Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tema’

Ett inlägg om en bok.


 

Vita spårFör ett tag sen besökte jag Metropolen Byhålan. Vid det tillfället gjorde jag en ny litterär bekantskap. Jag hade tagit med mig ett second hand-fynd, Märkta för livet, av Emelie Schepp. Lustigt nog visade sig författaren vara född i Metropolen – precis som jag. Däremot har jag inte skrivit nån lika bra bok som hon. Faktum är att jag verkligen gillade boken! Strax innan jag började mitt nya jobb tog Fästmön och jag en dag på stan. Jag satte sprätt på större delen av ett presentkort som jag hade fått av NK och Mamma Mu*. En av böckerna jag köpte var uppföljaren till Märkta för livet, Vita spår. Häromdan började jag läsa boken – och redan idag på lunchen läste jag ut den. Tack J och R!

Liksom i första boken i serien får läsaren följa olika personers förehavanden samtidigt. Personerna hör naturligtvis ihop på nåt sätt. I centrum finns ett gäng poliser och åklagaren Jana Berzelius i Norrköping. Den här gången hittas en ung asiatisk kvinna död på ett tåg. Hennes kompis har hämtat tågvärden, men försvinner sen. Jana Berzelius blir förundersökningsledare. Som i förra/första boken blir fallet personligt. Jana möter ännu en gång personer och företeelser från sitt förflutna. En person som snabbt blir misstänkt för narkotikabrott blir intressant i utredningen. Men Jana måste få tag i personen före polisen så att hennes bakgrund inte avslöjas.

Bitvis känns berättelsen lite förutsägbar i den här andra delen om Jana Berzelius och de andra. Jag kan faktiskt misstänka och ana vilka de skyldiga äro. Dessutom hittade jag ett korrekturfel! Men… lik förbaskat är detta åter igen en riktig bladvändare, för helt säker kan en ju inte vara som läsare. Boken är väldigt spännande och jag läste den i rekordfart. Emelie Schepp lyckas bygga upp en story som håller och en spänning som varar genom hela boken. Dessutom är flera av bokens teman aktuella och realistiska.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


*NK och Mamma Mu = Närmaste Kollegan och kollegan R på mitt förra jobb

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om självmord.


 

Förra året tog 1 531 människor livet av sig, enligt Suicide ZeroSen läser jag att Glashuset i Backens ledning slår sig för bröstet för att Uppsala har lägst antal självmord i landet och att självmorden här har minskat med 66 procent. Det är knappast tack vare vården, för vänder en sig dit erbjuds en i princip en hjälp: medicin. När en vänder sig till vården för att en plågas så svårt av ”en sak” att en vill avsluta sitt liv är det faktiskt ofta bättre med annan hjälp. Tyvärr är det stora brister vad gäller alternativ till medicin inom vården. Det kan till och med bli så att en får så mycket medicin utskriven att det räcker att ta livet av sig – tre gånger.

Så det är lite märkliga siffror som kommer från Socialstyrelsens dödsorsaksregister över upplänningarna under 2013 och 2014 och som är det Glashuset i Backens ledning hänvisar till. Siffran för hur många som tar livet av sig varje år hamnar hos Socialstyrelsen på cirka 1 100 personer. Hur kan siffrorna skilja så??? Det är ändå över 400 personer – liv – det handlar om…

Men oavsett hur många det är som dör i självmord varje år är dessa många fler de som dör i trafiken.  Trots det får trafikforskningen ett par hundra miljoner varje år av staten, medan Nasp, som jobbar med forskning kring självmord, bara får tre miljoner.

Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att minska självmorden i Sverige. Det spelar ingen roll, tycker jag, att Glashuset i Backen gläds över ett minskat antal självmord. Varje självmord är ett för mycket och borde faktiskt kunna ha förhindrats.

Ljusmanifestation mot självmord den 10 september


Den 10 september är det Suicidpreventiva dagen.
På flera ställen i Sverige tänds då ett ljus för var och en av de 1 531 människorna, som enligt Suicide Zero tog livet av sig 2014. Suicide Zero är värd för många av dessa manifestationer. Temat för årets dag är

Reaching out.

Och det är precis det vi behöver göra. Vi behöver visa att vi bryr oss och att vi finns för varandra. Att tända de där ljusen den 10 september är ett sätt att uppmärksamma de tragedier som drabbar närstående, vänner, kollegor, grannar med flera. För ett självmord drabbar ju egentligen inte mest den som tar sitt liv utan alla dem runt omkring.

Kanske anordnas nån manifestation här i Uppsala den 10 september i år. I annat fall kan den som befinner sig i eller väljer att åka till Stockholm delta i ljusmanifestationen vid Katarina kyrka på Söder mellan klockan 18 och 21.

Att tända ljus gör kanske ingen skillnad, men att skryta över självmordsstatistik är oförskämt. Det handlar om att bry sig, att fråga hur nån mår – det kan betyda att nån faktiskt inte tar sitt liv.

Jag tänker tända ljus den 10 september oavsett var jag befinner mig. Och ja. Jag frågar varje dag hur människor mår. Inte för att jag själv ska må bättre utan för att jag bryr mig. Hur ofta frågar DU???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en ny bok.


 

Idag var det spännande post i boxen. Ett paket från Historiska Media med ett recensionsexemplar av en bok som är så ny att den nog inte har kommit ut i handeln än. Recensionsdag är den 5 september, så till dess får du vänta på att få läsa om den på en blogg nära dig.

Men… jag kan avslöja att efter… tre (?) skönlitterärara verk med musikaliska och/eller historiska teman släpper Magnus Alkarp en thriller!

Vredens dag av Magnus Alkarp

Vredens dag är titeln på Magnus Alkarps nya bok -som är en thriller!


To be continued…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spanande inlägg.


 

Loppisspanare

Värsta loppisspanaren.

Månadens enda gemensamma lediga helg är denna. Vad göra? Vi for på loppistur och spanade. Det är alltid roligt – och ofta en utmaning att hålla plånboken nerstoppad. Men det roligaste av allt är att titta på grejor och folk, att kanske se nåt fint att sukta efter, nåt fult att spy galla över och nåt kul att garva åt.

Själv funderade jag mest på vem galningen på den här tavlan till höger föreställer. Jag såg puckot på Röda Korsets Kupan

På Röda Korsets Kupan var det som vanligt väldigt mycket folk. Temat var frimärken och det fanns ett stort bord med frimärkssamlingar och förstadagsbrev så jag tror att självaste FEM hade blivit sugen att riva bland märkena… Jag blev mest irriterad för en tant glodde jättesurt på mig. Och på annat håll i affären knuffade en gubbe till mig så jag i min tur råkade puffa till en tant med rollator. Det går hett till i loppisvärlden.

Här är några bilder från Röda Korset idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Nästa stopp på vår loppistur var Erikshjälpen som ligger blott ett stenkast från Röda Korsets Kupan. Och ärligt talat, Erikshjälpen är så fräscht jämfört med sunkiga Kupan… Roligt att notera var att kapellinredningen var såld sen vi var där sist. En gofika blev det i det fina kaféet – Fästmön bjöd på kaffe och cheesecake.

Här är några bilder från Erikshjälpen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Dags för stopp nummer tre, Helping Hand
Anna hittade bland annat en bästefåtölj likadan som min fast vit för endast 450 kronor. Men, men… 450 kronor är pengar det också och fåtöljen var väl i sisådärnt skick.

Här är några bilder från Helping Hand:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Sista loppisstoppet för dagen blev Myrorna i BoländernaDär såg Anna en Orreforsskål för 75 kronor som hade passat i min samling, men nej, jag har ju köpstopp. Dessutom såg hon ytterligare en bästefåtölj, fast en svart och inte en recliner. Den kostade bara 100 kronor… Två klena tanter och en liten bil samt lite annat gjorde att fåtöljen fick stå kvar, tyvärr. Nu går Anna och muttrar om fåtöljen och jag om skålen. Men ibland är det bara att inse att man inte kan få allt.

Här är några bilder från Myrorna i Boländerna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Roligast idag var emellertid Nalle Puh. 
Tänk den som får honom…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Och vet du… Medan du läser det här suuurplar (uppsaliensisk accent) vi kräftor… HA! Men oj! Nu skröt jag visst lite igen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Sist ut i serien Deckarna är Katarina Wennstam. Nog har jag läst en och annan av hennes böcker som jag har hittat hemma hos Fästmön. Och jag har nog gillat dem. Faktum är att jag har beställt en av hennes böcker på årets bokrea, Stenhjärtat, till Anna. Som du vet brukar jag köpa och ge bort böcker och sen låna och läsa dem själv. Så blir det nog även denna gång. Men i kväll fick jag lära mig lite nytt om författaren!

Katarina Wennstam

Katarina Wennstam var kriminalreporter och blev deckarförfattare. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson/SVT.)


Jag märkte genast 
att Katarina Wennstam var journalist! Inte nog med att hon ställer massor av frågor hela tiden, hon har en mycket bestämd underläpp – typiskt journalister. (Eh ja…) Hon jobbade som kriminalreporter på SvT. Ofta handlade hennes inslag om mäns våld mot kvinnor. I sina sex deckare har hon fortsatt på det temat. Men samtliga mordoffer i hennes böcker är män.

Som barn skrev hon ett ilsket brev om gåvoskatt till Olof Palme – och fick ett tre sidor långt svar. Kopian skickade hon till Ulf Adelsohn, som då var i opposition. Det är helt uppenbart att Katarina Wennstam gillar att skapa konflikter. Utan högskoleutbildning som journalist, ”bara” folkhögskoledito, skapade hon åter konflikt för att få sitt första jobb. Så småningom jobbade hon med att bevaka rättegången mot Anna Lindhs mördare. Men längtan att bli författare tog över. Först skrev Katarina Wennstam reportageböcker innan hon gav sig på deckargenren.

Eftermiddagens övning blev en fiktiv rättegång i vilken Christoffer Carlsson var anklagad för stöld. Övriga deltagare fick olika roller och som bonus var en känd advokat med och lekte.

Vid  middagen avslöjades hur Katarina Wennstam blev utsatt för en ryktesspridning under tonåren. Det gjorde henne arg. Och stark. Anders Roslund tyckte också att hon är

skarp även när hon är flamsig.

Kvällens program var… trivsamt. Katarina Wennstams böcker ska jag fortsätta läsa.

Toffelomdömet blev högt. Och jag ser fram emot flera böcker av författarna och flera program i den här serien.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Detta var den sista författaren
som presenterades i Deckarna, men jag hoppas att det blir en fortsättning och att nya författare dyker upp på nåt värdshus nånstans. Jag har ju tipsat om några namn…

 

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Christoffer Carlsson

Deckarna: Denise Rudberg

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var det premiär för SvT:s nya serie Deckarna. Sex deckarförfattare samlas på ett värdshus där man ska komma fram till vilka drivkrafter var och en har för sitt skrivande om mord. Att de totalt har haft ihjäl 125 personer – i litteraturen, dock! – får en ju onekligen att undra lite…

Deckarna foto Janne Danielsson svt

Deckarna. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson, SvT.)


Av de sex 
har jag läst Anna Jansson, Anders Roslund & Börge Hellström, Katarina Wennstam och Christoffer Carlsson. Denise Rudberg har jag inte gett mig på. De tre förstnämnda är mina klara favoriter. Anna Jansson skriver otroliga bladvändare och Roslund & Hellström skriver böcker med synnerligen aktuella och realistiska teman.

Men idag var det Roslund & Hellströms tur att bli utredda i denna kriminallitterära version av Stjärnorna på Slottet. (Serien kunde ha hetat Deckarna på Värdshuset, men…) Det var intressant att höra författarparet berätta hur de jobbar fram en bok. Jag skulle nog aldrig kunna samarbeta så med nån annan skribent! Extra kul var det med ”gästen” som ju faktiskt har en prominent roll i deras böcker – utan att de har frågat om lov…

Utan att avslöja för mycket – jag tycker som vanligt att du som läser det här inlägget ska titta själv och bilda dig en egen uppfattning – kan jag säga att både Roslund och Hellström utsattes för övergrepp av olika art som barn. Detta har naturligtvis varit en drivkraft i författarskapet.

När nån undrar 

Varför ställer folk runt omkring inte frågor?

kommer svaret blixtsnabbt från Denise Rudberg:

De är fega!

Jag kan förstås bara nicka och hålla med. Annars tyckte jag att Denise Rudberg och Katarina Wennstam var mest pratsamma och lite för frågvisa stundtals. Anna Jansson uppfattade jag som en god lyssnerska och Christoffer Carlsson… tja, han tillförde inte nånting just – alla andra hade liksom sagt allt redan när han sa nåt. Kanske är hans roll i det hela att sänka medelåldern på deckarna?

En roll som jag definitivt inte begriper är Krister Henrikssons. Han smög omkring utanför och var berättaren som med tydlig förkylning skulle föra dan framåt. Eller? Ja, hans busksmygande kunde programmet helt klart ha klarat sig utan, det var mest löjligt.

Toffelomdömet efter första programmet blir högt, men en hel tofflas avdrag blir det för Busk-Krille!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa vecka är det min klara favorit Anna Janssons tur att bli utredd.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Frost NixonÅr 1974 var jag tolv år. I slutet av juli/början av augusti gjorde jag min första utlandsresa utanför Skandinavien med familjen. Det var en dag under den resan som Richard Nixon avgick. Och trots att vi var väldigt opolitiska i min familj (troligen därför att mamma och pappa stod på ena sidan, morfar på den andra politiskt sett – ja, morfar var med på resan – och då var det liksom ingen idé att diskutera politik, vi blev bara osams) minns jag händelsen. På hotellet fanns ett TV-rum och där såg jag Richard Nixon avgå på grund av Watergate. Nu, åtskilliga år senare, har jag äntligen tittat på filmen Frost/Nixon (2008) som jag spelade in för över ett år sen från TV8.

Den här filmen handlar om hur den kände TV-profilen David Frost får för sig att försöka få till stånd en intervju med Richard Nixon efter att han avgått som president. David Frost är en talkshow-värd, ingen skjutjärnsjournalist. Men han är populär. Och även om han många gånger är ute på djupt vatten – både vad gäller finansieringen av inspelningarna och själva intervjuerna – vägrar han att ge upp. Han får fyra dagar att intervjua Richard Nixon. Varje dag har ett tema och sista dagen handlar förstås om Watergate. David Frost och Richard Nixon är som två boxare i var sin ringhörna. Och bara en av dem kan vinna matchen.

Lustigt nog blir ett par skor symboliska. Skor utan snörning anses som icke manliga av ex-presidentens rådgivare. Dessa skor är italienska, så kallade loafers med spänne. Jag minns vad jag brukade kalla såna skor – som bars av högste chefen (man) på en av mina före detta arbetsplatser…

Loafers

Icke manliga skor?


Det här är,
som du förstår, ingen actionfilm. Den närmar sig snarare dokumentärfilmen. Största delen av filmen handlar om de fyra dagsintervjuerna. Över två timmar lång kan filmen säkert upplevas som seg. Jag förvånade mig själv med att inte tycka det. Det här är en bra film och den är intressant – om man minns händelsen. Skådespelarinsatserna tycker jag också är riktigt bra.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »