Veckan som gick – ur mitt minne

Ett minnesvärt inlägg.

---

 

Jag fick en fin gåva i onsdags.

Nu ska här ske ett litet experiment. Jag ska upprepa händelser i den gångna veckan och se hur det går utan hjälp/fusk. Ett djupt andetag och…

Två roliga saker minns jag genast. Det ena är en ny bekantskap som jag gjorde i tisdags. Möten med människor IRL tar mycket energi från mig, men ger också väldigt mycket. Att socialisera, att prata med nån som är levande och verklig är bra för mig. Ännu mer prat blev det på onsdagen när jag besökte Uppsalas nyaste retro- och vintagebutik. Däremot är jag lite osäker på vad som sas där. Jag fick med mig en fin gåva. Men vad som sades…

För tillfället har jag mitt förhållande i en bil. Och på ICA Solen. Fästmön debriefar, jag lyssnar och sen blir det min tur. Jag pratar för mycket, alldeles för mycket, om ingenting. Sen är det dags att åka hem. Men i torsdags var jag bjuden till Himlen på middag. Vi åt lax. Jag tog en jättestor portion lax, ris och hollandaisesås. Jag saknar hemlagad mat.

Mamma vann 60 kronor åt oss. 

Igår ringde jag mamma. Det enda jag minns från samtalet är att det var 43 minuter långt och att hon hade vunnit 60 kronor på vår Trisslott. Vi turas om att köpa en trisslott varannan vecka. Jag måste komma ihåg att det är min tur i veckan.

Dåliga saker… Två personer ljög för mig. Ljög mig rakt upp i ansiktet gjorde den ena, den andra ljög i skrift. Det förvånade mig. Det förvånade mig att båda gjorde det så lättvindigt. Det verkar vara helt OK för dem. Inte för mig. Det är nog nu. Samtidigt är det svårt – för mig, dårå. Det är två personer som står har stått mig nära. Det förvånar mig också att jag så tydligt minns detta.

Mer dåligt… Eh… jag fick ingen bok från Massolit förlag att recensera. De skickar bara länkar till e-böcker till bokbloggare. Glöm recension, dårå!

Jag såg en ny brittisk deckarserie och gav den medelbetyg. Manusförfattaren hörde av sig och lämnade en kommentar här på bloggen (på den tiden det gick att kommentera här, ha ha ha!).

Jag ska vattna tomater.

Sen är det… stopp. Blankt. Jag har påbörjat ett nytt lappsystem som ska komplettera kom-ihåg-listan på en av bänkarna i köket. Nej vänta! Jag skrev ju upp idag att jag ska vattna tomater! Ett uppdrag, minsann. Det kändes gott att bli tillfrågad, minns jag. Det är så sällan jag kan göra nåt tillbaka för den personen. Men sen är det… Ingenting. Ja jo, jag har läst, förstås och sett på TV. Läst… Monstret och… Pardans och…

Inte så dåligt. Allt detta ovan minns jag, åtminstone delvis. Jag får vara nöjd med det. Det kunde vara värre.

När jag tänker framåt då. Utan att kolla kalendrar och lappar… Nej, jag minns inte nåt som är inbokat nästa vecka – mer än tomaterna. Fast jag kommer inte ihåg vilken dag. Tur att jag har det uppskrivet.

Nu är det nog dags att gå och lägga mig. Jag hittar fortfarande till sovrummet och sängen och jag vet ännu vad som ska göras innan jag drar täcket över huvet.

(Glatt överraskad. Trodde inte jag skulle klara så mycket. Och jag har inte fuskat!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Deckarna: Anna Jansson

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Förra onsdagen var det premiär för SvT:s Deckarna. Serien där sex deckarförfattare strålar samman på ett värdshus nånstans i Sverige för att utreda varandras drivkrafter. I kväll var det Anna Janssons tur. Och det var verkligen tur för mig, för hon är en av mina klara favoritförfattare.

En av mina favoritförfattare Anna Jansson. (Foto: Janne Danielsson/SVT)

Anna Jansson är så mycket av allting: 

• hon är inte bara författare, hon är sjuksköterska också
• hon har begått 57 mord i sina böcker
• trots sen debut (hon var 42 år) är hon den mest utlånade vuxenförfattaren på våra bibliotek
• hon har varit på vampyrlajv i Uppsala

för att nämna några saker. Hon beskriver skrivandet som att ha en hemlig älskare. Intressant att få veta är att hon har dyslexi, men ändå skriver så bra böcker. Det är möten med människor som inspirerar henne (känns igen!) – särskilt möten på tåg. Därför ger sig gänget ut på en resa för att skaffa sig underlag till kommande böcker (?). På en perrong i Arvika träffar de en låtskrivare/musiker. (Ja, vi slipper höra musiken, tack och lov!)

Det är vid middagen på kvällen det blir djupt och allvarligt. Efter den gotländska femkampen där rövkroken nästan bryter nacken av dagens huvudperson. Då berättar Anna Jansson mer om sina katastroftankar, sin övergivenhet, om hur det var att bli änka och låta makens organ ge andra människor nytt liv. Och kärleken. Lite grann. Anna Jansson säger bland annat:

Vi pratar inte om döden.

Så väl jag känner igen dessa ord! Men det blir inga tårar kring bordet. Bara insiktsfullt, på nåt sätt. Den här gången hade kvinnorna i gänget (Denise Rudberg och Katarina Wennstam) lugnat ner sig lite och tillät männen att ställa frågor. Och ja! Christoffer Carlsson tillförde nånting i kväll, han sänkte inte bara medelåldern. Ärligt!

Toffelomdömet blir det högsta!

Nästa gång är det Denise Rudberg som ska utredas.

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Roslund och Hellström

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Möten, du vet, såna med människor…

Ett mänskligt inlägg.

---

 

Jag har säkert skrivit det miljoner gånger på den här bloggen:

Kommunikation är svårt.

Kommunikation är svårt.

Varje gång jag skriver dessa tre ord menar jag dem. Verkligen. Ärligt, från djupet av mitt hjärta – även om jag har en förmåga att låta en touch ironisk ibland. Den som känner mig på riktigt, inte bara genom bloggen, vet vem jag är, känner mina åsikter och drivkrafter.

Jag har alltid velat arbeta i en organisation som är uppbyggd tack vare demokrati. Ett uttjatat ord, tycker somliga. Men det är du och jag och alla andra som har rösträtt som utser människorna som ger såna här organisationer riktlinjerna för organisationernas arbete.

Resan tar slut för min del.

För min del tar resan jag befinner mig på just nu snart slut. Det har varit en lärorik tripp. Jag har mött så många nya och intressanta människor. Jag har mött nya vänner, människor jag vet att jag ska träffa igen. Jag har också mött såna som tycker att jag är en idiot och som jag själv tycker är lika idiotiska. Vi lär inte ses igen, om det går att undvika. De allra flesta har varit spännande att möta, trots allt.

Idag på förmiddagen var tanken att min arbetsgrupp skulle fortsätta sitt strategiska planeringsarbete i ett möte. Jag var kallad och gick dit. Mötet inleddes av ett väldigt inspirerande och ganska långt anfö-rande av högsta tjänstemannen. I den stunden kände jag en sorg över att lämna. En kort stund. För efter sju månader vet jag att verkligheten är en annan.

Den här stolen är min privata och den har jag än så länge full nyttjanderätt av.

Min stol ska snart bli fylld av en annan människas röv, dessutom. Det kändes totalt meningslöst att sitta i sagda möte när högsta tjänstemannen lämnat oss och jag bad helt sonika att få slippa. Det fick jag – även om det sades att jag säkert hade mycket att tillföra. Det är ord jag inte riktigt kan tro att mötet i övrigt menar. Så jag tog mina papper och tackade för att jag fick gå. Sen gick jag till det som är min arbetsplats ett tag till.

Jag hoppas att mina kollegor hittar bra sätt att arbeta på framöver. Att arbetet blir spännande och händelse-rikt. Men jag hoppas också att de slipper en stor del av allt det strul som oklara roller och vakanser innebär. Kanske framför allt veta vem som leder arbetet både i teorin och i praktiken.

Om två veckor går jag ut i livet igen, en erfarenhet rikare, för att möta nya människor och få nya erfarenheter. Jag kan säga att det jag har upplevt den senaste tiden i mitt liv har gett mig många, många idéer som jag på ett eller annat sätt tänker omsätta. För så länge det finns människor som sticker huvudet i sanden, som inte vill se och inte höra… Då har jag ett självpåtaget uppdrag att berätta om detta – i alla mina möten med människor för vilka det har betydelse. Jag kan vara jävligt lojal. Men mest av allt är jag ärlig. Jag har nämligen lärt mig att det inte går att ljuga i längden. Eller tiga.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Se ljuset i det svarta

Ett inlägg om en bok.

Äntligen har jag fått läsa Annika Östbergs senaste bok, Se ljuset i det svarta! Boken, som kom ut i höstas, stod länge på min inköpslista och förra månaden skickade jag efter den. Till format och utseende är det en liten bok. Till innehåll är den mycket stor. Lite tung, också. Jag kunde bara läsa den bitvis och göra paus emellan.

Annika Östbergs resa genom livet har varit väldigt olik min. Ändå hittar jag beröringspunkter – och framför allt gemensamma tankar. Men jag har inte suttit i fängelse i 28 år, det är en väsentlig skillnad. En likhet är emellertid den om våra möten med människor – Annika Östberg genom sina föreläsningar och böcker, jag genom min blogg. Dessa möten som har gjort att människor tycker att de känner oss…

[…] på ett nästan intimt sätt. De har ju tagit del av detaljer i mitt liv som man vanligtvis bara delar med sig av till en mycket nära vän, och kanske inte ens det. […]

skriver Annika Östberg. Jag nickar igenkännande.

Se ljuset i det svarta berättar om tiden som fri. Annikas tidigare bok, Ögonblick som förändrar livet, kom ut hösten 2011 och handlade om hennes liv. En självbiografi, helt enkelt, som utspelade sig till stor del bakom lås och bom. Men även om tiden i fängelse var svår, har tiden som fri inte varit helt enkel heller. Många är de människor som skrivit till Annika genom åren. Människor som tycker sig känna henne, som vill möta tacksamhet. De kanske besökte henne i fängelse. Naturligtvis var hon glad för besök och glad för de gåvor besökarna tog med. Men besöken skedde ju alltid på besökarnas villkor. Annika Östberg själv kunde inte välja, hon satt ju där hon satt. Om detta skriver Annika Östberg bland annat i boken:

[…] Det kändes som om jag tillhörde alla andra utom mig själv. […]

En av de svåraste sakerna med att vara fri var den snällhet Annika Östberg mötte. Detta trots att alla förstås inte var snälla och positiva till att hon landat i Sverige och dessutom blivit fri.

Idag reser Annika Östberg runt i Sverige och berättar om sitt liv. Hon får ofta svåra frågor och hon har tvingats att sätta ett värde på sig själv i pengar – hon måste ju överleva och ha en inkomst.

Det här är en fantastisk bok på bara 125 sidor. Men orden jag läser, till exempel det om att älta sånt som har varit och inte kan göras ogjort, sparar jag djupt i mitt hjärta för de är så tunga och kraftfulla. Aldrig glömmer jag hellre orden Annika Östberg gav till mig när vi träffades för två år sen i samband med en föreläsning:

Livet är en gåva.

Det är fyra ord som flera gånger har hindrat mig från att göra slut på mitt liv.

Jag skulle kunna skriva citat på citat här. I stället tycker jag att du ska köpa den här boken.

Toffelomdömet blir utan tvekan det högsta.

Livet är kort. Livet är en gåva.

Read Full Post »

Och tiden tog vägen… vart då..?

Det var inte alls roligt att stiga upp i morse. Idag kändes det som om en jättehand tryckte ner mig i sängen igen. Satt säkert minst en kvart på sängkanten och samlade kraft att resa på mig. Igår kväll var jag så nöjd att jag kom i säng redan 22.30. Men sen tog det förstås en timma innan jag somnade – för att sen, som vanligt, vakna strax före klockan fem. Och sen slumra till och känna mig mer död än levande när mobillarmet dansade runt ovanpå mammas brudkista, sedan många år tillbaka min lakansförvaring, tio över sex.

Inte blev jag piggare heller när jag kom ut. Himlen är grå och det är ett trist, minimalt ljus över dan. Den enda ljuspunkten idag blir nog thai-lunchen…

Morgonhimmel över jobbet.

Det känns som om tiden springer iväg med mig. Nyss hade jag lediga dagar utan vare sig klocka eller kalender. Härliga dagar av frihet. Samtidigt gillar jag struktur och att ha tider att passa. Att göra nånting som påminner om Viktiga Saker om dagarna, förhoppningsvis saker som är till gagn för andra. Det vill jag lämna efter mig – ett minne att jag gjorde nånting som är till nytta för andra. Och så den här bloggen, där mina dagar och tankar sammanfattas i ord som har fått så många att avsky mig och spotta på mig, men också som faktiskt har hjälpt andra att fortsätta leva. Det är stort att få veta sånt!

Nu har emellertid min lista på vänner jag vill träffa snarast blivit allt längre. Tiden är däremot inte längre. Dygnet har 24 timmar som tidigare. Kvällarna är korta, helgerna lär svischa förbi. Men en kär vän, CL, ska jag försöka få till en träff med på söndag. Det har gått alldeles för lång tid sen vi sågs! På listan finns, förutom CL även

• Lisa
• Agneta
• Monica
• Lisbeth
• Bibbi

… och säkert har jag missat att skriva upp nån, FÖRLÅT! Jag ska se till att vi ses, men det kan dröja ett tag. Däremot har jag inte glömt er!!! 

Det är viktigt med input. Jag får mycket input genom att läsa bloggar och omvärldssurfa, särskilt bland media på nätet. Och läsa böcker, förstås! Jag började på en ny bok igår och hann läsa närmare 70 sidor, tror jag. Men det är möten med människor som ger mest input. Därför är jag extra glad att jag hade möjligheten att träffa både Klara och Gunilla i somras.

Jag jobbar med kommunikation. Därför vet jag hur svårt det är. Och att det personliga mötet människor emellan är oslagbart. För en människa är inte bara platta ord på en skärm utan ansiktsuttryck, kroppsspråk, ljud, skiftningar – mycket av detta har jag lärt mig att ge akt på när jag har arbetat tillsammans med döva.

Men kommunikation är inte bara svårt, det är ganska utmattande också. Det är därför jag använder den här bloggen som nån sorts debriefing. Det irriterar somliga, men ärligt talat skiter jag i det. Det är min tid och mina ord och tankar som jag behöver tömma mitt personliga RAM-minne på. Dessutom är ju ingen tvingad att läsa mina ord. Inte alls.

Livet är kort.

Read Full Post »

Haveri och återhämtning

Det är som om allting går sönder runt omkring mig. Det är nog jag som tar sönder saker och ting. Och människor. Gör dem olyckliga och arga, ledsna och besvikna. I förra veckan upptäckte jag att jobbdatorn hade blivit ledsen på mig. Eller inte datorn i sig utan webbredigeringsverktyget. Plötsligt hade jag inte behörighet att göra vissa saker och plötsligt hittade jag inte filer och dokument. Sånt kan vara otroligt stressande, eftersom jag ändå förstod att det måste vara nåt tekniskt problem.

Det tog tid att hitta nån som kunde verkligen kunde hjälpa, även om det var många män inblandade. Och äntligen fungerar det som det ska nu! Men först fick vi krascha mig totalt, rensa bort mig och sen återskapa mig. Vem vet, det kanske också är en Tofflan-klon som har skrivit dessa rader?

Vem av dem är jag?

Haveriet och återuppbyggnaden är det jag har ägnat mig åt från det jag kom hit i morse vid halv åtta och fram till strax före lunch. Då fick jag ta ett möte som jag skulle ha haft tidigare på förmiddagen. Nu har jag precis fått lite lunch i mig. Eftermiddagen ska jag ägna åt att återställa utseende och filer och annat såsom jag vill ha det. Det är liksom ingen idé att jag försöker jobba ikapp just nu.

När jag inte har kunnat jobba med det som just för tillfället är mina primära arbetsuppgifter har jag ägnat mig en hel del åt möten med människor. Jag har insett att de allra flesta vill ha nån som lyssnar på dem. Människor vill bli sedda, vill att nån ska höra deras tankar och åsikter. Det är värdefullt att bli insläppt! Jag har också lärt några personer hur man gör personliga hemsidor. Det är ganska häftigt att lära såväl intellektuella som intelligenta människor, för dem jag har ”undervisat” hittills har snappat allt på en gång! Fascinerande…

Igår kväll glodde jag på första semin i Eurovision Song Contest 2012. Jag livebloggade och efter att programmet var slut var det synnerligen hög tid att gå och lägga sig. Jag går ju upp klockan sex varje morgon när jag jobbar – med påföljd att jag bör vara nattad och klar absolut senast klockan 23. Varje kväll brukar jag skriva ett par inlägg till bloggen. Inlägg som jag sen tidsinställer publicering för vid olika klockslag dan därpå. Det orkade jag inte igår och därför har det varit ganska tyst här idag. Det här inlägget skriver jag på arbetstid eftersom jag inte hade nån rast på förmiddagen och bara fick ta en mycket snabb lunchrast.

Efter jobbet idag ska jag tvätta bilen. Ett tag såg det ut som om det skulle bli regn, men nu verkar solen titta fram igen. I morgon har jag introduktion hela förmiddagen, men måste smita iväg nån timma för att prata i ledningsgruppen om min kommunikationsplan. Det är detta jag också tänker fokusera på i eftermiddag. Jag kan ju inte stå bland alla chefer och professorer och inte kunna tala för mig… I morgon eftermiddag sen smiter jag iväg till bilbesiktningen. Jisses, jag känner mig nästan som en förälder som ska till doktorn på hälsokontroll med sitt barn…

Read Full Post »

Jag fick ett mejl…

Jag fick ett mejl från en av mina läsare. Det var avsänt i morse, men jag läste det inte förrän nyss. E skriver bland annat att h*n kommenterat ett inlägg och inte blivit riktigt nöjd med sitt svar:

[…] Det är inte alltid lätt att på några rader förmedla vad man anser. […]

Så sant så jag kunde inte formulera det bättre själv! Möten med människor är det viktiga, kloka, kloka människor.

Sen läser jag alltför snälla saker om min person och jag blir rörd och tycker inte att jag är värd de fina orden. När jag kommer till raderna om

[…] att du blivit illa behandlad […] 

känner jag hur mejlets avsändare verkligen förstår min smärta.

Ja, E, det gör väldigt ont. Tre år tar inte bort smärtan, men tiden har mildrat den, gjort mig till en annan, en både starkare och svagare. En skör, en med ogenomträngligt pansar. Nej, jag kan inte förklara det i ord…

Tack E för ditt fina mejl och för att du överhuvudtaget tog dig tid att skriva till mig! Naturligtvis är ett svar på väg. Det är läsare som du som gör att jag vägrar ge upp och i stället fortsätter att skriva ett tag till. Även när jag tvivlar på mig själv och min förmåga att förmedla det jag vill.

Tack E  för ditt fina mejl!

Read Full Post »

Morrande, tystnad, kufar och en arbetsdag till handlingarna

Åter kan jag lägga en arbetsdag till handlingarna. Jag har gjort många spännande saker idag också, men det jag framför allt uppskattar är alla dessa möten med människor. Som jag har skrivit tidigare var jag en ganska lång period tillbakadragen. Trodde att alla ville mig ont. Nu vet jag att det bara var somliga som gillade att vara taskiga. Och jag har ju till viss del gett igen. Till några. Andra får vara utan. Ibland är det så att det inte är nån idé. Till somliga har jag deklarerat vad jag tycker och känner. En del svarade, andra svarade med tystnad. Just tystnad är så otroligt frustrerande och ganska förnedrande. Men vet du, idag bryr jag mig inte! Jag har fått klarhet i var vissa står och det räcker så. Vi behöver inte längre varandra. Ungefär som ett träd som släpper ifrån sig döda löv på hösten. Faktum är att jag står kvar här, som ett träd, men du som har lämnat mig och visat att jag inte duger, du är ett dött löv.

Som ett träd som släpper ifrån sig döda löv…

Idag på förmiddagen hade jag ett otroligt effektivt möte angående webb och intranät. Det fungerar så bra när man jobbar ihop med nån som är lika plikttrogen och noggrann som jag själv. Jaa, jag skryter nu, men jag är ärlig. Sen blev det plötsligt lunch. Torsdag = vegetarisk ärtsoppa och pannkakor. Idag åt jag alldeles för mycket. Jag har mått aningen illa sen efter lunch. Magen har slagit bakut och det är ju inte så där jätteroligt när man befinner sig på en arbetsplats och inte hemma… Dessutom hade jag två intervjuer på eftermiddagen och båda tog betydligt längre tid än jag hade räknat med.

Lunchen intog jag på Syltan och där var det fullt av kufar och sjuklingar idag. En man snöt sig i min nacke och en kvinna hostade rakt ut utan att hålla för kakhålet. Är det inte snuskigt, så säg?!

Idag har jag noterat att vår kombinerade skrivare-kopiator morrar åt mig. Varför gör den det? Där kommer jag helt snällt för att hämta mina utskrivna papper. Jag tassar på tå, jag slår inte maskinen. Jag bara sträcker mig efter mina papper och

GRRRRRR!

så morrar den! När jag klagade min nöd till M sa hon att jag var för snabb med att hämta mina papper för morrandet beror på att skrivaren-kopiatorn efter utfört arbete flyttar upp pappersbrickan. Då morras det. Jag lovade att haaasa lite mer nästa gång, för vet du, det där morrandet skrämmer mig…

I kväll ska jag försöka tvätta två maskiner medan Fästmön arbetar. Och kanske äta lite broccolisoppa som hon kokade idag. Just nu är jag bara så mätt, så jag måste vänta och se.

Trött i huvudet

är mitt förnamn just nu och jag känner nästan inte av den lilla, lilla förbättring av allmäntillståndet som jag noterade igår. Så kanske att jag låter tvättmaskinen sköta sitt medan jag bara sitter och läser en bok. Jag har börjat närma mig slutet i min bok-på-gång. Det är en ganska tunn liten bok, men oj vad den tar på att läsa. En julklapp från vännen Jerry, han är en utmärkt bokpresentväljare!

Nu har jag kliat mig i armvecket så att jag blöder, vilket betyder att jag nästan svimmar. Måste försöka få tag i ett plååååååååsteeeeeeeeeeeeeer…

Read Full Post »

Möten med människor – på olika sätt

De här senaste dagarna har onekligen gått i en rasande takt! Och ändå känns det som om jag har svårt att få nånting gjort. Ibland känner jag att jag vill prioritera möten med människor, ibland får det gå bort av olika orsaker.

Igår eftermiddag träffade jag L på Tokerian. Vi har som vanligt MASSOR att prata om när vi ses och vi kramas och gillar verkligen varandra. Men som våra liv ser ut nu har vi knappt tid för nåt möte oss emellan. Fast vi TAR oss tid då och då, till omgivningens förtret ibland. Igår var det emellertid min tur att bli återkallade till verkligheten genom att mamma ringde mig på mobilen.

Mamma ringde och återkallade mig till verkligheten.

                                                                                                                                                           Idag har jag varit på ett intressant möte. Det var en anställningsintervju, helt enkelt. Spännande att möta en helt ny arbetsplats med intressanta och för mig nya människor! Besked får jag den här veckan och det är en helt del att tänka igenom för båda parter, tror jag… Det gäller att inte vara rädd för möten med människor…

Rädd för möten med människor tror jag man är på det där stället där man inte förmedlar jobb men där ”företaget” heter nåt i den stilen. Jag fick ju brev i fredags som jag svarade på per e-post samma dag eftersom jag gissade att man inte var på plats. Det var uppenbarligen en korrekt gissning, för svar kom i eftermiddags – per e-post. Det jag kan förvänta mig framöver är inte ett möte utan att en bunt papper skickas hem för påsyn. Ty nu är min handlingsplan inaktuell och en ny ska tas fram. Det är viktigt med papper. Det är VÄLDIGT viktigt med papper. (Fast det är inte så bråttom. Med snigelpost tar det en fyra, fem dar för papperen att komma fram…) Men det jag tror att man glömmer bort på ”företaget” ifråga är att det ärn ÄNNU VIKTIGARE med möten mellan människor. Nu var det jag själv som avbokade mötet sist, i början av året. jag bad att få slippa komma dit eftersom jag blev som ledsen i flera dar efteråt. Idag vet jag inte om jag skulle bli gladare efter ett möte där, men min situation är onekligen en annan och jag är inte längre i en position där jag kan välja. Så länge det bara handlar om papper och planer som ska revideras känner jag mig nöjd. Och min handläggare och jag slipper träffas.

Nya papper att kika på. Gissningsvis tar snigelposten som vanligt fyra, fem dar på sig. Det gäller att inte ha bråttom här i livet.

                                                                                                                                                       Och så ett sista möte. Idag har en försäljare ringt. Tre gånger idag, såg jag på nummerpresentatören. Jag har Nix på min fasta telefon, men eftersom jag är kund hos företaget har man all rätt att ringa. Men då ska det argumenteras igen! Och trots att jag var tydlig med att jag inte kunde ta ställning i en viss konsumentfråga eftersom jag överväger att säga upp detta abonnemang, började personen försöka pracka på mig ett avtal. Om säljaren ÅTMINSTONE INTE hade läst innantill med en röst som lät som om han hade kronisk övre luftrörskatarr… Om h*n åtminstone hade svarat på mina frågor och inte kommit med motfrågor… Om h*n hade varit ett uns LYHÖRD, då kanske vi hade kunnat kommunicera. Till slut fick jag bli otrevlig och säga

jag är inte intresserad så sluta argumentera med mig!

och lägga på luren. Jag kände mig jätteelak, men den här typen av människor gör mig heltokig!

Fästmön är skjutsad till jobbet efter en halvt om halvt misslyckad julklappsshopping på stan idag, vad jag förstod. Nu ska jag ringa mamma och avlägga rapport och därefter blir det skurning av två stycken våtutrymmen. Strykhögen fixade jag medan Anna och jag fikade lite i eftermiddags.

Read Full Post »