Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘roller’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Sist ut i serien Deckarna är Katarina Wennstam. Nog har jag läst en och annan av hennes böcker som jag har hittat hemma hos Fästmön. Och jag har nog gillat dem. Faktum är att jag har beställt en av hennes böcker på årets bokrea, Stenhjärtat, till Anna. Som du vet brukar jag köpa och ge bort böcker och sen låna och läsa dem själv. Så blir det nog även denna gång. Men i kväll fick jag lära mig lite nytt om författaren!

Katarina Wennstam

Katarina Wennstam var kriminalreporter och blev deckarförfattare. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson/SVT.)


Jag märkte genast 
att Katarina Wennstam var journalist! Inte nog med att hon ställer massor av frågor hela tiden, hon har en mycket bestämd underläpp – typiskt journalister. (Eh ja…) Hon jobbade som kriminalreporter på SvT. Ofta handlade hennes inslag om mäns våld mot kvinnor. I sina sex deckare har hon fortsatt på det temat. Men samtliga mordoffer i hennes böcker är män.

Som barn skrev hon ett ilsket brev om gåvoskatt till Olof Palme – och fick ett tre sidor långt svar. Kopian skickade hon till Ulf Adelsohn, som då var i opposition. Det är helt uppenbart att Katarina Wennstam gillar att skapa konflikter. Utan högskoleutbildning som journalist, ”bara” folkhögskoledito, skapade hon åter konflikt för att få sitt första jobb. Så småningom jobbade hon med att bevaka rättegången mot Anna Lindhs mördare. Men längtan att bli författare tog över. Först skrev Katarina Wennstam reportageböcker innan hon gav sig på deckargenren.

Eftermiddagens övning blev en fiktiv rättegång i vilken Christoffer Carlsson var anklagad för stöld. Övriga deltagare fick olika roller och som bonus var en känd advokat med och lekte.

Vid  middagen avslöjades hur Katarina Wennstam blev utsatt för en ryktesspridning under tonåren. Det gjorde henne arg. Och stark. Anders Roslund tyckte också att hon är

skarp även när hon är flamsig.

Kvällens program var… trivsamt. Katarina Wennstams böcker ska jag fortsätta läsa.

Toffelomdömet blev högt. Och jag ser fram emot flera böcker av författarna och flera program i den här serien.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Detta var den sista författaren
som presenterades i Deckarna, men jag hoppas att det blir en fortsättning och att nya författare dyker upp på nåt värdshus nånstans. Jag har ju tipsat om några namn…

 

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Christoffer Carlsson

Deckarna: Denise Rudberg

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mänskligt inlägg.


 

Jag har säkert skrivit det miljoner gånger på den här bloggen:

Kommunikation är svårt.

megafon

Kommunikation är svårt.

Varje gång jag skriver dessa tre ord menar jag dem. Verkligen. Ärligt, från djupet av mitt hjärta – även om jag har en förmåga att låta en touch ironisk ibland. Den som känner mig på riktigt, inte bara genom bloggen, vet vem jag är, känner mina åsikter och drivkrafter.

Jag har alltid velat arbeta i en organisation som är uppbyggd tack vare demokrati. Ett uttjatat ord, tycker somliga. Men det är du och jag och alla andra som har rösträtt som utser människorna som ger såna här organisationer riktlinjerna för organisationernas arbete.

tågräls

Resan tar slut för min del.

För min del tar resan jag befinner mig på just nu snart slut. Det har varit en lärorik tripp. Jag har mött så många nya och intressanta människor. Jag har mött nya vänner, människor jag vet att jag ska träffa igen. Jag har också mött såna som tycker att jag är en idiot och som jag själv tycker är lika idiotiska. Vi lär inte ses igen, om det går att undvika. De allra flesta har varit spännande att möta, trots allt.

Idag på förmiddagen var tanken att min arbetsgrupp skulle fortsätta sitt strategiska planeringsarbete i ett möte. Jag var kallad och gick dit. Mötet inleddes av ett väldigt inspirerande och ganska långt anfö-rande av högsta tjänstemannen. I den stunden kände jag en sorg över att lämna. En kort stund. För efter sju månader vet jag att verkligheten är en annan.

Hyllorna kunde jag inte flytta på. Dessvärre skulle jag behöva minst en ny hylla... Notera att det hänger en kjol i fönstret... Eller är det en gardin..?

Den här stolen är min privata och den har jag än så länge full nyttjanderätt av.

Min stol ska snart bli fylld av en annan människas röv, dessutom. Det kändes totalt meningslöst att sitta i sagda möte när högsta tjänstemannen lämnat oss och jag bad helt sonika att få slippa. Det fick jag – även om det sades att jag säkert hade mycket att tillföra. Det är ord jag inte riktigt kan tro att mötet i övrigt menar. Så jag tog mina papper och tackade för att jag fick gå. Sen gick jag till det som är min arbetsplats ett tag till.

Jag hoppas att mina kollegor hittar bra sätt att arbeta på framöver. Att arbetet blir spännande och händelse-rikt. Men jag hoppas också att de slipper en stor del av allt det strul som oklara roller och vakanser innebär. Kanske framför allt veta vem som leder arbetet både i teorin och i praktiken.

Om två veckor går jag ut i livet igen, en erfarenhet rikare, för att möta nya människor och få nya erfarenheter. Jag kan säga att det jag har upplevt den senaste tiden i mitt liv har gett mig många, många idéer som jag på ett eller annat sätt tänker omsätta. För så länge det finns människor som sticker huvudet i sanden, som inte vill se och inte höra… Då har jag ett självpåtaget uppdrag att berätta om detta – i alla mina möten med människor för vilka det har betydelse. Jag kan vara jävligt lojal. Men mest av allt är jag ärlig. Jag har nämligen lärt mig att det inte går att ljuga i längden. Eller tiga.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett om om-saker-och-ting-hade-varit-annorlunda-inlägg.


 

Ros ljusrosa

Nej, jag har inte fotat den rosa barnkoftan. Du får titta på en ljusrosa ros i stället, en ros som inte var till mig.

Det finns så mycket jag skulle kunna… både göra och skriva om. Jag skulle kunna skriva följetongen om den rosa barnkoftan, den jag ser varje dag på min promenad runt Kexfabriken eller Besticklådan. Koftan, som inget barn verkar sakna. Eller så skulle jag kunna skriva om det förtroliga samtalet på bänken i bersån. Den berså vars baksida jag råkade passera. Kanske om det faktum att jag lunchade ensam med min bok – som vanligt – medan arbetskamrater i olika konstellationer klev in på restaurangen och satte sig ner i just sina konstellationer. Ett gäng valde till och med ett annat rum i stället för bordet bredvid mitt, för, som en person sa:

Vi måste ju kunna prata!

Ja, tänk vad jag skulle kunna skriva!.. I stället får jag uppdrag i efterhand. Som idag, till exempel. En presentation idag på morgonen skulle refereras på ett visst ställe. Först i efterhand fick jag veta att det skulle refereras på två helt andra ställen, med två andra målgrupper i fokus. Tror du att det är lätt att göra ett bra jobb då? Nu har jag jobbat med kommunikation i +25 år. Men ändå. Eftersom jag hade ett ursprungligt uppdrag lyssnade jag med ett öra specifikt för det och inte andra öron. Det blir inte bra, kort sagt.

Och rollerna… Lika oklara som under det senaste halvåret och lite till. Kunde i alla fall känna och uppfatta att även andra uppfattar oklarheterna hos vissa. Det gör att jag inte känner mig helt dum och blåst. Fast ju oklarare, desto otydligare – och desto sämre resultat i slutet. Tror jag. Och försöker kommunicera med nån som inte vill höra det jag säger utan går iväg medan jag pratar.

Medicinen jag svalde i morse sitter fortfarande kvar där bråcket finns. Jag har nästan kräkts flera gånger. I vissa fall kan jag dock behärska mig. Önskar att även jag hade kunnat vara på en annan plats idag, hört Den blomstertid nu kommer i stället för

Gör det, gör det! Och gör det så här? Gör det ont? Håll tyst och utför.

Kommunikation är svårt, men det är så mycket jag skulle kunna… Och vem vet. Snart…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upprört inlägg.


 

Med ett halvt öga har jag läst lite om barnmorskebristen i Uppsala län i lokalpressen. Frågan är ju inte så berörande för min egen del, vilket kanske är skälet till att jag inte har brytt mig så mycket. Men häromdan såg jag en annons i lokalblaskan, en annons som upprörde mig mycket!

Av annonstexten framgick att en del gravida kvinnor i Uppsala län

[…] kommer att hänvisas till andra förlossningskliniker i sommar […]

Det handlar om kvinnor som bedöms ha en normal graviditet, kvinnor som ska få planerade kejsarsnitt utförda eller kvinnor vars förlossning ska sättas igång.

OK… om jag skulle föda barn – eller min partner – skulle jag nästan kunna acceptera detta. Men jag kan inte acceptera att man kan förutsätta att även planerade förlossningar och sånt som ser normalt ut fortlöper normalt. Saker och ting kan ju faktiskt… inträffa…

Värst av allt är nog raderna om belastningen:

[…] olika belastning från dag till dag går det inte att bestämma på förhand var varje kvinna kommer att föda […]

Alltså, jag orkar knappt reagera på annonsens språkliga kommer-att-sjuka. Själva budskapet är ju förfärligt! Jag är verkligen GLAD att det inte är nån bebis på gång i min familj. Hur kan det vara så här vid det sjukhus som har denna text på sin webbplats:

[…] sjukhuset har många olika roller – länssjukhus, specialistsjukhus, utbildningssjukhus och forskningssjukhus. I vardagen flyter de olika rollerna ihop. 
På så sätt uppstår förutsättningen för, och förklaringen till, den erfarenhet, kompetens och omtanke som finns här. […]

Uppenbarligen har man tappat en massa erfarenhet och kompetens eftersom det råder brist på barnmorskor. Omtanken var det länge sen man förlorade i en organisation som bara bryr sig om pengar (till direktörslöner?).


Sverige, juni 2014.


PS
När man använder webbplatsens sökfunktion och söker på ”barnmorskebrist” får man inga träffar…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upprört inlägg, men ändå ett inlägg om mod.


Uppdaterat inlägg:
Lyssna på Hilde Klassen, här ett inslag från Radio Uppland


Jag såg på Twitter på lunchen 
att lokalblaskan äntligen har gjort nånting bra: duktige, modige Staffan Wolters har skrivit en artikel om den från kommunen utköpta Hilde Klasson.

Idag tycks det vara kutym att köpa ut människor som anses icke önskvärda. Hilde Klasson har inte bara en anställning (ja, hon har inte slutat än!) vid Uppsala kommun för att utveckla Gottsunda. Hon är S-politiker och jobbar även fackligt. Det är just jobbet för facket som hon själv tror är skälet till att hon blir utköpt. Fast hennes chef säger att det är Hilde Klasson själv som vill sluta.

Till Upsala Nya Tidning säger Hilde Klasson:

[…] Jag har aldrig bett att få sluta. Jag vill arbeta kvar men har pressats att skriva på avtalet. Jag fick veta att det inte skulle bli så roligt för mig om jag valde att stanna […]

Har vi hört den förut? Svar: JA! Historien tycks upprepa sig om och om igen, med lite andra aktörer, bara. Men rollerna består fortfarande av chefer som vill bli av med anställda de inte gillar. Anställda, som på nåt sätt har misshagat dem, tvingas att skriva på avtal eftersom det annars, underförstått, blir ett helvete för dem. Är man dessutom, som en mig närstående person, trakasserad och utmobbad av chefen sen en tid tillbaka orkar man inte stå emot detta sista. Tro mig, jag vet. 

Övriga roller spelas av så kallade arbetskamrater som gör allt för att rädda sina egna skinn, till och med går över lik, mobbar, ljuger och snackar skit bakom ryggen – alternativt tiger eftersom de är rädda för att de ska ostraceras (omplaceras eller få kränkande arbetsuppgifter) eller, som Hilde, avpolletteras. Till min lilla glädje noterar jag dock att Hilde Klasson åtminstone har en kollega som står upp för henne. Heder, Mie!

Hilde Klasson är 60 år och får nu avtalspension tills hon fyller 65. Det är kanske lättare för henne att bråka och gå ut i media än den som är tio, femton år yngre och måste leta nytt jobb eftersom avgångsvederlaget inte var så stort. Men det spelar ingen roll. Det är viktigt och modigt av Hilde Klasson att våga prata om det här. Jag vet nämligen många som har skämts i flera år kring sitt utköp.

tårar
Många har skämts i flera år för att de har blivit utköpta.


Staffan Wolters är den journalist
som jag länge har hoppats på ska skriva om detta. Jag hoppas emellertid få ännu mer av honom: att han, när han ändå är igång, gräver lite hos andra offentliga arbetsgivare. För inte heller dessa har rena samveten. Det finns så mycket skit att gräva upp, så sluta inte, Staffan! Fortsätt, du modige man!

Jag tycker att du som har läst det här inlägget också ska läsa UNT-artikeln (länken finns ovan i det här inlägget). Vidare tycker jag att du ska lyssna på kommunfullmäktige som debatterar den senaste tidens utköp på måndag.

Och för den som inte vet det, men… Visst kan man som enskild stämma sin arbetsgivare inför Arbetsdomstolen. Många enskilda skulle vinna där mot arbetsgivaren. Men domen som skulle följa skulle innebära lägre ersättning än avgångsvederlaget. Även den som har blivit petad från sitt jobb behöver leva. Men hur lätt tror du att det är att få ett nytt jobb efter att ha blivit utköpt?


Livet är kort.

Read Full Post »

Herreminjeeee, så jag har skrattat! Efter tredje avsnittet av Häxans tid, du vet…

Hauret hängir i augur, typur!..

råkade vi hänga kvar på SvT1. Och blev bjudna på Friday Nigth Dinner.

Familjen Sitcom har mormor på middag.


Det är fredagskväll
och två vuxna söner återvänder till sina föräldrar med sin halvgaggiga gamla mormor för att äta middag. Den ena dråpliga situationen efter den andra uppstår – särskilt som familjen faller tillbaka i sina olika roller och alla blir som barn, även mormor (som tvingas gå till sitt rum för att hon har varit olydig).

I det här avsnittet har mamma köpt nya, crèmefärgade gardiner. Fast alla andra tycker att de är gulaPISSGULA – och skitfula. Mormor tycks mest begiven på gin och grannens hund mest begiven på mormor. Pappa tappar mammas gryta på köksgolvet – men oroa dig inte, han öser i allt i kastrullen igen. När en av killarna klättrar ner i en sopsäck och hoppar upp och skrämmer alla i köket, skriker jag av skratt.

Alltså, du måste se Friday Night Dinner! Fästmön och jag blev alldeles uppspelta! Söndagskvällar SvT1 klockan 22.50!!!

Read Full Post »

Det är nästan 20 år sen Arbetsförmedlingens monopol avskaffades. Till stor förmån för bemanningsföretag, företag som har varit och är ganska omdiskuterade. Personligen är jag benägen att hålla med ledarskribenten i Dagens Nyheter idag som anser att de fyller en viktig funktion och framför allt skapar flexibilitet i det svenska systemet. Problemet är bara att alla ANDRA inblandade, som fack, a-kassor, Försäkringskassan med flera inte känns lika flexibla. Och då blir det strul.

Det finns siffror som visar att 100 000 svenskar har varit anställda av bemanningsföretag de senaste åren. Alla dessa kan väl inte ha fel eller fått problem? Kritikerna menar att arbetsgivarnas och fackens roller har försvagats av bemanningsföretagen. Men, från en som befinner sig mellan två jobb kan meddelas att

  1. det är arbetsgivarnas marknad fortfarande. Om du söker ett jobb ska du inte vara säker på att du får någon som helst signal om att din ansökan har kommit fram. Om du kommer så långt som till intervju, räkna med att det kan ta månader innan du får besked. Och detta besked behöver inte vara negativt
  2. fackens roll… Tja, ärligt talat, vad har facket gjort för mig? Jorå, jag har fått ett bra avtal och nu får jag ersättning via a-kassan. Fast till a-kassan har jag ju betalat – och betalar! – varje månad sen april 1986. När det gäller förhandlingar om lön och annat på min förra arbetsplats kan jag säga att fackens roll var ett stort skämt. De hade ingen annan roll mer än att de gick i arbetsgivarnas koppel. Tyvärr. Jag är barnbarn till en morfar som startade fackförbund på den tiden facket stred för sina medlemmar. Inte var snorkiga mot dem.

Den svenska modellen i arbetslivet handlar om säkra och fasta anställningar, enligt DN:s ledarskribent. Jag fnyser när jag läser detta! Det finns inget som heter säkra och fasta anställningar! Vill arbetsgivaren bli av med dig för att du

  • är ful
  • har hund
  • är homosexuell
  • är uppkäftig
  • är vegetarian

eller nåt annat så är det inte svårt att göra. Lagen om anställningsskydd, LAS, är tandlös och ett stort skämt! Hur som helst, tanken är att systemet ska VARA tryggt. Men detta skapar rigiditet, enligt ledarskribenten i DN och det är jag den första att skriva under på!

Bemanningsföretagen däremot är flexibla. Och dessutom jobbar de mot diskriminering:

[…] En rapport från den liberala tankesmedjan Fores (Lyckad Invandring, 2010) visar att bemanningsföretag kan spela en särskilt viktig roll för att minska diskriminering. De har nämligen ett starkare fokus på kvalifikationer än andra arbetsgivare. […]

Bemanningsbranschen är emellertid långt ifrån problemfri. MEN… Jag håller med DN:s ledarskribent fullständigt: regler och praxis bör utvecklas.

                                                                                                                                                             PS Vad gäller Arbetsförmedlingen och dess roll anser jag att om inget görs snart kring byråkratin och byråkraterna har den snart spelat ut sin roll. Vem vill till exempel ha en handlingsplan som är formulerad enligt ett standardformulär, där i princip endast viss personalia är utbytt? En sån plan kan jag skriva själv. Jag vill inte att mina skattepengar ska betala en handläggare för detta.

Innan jag avslutar vill jag poängtera att det inom Arbetsförmedlingen och dess organisation också finns duktiga, kompetenta, obyråkratiska och empatiska medarbetare. Man kan inte generalisera och säga att alla som jobbar inom Arbetsförmedlingen är ”dåliga”. Tyvärr skyms sikten dessa ljushuvuden av de medarbetare som är deras motsatser – inkompetenta, byråkratiska och totalt i avsaknad av empati.

Men jag vill applådera ljushuvudena inom Arbetsförmedlingen – för det finns såna. Sträck på er, Ingmari, Maria och allt vad ni heter! 

Read Full Post »

Older Posts »