Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘folkhögskola’

Ett inlägg om en författare.


 

Göran Palms Dikter på vers och prosa

Ett ganska sönderläst exemplar av Göran Palms Dikter på vers och prosa…

Det var med viss bestörtning jag läste mejlet från Karneval förlag nu framåt kvällen. Mejlet att författaren Göran Palm avled idag. Göran Palm var en av de stora poeterna under 1960-talet. Men hans och min ”kärlekshistoria” börjar först i tidigt 1980-tal. Det var då jag gick på folkhögskola och läste Göran Palms Själens furir, en långdikt som gjorde ett outplånligt intryck på mig.

I början av 1980-talet var också tiden när Göran Palm var med och grundade föreningen Liv i Sverige. Föreningen, med syfte att främja självbiografiskt berättande i både tal och skrift. Något senare gav Göran Palm ut sin Vintersaga. Detta livsverk höll han på att arbeta om under de senaste åren. Vintersagan Sverige, som blir det nya namnet, beräknas komma ut i omarbetat skick i augusti i år.

Men det var Själens furir som fastnade i mig. Här kommer därför några rader ur den:

[…] Sedan tjugo, nästan trettio år bor han i mig,
det är lång tid. Hur han kom? Jag vet inte.
Hur fick ni er domare? Och ni er diakon?
En dag började furiren bara kommendera.
När jag var sju år var jag livrädd för en stor hund.
Han behövde knappast hoppa för att bita mig i mössan.
Jag ville gå omvägar, men furiren drev mig fram:
Du är väl inte feg? han vill ju bara leka!
Så lekte hunden tills mina byxor måste lappas.
Vid elva års ålder avskydde jag scouterna.
Tjimmelacke tjimmelacke tjau tjau tjau!
Strax anmälde han mig till KFUM:s sommarläger.
Så kom puberteten. Det kanske är bäst att tala tyst
om puberteten. Då härjade han över hela kroppen.
I gymnasiet kom det flickor i min klass,
och något ljuvare än världsrekord hägrade
för blicken: Föräldrafritt med Moonlight Serenade”.
Men han avbröt varje slowfox med att ropa:
Hon tycker att du luktar, håll dig på avstånd!
Endast schottis med rödblommiga flickor
kunde genomföras ostört. Med tiden
blev det mindre idrott och allt mera litteratur.
Furiren: Nu har du misslyckats som idrottsman,
på samma sätt kommer du att misslyckas som diktare!
Till slut tog jag studenten och skulle ta ett sommarjobb.
Jag tänkte: Vad som helst men inte Handelsflottan.
Han svarade: Till sjöss! Och därvid blev det.

Men med åren slutar man väl upp att lyda?
Man blir sin egen, som det heter? Jo, lyckligtvis.
Och då blir trycket lättare? Tyvärr inte.
Vad som sker är bara att furiren blir ens egen.
Man säger inte längre pappa, Gud, magistern
eller något sådant utan ”samvetets röst”.
Vad han än gör blir det jag som ställs till svars.

Jag skär mig på brödkniven, det gör oerhört ont.

Tänk på barnen i Kongo!

En naken väninna kryper ner i min säng.

Hugg av din lilla stake!

Det kommer en bil i hög fart emot mig.

Ställ dig framför den!

Vaktparaden marscherar nedför Slottsbacken.

Stig in i ledet bakom tamburmajoren!

Jarl Kulle passerar med sin hustru.

Be att få fru Kulles autograf!

Pär Lagerkvist stiger ur en taxi.

Säg att ”Barabbas”
är den roligaste bok du läst!

Jag fyller i en postgiroblankett till Röda Korset.

En tia för att glömma världens nöd!

En ålderstigen släkting kommer svartklädd
ut från Elimkapellet.

Säg att du brukar tänka på henne
när du onanerar!
Hon kan behöva lite uppmuntran.

En trådbuss bromsar in,
i fönstret skylten VÄNLIGA TRAFIKVECKAN.

Träng dig före alla andra i kön
och skaka hjärtligt hand med föraren!

Jag stannar framför Reisens bakficka.

Kasta ditt vatten medan du studerar
matsedeln! Naturen måste ha sin gång. 

En officersgrupp lämnar baren.

Påminn dem om att du inte varit inkallad
på länge!

En man med träben kommer hoppande på sina kryckor.

Kan du se en medmänniska lida så?
Erbjud honom ett av dina friska ben!

För att ett ögonblick slippa trafiken går jag in i en tobaksaffär,
3:25 för John Silver, 40 öre för Expressen.
Expediten ger mig Aftonbladet.

Ta fram din vattenpistol
och blöt ner alla hennes tidningar!

Men jag har ju ingen vattenpistol…

Spotta i så fall!

Men jag är torr i munnen…

Stryp henne då! Stryp henne med Aftonbladet. […]


Tack Göran Palm för att du blev min Själens furir, för att du väckte min lust och vilja att skriva!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Sist ut i serien Deckarna är Katarina Wennstam. Nog har jag läst en och annan av hennes böcker som jag har hittat hemma hos Fästmön. Och jag har nog gillat dem. Faktum är att jag har beställt en av hennes böcker på årets bokrea, Stenhjärtat, till Anna. Som du vet brukar jag köpa och ge bort böcker och sen låna och läsa dem själv. Så blir det nog även denna gång. Men i kväll fick jag lära mig lite nytt om författaren!

Katarina Wennstam

Katarina Wennstam var kriminalreporter och blev deckarförfattare. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson/SVT.)


Jag märkte genast 
att Katarina Wennstam var journalist! Inte nog med att hon ställer massor av frågor hela tiden, hon har en mycket bestämd underläpp – typiskt journalister. (Eh ja…) Hon jobbade som kriminalreporter på SvT. Ofta handlade hennes inslag om mäns våld mot kvinnor. I sina sex deckare har hon fortsatt på det temat. Men samtliga mordoffer i hennes böcker är män.

Som barn skrev hon ett ilsket brev om gåvoskatt till Olof Palme – och fick ett tre sidor långt svar. Kopian skickade hon till Ulf Adelsohn, som då var i opposition. Det är helt uppenbart att Katarina Wennstam gillar att skapa konflikter. Utan högskoleutbildning som journalist, ”bara” folkhögskoledito, skapade hon åter konflikt för att få sitt första jobb. Så småningom jobbade hon med att bevaka rättegången mot Anna Lindhs mördare. Men längtan att bli författare tog över. Först skrev Katarina Wennstam reportageböcker innan hon gav sig på deckargenren.

Eftermiddagens övning blev en fiktiv rättegång i vilken Christoffer Carlsson var anklagad för stöld. Övriga deltagare fick olika roller och som bonus var en känd advokat med och lekte.

Vid  middagen avslöjades hur Katarina Wennstam blev utsatt för en ryktesspridning under tonåren. Det gjorde henne arg. Och stark. Anders Roslund tyckte också att hon är

skarp även när hon är flamsig.

Kvällens program var… trivsamt. Katarina Wennstams böcker ska jag fortsätta läsa.

Toffelomdömet blev högt. Och jag ser fram emot flera böcker av författarna och flera program i den här serien.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Detta var den sista författaren
som presenterades i Deckarna, men jag hoppas att det blir en fortsättning och att nya författare dyker upp på nåt värdshus nånstans. Jag har ju tipsat om några namn…

 

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Christoffer Carlsson

Deckarna: Denise Rudberg

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Tove Jansson foto Making Movies

Tove Jansson. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Making Movies)

När jag var barn förstod jag mig inte alls på Mumintrollen. Jag tyckte bara de var knäppa och lustiga. Det kom böcker från släkten i Finland. Den sommar jag tillbringade i Helsingfors som åttaåring blev jag muminbombad. Det handlade om att jag inte förstod. För på senare år, när jag började plugga på folkhögskola, läste vi Tove Janssons roman Pappan och havet. Då blev jag fast. Det var jobbigt, vackert, skört… I kväll, den dag Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år, såg jag dokumentären Fången i Mumindalen – Tove Jansson och fick en ny aha-upplevelse.

Tove Jansson var i första hand konstnär. Det var det hon ville vara. Den här dokumentären beskriver bland annat hur hon far till Frankrike för att måla. Hon tar sig till Bretagne, drivs av nån sorts rastlös längtan… Men det är först med Mumintrollen hon blir känd och får en försörjning. Tills de står henne upp i halsen.

Efter pappans död blir hon konstnär ”på riktigt” igen. Och så blir hon för första gången ordentligt förälskad. Förhållandet är passionerat – och varar tre hela veckor. Så småningom träffar hon emellertid den som ska bli hennes arbets- och livspartner.

Nu när jag tittar på filmen upptäcker jag plötsligt att Lilla My är Tove själv så på pricken! Denna självständiga, arga kvinna som inte låter nån sätta sig på henne. Men också en person som med ett enormt stort hjärta. Tuulikki, livspartnern, är förstås Too-ticki. Och själv är jag Knyttet – på engelska Toffle (Who will comfort Toffle? heter boken.)

Om du missade den här dokumentären kan du se den igen i morgon klockan 17.10 eller på onsdag (den 13 augusti 2014) klockan 23.35. Eller också kan du se den här till och med 30 dagar framåt från dagens datum.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

en titt över broräcket

En titt tillbaka…


För min del
har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)


Men nånting hände
under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Anna i en ljusportal

Min fästmö i början av december 2012.


Jag är glad och tacksam
för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.


Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Nej då! Tyvärr, tycker somliga, men ändå. Jag tänker inte ”gå bort” som i ”dö” idag heller. Det står ju

lite bort

Inte bara bort. Däremot ska vi ut på övning. Vi åker klockan elva till ett ställe utanför stan (inte en viss folkhögskola, tack och lov!!!) där vi ska ha institutionsdag med kommunikation på agendan. Jag ska försöka lotsa mina arbetskamrater och kollegor genom kommunikationens snåriga(?) djungel. Resultatet av dagen ska bli att jag får med mig en hög papper som ska komplettera min kommunikationsplan. Eller i vart fall underlag som ska utgöra en del av aktiviteterna i höstens plan och början av nästa års. Detta innebär att vi till 2013 är ännu bättre förberedda vad gäller kommunikation.

Mot högt satta mål!


Jag har ett högt satta mål
med dagens övning. Min plan är att den här institutionen ska bli den skarpaste på att kommunicera sin forskning, framför allt. Vi har redan många besökare till vår externa webb, men webb är ju ganska mycket ”envägskommunikation”, det vill säga information. Idag finns det andra möjligheter och kanaler än det fanns igår. Det finns också gamla kanaler som alltid fungerar och som överlever alla tider. Vi ska helt enkelt bli bäst.

Tyvärr får vi inte med oss hela institutionen, men väl 36 av oss. (Cirka tio kan inte delta.) Vi bilar ut till en lätt lunch. Efter prefektens inledning tar jag över nån kvart och sen ska folk få jobba, med avbrott för eftermiddagskaffe, förstås. Efter redovisning på seneftermiddagen blir det en utomhusövning så att vi ska få lite frisk luft – hoppas det har slutat vräka ner då. Dagen avslutas med middag på kvällen. Gissa vem som lär somna ovaggad i kväll… Men jag ser fram emot fredag när jag ska ha semester. Visserligen går den ut på att göra färdigt hemma, men ändå. Jag slipper ge mig iväg och har tre lediga dagar (lördag och söndag också, ju!) när jag kan göra fint efter fönsterbytet.

Och så, avslutningsvis, uttrycket i rubriken… Det kommer egentligen från min pappa, prästsonen, uppvuxen under världskriget i Helsingfors, med en mamma som var så snäll att hon gav bort hans få leksaker till mer behövande barn (!) och en pappa som var minst sagt respektingivande i sin svarta prästkappa. I en sån familj kunde barnet inte mopsa, minsann, men visst hände det att pappa nån gång ibland blev irriterad på sin pappa. Idag skulle kanske värstingsonen säga:

Dra åt h-e, gubbjävel!

Men pappa, som var försynt i vissa lägen, explosiv i andra, har jag fått höra, sa på sin mjuka finlandssvenska, den han sen tränade bort till 98 procent:

Pappa, gå lite bort!

Nu är jag inte sur på nån alls, men jag drar mig undan lite idag, för att ge jobbet 200 procent och allt annat noll och intet. Tro inte att jag glömmer en enda av er som stöttar mig för det! Såna som jag kommer alltid igen, för ont krut förgås inte så lätt. Ha en bra dag!


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag stod det klart att den så kallade Barnflickan i Knutbydramat har vårdats färdigt vid sjukhuset i Stöllestan.  Kvinnan dömdes 2004 till sluten rättspsykiatrisk vård efter ett mord och ett mordförsök i Knutby.

Nu anses Barnflickan vara frisk. Men ganska fri har hon varit ända sen våren 2010 när hon fick eget boende. Vidare har hon studerat vid folkhögskola i Stöllestan ett tag.

Man kanske hellre ska fria än döma, men i det här fallet är det så solklart att kvinnan ifråga har mördat. Hon är dömd till vård för det. Om hon nu är friskförklarad, vore det då inte rimligt om hon fick sitt straff? Vård på sjukhus i knappt fyra år är ju liksom inte straff för mord och mordförsök, anser jag. Beslutet går inte att överklaga.

Var finns rättvisan och rimligheten i detta? Jämför med Annika Östberg, som ”endast” hjälpte till vid mord, men som fick sitta typ 30 år i fängelse, merparten i USA. Annika Östberg dömdes visserligen enligt kalifornisk lag och Sara Svensson enligt svensk lag. De mördade personerna kan inte väckas till liv igen. Men i Annika Östbergs fall vägde de anhörigas åsikter mycket tungt. Gång på gång fick hon avslag på sina nådeansökningar. Sara Svensson, däremot, pratade med bebisröst på rättegången och blev dömd till sluten psykiatrisk vård. En vård som gick från sluten till öppen 2010 och som nu innebär att hon släpps helt fri. Jag undrar vad mordoffrets anhöriga tycker om detta. Själv tycker jag…

It sucks!

Read Full Post »

Läser i en av lokalblaskorna som kommer ut i Metropolen Byhålan att den i Knutby-målet så kallade Barnflickan, Sara Svensson, snart är fri. Hon som sköt en kvinna till döds och skottskadade en man i Knutby i januari 2004. I juli samma år dömdes Sara Svensson i Uppsala tingsrätt – till rättspsykiatrisk vård. Rätten ansåg nämligen att maken till kvinnan som dödades låg bakom mordet och mordförsöket.

Sara Svensson har vårdats i Stöllestan, på svenska kallad Vadstena, på dess rättspsykiatriska klinik. Men har hon ”suttit inne”? Nej. Hon har fått förmåner och persmissioner som hon enligt ledningen har skött på ett bra sätt. Bland annat går hon på folkhögskola ute i byn och nu till påsk får hon elva dagars permission för att på egen hand åka till sin pappa. I vår ska hon slussas ut, via eget boende. Hon har fått vård och vården har varit framgångsrik, enligt chefsöverläkaren vid den rättspsykiatriska kliniken.

Jag vill inte på nåt sätt sätta mig över domar, lagar och förordningar. Men jag tycker att det är märkligt att Sara Svensson har fått vård men inget straff. Om hon nu anses framgångsrikt färdigvårdad, är det inte dags för lite straff då? Jag har nämligen i mitt bakhuvud Annika Östberg, som suttit i fängelse i snart 30 år, och jag kan inte hjälpa det men jag jämför. Annika Östberg laddade ett vapen som hennes dåvarande pojkvän använde för att mörda två personer (en polis och en restaurangägare) med. Sara Svensson sköt och mördade en kvinna och skottskadade en man.

Även Annika Östberg är på väg ut i samhället – till mångas förtret. Men nog tycker jag att hon har straffats tillräckligt efter nästan 30 år. Sara Svensson, däremot, hon får visst inget straff. För hon var visst lättledd och förblindad av sin kärlek till en pastor. Vari ligger skillnaderna i fallen? Annika Östberg var ingen dununge när brottet begicks. Sara Svensson var barnflicka i en pastorsfamilj. Annika Östbergs brott begicks i USA. Sara Svenssons i Sverige.

Jag förstår inte skillnaderna i övrigt. Och jag kan inte hjälpa det, men jag undrar: När är mord och mordförsök sonat?

Jag tycker att Annika Östberg har fått tillräckligt straff och sonat sitt brott så gott det nu går. Men jag tycker inte att Sara Svensson har fått nåt straff. Vad tycker du?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,  och .

Read Full Post »