Hushållssaker jag avskyr att göra

Ett icke husligt inlägg med ett uns av självironi.

---

 

Den som känner mig vet att jag inte är mycket till husmor. Visst, jag gillar god mat – det vill säga att äta den. Inte tillaga den och definitivt inte diska efter matlagningen. Men sen finns det ett par saker i hushållet som jag också avskyr att göra. Jag har skrivit om dem förr. Trots det tycker jag att de är väl värda att upprepas – för igår åkte jag på att göra båda två! Som du förstår blev jag helt slut.

Först till frukosten tvingades jag öppna en ny ost. En gräddig, fet och blöt Boxholmsost där plasten som vanligt var tätt filmad runt ostkroppen. Jag fick klippa bort eländet – och bara det i sig tog sin lilla tid. Men det värsta av allt är jonglerandet med själva osten för att få ur den ur förpackningen. Att bli kladdig och kletig om händer och fingrar är nämligen nåt jag verkligen avskyr. På riktigt.

En väldigt god ost, men kletigt och kladdigt att få ur den ur förpackningen.

Lite senare var det dags för nästa prövning. Jag skulle fixa kaffe och då hände naturligtvis det vanliga: kaffet i kaffeburken tog slut. Ska det finnas kaffe i kaffeburken här hemma måste jag fylla på den – med påföljd att det inte bara hamnar kaffe i burken utan på en av köksbänkarna, på diskbänken och på köksgolvet också. Varför häller jag alltid utanför?! (<== fråga som är omöjlig att besvara).

Kaffepåfyllning – i burk, på köksbänkar, på diskbänken och på köksgolvet.

Det finns flera hushållssaker jag hatar att göra. Diska är, som sagt, en annan. Särskilt diska efter fiskiga rätter. Byta toapapper är inte heller kul. Eller fylla på flytande tvättmedel i tvättmedelsflaskorna, för att nämna några till.

Frågan är nu om jag är ensam om att känna sån här avsky… Har DU några hushållssaker som du verkligen inte gillar att göra??? Skriv några rader i en kommentar och berätta nåt, förhoppningsvis. Så slipper jag känna mig så ensam i min avsky…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pengar är roligast när man har dem

Ett inlägg om money money money.

---

 

Nä, man kan inte beskylla mig för att vara rik. Jag hoppas och tror att det är därför den där mannen i Nora inte har ringt igen. Du kanske minns puckot som försökte få mig att stoppa in mitt betalkort i hans kortapparat en andra gång. Jag undslapp mig att jag var arbetslös, det kanske gjorde susen. Om det är nåt jag ångrar är det att jag gav honom mitt visitkort, men jag ville ju vara ärlig. Naturligtvis har jag kollat med min bank och mitt konto och pengarna gick in på lunchrestaurangens konto i måndags. För mig är 150 kronor mycket pengar. Jag hade ingen lust att betala summan två gånger.

Det är märkligt så folk försöker sko sig på andra och sno deras pengar. Jag kan nämligen inte tolka mannens agerande på annat sätt. Det läskiga var att jag från flera olika håll (inte bara två) fick veta att det inte var första gången hans kortapparat

krånglade.

Jag tror faktiskt att det mest handlade om att han blev irriterad på mig för att jag inte gav mig, för att jag sa emot, för att mitt dåliga pokerface antagligen sa att

det finns nån gammal devis om att kunden alltid har rätt.

I vart fall tycker jag att gäster på en restaurang ska visas respekt. Om han inte gillade mig hade han ju kunnat köra ut mig. Men det var mina pengar han ville ha. Tills han – troligen – insåg att jag inte har så mycket mer än de 150 spänn jag redan hade betalat…

Häromdan läste jag om några andra skummisar som bar sig väldigt ruttet åt. De skulle råna en snubbe en natt i Visby. När mannen sa att han inte hade några kontanter på sig tvingade rånarna honom att swisha över pengar. Det blev 80 kronor. Inte var det särskilt svårt för polisen att se till vems konto pengarna swishats. Det finns alltså en mycket misstänkt gärningsman. Han är för övrigt inte bara anmäld för rån utan också för misshandel och olaga hot. Hur korkad får man vara..?

I övrigt vidhåller jag att Swish är bra. Självklart har jag knutit mitt Swish till ett konto där det inte finns särskilt mycket pengar. Lite försiktig får man vara. Kanske lite klok också. Inte för att jag är äldst i syskonskaran. Det sägs ju att såna är intelligentare än sina yngre syskon. Jag har inga syskon alls, så jag måste ju bara vara smartast och en lyckträff för mina föräldrar redan för början. Jag menar, det blev ju inga fler barn. Eller också insåg de sitt misstag och la band på sig i fortsättningen…

Har DU råkat ut för nåt liknande som jag med nån som vill att du ska stoppa in ditt betalkort flera gånger för att man påstår att köpet inte registrerats??? Skriv gärna och berätta i en kommentar nedan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sött å gött i helgen

Ett göttigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: Det var min mamma som bjöd mig på middagen genom att skicka med en peng.

Redan innan jag skriver färdigt det här inlägget vet jag att jag får skit från somliga för att jag råkar njuta en dag eller två av livet. Ni måste vara otroligt missunnsamma, kan jag konstatera. Och så skriver jag ändå om min söta och goa helg.

På lördagen fick jag besök av mina två favoritkillar som var i environgerna för att inhandla inredning för en ny familjemedlem. Jag passade på att bjuda på hembakat till kaffet och saften.

Ballerinakexen var INTE hembakade, jag lovar!

Äh jag bara skojar! Det vet väl alla att Tofflan inte bakar. Men jag köpte hem lite kex som jag och minstingen åt, medan minstingens pappa knaprade på nåt nyttigt. På Tokerian valde vi var sin gobit också och Elias tog en chokladmunk och jag en kanelbulle. Ska det svullas så ska det. Jag försökte varligt pressa den blivande tonåringen på önskelista. Det var inte det lättaste och jag kan säga att jag inte har nån som helst idé mer än en nödlösning.

Elias, snart tonåring.

Eftersom jag skulle ut till Himlen gav jag killarna lift hem med all deras shopping. Jag for sen vidare till Fästmön där vi diskuterade oss fram till att äta middag på Kreta. Naturligtvis flög vi inte dit utan gick, för vårt Kreta ligger tio minuters promenadväg från där Anna bor. Ägarna är nog allt annat än grekiska, men de är trevliga ändå, maten är god och priserna humana. Det är vid såna tillfällen jag blir en…

För att maskera det djuriska i mig något hade jag tagit med mig en tröja som matchade inredningen finfint. På så vis kunde jag goffa och vräka i mig utan att det märktes så mycket. Trodde jag.

Min blåa tröja matchade inredningen.

Jag hade ju liksom sällskap med mig som höll lite koll på mig. Dels äldsta bonusdottern…

Linn.

… dels Anna. Hon var för övrigt alltid redo med mobilkameran.

Anna redo med mobilkameran.

Sen kom mat och dryck på bordet och det var då jag alltså blev…

Jag upprepar, så att du ska förstå att jag åtminstone har nån form av självinsikt.

Här följer nu ett antal mat- och dryckbilder som du som är missunnsam eller äcklas eller bara suckar åt eller helt enkelt inte gillar kan hoppa över:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vägen hem var inte lång fast jag hade inte tackat nej till en lift med den här skönheten…

Renault sport, en skönhet jag gärna liftat med.

Men vi fick gå hela vägen. Hela den tio minuter långa vägen. Jag såg på ett ställe att nån hade stövlat in – och glömt den ena stöveln utomhus…

Nån hade stövlat in.

Kvällen avslutades med soffhäng och Indian Summers. Det enda jag orkade få i mig var ett glas vatten.

Söndag är ju vilodag och det hade jag tagit fasta på. När jag slog upp mina ljusblå var klockan en minut över tio. Vädret var sisådär, så jag tänkte mig en dag i sällskap med Camilla och Åsa.

Dagens sällskap?

Men faktum är att jag inte har mer än gläntat på boken idag, jag har suttit en stund vid datorn medan Anna leker rörmokare och annat.

Vad har DU för dig en sån här dag??? Skriver du några rader i en kommentar blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Twittrare mer lättkränkta?

Ett inlägg om kränkthet.

---

 

Typiskt kränkt.

I morse läste jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Ett antal komiker har pratat med en journalist om det här med att twittra. De menar att det har blivit svårare att klara reaktioner på vissa skämt och satir på Twitter.

Artikeln inleds med att man tar upp en värd för ett amerikanskt TV-program och dennes Twitterhistoria. Det blev en storm som hette duga på Twitter eftersom mannens tidigare tweets uppfattades som kränkande på flera olika sätt. Man krävde till och med att mannens kontrakt skulle rivas.

Twitterkonsensus har vi även här i Sverige. Flera svenska komiker har blivit utsatta för stormar när deras skämt har uppfattats som kränkande. Özz Nûjen sätter fingret på saken direkt, tycker jag. Han säger i artikeln:

Det känns som att tonläget har höjts, att människor vill missförstå ibland, att de gör det med flit. Alla känner och vill känna sig kränkta för att vinna politiska poäng. Man tar på sig offerkoftan och letar efter tweet som man kan irritera sig på […]

Jag förstår precis hur han menar – tror jag – eftersom jag själv har blivit utsatt för detta. I mitt fall hade man tagit en lösryckt mening ur sitt sammanhang vid ett tillfälle, vid ett annat hängde man ut mig med bild och namn för att man trodde att en diskussion jag hade haft med min mamma (!) handlade om en helt annan person. Det gick så långt att det skrevs en massa förtal om mig, som jag naturligtvis anmälde. Nu är jag inte komiker, men jag gillar när mina ord och texter berör. Fast när dessa direkt missuppfattas och fjädern görs till en höna… Nä, sån skit tar inte jag. Jag har för övrigt aldrig supit bort nåt jobb, vilket jag dessutom anklagades för i kommentarsfältet. Mitt förhållande till alkohol är bra och stabilt, det vet alla som känner mig på riktigt. Men så låg var nivån att man tog in nåt påhittat som för övrigt inte hade med saken att göra.

Karin Adelsköld är en annan komiker som uttalar sig i DN-artikeln. Hon tycker att Twitter har blivit ett kargt krigsområde där det har blivit allt lägre i tak – trots att det borde vara tvärtom. Annika Lantz känner likadant. Från början såg hon Twitter som en lekplats och en ventil för tankar som poppade upp. Hon tänkte inte efter före särskilt ofta, utan skickade ut sina tweets. Responsen var nästan bara positiv. Men sen ändrades klimatet, nåt som Annika Lantz märkte av när hon twittrade framför ett TV-program… Idag tänker Annika Lantz ordentligt innan hon skickar iväg en tweet. Och då blir det tråkigt, tycker hon. Säkert och tråkigt, förtydligar hon, men det är vad hon orkar med just nu.

Journalisten Emanuel Karlsten har en delvis annan bild och förklaring. Han tror inte motreaktionerna beror på att Twitter har förändrats utan att det handlar om att plattformen har växt och att komikerna har blivit mer kända – även för dem som inte gillar dem. Han säger bland annat:

[…] Ju fler personer som läser desto mer blandade är reaktionerna. […] Det blir politiskt, och folk använder det som slagträ i sin egen debatt. Vi söker hela tiden efter saker att ha åsikter om. Jag vet inte om det blivit hårdare, snarare förenklande […] Det politiskt korrekta är väl sunt när det strävar efter ett samhälle där alla känner sig accepterade. Men komikerns uppgift är att röra sig i gränslandet, säga tankarna som är förbjudna och tänja på det korrekta för att få oss att skratta ­eller tänka till. Det är ju lätt sagt, men det är nog fruktansvärt jobbigt att stå i skitstormen för ett skämt som tweetats ur kontext. Det är svårt för den som vill vara både älskad och provocerande. Jag tycker rent principiellt att det är viktigt att få skämta om alla, men det kräver verkligen sin hårdhudade pajas.

Nu är jag ingen fan av ståuppkomiker, men när jag läser den här artikeln får jag en delvis annan bild av dem. För precis som jag har de råkat illa ut, när tanken inte har varit att såra nån annan. Att medvetet såra nån är en helt annan historia, OBS!!! Men för egen del följer jag inga komiker på Twitter eftersom ståuppkomedi inte roar mig. Så enkelt kan det nämligen vara eller så resonerar jag: jag följer bara twitterkonton jag är intresserad av. Sånt som inte intresserar mig läser jag inte. Svårare än så är det inte. Det är ju ingen som tvingar nån att läsa hos personer man inte gillar/som har åsikter man inte gillar/som inte intresserar en. De personer som ändå gör det in absurdum – jaa, såna finns! – de lider av en sjuklig fixering och borde söka hjälp för den, enligt min mening. Sluta hylla det fria ordet när ni är med och kväver folk! Och förresten… allt handlar inte om just dig…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På spaning efter vårtecken

Ett spanande inlägg.

---

 

Den där våren som folk börjar prata om… Har den kommit nu, eller? Jag bestämde mig för att sparka igång min Runkeeper och gå ut och kolla!

Blå himmel…

 

Sopåkaren lämnade ett moln av damm efter sig – och grus och sten längs med kanter och i gräset.

Jorå, himlen var i alla fall blå och solen lyste. Jag såg en man som reparerade en cykel åt en pojke. Mannen var alldeles för tunt klädd, i mitt tycke. Sååå varmt var det inte. Däremot var det inte bara min Runkeeper som var dammig. En sopåkare lämnade ett dammigt spår efter sig på den kombinerade gång- och cykelbanan. Det sopas ovanligt tidigt på dessa banor i år. Och det sopas mest åt sidan. Vad händer med grus och sten sen? Ska det bli liggande i gräset till förtret för den som så småningom ska klippa gräset? Grus och sten sprätter rätt bra och inte är det skönt att få på vare sig sin person, sin bil eller sin ruta…

Jag höll mig på behörigt avstånd. Ville inte få damm i mitt nytvättade hår. Inte gick jag särskilt fort heller. Man ska inte överanstränga sig och sina onda hälsporrar. Det var skönt bara att komma ut och gå en liten tur. Betoning på liten.

En stor trädgren knäckts i vinterstormarna. Det såg rätt skönt ut att ligga ner…

 

De här var lite hängiga, förstås.

Vid tomten där det en gång stod baracker är det numera öde. En stor trädgren hade knäckts sen sist. I vinter-stormarna, månntro? Ett och annat äppelträd finns det där och framåt hösten kan man förse sig med en del fallfrukt.

Det var inte många själar ute och vandrade så här mitt på torsdagen. Jag såg en vithårig tant och en ung, målmedveten kvinna som marscherade gångvägen framåt med lurar i öronen. Jag hade också lurar, men mest för att omgivningen skulle slippa få höra Runkeepertjejens utrop av min taskiga gångtakt var femte minut. Men men, det är varken gångtakten eller sträckan som är viktig för mig. Det viktigaste är att komma ut för en dos av ljus och luft. Bättra på såväl immunförsvar som humör och inte känna sig så hängig.

Till och med ett rätt mossigt träd kan vara vackert.

Inte vet jag om jag såg några direkta vårtecken mer än den blå himlen och några hängen. Inte en tussilago så långt mitt grumliga öga kunde se. Det pep väl lite grann i träd och buskar, förstås och att det är kärlek i luften är väl ett typiskt vårtecken?

Jag gillar träd! Jag fascineras av att de kan se så döda ut och sen plötsligt kan de vakna till liv. Grenar och kvistar är som armar, händer och fingrar – i min fantasi.

Fast jag såg faktiskt ett vårtecken som jag inte gillar nåt särskilt. På en innergård tronade en svart tingest. Jag vet att i använt läge sprider den rök som jag får hosta och ont i luftrören av. Den får mig att tro att det finns glasbitar i varje andetag, grillröken. Grillrök och cigarrettrök, det är mindre trevliga vårtecken som gör mig sjuk. Och arg. Arg för att det gör så ont och kanske en aning för att jag skulle vilja vara med. Åtminstone vid grillen – ciggen skippade jag för gott för över tio år sen. Bland det bästa jag har gjort! Det finns inget försvar för rökning.

Ett mindre trevligt vårtecken för mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Distingsmarknad i Uppsala

Ett inlägg om en marknad.

---

 

När jag var barn nere i Östergyllen skenade vi ofta på marknad. Alla marknader där nere som var värda att gå på hölls sommartid. Sen jag blev vuxen och flyttade till Uppsala har jag fått nya marknadstider. Dels är det Höstmarknad i oktober, dels Distingsmarknad i februari.

Den 2 och 3 februari hålls Distingsmarknad i Uppsala för sexhundraelfte året… Som vanligt hålls marknaden på Vaksala torg. Förra året kunde jag inte besöka den eftersom jag arbetade på annan ort. I år ska jag gå dit med Fästmön i morgon, är det tänkt.

Det brukar inte bli så mycket handlat. Möjligen godisremmar och strumpor. Men i höstas köpte jag strumpor på marknaden och de var inte så bra. Jag har i vart fall inget behov av att fylla på mitt strumplager, så i år nöjer jag mig nog med att titta och njuta av doften av brända mandlar. Brända mandlar, som jag inte gillar att äta. Och tyvärr brukar den underbara doften vara uppblandad med cigarrettrök. En del bara måste röka i folksamlingar. Snacka om att inte visa hänsyn! UFF!

Folksamlingar generellt sett är inget jag estimerar heller. Däremot är det roligt att utsätta sig för prövningar. Anna har för övrigt ett ärende i centrum som hon gärna vill få gjort före lunch, så jag försöker hänger med på bussen. Mellan klockan nio och 18 är marknaden öppen, fast det är ju bra att gå dit innan det mörknar. Sen måste jag hem och ladda för tisdagförmiddagens övning.

Åtta par strumpor köpte jag på Höstmarknaden.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stalker

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Stalkning är ett synnerligen aktuellt ämne. Därför var det med viss förväntan jag hällde ner mig i bästefåtöljen för att se premiäravsnittet av Stalker på Kanal 5. Men frågan är om jag ska se de kommande 21 avsnitten…

Inledningsvis får vi en liten lektion om vad stalkning är. Det är en sorts fixering som beror på till exempel avundsjuka eller hämnd eller till och med beundran. En stalker kan vara allt från ett ex till en total främling. Sociala medier har definitivt ökat antalet fall – i USA tredubbelt.

Kvällens avsnitt handlar om två typer av stalker. Den ena är av typisk sexuell sort. En kvinna bränns levande i sin bil. När ytterligare en kvinna råkar illa ut kopplas teamet runt Beth Davies in – med nykomlingen polisen Jack Larsen (som har en viss dold agenda, anar man snart). Det andra fallet handlar om en kille som stalkar en kille. Där belyser programmet bra svårigheten för polisen att ingripa eftersom inget direkt hot framförs.

Jag tycker att fallen som tas upp är bra och spännande för att de känns realistiska. Det jag däremot inte gillar är den där humorn som jag tycker förstör The Mentalist, en serie som hade kunnat vara riktigt bra. Detta drar ner omdömet, som trots allt blir över medel.

PS Jag tackar för tipsen med genomskinligt duschdraperi (som ingen kan gömma sig bakom) och en låg säng (som ingen kan gömma sig under)!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan talar ut: Saker jag inte gillar att öppna

Ett självutlämnande inlägg.

---

 

Serien Tofflan talar ut kan tyckas ha inletts för många år sen, men utan nån titel. Från och med idag har den fått en titel och jag ska härmed bjucka på mina tillkortakommanden och sånt som jag har svårt för. Jag har så många gånger fått höra hur dålig jag är och hur många fel jag har att jag känner att jag måste ta bladet från munnen och själv bekänna en del av dessa. För jag tycker att det har gått lite för långt när man till och med attackerar min mormor, som har varit död i 43 år. Så den här bekännelsen, mormor Svea, är till dig:

Jag gillar inte att öppna vissa saker!!!

Det handlar främst om saker i hem och hushåll. Till exempel… att öppna en ny påse kaffe, vilket i och för sig doftar underbart. Men att fylla på kaffe i kaffeburken… UFF! Kaffekornen kommer ju överallt utom i burken och sen krasmar det äckligt under tofflan när Tofflan hasar sig fram i köket.

Eller att öppna en mjölpåse och göra liknande! Det slår väl aldrig fel att hälften av mjölet hamnar på mig och större delen av den andra halvan på golvet. Som bonus får jag svårt att andas också, eftersom jag lyckas dra ner mjölet i luftrören.

För att inte tala om att öppna alla refillförpackningar i mjukplast, typ flytande tvål och dito tvättmedel. Det är ju baske mig omöjligt att hälla över skiten tvålen och tvättmedlet i tvålpump respektive flaska i hårdplast! När man har hällt i en minut inser man att precis allting har runnit utanför…

Men… det värsta av allt… och nu hörs väl en rejäl trumvirvel… det är att…

öppna en ny ost!

Fy f***n på ren svenska! Idag är nämligen många ostar plastfilmade så tajt att ingen luft finns mellan förpackning och ost. Bara att hitta ett ställe att sticka in kniven för att få upp den fastsvetsade plasten kan ta en bra stund. Sen ska man sticka och skära och ta med händerna på osten, som vid det här laget har blivit SVETTIG! Nog för att jag gillar ost, men jag vill helst äta den, inte ta i den!!! Fast hantera ostbiten måste man ju, för att bland annat skära av en del av duk och vax som sitter på bakkanten. Då smular man ner överallt också – särskilt som jag gillar långlagrade ostar som i sig är smuliga. Vid min hantering blir de dessutom svettsmuliga.

Men problem och svårigheter är till för att övervinnas. Eftersom jag inte har ett jobb och kan köpa terapi, som jag har blivit rekommenderad eftersom det är så många och stora fel på mig enligt en del sagofigurer, får jag helt enkelt KBT:a mig själv: jag utsätter mig! 

Och si! Varde ljus – och det vart det! Nu ska jag avnjuta min Västerbottenost på en frukostmacka, lagom till lunch.

En öppnad ost, redo att skivas.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När en Toffla får oväntat besök…

Ett rätt tramsigt inlägg.

---

 

Två dammiga grogglas kom fram liksom whiskystenarna.

Det är inte precis kaffe det bjuds på när en Toffla får oväntat besök. Ganska sent på fredagskvällen tyckte jag att jag hörde en försynt knackning på ytterdörren. Men jag var inte säker. Sen hördes en knackning till. Så jag gick och öppnade, för jag hade just inget annat för mig än att proppa käften full av choklad och glo på nån amerikansk crime-serie på Kanal 9.

Utanför stod en ung man med två flaskor han ville bjuda på mig. Och vi satte oss ner vid mitt köksbord. Jag dammade av två grogglas, tog fram whiskystenarna.

Sen språkade vi och skålade och drack. Nån sorts rävgiftsvariant av GT. Nä, det var inte så gott. Den unge mannen kunde inte riktigt följa med i det jag sa. Som vanligt var jag brutalt ärlig i mitt omdöme om dem jag gillar och dem jag inte gillar. GT-mannen tillhör favoritlaget. När samtalet började snurra alltför mycket följde jag honom hem. Återbördade mannen till den unga hustrun. Gästerna från vardagsrumssoffan hade redan lämnat den. Kanske var de rädda att jag skulle göra entré.

Trevligt och lite förvirrande och jag vet inte riktigt vad. Men det finns människor jag instinktivt gillar. Den här unge mannen var definitivt en av dem.

Nu ska jag sussa några timmar. Jag rapar gin. På eftermiddagen ska jag till Himlen. Jag hoppas att GT-mannen kommer i tid till sin match. Det var lite roligt att få vara med och leka en stund. Det var länge sen jag efterfrågades. Jag kan ta en och annan kopparslagare och sur ginuppstötning om så skulle vara. Jag fick vara med…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Medan det skriks och slamras…

Ett inlägg om mitt förhållande till environgerna. Bland annat.

I morse var det en av min veckas två möjliga sovmorgnar. Jag ska inte upp vid sex-tiden och jag ska inte ut på E4:an strax efter det. Därför kanske du känner en viss medkänsla med mig. Jag blev nämligen lite… upprörd när nån (en vuxen) i huset satte igång att skrika på nån annan (ett barn) kvart i sex i morse. I synnerhet som skrikandet försiggick vägg i vägg med mitt sovrum.

Jag vill inte höra skrik en tidig lördagsmorgon. Jag vill sova.

 

Efter ett tag avtog skrikandet och jag slumrade till. För att vakna av nästa pucko (föräldrar som skriker åt sina barn – eller tiger – är nämligen puckon, anser jag) som slamrar. Det pågår en flytt och den estimerar jag emellertid. Dessutom var klockan nästan åtta. Så jag får väl inte bli alltför upprörd utan i stället vara glad och nöjd åt det lilla. Med

det lilla

avser jag att även om jag inte fick sova ut ordentligt i morse, så behövde jag inte gå upp tidigt och göra mig redo för att åka iväg. Dessutom sörjer jag inte den stundande avsaknaden av somliga. Synd bara att flytten inte går dit pepparn växer utan bara nästgårds. Alldeles för nära. Vi lär fortfarande mötas på Tokerian. Eller i environgerna utomhus. Tyvärr. Men, som sagt, jag försöker glädja mig åt det lilla. Om man inte gillar varandra är alla avstånd bra – även om de inte är så långa.

En får vara glad för det lilla.

Idag lyckades jag äntligen spöa mr Kobra i Wordfeud. Tro mig, jag har kämpat hårt. Och länge. Så vann jag med bara 80 poäng. Nåja, en vinst är ändå en vinst. Det har inte varit så många såna på sista tiden. Nu blir det en paus från spelandet, annars riskerar jag att fastna i träsket – jag är en missbrukarnatur när det gäller ord…

Två tjänster har jag sökt nu på morgonen. Den ena en ganska kort visstidsanställning här i Uppsala, den andra en tillsvidareanställning på ett spännande ställe i Stockholm. Jag mejlade min nuvarande chef häromdan för att fråga hur det blir den närmaste tiden, typ förlängning eller så. Men jag har inte fått nåt svar. Och jag har semesterdagar att plocka ut före slutdatumet som närmar sig.

Huvudet bultar som om jag var på fest igår. Ja, jo… jag drack ju en (1) starköl. Nä, det är nog sömnbrist. Just nu försöker jag kurera det med starkt kaffe, men inser att jag nog måste komplettera med en tablett. Det tunga vädret lättar inte precis upp huvudvärken. Igår regnade det förfärligt här. Idag är det grått och blåsigt och tre grader plus. Tråkmånaden februari i ett nötskal.

Efter avklarade måsten här i New Village bär det av till Himlen för att njuta av en lördag med Fästmön och ”barnen”. Ifall du undrar varför jag sätter ”barnen” inom citationstecken är det för att tre av dem är vuxna. Det är bara Lillebror som fortfarande är riktigt barn. Men inte så länge till. Det går fort nu och eftersom vi inte ses lika ofta som tidigare noterar jag skillnader varje gång vi träffas. En kväll i nästa vecka blir det nog också samkväm med familjen, för då firar vi en födelsedag. Jag ska försöka smussla in presentpåsarna idag, för jag lär nog anlända sist den aktuella födelsedagen.

Dags att packa ryggan, bädda, fixa frukost och lite annat. Ha en riktigt go lördag!

Livet är kort.

Read Full Post »