Allting har en ände…

Ett sista inlägg. Här.

---

 

Nu är det slutkommenterat på det här inlägget innan utrymmet tar helt slut! Hälsa på i den nya bloggen i stället och kommentera! 😛

Allting har en ände. Det är bara korven som har två. Och nu är det faktiskt så att den här bloggen har nått sin ände. Bloggen är fylld och dess utrymme är slut. Målet var att driva den och skriva den ända till slutet – trots alla illasinnade troll och människor.  Jag gav inte upp för ert mål – att få mig att sluta. Jag vann! 

Allting har en ände, men korven har två.

However… När en har varit djupt ner i näbbstöveln och vänt… Då finns det bara en väg. Den vägen går från mörkret, upp i ljuset. För Tofflan är a neverending story. Vill du följa med på min vidare resa? Välkommen till

Tofflan – the neverending story

Stort TACK till DIG som följde mig i ur och skur, i medgång som i motgång och som inte bara ”gillade” inlägg utan som faktiskt tog dig tid att skriva en och annan kommentar som dessutom var peppande, inte nedtryckande. Det har varit en jävla resa. Men i och med att de sju svåra åren är avslutade hoppas jag kunna se fram emot sju goda år.

Den som vill får gärna lämna ett sista avtryck, en sista hälsning, till Tofflan – en tragisk komedi i en kommentar nedan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Grattis till lilla mamma – och tack för gott skratt!

Ett glatt och mammigt inlägg.

---

 

Jag och mamma på hennes födelsedag 2014. Den här bilden tycker jag är skitkul på oss två. Mamma tycker sisdär om den…

Idag är det Mors dag. Hur andra gör skiter jag i, men jag vill gärna gratta min lilla mamma på dagen. Eftersom det är mellan tre och fyra timmars restid med bil oss emellan kan jag inte dyka upp för dagen. I stället skickade jag ett litet paket med litterärt innehåll och ett separat kort, också det med nåt litet innehåll. Det är emellertid inte sakerna, presenterna, som är viktiga. Det är att bli ihågkommen, att inte känna sig bortglömd eller alltför ensam. Nu är min lilla mamma rätt mycket ensam, så jag har tänkt ut ytterligare en liten ”sak” – eller snarare ett litet event – till henne som jag strax ska presentera för henne i telefonen. Kanske är det inte nån Mors dags-present, men det kan bli en födelsedagspresent – mamma fyller år mitt i sommaren. Och som det verkar kan jag inte åka ner i år av flera olika skäl. Idag är det emellertid Mors dag och ett stort GRATTIS till lilla mamma kommer även här via bloggen!

Men det är faktiskt också min dag idag. Den enda som numera kommer ihåg det är… lilla mamma. Fästmön och Agneta har båda inside information av viss art, så de klurade ut det. Lilla mamma skickade ett gult kuvert som landade i min postbox redan i måndags… Hela veckan har det stått på en av bänkarna i köket. Nyfiken har jag spanat på det och tänkt att det ska bli lite kul att skrapa en Trisslott, troligen…

Ett gult kuvert från mamma låg i postboxen i måndags.

Idag vid frukosten var det läge att slita upp kuvertet. Inuti låg ett kort… med en cyklande ko på framsidan…

Inuti kuvertet låg ett kort… med en cyklande ko på…

Och när jag öppnade kortet… kunde jag inte annat än konstatera att lilla mamma och jag må ha våra kontroverser, men se humor har hon definitivt!!!

Nog för att mamma bor i Sveriges cykelstad Metropolen Byhålan, men att hon är en ko visste jag inte!!!

Tack för ett gott skratt, mamma, och tack för kortet och dess innehåll!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dödligt dubbelspel

Ett inlägg om en bok.

---

 

Äntligen kom boken ut! Det uppstod lite mankemang vid tryckningen, men den 23 maj hittade Susanne Ahlenius bok Dödligt dubbelspel ner i min postbox. Tack Hoi förlag! Detta är den andra delen i en planerad trilogi i genren erotisk deckare. Den första delen, Dödlig åtrå, läste jag i augusti förra året. Då kändes författaren lovande och jag lyfte henne till en ny svensk deckardrottning. Frågan är om jag tror att hon fortfarande aspirerar på den titeln efter att ha läst uppföljaren…

Svenska polisen Alice Wikander har tillsammans med Tyler Rimes vid Scotland Yard avslutat en mordutredning. Alice blev nästan seriemördarens sjunde offer, men till sist åkte han fast. Självklart blev upplevelsen ett trauma för Alice och hon undrar om ondska kan gå i arv. När hon får kontakt med mördarens tvillingbror är tanken att hon ska få svar. Ungefär samtidigt hittas ett barnskelett i brödernas barndomshem och en strypt kvinna i ett badkar…

När jag skriver ner de stora dragen i berättelsen här har jag medvetet exkluderat 50 procent av genren – jag har skrivit om deckardelen, inte om den erotiska delen. I denna den andra delen om Alice Wikander tycker jag att erotiken tar överhanden, åtminstone i början. Då är det inte helt optimalt att läsa den här boken på en lunchrestaurang på jobbet… Men liksom i den första delen kommer spänningen mot slutet. Då blir det ruskigt spännande. I morse, när jag slog ihop pärmarna, kände jag mig inte säker på att Alice Wikander är i säkerhet. Så snälla Susanne, skynda dig att skriva den tredje delen, Dödlig hämnd!

I min text om Dödlig åtrå associerade jag till Maria Langs debutdeckare Mördaren ljuger inte ensam. Den här gången är det inte mycket som får mig att associera till Maria Lang mer än möjligen bokens titel – allitterationen i den skulle ha kunnat vara Langs. Susanne Ahlenius är emellertid en högst levande och modern författare. Hennes erotiska skildringar i boken fick mig att rodna åtskilliga gånger. Jag är inte van vid alla dessa heterosexuella parövningar… Men som en lisa för min homo-själ får jag som bonus i boken novellen Gåvan där det visserligen fortsätter att vara heterosexuellt, men där det även finns ett homo-tema. Hurra!

Nästa år, hoppas jag, kommer den tredje och avslutande delen om Alice Wikander. Då vill jag se Susanne Ahlenius knipa fem rosa tofflor. Den här gången blir det, precis som förra gången, fyra.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vita spår

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen besökte jag Metropolen Byhålan. Vid det tillfället gjorde jag en ny litterär bekantskap. Jag hade tagit med mig ett second hand-fynd, Märkta för livet, av Emelie Schepp. Lustigt nog visade sig författaren vara född i Metropolen – precis som jag. Däremot har jag inte skrivit nån lika bra bok som hon. Faktum är att jag verkligen gillade boken! Strax innan jag började mitt nya jobb tog Fästmön och jag en dag på stan. Jag satte sprätt på större delen av ett presentkort som jag hade fått av NK och Mamma Mu*. En av böckerna jag köpte var uppföljaren till Märkta för livet, Vita spår. Häromdan började jag läsa boken – och redan idag på lunchen läste jag ut den. Tack J och R!

Liksom i första boken i serien får läsaren följa olika personers förehavanden samtidigt. Personerna hör naturligtvis ihop på nåt sätt. I centrum finns ett gäng poliser och åklagaren Jana Berzelius i Norrköping. Den här gången hittas en ung asiatisk kvinna död på ett tåg. Hennes kompis har hämtat tågvärden, men försvinner sen. Jana Berzelius blir förundersökningsledare. Som i förra/första boken blir fallet personligt. Jana möter ännu en gång personer och företeelser från sitt förflutna. En person som snabbt blir misstänkt för narkotikabrott blir intressant i utredningen. Men Jana måste få tag i personen före polisen så att hennes bakgrund inte avslöjas.

Bitvis känns berättelsen lite förutsägbar i den här andra delen om Jana Berzelius och de andra. Jag kan faktiskt misstänka och ana vilka de skyldiga äro. Dessutom hittade jag ett korrekturfel! Men… lik förbaskat är detta åter igen en riktig bladvändare, för helt säker kan en ju inte vara som läsare. Boken är väldigt spännande och jag läste den i rekordfart. Emelie Schepp lyckas bygga upp en story som håller och en spänning som varar genom hela boken. Dessutom är flera av bokens teman aktuella och realistiska.

Toffelomdömet blir högt.

*NK och Mamma Mu = Närmaste Kollegan och kollegan R på mitt förra jobb

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snedtändning

Ett inlägg om en bok.

---

 

Vi delar en passion för litteratur, Kommunalrådet och jag. Genren ska vara deckare eller thriller och helst ska författaren vara Maria Lang. Men nu vill det sig så att vi båda äger mer eller mindre kompletta samlingar av Maria Langs böcker. Jag läste brittiska deckare förra månaden. Dan efter min födelsedag fick jag två Ruth Rendell-böcker av Kommunalrådet som hade noterat mitt bokmål för april. Böckerna fanns i dubbel uppsättning och var inhandlade second hand. Detta passar mitt bokmål i maj utmärkt. TACK! Nu har jag läst Snedtändning.

Bokens huvudperson är Guy Curran, en snygg och rik man i sina bästa år. Han har verkligen fått allt han har önskat sig – utom sin ungdomskärlek Leonora. Det enda han får av henne är en lunchdejt varje lördag. Guy är helt besatt av Leonora. Att säga att han är fixerad är nästan en underdrift. Och inte blir det bättre när det plötsligt uppdagas att Leonora ska gifta sig med en annan man.

Det här är en riktigt ruggig historia. Kommissarie Wexford är inte inblandad, utan den här boken är en i raden av Ruth Rendells psykologiska thrillrar. Hela boken genomsyras av en synnerligen obehaglig känsla av att katastrofen närmar sig. Boken är spännande som en deckare och jag ville ogärna lägga den ifrån mig. Som tur var är den ganska snabbläst och inte alltför omfångsrik. Slutet är… väldigt märkligt…

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pippi behövs!

Ett inlägg om styrka och att ha koll på saker.

---

 

Pippi, ge mig styrka!

Om det funnes nån jag skulle behöva just nu så är det Pippi Långstrump. Tack, tant Astrid (hon på tjugan), för henne! Eller i vart fall en del av Pippis styrka. (Ändå tackade jag nej till tårtbiten på bilden, ska du veta.) Mitt nya jobb är verkligen spännande och intressant, men fasen så mycket det är att försöka ha koll på. Vissa stunder känner jag mig smått dement. Sen kommer andra tillfällen när jag tycker att det klarnar.

 

 

För att jobbet inte ska bli alltför råddigt just nu har jag angripit en gammal befintlig kommunikationsplan och en dito policy från anno dazumal 2013. Enligt en av de medverkande skaparna av den är den snarare från 2010. Tanken är att förena de tu, en sammansmältning som sparar åtminstone några papper (även om de flesta kanske läser den mest digitalt numera). Idag efter lunch höll jag en liten dragning om mina tankar och funderingar kring planen på ett stabsmöte. Glädjande nog fick jag nickar och bra återkoppling. I övrigt ska jag ansvara för avdelningens webb och intranät och medverka alt. vara huvudredaktör i ett antal webbprojekt för hela universitetet. GULP! Vidare ska jag rycka i en del delikata frågor som kan bli som att trampa i ett getingbo. Men jag är ju så ny och dum och vet inte bättre, eller hur? (<== ganska retorisk fråga) Kort sagt: det är mycket nu. (Pippi, ge mig styrka!)

Det känns som om jag inte riktigt hinner med privatlivet. Det är som att ha en skog framför ögonen, en skog som gör att jag inte ser ens det närmaste gänget träd. Högen med böcker som ska läsas och recenseras växer, jag hinner inte höra av mig till/träffa mina vänner och Fästmön som jag vill och önskar och jag får INTE glömma bort att fixa en present TILL Mors dag (jag måste ringa mamma i kväll eller i morgon också) och att städa och tvätta bilen PÅ Mors dag – den ska besiktigas dan därpå! Alltid lika pirrigt. Förra året blev bilen underkänd för att en av tre bromslampor slutade fungera typ samma dag bilen skulle besiktigas. Men jag slapp besiktiga om den och jag såg till att få den trasiga lampan utbytt pronto.

Hej träd! Jag försöker se er.

 

Många grönsaker idag också och vegetariska enchilladas till lunch.

Idag vid lunchen hörde vännen H av sig per sms. Jag har tänkt så mycket att jag vill träffas, bland annat för att jag har en liten SAK åt H och för att H har det tufft på flera sätt än ett just nu. Jag skulle just avsluta mitt ätande och gå och ringa H, när enhetschefen och avdelningschefen joinade mig och slog sig ner vid mitt bord. Då kan en liksom inte resa sig och gå och ringa… Men det var både trevligt och bra att få prata lite med dem. De ville nog kolla läget med mig, tror jag, och det var omtänksamt. Jag gillar dem båda, i alla fall än så länge. Sinsemellan är de väldigt olika. Samtidigt är de två starka kvinnor. Genom åren har jag haft så många dåliga chefer att jag borde vara luttrad. Nu känner jag mig aningen hoppfull. Det kändes till exempel inte alls fel att benämna min särbo Anna – det är ju det hon heter. Rätt tillfälle kom och det blev naturligt att inte göra nån stor grej av det.

I morgon får jag i alla fall besök igen på jobbet, denna gång av ovan nämnda vännen H som kommer och fikar med mig på eftermiddagen. Det ska bli roligt att få visa mitt nya, fina jobb, men det ska också bli roligt att ses. Det är rätt många jag saknar just nu…

När partner och vänner nu nämnts, vill jag också framhålla vännen Agneta, som jag har hållit vänstertummen för idag. Jag hoppas att Västerås var en givande stad att besöka, hö hö hö, Agneta fattar vad jag menar. Övriga får sväva i ovisshet.

Det är dags för en macka och under tiden fundera över vad jag ska ta tag i närmast. Läsa? Mamma? Duscha? Städning, renbäddning och matlådelagning blir det den kommande helgen. Vilken typ är DU – Utelunchare eller Matlådeperson??? Berätta gärna i en kommentar så jag får skäl att gå tillbaka till datorn då och då under kvällen.

Typisk matlåda.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kursad, lunchad och paketerad

Ett inlägg om Toffelmåndagen.

---

 

Tack för de sju åren, WordPress!

Idag är det faktiskt ett jubileum. Det är sju år sen jag startade den här bloggen just idag. Och det kan du tacka Fästmön för! Gissningsvis höll hon på att bli galen på allt mitt ältande av Det Som Hände just då och insåg att jag behövde ett ställe där jag kunde ventilera. Jag har också använt bloggen för andra ändamål under resans gång. Då och då recenserar jag varor, tjänster och webbplatser, till exempel vin, böcker, kundservice med mera. Periodvis nyttjar jag bloggen mest till att tanka ur och som dagbok. Det är märkligt att trots att det bara återstår två procent av bloggutrymmet lär bloggen alltid finnas kvar – om inte jag eller WordPress släcker den. Och vad som händer när de två procenten tar slut vet jag, men inte du än så länge.

 

---

 

Kursad i webbverktyg idag satt jag mest och knappade på tangentbordet.

Nåt bloggande på dagtid hinner jag inte med numera eftersom jag jobbar igen. Idag var det en riktigt späckad dag och jag är inte säker på vad som fastnade eller ens att nåt fastnade. På förmiddagen fick jag en crash course i externwebbverktyget av en Therese, på eftermiddagen en dito i intranätverktyget av en Gunilla. Självklart är det två olika verktyg och det kan en ha åsikter om… Gissningsvis finns bra skäl till att det är på det här viset. Oavsett detta var båda kursledarna mycket duktiga – och sinsemellan väldigt olika. Det gjorde att det aldrig blev tråkigt. Men, som sagt, det blir intressant att se hur mycket som fastnade när det sen blir skarpt läge…

Lunch äter jag nästan varje dag på Rullan. Restaurangen har lite av skolmatsal över sig och ljudnivån stiger till fruktansvärda nivåer. Jag brukar ta en bok med mig och läsbrillorna och försöker på så vis skärma av. Maten är kanongod. Varje dag finns en fiskrätt, en eller två kötträtter, en vegetarisk rätt och en vegansk rätt. Idag käkade jag majskyckling med grönsaker och testade även att äta ris. Ris har jag inte ätit sen Det Fruktansvärda Gallstensanfallet. Än så länge mår jag bra. Jag försöker att dra ner på ris och potatis och i stället öka intaget av grönsaker. Det går bättre och bättre…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Plötsligt tog emellertid arbetsdagen slut. Bilköerna var fruktansvärda idag och jag ska nog testa att köra andra vägen hem även om den blir lite längre. Dag Hammarskjölds väg är INTE dimensionerad för dagens trafik, Uppsala kommun! Ska vi bilister tvingas att köra genom stan när vi borde kunna köra runt om den? Gör nåt åt det i stället för att höja parkeringsavgifterna i centrum till oskäliga priser. Handeln i centrala Uppsala lär dö om ni fortsätter på inslagen bana.

Hemma i New Village höll jag på att få spel på PostNord också som hade delat ut ett paket i min postbox. Brevbäraren hade TRYCKT in paketet och jag fick nästan inte ut det. När brevbäraren lämnar post öppnar h*n hela dörren till våra fyra boxar. Då är det lätt att trycka in saker. Men när var och en sen ska ta ut sin post genom den smala springan som varje box har blir det värre. Ibland blir det omöjligt. Det är inte första gången det här händer heller. Till sist lyckades jag i alla fall få ut detta spännande…

Vad kan detta innehålla???

Den som känner mig alternativt läser den här bloggen regelbundet kan säkert lista ut vad paketet innehåller. Just precis: en bok! För ett tag sen vann jag en bok på Instagram och nu har den anlänt med en liten hälsning från författaren. Självklart skulle jag vilja börja läsa Prio ett genast, men jag har ju inte läst boken före i serien om åklagaren Jana Berzelius än! Stort TACK till Emelie Schepp! För övrigt har den som bor i Metropolen Byhålan chansen att träffa Emelie Schepp i morgon, tisdag. Då inleder hon nämligen sin signeringsturné på ICA Maxi där hon finns mellan klockan 15 och 19 (synd att ICA Maxi Motala inte puffar för detta på sin webbplats…).

Detta bildspel kräver JavaScript.

För att få upp värmen i tillvaron som gått från sommarhetta till höst ska jag nu ställa mig vid strykbrädan. Sen blir det nån macka och så lite läsning. Jag vill skynda mig att läsa ut min bok på gång så att jag kan kasta mig på Vita spår och därefter Prio ett! Vad läser DU just nu??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Marina

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den lilla boken Marina av Carlos Ruiz Zafón har stått på ett av mina hyllplan med olästa böcker i över ett års tid. Jag fick boken av vännen FEM den 9 maj 2015 när hon tillbringade en helg här hos mig i Uppsala. TACK! Samma dag fast ett år senare började jag mitt nya jobb (du har väl inte missat det..?). Jag tog det som ett tecken och grabbade tag i boken för att läsa den.

Óscar går på internatskola i Barcelona. Ett märkligt hus lockar honom. Han går dit – och kommer därifrån med en klocka. Klockstölden leder snart till att han återvänder och träffar den underbara Marina och hennes far. De börjar umgås och Óscar blir som en son i huset och en bästa vän till Marina, som han naturligtvis är förälskad i. De unga tu beger sig till en kyrkogård där de ser en mystisk kvinna. En dag bestämmer de sig för att följa efter kvinnan. Det skulle de nog inte ha gjort…

Det är svårt att genrebestämma den här boken. Den har en del kärlekshistoria, en del thriller, nära steampunk, faktiskt. Men mest av allt är den en fantastisk saga, full av märkliga sidoberättelser och framför allt hemligheter. Författaren har återigen lyckats fånga mig med en av sina otroliga berättelser. Det är en helt annan berättarstil än den jag är van vid – och den är sååå vacker och… bra.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur gick det här till..?

Ett inlägg om min första arbetsdag på nya jobbet.

---

 

Idag skrev jag på anställningsavtalet för tjänsten som informatör vid Uppsala universitets IT-avdelning.

Jaha. Hur gick det här till? Att jag blev med nytt jobb, vill säga? Tja jag sökte en ledig tjänst, var på två intervjuer, befanns duglig, blev referenstagen hos fyra tidigare chefer och sen… började jag jobba som informatör idag på IT-avdelningen på Uppsala universitet, enheten för användarstöd och e-lärande. Än så länge är jag provanställd i sex månader (det är rätt vanligt idag). Dessutom kan nån fortfarande överklaga beslutet att anställa mig, nåt som blev offentligt två dar innan jag visste det (kan det stämma?). Det var nog världens finaste födelsedagspresent jag fick, ett nytt jobb. För om allt går bra och min arbetsgivare och jag trivs med varandra övergår provanställningen i en tillsvidareanställning den 9 november, dan efter Fästmöns och min åttonde förlovningsdag. Den som inte tänker överklaga och som är lite glad för min skull får gärna hålla en liten teoretisk vänstertumme fram till dess.

Min första arbetsdag fick jag sovmorgon till klockan nio, men vanliga dar är arbetstiden klockan 8 – 16.30, med en halvtimmes lunch. Larmet är ställt till 6.30 vardagsmorgnar. Jag åker en annan väg till jobbet än jag gjorde till mitt förra jobb, fast det går faktiskt att ta gamla vägen också. Bilköerna på min nya väg är inte att leka med, erfor jag när jag åkte hem. En restid på mellan 20 och 30 minuter är ändå absolut inget att klaga på. Kostnaden för parkering är samma som på förra stället – 20 kronor om dan.

Back in business!

 

God och nyttig frukost blev en bra grund för min första arbetsdag.

Jag sov gott och bra i natt trots att jag hade hunnit bli rejält nervös igår. Vaknade bara nån gång av att det var varmt i sovrummet – och ändå sov jag med öppet fönster. För sista gången, hoppas jag, loggade jag in hos a-kassan när jag hade klivit ur sängen och fyllde i ett tvåveckorskort för a-kasseersättning. Sen intog jag frukost fil med linfrön, som är bra för mig och jordgubbar, som är både goda och nyttiga. Två baljor kaffe till det så var jag redo att möta min nya chef och mina nya kollegor.

Min nya chef mötte mig i entrén och där och då ordnade vi en massa praktiska saker som passerkort och parkeringstillstånd etc. Jag fick också lägga in en kod för passerkortet ifall jag jobbar mycket tidigt eller mycket sent.

Det är en väldigt häftig byggnad jag jobbar i, en gammal militär sådan. För tillfället delar jag kontor med två andra personer, varav en ska sluta snart. Rummet är stort och luftigt och en känner inte att en trängs eller stör varandra. Troligen får jag emellertid snart byta kontor och sitta närmare ledningen. Men nästa sommar ska vi flytta närmare stan – och min gamla arbetsplats – till nybyggda lokaler. Jag tycker att huset vi nu sitter i är väldigt charmigt. Tyvärr finns det mögel på en våning, vilket ju är ett bra skäl till att flytta. Sen är verksamheterna idag alltför utspridda. I det nya huset blir fler samlade.

I den här häftiga byggnaden har jag mitt kontor.

Det blev cirka en timmes sittning med chefen på hennes kontor. Jag fick ett bra och lagom introduktionsschema som innehåller allt från mötesdeltagande och nätverkande till utbildningar och information från personalavdelningen. Det känns inte svårt att ställa dumma frågor till chefen. Därför passade jag på att kontrollfråga om jag hade uppfattat lönen korrekt. Det hade jag. Jag är mycket nöjd.

Efter timmen med chefen tog kollegan, som tyvärr ska sluta om en månad, vid. (Hon har fått ett fantastiskt spännande jobb, så jag är glad för hennes skull.) Vi tog en runda genom husets fem våningar och sen var det lunchdags. Jag hamnade i värsta rusningen, trots att jag hade blivit förvarnad. Till sist fick jag i alla fall min kolja och kunde dra mig tillbaka till ett ledigt hörn och äta och mobilsurfa.

Kolja med saffranssås och räkor blev det till lunch.

 

Jag tog en eftermiddagsfika utomhus.

Det sägs att en blir smart av fisk, därav valet. Dessutom har magen varit besvärlig idag och när jag kom hem fick jag näsblod. Tänkte att fina fisken skulle vara bra för såväl kropp som själ, framför allt hjärna, men det hindrade inte att jag gjorde rent tokiga saker idag. Till exempel frågade jag trevliga tjejen i receptionen om kod till mitt passerkort när jag gick för att ta en kafferast utomhus på eftermiddagen. Det var liksom den koden jag själv fick välja och knappa in bland det första jag gjorde idag… Sen sa jag tack till en snubbe när jag menade hej och så skickade jag ett mejl till kollegan fast det skulle gå till nån helt annan. Och det sista jag gjorde innan jag gick hem var att tända en lampa på vägen ut – jag trodde att jag tryckte på låsknappen… (Jag hoppas att min nya chef inte läser det här…)

Min arbetsstation såg så här välstädad ut när jag åkte hem i eftermiddags.

Resten av dan kollade jag runt på externwebb och intranät, letade lite information, försökte reda ut det här med lönekonto, hittade ett par fel som andra hade gjort (skönt att jag inte är den enda!) som jag påpekade, fixade lite fler behörigheter samt bokade möten och utbildningar och skrev in i kalendern på datorn. Jag ska få en tjänste-iPhone där jag sen kan synka kalendrarna. Privat funderar jag på att köpa en iPhone SE. Min chef hade en ROSA som hon stolt visade upp.

 

 

Jag sa till Anna när vi telefonerade i kväll att jag inte kände mig så trött eller förvirrad när jag kom hem, men nu när jag börjar känna efter… Det är nog dags att hoppa i duschen och spola av sig så att en orkar med möten och nätverksträff i morgon. Den senare innebär som bonus ett kärt återseende med en före detta kollega på SLU. På torsdag blir det ett annat kärt återseende. Då kommer NK* på cykel och hälsar på för lunch. Saknar!

I natt lär jag också sova gott. Om jag nu bara inte börjar fundera på hur det gick till, det här att jag får åka till en väldigt spännande arbetsplats i morgon igen…

*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tacksam i solen

Ett tacksamt och soligt inlägg.

---

 

Jag är så tacksam! Det finns inget annat ord som sammanfattar det jag känner just nu. Solen värmer så där lagom mycket och från och med måndag tillhör jag åter igen de arbetandes skara. Jag ska få göra rätt för mig. Jag ska få tillhöra ett gäng på en arbetsplats igen. Jag ska få lön (en bra sån, dessutom). Varje vardagsmorgon ska jag traska ut till bilen och åka till jobbet. Det jag känner inför allt detta är… så stort… Men ordet TACKSAMHET är nog det som sammanfattar känslorna bäst.

Samtidigt vet jag hur skört livet är och hur snabbt saker och ting kan förändras. Jag säger inte att varje stund av de senaste sju åren har varit svår – jag har fått många fina och goda erfarenheter också. Men det jag var med om i januari 2009 önskar jag ingen. Det har förändrat mig på många sätt. En bestående förändring är att jag aldrig tar nåt eller nån det minsta för givet/n längre. Ändå känner jag mig idag som att jag befinner mig i solen, fast ändå på rätt sida av säkerhetsnätet.

Tacksamhet och sol känner jag på rätt sida om säkerhetsnätet snart. (Nätet sitter på Fästmöns balle*.)

Torsdagskvällen blev lugn. Jag laddar för jobbstarten på måndag, naturligtvis, men nu har jag nog fixat det mesta som jag behöver få klart innan dess. Därför packade jag upp min present från yngsta bonusdottern och gladdes åt att det var ett glas med lock och sugrör matchande det Anna fick. Till våra glas fick vi också en stor behållare/tank där vi kan ha till exempel isvatten, saft eller kanske bål. En burk med lock är inte heller dumt att ha nu när det är balleväder** och en kanske sitter i solen med en pilsner. Men igår kväll, när det började blåsa lite senare, gjorde jag hett Tobleronekaffe och tog med mig ut på ballen. Till det mumsade jag på kakorna som sagda bonusdotter också bakat. Måste säga att jag är imponerad av kakbaket – kakorna var jättegoda! Och presenten till mig och Anna alldeles för dyr… Tacksamhet!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Jag är i alla fall fin och nyklippt i håret…

I natt sov jag lite bättre, men jag har svårt att komma till ro. Det är så mycket spännande som händer just nu och tankarna vill liksom aldrig sluta snurra. Det är mest bra tankar, dessutom. Det har varit lite brist på såna.

I morse sov jag ända till 7.30. Alarmet var ställt till åtta, för jag hade tid för klippning klockan tio. Kalufsen hade växt bra mycket sen sist och jag var tacksam att det gick att flytta den ursprungliga klipptiden närmare – från tisdag till fredag. Och nä. Nån skönhet är jag INTE, men M gör mig i alla fall fin i håret. Därför bjuckar jag på en selfie där jag faktiskt inte gör nån större grimas utan mest är mig själv. Mest… stel… (Det är skitsvårt att fota sig själv, ju!) Notera också att jag inte är iklädd tjockis-svart utan clown-rött. VAD HAR HÄNT???

Efter att ha pladdrat konstant med M gick jag för att ta bussen hem – bara för att se den passera mitt framför näsan. Då tog jag ett snabbt beslut att traska över Kungsgatan till Sandys för att ladda batterierna med en kaffe och nånting till idag. Det blev deras übergoda cappuccino och en ENORM bit morotskaka – enda sättet för mig att få i mig morötter som är så nyttiga… Givetvis laddade jag mobilbatteriet också i deras smarta laddstation. Önskar att fler kaféer och matställen tog efter detta!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Medan jag mätt och go’ väntade på bussen sammanfattade jag för mig själv hur mycket och var det byggs här i Uppsala. Det senaste året – eller egentligen åreN! – har jag varit ytterst sällan på stan. Inte är det kul att gå på stan om en inte har varken ärenden eller pengar?! Redan på vägen in till stan har det smällts upp flera nya hus. Jag undrar vilka som bor där, för är det hyreslägenheter är hyrorna säkert lika enorma som morotskakan fast i negativ bemärkelse; är det bostadsrätter är insatserna motsvarande höga. Vem har råd, liksom??? När en lever på a-kassa lär en sig att få pengarna att räcka till – UTAN att skaffa lån och plastkort. Sånt är en nämligen utestängd från när en inte har en lön. Nu har jag lärt mig leva på nästan ingenting. De månader jag fick 800 kronor över på ersättningen från a-kassan efter att alla räkningar var betalda var riktiga LYXMÅNADER. Notera att existensminimum, exklusive boendekostnad, var 4 675 kronor förra året för en ensamstående vuxen. En sån som jag hade aldrig heller fått en hyreslägenhet. Ingen hyresvärd, inte ens en kommunal som vi får nu från och med nästa månad (det har vi inte haft på en 20, 30 år, tror jag), vill ha hyresgäster utan inkomster.

Det här huset på Vaksalagatan har funnits i cirka tio år, men känns ändå ganska nytt.

Morotskakan var verkligen enorm så jag tog en annan buss än min vanliga hem bara för att få promenera en bit, cirka tio minuter. Magen blev väldigt förvånad och vet inte riktigt hur den ska förhålla sig. Jag har sagt till den att den får lugna sig och att det inte blir nåt mer att äta förrän senare i kväll. Då tänkte jag grilla lax och göra sås på rödlök, rom och crème fraiche.

Hemma i New Village noterade att nån gök från Halmstad har ringt två gånger på min fasta telefon. Eftersom namnet bakom numret tycks vara skyddat är det inget jag ringer upp. Det är så många företag som låtsas ha privatnummer som ringer. Dessutom är jag inte längre tvungen att svara på ALLA samtal eftersom de kan komma från presumtiva arbetsgivare. I stället sprättade jag ett brev med snigelposten från min nya arbetsgivare med en inbjudan till ett informationsmöte för nyanställda i slutet av maj. Jag nästan grät när jag läste det – av glädje. Och tacksamhet!  

Vidare blev jag mycket glad för det fina vykortet från Sister of Pain, du vet hon med skyddsänglarna. Det var ett perfekt kort att skicka till en bokmal som jag, men jag blev också så glad över de fina orden på kortets baksida. Tänk att det finns såna fina människor som en bara har träffat i cyberspace… Alla är uppenbarligen inte troll eller galna… Tacksamhet!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I morse när jag vaknade var det första jag såg ett av hyllplanen med olästa böcker. Redan då kände jag en sån där ilning av sol i sinne och tacksamhet. Tänk så mycket spännande jag lär få vara med om framöver – såväl i fiktiva världar som i verkliga livet… TACK ALLA som inte har sett mig som en loser!

Mycket spännande väntar i såväl fiktiva världar som i det verkliga livet.

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »