäckmann. Tyvärr hjälper den här boken inte mig fullt ut. Det var emellertid intressant att läsa om mina båda värmländska favoritförfattare och deras roll i Ida Bäckmanns liv. Boken gav mig åtminstone en delvis annan bild av dem i alla fall. Roligt var det också att se referenser till litteraturhistoriker som till exempel min gamle docent Germund Michanek. Han skrev om Gustaf Fröding och jag skrev om Gustaf Fröding i min C-uppsats – Germund Michanek var min handledare.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Konstig konst – men får den vara hur konstig som helst?

Ett konstigt inlägg.

---

 

På torsdagar går inte bara Antikrundan på TV. Då kommer också en liten person och stoppar UppsalaTidningen i min postbox framåt förmiddagen. Idag läste jag tidningen till min frukost som jag intar vid lunchtid. Som vanligt är den läsvärd, tidningen, tycker jag. UppsalaTidningen, som ägs av lokalblaskan och därför inte är nån konkurrent på riktigt, är för övrigt nominerad till utmärkelsen Årets gratistidning, berättar en stolt redaktionschef i sin korta ledare. Vem som delar ut utmärkelsen framgår dock inte, men jag kan ju googla – det lärde jag mig på mitt förra jobb. Det är Gratistidningarnas Förening som står bakom priset. Vad själva priset är har jag lite svårt att se, men diplom, blommor och nån form av litet konstverk torde det vara. Är det möjligen ett konstigt konstverk..?

Inne i tidningen läser jag om konstig konst i Uppsala. För tillfället är många Uppsalabor upprörda över ett verk som heter Den tionde skorstenen. Det är ett 19 meter högt torn som ska placeras i en park i Luthagen, en av de finare stadsdelarna i Uppsala. Folk som bor i närheten är jättearga. De tycker att det planerade konstverket är fult och störande. Det finns till och med en Fejangrupp mot konstverket, Stoppa konstverket i Tegnérparken.

När jag tittar på konstnären Jan Svenungssons bildmontage, som bifogades pressmeddelandet om verket i november förra året, tycker jag också att det är rätt fult. Men Tegnérparken är inte alls mina environger och jag vistas aldrig där, vet inte ens var parken ligger, så störs gör jag inte. Jag är tämligen likgiltig. Skulle jag bo där hade jag kanske en annan uppfattning om Den tionde skorstenen.

Bildmontage av konstnären Jan Svenungsson Den tionde skorstenen.

Skorstenen är inte det enda av stans konstverk som har rört upp känslor. Ett annat är Bror Hjorths Näckens polska, utanför centralen. Det folk har upprörts över är Näckens penis som inte går att missa. Andra konstiga konstverk i Uppsala är Tecken, som först ställdes vid slottet men som revs ner och nästan förstördes för att flyttas och återuppbyggas på Röbokullen. Metallkonstverket Modul Skulptur i Börjeparken orsakade också upprörda känslor. Ja, till och med en byst av Dag Hammarskjöld har orsakat ilska – hos dåvarande landshövdingen Anders Björck, som INTE ville ha bysten i slottsbacken (han bodde ju på slottet).

Fotoaffischen från en av Elisabeth Ohlson Wallins utställningar, Hetero & Etno norm är ett av konstnärens verk som hänger hemma hos mig.

Helt klart är att syftet med konst är att väcka känslor. Jag tycker att mycket sjukhuskonst är bland det fulaste jag har sett. Men vilka känslor vill konstnären väcka? Det torde ju skilja från konstnär till konstnär, men även mellan dem som köper in konst. Jag själv skulle aldrig ha konst som jag personligen tycker är ful hemma hos mig. Men jag har konst som många tycker är ful, provocerande och skräp. Här hemma trängs fotoaffischer från Elisabeth Ohlson Wallins utställningar (provocerande) med sånt som kännare skulle kalla Hötorgskonst (från min morfars hem). Men det är jag som bor här och jag som väljer konsten i mitt eget hem. På allmänna platser är det nån annan som väljer konsten.

Det här med konstig konst, alltså… Är inte det lite i betraktarens öga vad som är fint och fult? Vad jag gillar kanske inte du gillar. Eller har de som väljer konst till allmänna platser ingen smak? Vad tycker DU? Skriv gärna en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria Lang: vår tids första deckardrottning

Ett inlägg om en bok.

---

 

En av dem jag följer på Twitter är Maria Lang (@DagmarMariaLang ). Men det är naturligtvis inte hon som döljer sig bakom kontot, utan jag misstänker att hennes systerson Ove kan ha något med det hela att göra… I år skulle hans moster ha fyllt 100 år. Ove har berättat att han, tillsammans med nån mer, arbetade på en biografi om mostern. Men sen hann Lena Lundgren och Lisbet Wikner före med sin bok Maria Lang: vår tids deckardrottning. Ove Twitter-Maria har varit ganska kritisk mot den boken. Ett skäl kan förstås vara att den satte stopp för utgivningen av Oves och hans författarpartners bok. Det skäl som Ove Twitter-Maria anger är att Lundgrens och Wikners bok är så full av faktafel. Hur det står till med det senare kan ju inte jag avgöra. Jag har bara läst Maria Langs böcker, jag kände henne inte. Men Oves Twitter-Marias kritik gjorde mig nyfiken. Därför köpte jag boken och lät födelsedagspengen från mamma betala fakturan. Tack, mamma!

När jag börjar läsa den här boken är jag alltså påverkad av Ove Hoffners Twitter-Marias kritik. Det kan jag inte bortse ifrån. Ove Twitter-Maria har, som sagt, gjort mig nyfiken, men också lite irriterad. Varför är han hon så kritisk? Det är ju svårt att avgöra för mig som läsare vad som är korrekta fakta och vad som är rena fel. Men jag upptäcker saker som jag också retar mig på.

En bra biografi ska beskriva en viss person och hans/hennes verk, tycker jag. En av den här bokens styrkor ligger främst i när författarna skriver om Maria Langs böcker. Det märks tydligt att de är litteraturvetare! Däremot gillar jag inte att de spoilar, det vill säga avslöjar vem mördaren är. Det är bara dumt, tycker jag.

Men det som blir ännu dummare är det faktum att det så tydligt märks att boken är skriven av två olika pennor. Och det verkar som om de två författarna inte ens har läst varandras kapitel. Belägg för detta anser jag alla upprepningar vara. Upprepningar av fakta som en gång berättats och som senare återkommer i boken och berättas som nya fakta. Det händer flera gånger och handlar till exempel om att systern Ingrid benämns som Dagmars (Maria Langs) bästa vän, att Dagmar flyttade tillbaka till Nora efter pensioneringen, att Dagmar helst drack whisky – även till måltiderna etc. Vidare blir jag förvånad över illa skriven svenska på vissa ställen, som när det skrivs att Dagmar tar hjälp av någon expert för att få hjälp med ekonomin…

Inte heller är jag särskilt förtjust i spekulationerna kring Maria Langs sexualitet. Visst kan man nämna att det gick vissa rykten, men att ägna minst ett kapitel åt att spåna kring hennes eventuella lesbiskhet känns onödigt. Vidare blir jag ganska illa berörd av det avslutande kapitlet som enligt rubriken ska handla om författarens sista tid. Där behandlas i stället hennes ekonomi och dödsboets skulder. Det känns lite osmakligt.

Jag saknar i stället att författarna inte mer lyfter fram att hon var nåt så ovanligt som en disputerad kvinna redan på 1940-talet och tillika rektor. Vidare hade jag gärna läst mer om hennes litteraturforskning kring Pontus Wikner.

Kort sagt, det finns en hel del att racka ner på här och jag skulle verkligen kunna dissekera. Ändå tycker jag att boken helt klart är läsvärd och intressant – men jag är ju ett Maria Lang-fan av stort format: jag äger till exempel ett exemplar av var och en av hennes 43 vuxenböcker (42 romaner och en novellsamling) samt två av hennes ungdomsböcker.

Det slutgiltiga Toffelomdömet blir trots allt medel. Det grämer mig, därför att en biografi över en av mina favoritförfattare borde ha fått högsta betyg.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Orange is the new black

Ett inlägg om en bok.

---

 

En av de böcker jag fick i födelsedagspresent anlände från vännen FEM och hennes Finske Pinne ett par dar efter min födelsedag. Det är alltid spännande att se vad FEM hittar på – även om jag tycker att hon INTE ska köpa presenter till mig. Men i paketet låg Orange is the new black. Och eftersom jag älskar orange och klär mig i svart gissade jag att det skulle bli en favoritbok. Tack, FEM och Finske Pinnen!

Boken är självbiografisk. Författaren, Piper Kerman, jobbar som kommunikationsstrateg (!) idag och har skrivit om sina 13 månader i fängelse. Som ung hjälpte hon sin dåvarande flickvän att smuggla drogpengar. Tio år senare kliver hon in i kvinnofängelset Danbury för att avtjäna sitt straff.

Piper Kerman beskriver fängelselivet, som ju naturligtvis inte är nåt glamoröst eller trevligt liv. Men jag kan känna mig lite irriterad på henne. Här sitter hon ungefär ett år. Annika Östberg satt 28 år. Boken som Annika skrev… fångar (!) mig mera, ärligt talat. Inte för att Piper Kerman gnäller. Men Piper Kerman har gjort business av sin fängelsevistelse trots att hon inte behöver det. Boken ligger till grund för en hyllad TV-serie och hon har dessutom ett vanligt jobb nu. För övrigt är hon gift med killen hon var förlovad med när hon åkte in. Annika Östberg är visserligen fri och hemma i Sverige. Men hon har inte ens nån pension att se fram emot.

Nåja, jag ångrar på intet sätt att jag läste boken. Fast jag retar mig på ännu lite mer. Ibland undrar jag om inte översättarna har misslyckats på vissa ställen. Eller vad sägs om detta syftningsfel:

[…] Hon var en gråsprängd, irländsk kvinna med jättelika bröst som suttit nästan femton år för narkotikabrott. […]

Inte kan väl jättelika bröst dömas för narkotikabrott?..

En annan sak jag hänger upp mig på är Pipers väldigt homofoba uttalande:

[…] En stor , svart kvinna med lesbiskt utseende […]

Vad är ett lesbiskt utseende? Är det en kvinna med prickar i ansiktet, rosa kläder eller tatueringar?

Hur som helst, jag ska vara snäll. Den här boken är läsvärd. Men Toffelomdömet blir enbart medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fler bakgrundskontroller av arbetssökande

Ett inlägg om en ny rapport.

 

Av nån anledning får jag då och då mejl från Stockholms Handelskammare. Ibland är dessa mejl riktigt intressanta och läsvärda! Så var det med dagens mejl från Handelskammaren, för det handlade om bakgrundskontroller av arbetssökande.

Bakgrundskontroller av arbetssökande blir allt vanligare.

Det föreligger en ny rapport som presenteras av Stockholms Handelskammare och affärsinformationsföretaget Bisnode. Det är sjätte året i rad en sån här rapport kommer. Årets rapport visar att framtidens arbetsmarknad ser ljusare ut. Företagen börjar anställa allt fler igen. Men det som också kommer fram i rapporten är att antalet företag med en policy för sin rekrytering blir färre samt att allt fler bakgrundskontroller av de arbetssökande görs. Det oroande i detta är förstås hur informationen samlas in och utvärderas…

Vidare visar rapporten att två tredjedelar av företagen inte anlitar Arbetsförmedlingen när de ska rekrytera folk. Det är i stället bemannings- och rekryteringsföretagen som får hjälpa till att förmedla jobb. (Detta stämmer ju helt överens med vad den där handläggaren på Arbetsförmedlingen sa till mig redan 2009 – att Arbetsförmedlingen ju faktiskt inte förmedlar jobb…)

Här är några intressanta fakta ur rapporten:

• 97 procent av arbetsgivarna tar referenser på tidigare anställningar.
• 85 procent av arbetsgivarna kontrollerar tidigare anställningar.
• 78 procent planerar att anställa någon de närmaste tre månaderna.
• 69 procent anlitar ibland eller alltid rekryteringsföretag.
• 65 procent anlitar sällan eller aldrig Arbetsförmedlingen.
• 58 procent gör ibland eller alltid bakgrundskontroll i sociala medier.
• 58 procent har upplevt att kandidater förvanskat sitt CV.
• 25 procent har sorterat bort kandidater efter sökningar på internet.

Jag tycker att det är givet – och bra! – att de flesta tar referenser från tidigare jobb, men att nästan 70 procent anlitar rekryteringsföretag och 65 procent sällan eller aldrig Arbetsförmedlingen är ganska anmärkningsvärt. Det visar att Arbetsförmedlingens vara eller icke vara – eller åtminstone syfte! – torde… utredas.

Bakgrundskontroll i sociala medier och falska CV:n tycker jag också är anmärkningsvärt. I sociala medier förekommer så väldigt många åsiktsmaskiner som kan tycka om ens person. Att förvanska sitt CV är ju bara idiotiskt! Vad händer om man får ett jobb man inte klarar av?

Vill du läsa hela rapporten själv kan du kolla här.

Livet är kort.

Read Full Post »

När barnet lagt sig

Ett inlägg om en bok.

En liten pocketbok, fyndad på loppis. Michael Nyqvists självbiografiska När barnet lagt sig var helt klart värd en guldtia!

Ett fynd för en guldtia!

I den här lilla boken om strax över 200 sidor i pocket berättar Michael Nyqvist om hur han söker sina biologiska föräldrar. Läsaren får också glimtar från författarens privatliv och yrkesliv som skådespelare.

Jag kan mycket väl föreställa mig att Michael Nyqvist skrev boken som en del i processen att hitta sig själv… Det är bitvis ganska stora hopp mellan kapitlen. En läsare kan ha svårt att hänga med i svängarna och kanske är det därför jag tror att boken mest är skriven för författarens egen skull, inte för läsarens. Hur som helst är boken helt klart läsvärd och skildrar en känslosam historia kring adoption. Den går ganska snabbt att läsa, men man lägger den inte ifrån sig oberörd.

Det blir strax över medelbetyg från Tofflan!

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 13 november 2013

Ett förvånat inlägg.

Min fackliga tidning, med det fyndiga namnet Tidningen Vision, förvånar mig då och då. Det händer nämligen att den innehåller intressanta och läsvärda saker också, bland allt annat. Som detta citat, funnet på Läsarnas sida, signerat Per-Henrik Eriksson, Luleå:

Jag tycker att när Vision förnyar sig borde de ha minst 2 arbetslösa i ledningen för Vision eftersom det är så många arbetslösa som måste få sin röst hörd det kan inte bara vara dom som har arbete. Man får inte glömma att arbetslösa också betalar in fackavgift.

Äntligen! Nån som tänker på mig! Tack! I övrigt skiter ju facket i mig, förutom när jag ska betala nånting.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 19: Flax och Krax

Ett inlägg där Tofflan lyfter fram sin veckas höjdpunkter och lågvattenmärken.

Torsdag idag och ledig, men jag sover nog inte när det här publiceras. Fast den som sover syndar ju inte, så det kanske vore en god idé. Att sova, menar jag.  Här kommer höjdpunkterna (Flax) och lågvattenmärkena (Krax) i Tofflans gångna vecka. Det är inte svårare än så här:

Flax 

• Livet är nu! (En synnerligen läsvärd bok – för både stora och små!)
• Vardagssaker som gör tillvaron roligare (Till exempel färgade bettskenor och dörrkaruseller.)
• Twitter (I love it more and more each day! Här hittar jag bra kontakter!)
• Mina majblommor (Härliga!)
• Prästostbågar (Inte lika goda som chilibågar, men de får duga till middag på fredagskvällar.)
• ICA Solens fantastiska tomatutbud (Häftigt!)

Krax

• Kommunikation är inte oväsentligt, men det är svårt (Och det som är svårt är inte farligt – om man är utvecklingsbar.)
• Bokus (Som inte tillåter länkar i sin bokrecensioner – vad är det för larv? – och som dränker en in ärendenummer när man mejlar kundtjänst angående reklamfloden som forsar. Nej, nu är det slutlänkat. Härifrån till Bokus. Bye, bye!)
• Respit (Visst är det bra med lite mer pengar, men pengar är inte allt.)
• Gå omkring i limbo (Nej, nu räcker det.)
• Jag är förbannad (Och det vet h*n.)

Livet är kort.

Read Full Post »