Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘band’

Ett snurrigt inlägg.


 

Jordglob

Jorden snurrar.

Det är bevisat att jorden snurrar. Men ibland snurrar tillvaron lite för mycket rent lokalt. Jag är trött. Jag är trött och yrslig som fan. Gårdagens stress satte sig på min sömn. Av och till har jag slumrat och vaknat med kramp i ben eller fötter under natten. Och magont. Huvudet var tungt i morse och huvudvärken satt som ett band runt skallen. Jo, även om jag inte har jobbat mer än tre månader den här gången säger min kropp att jag skulle behöva lite ledigt. Det var en pressande tid pre-jobbet också. Vidare har det tagit energi att komma in i jobbet och så är det fullt ös om dagarna med massor att göra. Det gillar jag. Fast… när det snart har gått en vecka och jag inte har hunnit skriva rent några korta anteckningar än… Då inser jag att jag behöver stanna upp. Så jag tar en del av min lunch idag och skriver det här inlägget. NK* är på lunchdejt på stan och jag hade svårt att fokusera på mitt lunchsällskap – Colin Forbes och hans England i dödlig fara.

Jobblunch med bok

Idag var det jag och boken i lunchrummet.


En tänker att det ska bli lite softare
att jobba kring storhelger, men för min del har det blivit mer stressigt. Det handlar om att jag vill få saker ur händerna och färdiga. Igår påbörjade jag en resa till Falun. Den var ganska omfattande, men jag lyckades bli klar med text- och språkgranskningen före lunch så den är mejlad till författaren. På tur står nu ett policydokument, som jag också började titta på igår. Det var aningen mer omfattande det också än jag trodde. Det behöver emellertid inte vara granskat och kommenterat av mig förrän till mitten av januari. Och jag ska väl ha nåt att göra alla mellandagar eftersom jag jobbar då. Det verkar som om det mest är NK och jag som jobbar då. Idag har vi sett ett fåtal kollegor, däribland chefen. De tycks jobba halv dag idag. Det kan inte vi göra, för då får vi bara halv lön för den dagen.

I kväll när jag kommer hem ska jag försöka att inte vara så stressad utan tagga ner. OK, jag behöver börja med att gå ut med sopor, köra igång en maskin tvätt och ge mamma mat. Därefter ska jag sätta granen på fot, slåss med den trassliga julgransbelysningen och klä själva gröngölingen. Detta vet jag av erfarenhet slutar med att jag måste dammsuga. Och så ska det läggas på nån ren julduk på köksbordet, tas fram rena handdukar och… jaa, jag måste nog vattna mina krukväxter också. Men sen… Sen ska jag ta in ett par mörka julöl och snapsen till i morgon och så ska jag sätta mig i bästefåtöljen och ta en julknäcke med en fet skiva griljerad kalkon på. Då är det snart jul…

Himmel 23 dec 2015

Sen…

 

*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Fredagskväll efter min första, hela arbetsvecka på över ett år. Ja, det är synd att säga att jag var pigg. Efter tvätt, dammsugning och lite middag slog jag mig ner i bästefåtöljen för att läsa och slöglo lite på TV. Jag fastnade på SvT2, vid filmen Broken (2012). Och där blev jag kvar.

BrokenFilmen handlar om tjejen Skunk, elva år, som bor med sin pappa och bror i en trist förort till London. Grannskapet består av en familj vars mamma nyligen dött, en familj med en psykiskt sjuk vuxen son och så Skunks familj, också den trasig. Mamman lämnade familjen för en ny kärlek, men bandet mellan Skunk, som egentligen heter Emily, och hennes pappa är nästan överstarkt. Skunk har diabetes, nåt som inte görs nån större affär av. Större blir i stället det faktum att en av döttrarna i grannfamiljen anklagar den psykiskt sjuke unge mannen för våldtäkt. Sen blir det bara värre och värre. Ändå är ingen rakt igenom ond i filmen, det bara sker onda saker och det är ”synd om” alla!

Den här filmen är så svart, så svart att jag nästan inte pallar med att se hela. Men jag sitter som sagt var kvar. Slutet är väldigt starkt och döden beskrivs trovärdigt, som den skulle kunna vara. Frågan är bara om vad som är starkast: döden eller livet.

Det här är en riktigt bra film, men det krävs ett stabilt psyke för att klara av att se den. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan i Uppsala: Sex timmar för tre minuter

Ett inlägg om en lördags köande.


 

Att köa i sex timmar och sen få höra att jag själv kan googla på värdet kanske hade gjort nån annan förbannad. För mig var det ändå en häftig upplevelse att ha varit med om detta igår, när Antikrundan besökte Uppsala.

Klockan tolv skulle portarna öppnas till Uppsala Konsert & Kongress och antikintresserade med spännande saker släppas in. Jag åkte ner vid elvatiden – och hittade slutet av kön på husets baksida. Fast då ringlade den sig några varv på framsidan först. Det var en het dag och första timmen hade jag turen att stå under ett skuggande träd. Därefter blev det hett om örona. Eller mest om ansiktet och nacken – jag försökte snurra runt då och då för att inte bränna mig. Det lyckades väl sisådär. Fejan och nacken hettade som eld under lördagskvällen.

Solbränd i nacken

Det hettade bra…


Fästmön anslöt vid 12-tiden
och det var tur. Det finns inte så mycket en kan roa sig med när en bara står och står och står. Men hon stod troget vid min sida, smet bara iväg för att köpa dryck åt oss en gång och när vi kommit runt till framsidan, kaffe åt oss och bulle till mig. Barnen, det vill säga 23-åringen och 13-åringen, fick klara sig utan sin mamma under lördagseftermiddagen. När vi nästan nått målet, det vill säga experten och hans bord, ringde äldsta bonussonen. Anna blev entledigad från matlagningen.

Kölapp nr 25

Vi fick så småningom en kölapp…

En försökte kika lite på vad andra hade med sig och vilka föremål som filmades för TV. En kvinna släpade på en enorm träfigur med ett hål nånstans strax under mitten. Självklart spekulerade jag i vad det hålet var till för. Eller vad som eventuellt saknades där. Annars var det konst, klockor, skrin och en och annan märklig mackapär som paret bakom oss hade med. Jag tror aldrig de fick veta vad det var – jag hörde fragment av ett samtal dem emellan efteråt, på en närbelägen lokal.

På avstånd beundrade vi antikexperter, men träffade också på det härliga gänget C, A och B som fotade hej vilt. En annan gammal bekant steg ur kön för att hälsa och pinsamt nog kände jag inte igen Arne först. Det var väl en sex år sen eller mer sen vi sist sågs. Mindre hår ovanpå huvudet, mer i ansiktet gör viss skillnad, vilket jag tänkte och han själv sa.

Efter ungefär sex timmars köande fick vi en kölapp och tillträde till lokalen. Att gå runt och titta fanns det varken ork eller tid för vid det laget. Vi blev placerade i ytterligare en kö, men denna var kortare och gick direkt till litteraturexperten, som jag ville träffa.

Jag hade med mig…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I ett av 15 band Sveriges historia, ett uppslagsverk jag fått av pappa efter farfar, hittade jag för länge sen en Stockholms Posten från den 15 mars 1792. Jag tog med mig den del av uppslagsverket i vilken jag förvarar tidningen och halade upp den ur min rygga. Litteraturexperten tog boken, vände på den och deklarerade att det inte var nåt värde i den. Jag bad honom öppna boken på ett visst uppslag där Stockholms Posten låg. Han tog upp tidningen, inte särskilt försiktigt, och sa lojt:

Jag har nog sett en åtta stycken Stockholms Posten idag…

Jag bad honom vända på tidningen och läsa det som var skrivet med bläck.

Ah! Då är det en annan femma. Den här är det värde i!

Fast vad det var för värde tyckte han att jag skulle googla på… Bara det att jag har försökt göra det och inte hittat nåt. Det var liksom för att få svar av en expert som jag gick till Antikrundan. Jag hade inte förväntat mig att få höra att jag skulle googla på det, nåt jag självklart redan har gjort och gör då och då, hittills utan nån framgång. Idag på morgonen fick jag i stället god hjälp och bra tips från Uppsala Auktionskammare, som sett mina bilder på Instagram. Stort TACK!

Miniatyrerna då? Litteraturexperten sa om den ena…

Den är ju inte ens bunden…

Varpå jag svarade:

Nej, det är små kort med bibelord i asken.

Han tittade en gång till på den silvriga asken de låg i och sa att han inte orkade kolla om den är gjord av silver.

Den lilla miniatyrbibeln, Nya testamentet på engelska, tittade han nästan inte på, trots att jag försökte göra honom lite intresserad genom att påpeka att det i dess silverfodral finns ett förstoringsglas.

Värdet för miniatyrerna sattes till 500 kronor styck. Och värdet på Stockholms Posten får jag alltså googla på. Eller nej, jag har fått annat tips från Uppsala Auktionskammare, ju!

Jag är inte missnöjd med min lördag. Det var en häftig upplevelse att få ha varit med, även om det mest innebar att stå i kö. Aningen frustrerande var det dock med de svar och det bemötande jag fick av experten, men jag är inte besviken – jag är van att googla på saker sen tiden vid Sigtuna kommun, om en säger så… Om miniatyrerna hade jag gärna velat veta mer, särskilt tidsbestämma dem. Det jag själv tror är att det lilla Nya testamentet följde med min pappas farmor Mabel från hemlandet England när hon flyttade till Finland som fru Hurtig.

Den som tänker ta sig till en Antikrundeinspelning nån gång rekommenderar jag följande:

  • vatten (om det är varmt)
  • drick lagom (det kanske inte finns tillgång till toa hur som helst…)
  • paraply (skydd mot solen)
  • ha sällskap (du fördriver tiden och du kan gå ifrån en stund, kanske sitta ner)
  • bra skor
  • lätt matsäck och gärna nåt som ger snabb energi
  • saker du orkar bära och hålla reda på. Du ska nämligen göra det ett antal timmar…

Annas och mina vägar skildes snabbt åt efter den så kallade värderingen. Jag traskade över torget och unnade mig en lördagsmiddag och två stora starköl på lokal. Soulfood på Väderkvarnsgatan har bra priser på riktigt bra mat, trots att de tagit bort grillspetten från menyn!

Medan jag åt kollade jag läget med Kommunalrådet, som öppnade sin retro-, antik- och vintagebutik igår. Tyvärr hade jag inte möjlighet att gå dit, men på onsdag är affären öppen kl 15 – 18 och då ska jag ta mig till Hjalmar Brantingsgatan 4 A.

Hemma i New Village värmde jag morgonens överblivna kaffe och la mig på sofflocket. Jag var så trött att jag inte ens orkade sitta i bästefåtöljen…

Kanske ser du skymten av mig på TV i januari, när denna inspelning från Uppsala visas på SvT. Till dess får du nöja dig med de bilder jag tog igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt utsatt inlägg.


 

Fil TVtidning medicin, kalendersats skrivarpapper

Några av de ärenden jag utförde idag inbegrep shopping av medikamenter och mat, en kalendersats för det kommande året, papper till skrivaren och en TV-tidning. (Notera, för övrigt att sex deckare av Maria Lang nu äntligen ska visas på TV!)

Det är svårt att tala och skriva om sina tillkortakommanden och sina mindre bra sidor. Men nu ska jag göra det. Dels för att jag har nämnt det tidigare utan att gå in på detaljer, dels för att jag önskar att människor kunde förstå. Bara önskar, inget krav på förståelse. Det finns ju också människor som väljer att inte förstå. Det är givetvis upp till dem att förbli i sin egen lilla bubbla.

Jag gillar inte folkmassor och trängsel. En underdrift att skriva ”gillar inte”… Det ställer till oerhörda problem eftersom jag samtidigt gillar att träffa nya människor och gamla vänner. Men det är inte bara att hoppa på en buss för mig, det är… ett stort kliv för människan Tofflan, för att parafrasera en viss astronaut. Det är skitsvårt att åka kommunalt, dösvårt att bara gå och handla och nästan outhärdligt svårt att genomföra flera ärenden på Stormarknaden.

Inte blir det jag tycker är svårt lättare eftersom jag ju mindre och mindre lämnar min rövarkula nu. Att inte komma iväg till ett jobb varje dag gör saker med mig som person. Bara att gå utanför lägenhetsdörren blir… en ren pina. Det är svårt att förklara hur det känns. Ibland känns det rent fysiskt, till exempel kan jag bli jätteyr och svimfärdig. Andra gånger är det bara… motvilja.

När jag befinner mig ute bland folk syns det för det mesta inte hur jag känner mig. Jag har jag till exempel ingen vit käpp, en hörapparat, en krycka eller en rullstol som visar mitt läge. Det finns inte ens nåt jävla band som jag kan sätta på mig. Skulle möjligen vara Rädda Bandet, dårå.

Men jag vet att jag kan upplevas som stram och det finns folk som blir sura på mig för att jag inte hälsar. Då handlar det om att all min energi går åt till att stå på benen eller gå eller välja en vara. Det finns ingen kraft kvar till att urskilja vem som är bekant eller vän och vem som är främling och okänd.

För det mesta har jag inga större problem. Det är när jag har isolerat mig längre tider som det blir svårt. Nätet har varit ett sätt att ”träffa folk”. Dessvärre blir jag även här besviken ibland. Den man tror är en lojal vän visar ingen som helst medkänsla när man har det svårt och sånt. Men så är vi väl alla lite till mans/kvinns – sig själv närmast. Det är inte bara andra som stänger in sig i sin egna lilla bubbla, jag gör det ju också.

Idag är jag i alla fall stolt över att jag klarade av alla mina ärenden på Stormarknaden. Det finns dagar när jag inte klarar av att gå ut med soporna. Och utan bil skulle jag stanna inne helt. Men ibland måste man utsätta sig – för att helt enkelt överleva.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Kvinnor om nattenNatt i Oslo
och en ensam kvinna hoppar in i en taxi. Men ganska snart upptäcker kvinnan att nåt är fel. Chauffören kör förbi avfarten till hennes hem… Visst låter det som en riktigt spännande bok? Jag slog till i november förra året och inhandlade Tove Nilsens Kvinnor om nattenÅterbruket i Uppsala för en hel guldtia. Var den värd pengarna?

Faktum är att jag inte bara föll för baksidestexten: jag fastnade för framsidan också! Men, som du kanske vet brukar man säga att man inte ska döma en bok på grund på dess omslag. Talesättet gäller människor i första hand, fast för mig gäller det även litteratur. Detta omslag plus det faktum att författaren är norsk lockade mig till ett köp. En tia är ju inte en förmögenhet, så…

Kvinnan i boken inser ganska snart att taxichauffören inte tänker köra henne hem. I stället skjutsar han ut henne till sin stuga. Kvinnan utgår från att han ska våldta henne och försöker på alla sätt klara sig undan. Främst med list. Hon försöker nå fram till mannen. Efter ett tag hittar hon bandet dem emellan. Frågan blir inte enbart om hon ska klara sig undan en våldtäkt. Hon kanske inte ens överlever…

Ja, boken ser ju inte bara spännande ut, storyn låter också ruggig. Och visst är det en otäck stämning i boken. Men nånting fattas. Det fattas nåt… rejält. Jag blir inte rädd, jag blir irriterad över att det liksom inte händer nåt. Först i slutet blir det lite action. Nu behöver en bok inte innehålla just action för att vara spännande. Fast den här boken innehåller ingetdera.

Toffelomdömet blir lågt, men inte lägsta. Och då är jag snäll!

rosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vår lördagseftermiddag.


Det här inlägget
går mest ut på detta:

LOLstrumpa

LOL – Laugh Out Loud. En skojig strumpa på Elias fot.


På lördagseftermiddagen
skulle Elias på biokalas. Vi lämnade honom i andras händer och marscherade hem till Jerry. Denne hade nämligen köpt en träningscykel. En omonterad träningscykel. För monteringshjälp kontaktade han Ingenjör O. Jag följde med lite på köpet, för jag vet ju att Jerry kokar så gott kaffe. (Jag hade förhandskollat att det var på gång.)

Anna satte sig direkt på golvet och började skruva och pilla. Själv parkerade jag mig nära kexen.

Anna skruvar ihop cykeln o kex

Anna skruvade ihop cykeln, medan jag höll mig nära kexen.


Vad cykelns ägare hade för sig 
är lite oklart, men gott kaffe gjorde han, som utlovat, i alla fall.

 Jerry vänder baken till

Vad cykelns ägare gjorde var något oklart. Vid pilen strålar en adventsstjärna. Månntro jag ska köpa en kalender till Jerry i juklklapp? Det är ju inte advent riktigt än, liksom…


En soffan låg en sjukling
med Brorsorna Katt på magen. Vi spelade Wordfeud. Ja, Frida och jag, alltså. Brorsorna Katt var inte inblandade i spelet.

 Frida och Kattbrorsorna

Frida och Kattbrorsorna.


Som vanligt
gjorde jag ingen större nytta. I stället råkade jag förhäxa Jerrys dator så att den blev besatt av en poltergeist. Och jag petade inte ens på den, bara satt intill den…

Jerrys Poltergeistskärm

Jerrys poltergeistdator.


Efter ungefär ett par timmar
var cykeln monterad och gossen kunde äntra den och trampa sta. Ytterligare en stund senare kom vi på att Anna kanske skulle ha satt på sadeln…

 Jerry cyklar

Jerry trampade glatt. Vi förstod ganska snart att det var för att Anna hade glömt att montera sadeln.


När mörkret hade fallit
över Morgonen traskade vi via ICA Solen hem till Himlen och lagade mat – tillsammans! Jag har nu lärt mig ytterligare en rätt: tärnad kyckling i chilicrème fraiche med ris och grönsaker. Resten i bandet är ju lite mesiga när det gäller kryddor, så jag hade på fyra teskedar sambal oelek enbart på min portion. Vad gör man inte för att rensa näsgångarna?

Det finns en film som heter Ett cykeläventyr i en filmdatabas nånstans i cyberspace… Fast den får du leta upp själv!

Här kan du läsa Jerrys version!


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse vaknade jag till en solig dag! Klockan var 6.30 och jag skulle skjutsa Fästmön till jobbet. Men det där med solen gick snart över och nu är det mulet igen.

Igår kväll blev vi ifrånåkta av en idiot till busschaufför – ja, det kan ju inte ha varit nån annan än en idiot. Det resulterade i att jag fick halta lite mer och lite längre än vad som var planerat. Och när vi kom hem hade jag jätteont i magen. Det har jag faktiskt även idag. Den är stinn och öm och avger brunt vatten… Eh ja… Du vill inte veta mer.

Men… Just nu vill jag leva! Och nu ska jag berätta om den tavla jag valde och köpte igår!

Innan vi åkte ner till Kittys fantastiskt trivsamma ateljé – kolla in länken genom att klicka på hennes namn (eller leta upp henne under rubriken Kickor och Pluttar i högerspalten!) så får du ett visst smakprov – stod jag i valet och kvalet när det gällde klädsel. Jag är trött på att alltid klä mig i tjockis-svart, men vad gör man när man är fet? Man bantar, förstås och så kan man klä sig färgglatt. Men inte jag. Jag vill inte banta. Fast jag stod i alla fall en stund och klämde och kände på min mest färggranna skjorta, en födelsedagspresent på 30-årsdagen (snacka om vintage!..) av en före detta vän.

Min mest färggranna skjorta.


Jag ville trots allt inte konkurrera
med alla färgerna i ateljén, så det blev tråkig svart piké med vita ränder på ärmarna och en känd sportlogga över vänster bröst.

Inledningsvis bjöds vi på ett glas rött. Och sen började jag titta, rota, glo bland alla fantastiska verk! Till sist – och det var lättare än jag trodde! – stod valet mellan tre tavlor.

Mina favoriter vid pilarna. 


Alla tavlor
hade mer eller mindre hjärtor i motivet. Men jag bestämde mig för den här – som heter Just nu vill jag leva.

Just nu vill jag leva heter den här tavlan.


Den här tavlan
målade Kitty förra året efter att ha tagit sig igenom en svår tid. Inte så konstigt att jag fastnade för den! Kitty berättade så fint om bakgrunden – som ju är en låttitel av Tomas Ledin. En låt som fick en revival, kan man säga, genom ett TV-program och en helt annan artist, Laleh.

Banden knyter samman två älskande, men man måste samtidigt ge varandra frihet. 


Banden i hjärtat,
det som är lite naggat i kanterna, knyter samman två älskande. Men man måste också komma ihåg att ge varandra frihet, att inte knyta varandra till sig för hårt.

Ett handslag, en tackskål, pengar som bytte ägare liksom tavlan, nerpackad i en plastpåse för avhämtning i morgon (det regnade ju igår). Så lämnade vi ateljén och gick för att äta grillat på Soul food steakhouse. Gott, starkt och prisvärt – allt grillat serverat med majskolv och grönsaker på spett! Och när vi kom ut från restaurangen anade vi ett blå fält i nederkant på den annars svarta himlen. Se bara…

Blått fält i en för övrigt svart himmel.


Efter jobbet i morgon
hämtar jag min fina tavla. Nu återstår bara att fundera var jag ska hänga den och var jag ska låta rama in den…

Tack, Monica och Kitty, för en trevlig kväll!

Kitty försöker vifta in en Uppsalabuss, Monica fotar när Anna och jag fotar.


Vill DU se fler av Kittys verk IRL?
Då får du tillfälle till det om du beger dig ut i Uppsalas KulturNatt nästa lördag, den 8 september. Tillsammans med en annan konstnär visar Kitty sina tavlor på Svensk Konsthandel, Dragarbrunnsgatan 56, mellan klockan 16 och 22.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »