Frost/Nixon

Ett inlägg om en film.

---

 

År 1974 var jag tolv år. I slutet av juli/början av augusti gjorde jag min första utlandsresa utanför Skandinavien med familjen. Det var en dag under den resan som Richard Nixon avgick. Och trots att vi var väldigt opolitiska i min familj (troligen därför att mamma och pappa stod på ena sidan, morfar på den andra politiskt sett – ja, morfar var med på resan – och då var det liksom ingen idé att diskutera politik, vi blev bara osams) minns jag händelsen. På hotellet fanns ett TV-rum och där såg jag Richard Nixon avgå på grund av Watergate. Nu, åtskilliga år senare, har jag äntligen tittat på filmen Frost/Nixon (2008) som jag spelade in för över ett år sen från TV8.

Den här filmen handlar om hur den kände TV-profilen David Frost får för sig att försöka få till stånd en intervju med Richard Nixon efter att han avgått som president. David Frost är en talkshow-värd, ingen skjutjärnsjournalist. Men han är populär. Och även om han många gånger är ute på djupt vatten – både vad gäller finansieringen av inspelningarna och själva intervjuerna – vägrar han att ge upp. Han får fyra dagar att intervjua Richard Nixon. Varje dag har ett tema och sista dagen handlar förstås om Watergate. David Frost och Richard Nixon är som två boxare i var sin ringhörna. Och bara en av dem kan vinna matchen.

Lustigt nog blir ett par skor symboliska. Skor utan snörning anses som icke manliga av ex-presidentens rådgivare. Dessa skor är italienska, så kallade loafers med spänne. Jag minns vad jag brukade kalla såna skor – som bars av högste chefen (man) på en av mina före detta arbetsplatser…

Icke manliga skor?

Det här är, som du förstår, ingen actionfilm. Den närmar sig snarare dokumentärfilmen. Största delen av filmen handlar om de fyra dagsintervjuerna. Över två timmar lång kan filmen säkert upplevas som seg. Jag förvånade mig själv med att inte tycka det. Det här är en bra film och den är intressant – om man minns händelsen. Skådespelarinsatserna tycker jag också är riktigt bra.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pensionsmyndigheten putsar på sin image

Ett upplyftande inlägg.

---

 

För ungefär tre veckor sen hade jag ett antal ärenden inne i stan. I samma veva passade jag då på att hoppa in på Pensionsmyndighetens servicekontor i Uppsala. Syftet med mitt besök var enbart att boka tid för ett personligt möte. Jag är en bit från pensionen, men har ett antal frågor. Min haka föll emellertid ner på bröstet när kvinnan som tog emot mig svarade:

Det går inte, för dom vill helst inte det.

Nån förklaring fick jag inte och inte heller nåt annat förslag mer än

Men en videokonferens går bra!

Eftersom jag liksom inte är nåt företag går det inte alls bra för mig. Och så stegade jag ut, fly förbannad. Jag var så paff och framför allt besviken för jag tyckte/tycker att idén med ett servicekontor, som man delar med Skatteverket och Försäkringskassan, är alldeles ypperlig! Ett medborgarkontor, där man som medborgare kan få hjälp av representanter från staten.

Sen dess har jag haft lite kontakt med Pensionsmyndigheten via Twitter. Jag har berättat vad som hände mig och fått beklaganden och ord som

så där får det inte gå till

Och så har jag fått telefonnumret till Pensionsmyndighetens kundservice så att jag kan ringa. Det har jag inte gjort, för jag har varit så arg. Jag vill inte ringa nån myndighet när jag är arg, jag vill vara klar i skallen när jag ska tala byråkratiska. Vidare tyckte jag att det ju faktiskt var de som hade gjort fel och ville de göra bot och bättring kunde de ju ringa mig.

En Levande Människa ringde.

Till sist föll polletten ner hos den som skötte Twitterkontot (efter vissa hintar från mig). Jag lämnade mitt namn och mobilnummer i ett direktmeddelande och så skulle den twittrande sociala medier-ansvarige kontakta nån på kundservice som skulle ringa mig. Luttrad trodde jag… inte så mycket på det. Men jag blev glatt överraskad! Det tog en kvart, sen ringde
En Levande Människa och talade till mig på mjuk värmländska genom mobilen.

Det som nu ska hända, enligt överenskommelse, är att en rådgivare ska ringa mig för att vi gemensamt ska komma överens om en tid när vi träffas på Pensionsmyndighetens servicekontor här i Uppsala. Denna person bor i Gävle och kan stanna till i Uppsala på vägen till och från jobbet i Stockholm, om jag fattade det hela rätt. Skälet till att personen inte ringde mig direkt var att h*n var sjuk, men troligen frisk igen nästa vecka. Nästa vecka. Kom ihåg det!

Pensionsmyndigheten har alltså ingen anställd person vid kontoret här utan köper viss service av de andra två myndigheterna. Lite konstig organisation, tycker jag, som gick på Pensionsmyndighetens reklam om sina servicekontor. Jag hoppas verkligen att man tänker om och placerar en kunnig rådgivare vid servicekontoret i Uppsala. Det behövs! Vi är många som inte begriper oss på det här med pensioner…

Men… jag vill ändå säga att Pensionsmyndigheten har putsat lite på sin image i mina ögon och gjort det bästa möjliga av situationen. TACK! Nu ser jag fram emot mitt personliga möte!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Empatifritt och sympatifullt

Kan det vara så att man måste ha gått en kurs i att bli totalt empatifri när man jobbar som rådgivare/upplysare på a-kassan hos mitt fack? Fan tro’t! På förmiddagen idag pratade jag med en kvinna som var i total avsaknad av känslor. Men det måste man säkerligen vara om man jobbar på ett ställe dit folk ringer och är mest oroliga, ledsna eller arga.

Till a-kassan ringer nog folk som är mest oroliga, ledsna eller arga.

                                                                                                                                                        Jag var nog orolig. Det tar emot att stå med mössan i handen. Men jag gjorde det. Jag ringde. Och nu har jag fått veta vilka sjuhundrafyrtioelva blanketter jag ska fylla i och skicka in för att ansöka om a-kassa. Jag har också fått veta att jag måste ordna arbetsgivarintyg. Min förra arbetsgivare har jag fått tag i och intyg kommer i morgon eller på måndag. Min nuvarande arbetsgivare, som jag gör ett fåtal uppdrag åt, har jag mejlat men inte fått nåt svar ifrån än. Jag har pratat med en före detta kollega och jag har pratat med mitt före detta lönekontor.

Sen blev jag slut. Det är så många känslor av obehag som kommer tillbaka. Jag noterar en arbetsplats som precis som tidigare är gäng-styrd. Inte hade jag nåt med det att göra! Jag stod emot grupptrycket rätt bra. Det var väl därför jag offrades..? Äh, jag vet inte varför jag just kastade ur mig ett frågetecken – jag får ju aldrig några svar.

Några svar får jag aldrig.

                                                                                                                                                            Jag känner mig modig. Jag har ringt samtal jag har bävat för och tagit reda på fakta och information. Inte vet jag om jag fick veta allt jag ville veta, men… Jag FICK veta att jag måste vänta med att skicka in blanketter ett tag till. Och så fick jag veta att blanketterna innebär att jag ANSÖKER om a-kassa. Det är alltså inte säkert att jag får nån. Bara det…

Medan jag slevade i mig fil och müsli pratade jag med Fästmön i telefonen. Fast det var lite svårt för hennes telefon höll på att ladda ur. Men jag fick i alla fall lite sympati från henne. Plus att jag fick veta att hennes läckande badrumsrör inte gick att fixa med ordinarie fastighetsskötare utan att rörmokare är tillkallade. Ibland finns det fördelar med att bo i hyreslägenhet… Dessutom fick hon nu veta hur man får upp kupjävlarna kuporna på de två taklamporna i köket vars glödlampor har varit trasiga i ett år. Så nu varde det ljus där igen. Men nåt SPÅR att peta i var det visst inte, snarare en knapp centimeterlång SKÅRA. Vi var inte så dumma, trots allt, utan hade fått fel information…

Solen skiner fortfarande och jag ska nog traska över till Tokerian för att se om de har nåt som jag kan fixa till mig själv till middag. Har sett ett riktigt surkart dra förbi utanför mitt fönster, det var en FRÖJD att se det slita och släpa lite.

Read Full Post »