Ett inlägg om styrka och att ha koll på saker.
Pippi, ge mig styrka!
Om det funnes nån jag skulle behöva just nu så är det Pippi Långstrump. Tack, tant Astrid (hon på tjugan), för henne! Eller i vart fall en del av Pippis styrka. (Ändå tackade jag nej till tårtbiten på bilden, ska du veta.) Mitt nya jobb är verkligen spännande och intressant, men fasen så mycket det är att försöka ha koll på. Vissa stunder känner jag mig smått dement. Sen kommer andra tillfällen när jag tycker att det klarnar.
För att jobbet inte ska bli alltför råddigt just nu har jag angripit en gammal befintlig kommunikationsplan och en dito policy från anno dazumal 2013. Enligt en av de medverkande skaparna av den är den snarare från 2010. Tanken är att förena de tu, en sammansmältning som sparar åtminstone några papper (även om de flesta kanske läser den mest digitalt numera). Idag efter lunch höll jag en liten dragning om mina tankar och funderingar kring planen på ett stabsmöte. Glädjande nog fick jag nickar och bra återkoppling. I övrigt ska jag ansvara för avdelningens webb och intranät och medverka alt. vara huvudredaktör i ett antal webbprojekt för hela universitetet. GULP! Vidare ska jag rycka i en del delikata frågor som kan bli som att trampa i ett getingbo. Men jag är ju så ny och dum och vet inte bättre, eller hur? (<== ganska retorisk fråga) Kort sagt: det är mycket nu. (Pippi, ge mig styrka!)
Det känns som om jag inte riktigt hinner med privatlivet. Det är som att ha en skog framför ögonen, en skog som gör att jag inte ser ens det närmaste gänget träd. Högen med böcker som ska läsas och recenseras växer, jag hinner inte höra av mig till/träffa mina vänner och Fästmön som jag vill och önskar och jag får INTE glömma bort att fixa en present TILL Mors dag (jag måste ringa mamma i kväll eller i morgon också) och att städa och tvätta bilen PÅ Mors dag – den ska besiktigas dan därpå! Alltid lika pirrigt. Förra året blev bilen underkänd för att en av tre bromslampor slutade fungera typ samma dag bilen skulle besiktigas. Men jag slapp besiktiga om den och jag såg till att få den trasiga lampan utbytt pronto.
Hej träd! Jag försöker se er.
Många grönsaker idag också och vegetariska enchilladas till lunch.
Idag vid lunchen hörde vännen H av sig per sms. Jag har tänkt så mycket att jag vill träffas, bland annat för att jag har en liten SAK åt H och för att H har det tufft på flera sätt än ett just nu. Jag skulle just avsluta mitt ätande och gå och ringa H, när enhetschefen och avdelningschefen joinade mig och slog sig ner vid mitt bord. Då kan en liksom inte resa sig och gå och ringa… Men det var både trevligt och bra att få prata lite med dem. De ville nog kolla läget med mig, tror jag, och det var omtänksamt. Jag gillar dem båda, i alla fall än så länge. Sinsemellan är de väldigt olika. Samtidigt är de två starka kvinnor. Genom åren har jag haft så många dåliga chefer att jag borde vara luttrad. Nu känner jag mig aningen hoppfull. Det kändes till exempel inte alls fel att benämna min särbo Anna – det är ju det hon heter. Rätt tillfälle kom och det blev naturligt att inte göra nån stor grej av det.
I morgon får jag i alla fall besök igen på jobbet, denna gång av ovan nämnda vännen H som kommer och fikar med mig på eftermiddagen. Det ska bli roligt att få visa mitt nya, fina jobb, men det ska också bli roligt att ses. Det är rätt många jag saknar just nu…
När partner och vänner nu nämnts, vill jag också framhålla vännen Agneta, som jag har hållit vänstertummen för idag. Jag hoppas att Västerås var en givande stad att besöka, hö hö hö, Agneta fattar vad jag menar. Övriga får sväva i ovisshet.
Det är dags för en macka och under tiden fundera över vad jag ska ta tag i närmast. Läsa? Mamma? Duscha? Städning, renbäddning och matlådelagning blir det den kommande helgen. Vilken typ är DU – Utelunchare eller Matlådeperson??? Berätta gärna i en kommentar så jag får skäl att gå tillbaka till datorn då och då under kvällen.
Typisk matlåda.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Du undrade om matlåda, eller uteätare. Kör med IKEA.S 19 kronors matlåda. När jag har vägarna förbi där, blir det 10 nya. Slängde just 20 st. Blir missfärgade av ”röd” mat. En hinna på locket, fast dom varit i maskinen…Och blir märken i botten av besticken. Fattar inte varför jag köper dom!! Men har väl inte tagit mej tid att hitta nåt annat.Det ultimata är väl att lägga maten på en tallrik innan man värmer i mikron, men det är såna svin på mitt jobb, så måste diska både bestick och tallrik innan man vågar använda dom. Jag skulle älska att äta ute varje dag, men hinner ju inte. Först gå 10 min, sen hinna tugga, och tugga, och tugga, (äter jättelångsamt) så jag HINNER inte. Fast ibland meddelar vi chefen att vi går hela gänget, och slirar lite på lunchen. Och det går alltid bra!! ( Och som en liten parentes,jättekul att Du trivs på ditt nya jobb!!)
Det spelar nog ingen roll vad gäller matlådor – jag tycker att de flesta plastlådor blir missfärgade och repiga. Annat var det på snuskburkarnas tid – dessa var ju i metall och värmdes i värmeskåp.
På mitt förra jobb körde jag stenhårt med Findus och Dafgård. Det har jag tröttnat på nu så jag skenar över gården till Rullan och äter finfint – tills jag tröttnar på det också…
Holy Moly!! Jag känner igen känslan precis!! Den där när man är mitt uppe i allt nytt och ska börja organisera och försöka sätta sig in i det mesta och få egna uppgifter att ha hand om. Många nätter låg jag vaken och undrade vad i helsike jag hade gett mig på egentligen. Jag menar, åldern tar ut sin rätt, verkligen. Man märker att det tar längre tid att fatta hur saker fungerar, hur det hänger ihop. En del har jag fortfarande inte fått nåt vettigt grepp om. Ibland får jag fråga om skitenkla saker som jag bara inte får in i skallen. Skitdum känner man sig ibland.
Dels ska en ju fatta alla system, hitta var alla saker ligger i cyberspace, veta hur ärenden ska hantera etc, dels har jag fått uppfattningen att jag ska omforma tjänsten så att den blir mer kommunikatörsinriktad, inte bara webbredaktionellt arbete. Och sen vet jag inte vem som gör vad och sånt… Ja, du fattar, du har ju varit där själv. Det sägs att det tar upp till ett år att komma in i ett jobb… 😮