Deckarna: Anna Jansson

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Förra onsdagen var det premiär för SvT:s Deckarna. Serien där sex deckarförfattare strålar samman på ett värdshus nånstans i Sverige för att utreda varandras drivkrafter. I kväll var det Anna Janssons tur. Och det var verkligen tur för mig, för hon är en av mina klara favoritförfattare.

En av mina favoritförfattare Anna Jansson. (Foto: Janne Danielsson/SVT)

Anna Jansson är så mycket av allting: 

• hon är inte bara författare, hon är sjuksköterska också
• hon har begått 57 mord i sina böcker
• trots sen debut (hon var 42 år) är hon den mest utlånade vuxenförfattaren på våra bibliotek
• hon har varit på vampyrlajv i Uppsala

för att nämna några saker. Hon beskriver skrivandet som att ha en hemlig älskare. Intressant att få veta är att hon har dyslexi, men ändå skriver så bra böcker. Det är möten med människor som inspirerar henne (känns igen!) – särskilt möten på tåg. Därför ger sig gänget ut på en resa för att skaffa sig underlag till kommande böcker (?). På en perrong i Arvika träffar de en låtskrivare/musiker. (Ja, vi slipper höra musiken, tack och lov!)

Det är vid middagen på kvällen det blir djupt och allvarligt. Efter den gotländska femkampen där rövkroken nästan bryter nacken av dagens huvudperson. Då berättar Anna Jansson mer om sina katastroftankar, sin övergivenhet, om hur det var att bli änka och låta makens organ ge andra människor nytt liv. Och kärleken. Lite grann. Anna Jansson säger bland annat:

Vi pratar inte om döden.

Så väl jag känner igen dessa ord! Men det blir inga tårar kring bordet. Bara insiktsfullt, på nåt sätt. Den här gången hade kvinnorna i gänget (Denise Rudberg och Katarina Wennstam) lugnat ner sig lite och tillät männen att ställa frågor. Och ja! Christoffer Carlsson tillförde nånting i kväll, han sänkte inte bara medelåldern. Ärligt!

Toffelomdömet blir det högsta!

Nästa gång är det Denise Rudberg som ska utredas.

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Roslund och Hellström

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Husdjur

Ett djuriskt inlägg.

---

 

På förmiddagen, när jag telefonerade med Fästmön, hörde jag hur hon plötsligt skrev på sin äldste son. Hon lät som en kastratsångare. Skälet: en insekt med åtta ben.

Ä, spindlar är väl inget!

tänkte jag.

Äldste bonussonen avrättade inkräktaren. Jag såg liket, men det var rätt platt.

Lite senare var jag ju på besök. Vi hade just avnjutit lördagsmiddag när Anna åter igen gav hals. Uppenbarligen var det en änka eller änkling på promenad i köket… Och då såg jag att det faktiskt inte var nåt litet kryp…  Randigt var det dessutom. Helt passande la Johan en Colin Forbes-bok på det. Vi är riktiga boktokar i den här familjen.

Inget småkryp.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Poirot: The murder of Roger Ackroyd

Ett inlägg om en TV-film.

---

 

Som vanligt har det varit en helg med mest skit på TV. Det är ganska skrämmande, egentligen, när helgens enda sevärda, förutom Det blodröda fältet på SvT1, är Poirot… I afton glodde jag på Poirot: The murder of Roger Ackroyd (2000) på Sjuan.

Mästerdetektiven Hercule Poirot har dragit sig tillbaka till en sömnig engelsk by. Men till och med här sker det mord! En änka tar livet av sig och man misstänker att hon har blivit utsatt för utpressning på grund av en kärleksaffär med en rik man. När Poirots vän, mr Ackroyd, mördas, dras Poirot förstås in i mördarjakten.

Nja, särskilt spännande är det väl inte riktigt förrän i slutet. Tvärtom är det lite roligt – särskilt när Poirot återser sin vän kommissarie Japp. Det två männen är så glada att ses att de nästan faller i varandras armar. Sen kommer de på att de är män och skakar hand. Mot slutet är det också lite lustigt när Poirot nästan springer lite. Men i det läget är det ganska spännande, ändå.

Toffelomdömet blir når emellertid inte högre än till medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skit-Sverige!

Ett förbannat inlägg.

---

 

Mamma på kvällspromenad med mig på sin 79-årsdag i juli i somras. Jag intygar på heder och samvete att det är hon!

Jag trodde aldrig att jag skulle häva ur mig det jag gör i rubriken, men i kväll gjorde jag det. Högt och tydligt i min ensamhet skrek jag:

Skit-Sverige!

Nog för att a-kassans regler är knäppa och obegripliga… Jag undrar om inte det jag hörde i telefonen i kväll är snäppet värre. Det var lilla mamma som ringde och hon var gråtfärdig och mycket uppstressad och orolig. Hon har nämligen ingen giltig legitimation och har stora svårigheter att skaffa sig en ny.

Detta är bakgrunden:

I förra veckan skulle mamma hämta ut medicin. Det gör hon regelbundet. Precis som alla andra legitimerar hon sig. Men nu sist blev det nästan stopp: apotekspersonalen upptäckte att mammas legitimation hade gått ut – FÖR ÖVER ETT ÅR SEN. Nu är det en liten kommun mamma bor i. Hon är ganska ”känd” där: hon är född på orten, har bott där större delen av sitt liv och har en stödkrage eftersom hon har en sjukdom som gör henne handikappad.  Detta är säkert skälet till att ingen har upptäckt att mammas legitimation har gått ut – varken på banken eller apoteket har man tittat

så noga,

på hennes framsträckta id-kort, gissar jag. Det är naturligtvis både fördelar och nackdelar med det. Nu visade det sig att det skulle bli en nackdel.

Idag skulle mamma få hjälp av tant och farbror Blå att åka till polisen och ordna en ny legitimation. Men hos polisen blir det tvärstopp. Att mamma verkligen är den hon är syns på det utgångna id-kortet – om man jämför fotot med den verkliga personen. Det räcker inte. Hon kommer dit med två vänner, som hon har känt i 30 år –  varav den ena är en pensionerad polis (!). Båda intygar att hon är hon. Det räcker inte heller.

Det är endast en nära anhörig som räknas om man inte har nån giltig legitimation. Mamma är änka och hon är inte sambo, hon har inga föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar i livet, hon har inga syskon, ingen vårdnadshavare, ingen god man, ingen familjemsförälder, ingen arbetsgivare. Hon har bara mig. En dotter. Och jag bor 30 mil bort. Ska jag, hennes enda barn, åka sextio (60) mil för att mamma ska få ett id-kort? Till saken hör att jag är mer eller mindre livegen med tanke på min situation. Eftersom jag knappt har mat för dagen (idag åt jag nudlar för 3:90 kronor) har jag knappast råd med bensin för de 60 milen.

Mamma är 79 år. Hon blir 80 år nästa sommar om hon får leva. Jag vet, jag kan intyga det. Men jag bor inte i Metropolen Byhålan och kan göra det. Mamma är inte kriminell. Hade hon varit det hade en utredande polis kunnat intyga att hon är den hon är!!! Ja, det är sant!

Men farbror Blå är envis och ska försöka hjälpa mamma. Om det inte går vet jag inte hur vi ska lösa det. To be continued, alltså…

Det här är Sverige 2014. Skit-Sverige. Mitt land, när det visar sig från sin allra sämsta sida.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Befriad

Ett inlägg om en bok.

---

 

I mitten av juni var Fästmön och jag på tur till Emmaus i Gryttby. Med mig hem kom en rejäl hög med böcker. En av böckerna var den historiska kärleksromanen Befriad av Catharina Ingelman-Sundberg, hon som skrev Låna är silver, råna är guld. Jag ville testa att läsa två böcker av skilda genrer, men skrivna av samma författare för att ta reda på vad hon skriver bäst.

Tiden är slutet av 1300-talet. Anne Persdotter är änka med två små barn. Hon driver handelshus. Men nya tider innebär nya regler. Plötsligt får kvinnor inte vara affärsidkare. Hon reser därför till Bergslagen för att försöka hitta en försörjning. Hon träffar Leonardo, en italiensk köpman, där. De bestämmer sig för att bli kompanjoner. Men deras skepp kapas av pirater och Anne förs som fånge till Gotland av den störste piraten av dem alla, Klaus Störtebeker.

Mycket kärlek är det. Och mycket historiskt. När det gäller litteratur föredrar jag det senare. Kärleksskildringarna känns inte riktigt realistiska i den här typen av böcker, tycker jag. Annars är denna genre, historisk kärleksroman, något bättre i mitt tycke än Låna är silver, råna är guld. För medan boken om Pensionärsligan blir en sorts modern pikareskroman är ändå vissa delar av boken om Anne baserad på fakta och en del historisk forskning. Vissa av karaktärerna i boken har också existerat i verkligheten.

Toffelomdömet blir snäppet över medel. Men bara snäppet. Boken, inbunden och i ganska fint skick, var i vart fall värd de 30 kronor den kostade.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Miss Marple: Endless night

Ett inlägg om en TV-film.

---

 

Miss Marple från 2013 spelas av Julia McKenzie.

I stället för att sitta och klaga på att det är skit på TV, bestämde jag mig för att se Miss Marple: Endless night (2013). Det var vännen FEM som gjorde mig uppmärksam på att det var nåt sevärt. Ett tag var jag inne på Rosemary’s baby, men den har jag sett ett antal gånger – den är ju från yngre stenåldern. Miss Marple, den gamla ungmön, gjordes förra året.

Den här gången har miss Marple rest till en väninna som nyss har blivit änka. I samband med vistelsen träffar hon den unge Michael. Michael drömmer om ett bättre liv. I och med att han träffar Ellie blir det verklighet. Men snart börjar det hända mystiska saker. Ellie råkar ut för olika missöden. Är det den gamla kvinnan som har uttalat sina märkliga spådomar? Ett mord blir sen ytterligare ett och ett tredje, till och med. Fast redan i det förflutna…

Det här är riktigt spännande och ganska nya Agatha Christie-filmer. De känns moderna även om de utspelar sig i början av 1900-talet. Sen har vi väl var och en vår favoritskådis när det gäller rollen miss Marple. Jag tycker att Julia McKenzie gör den riktigt bra.

Toffelomdömet blir högt. Det är ju ingen Oscarsnivå, men i mitt tycke oväntat bra.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Eva

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Eva mötte kärleken två gånger – och förlorade båda kärlekarna. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Hur blir livet när ens älskade dör? Jag vågar inte ens föreställa mig. Och sen… Om man skulle finna en ny kärlek och denna råkade ut för en olycka som totalförlamade honom/henne… Hur klarar man av att gå vidare? Hur orkar man kämpa när allt tycks vara förgäves? I kvällens När livet vänder lyssnade jag på Eva som berättade om sina kärlekar.

Anja Kontor träffar Eva i hennes nya lägenhet. Bakom den tredje dörren. Dörren till framtiden. Det är knappt att man kan ta in, än mindre förstå, hur nån som Eva kan tänka framåt. Hon var bara 22 år när hon blev änka med ett litet barn. Men hon träffar en ny man och de blir en familj. Så slår ödet till igen. Hårt. Evas man skadas så svårt att han inte kan röra sig. Utan att tveka går hon in i rollen som hans vårdare. Också. För han lever ju. Han lever!

Efter första makens död blev Eva arg. Hur kunde han lämna henne och dottern? Efter andra makens olycka blev hon så tacksam över att han faktiskt inte dog. Men hon talar i programmet också om

den gyllene buren

som hon då och då tyckte sig befinna sig i. Och den nya roll hennes man fick. Den roll där han blev så utlämnad. Då tänker jag på den korta tiden efter min operation i december 2012 när jag själv var ganska hjälplös. Den gången Fästmön fick hjälpa mig på toaletten. Hur… jobbigt det var… Jag ville ju vara den jag alltid hade varit, inte nån som behövde hjälp. Men det var en gång. Evas man behövde alltid hjälp – med allt – efter sin olycka.

Åter ett mycket starkt program om en kvinna som gått igenom såna sorger och tuffa tider, men som ändå har en framtidstro. Det är fantastiskt, men jag blir så stärkt av dessa program! Tyvärr är det säsongsavslutning nästa vecka. Låt oss hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra – på ren svenska – skitbra TV.

Missade du programmet om Eva? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Annahita

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Annahita

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Hon har överlevt så mycket, Annahita. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

I kväll är det party i Den Eviga Ungdomens Stad. Jag hade inte tänkt titta på TV alls, men Fästmön undrade om vi inte skulle se När livet vänder i alla fall. Så hur det nu var slogs TV:n på och vi lyssnade på Annahitas berättelse. En berättelse om så många umbäranden att hälften hade räckt för att slå en människa till marken så hårt att hon aldrig mer reste sig.

Annahitas liv har inte varit kärlekslöst. Kärleken till den första mannen lyser fortfarande ur hennes ögon när hon berättar om den. Men så gick han bort genom en olycka när sonen var 20 dagar gammal. Som ung änka i Iran blev Annahita då åter omyndig. Familjen utsåg en ny man åt henne.

Så småningom blev familjen tvungen att fly. Då hade Annahita ett nytt litet barn, en nyfödd dotter, med sig i en väska. Sonen tvingades hon lämna kvar hos morföräldrarna, för hon fick bara ta sitt yngsta barn med sig.

Redan här tycker jag att det räcker med lidanden i en enda människas liv. Men det gör det inte. De blir fler och fler och fler. När Anja Kontors vid ett tillfälle under kvällens program undrar hur Annahita kunde överleva, svarar Annahita:

Det var… kraften. Kraften!

Den kraft, som genomsyrade Annahita och som fick henne att lämna sin dåvarande tro och viga sitt liv åt Jesus Kristus och kristendomen. Idag är den före detta muslimen, den misshandlade kvinnan, hon, som lämnade sitt barn och som begravde sitt andra barn levande, präst i svenska kyrkan.

Det här var nog det starkaste programmet hittills i serien När livet vänder. Jag hade nästan inga ord för att teckna ner här vad jag upplevt i afton en halvtimme mellan klockan 20 och 20.30. Annahitas barn kan verkligen vara stolta över sin mamma!

Missade du programmet om Annahita? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kollat och kommenterat den 26 oktober 2013

Ett omvärldsspanande inlägg.

Jorå, jag läser massor av nyheter på nätet varje dag, även om jag inte delar med mig av länkar och åsikter. Fast just idag passar det bra att låta hjärnan och åsiktscentrumet jobba lite i mörkret!

 

Håll i hatten, det är orkan på gång!

Brittisk orkan kan nå Sverige. Här har det blåst ganska rejält i några dagar. Men det kan bli värre! Enligt TT är en brittisk orkan på väg in över landet. Blåsigast blir det i södra Sverige nån gång i början på nästa vecka. Det gäller att hålla i hatten, med andra ord…

Ny mejlbedragare lockar med skatteåterbäring. NEJ! Klicka INTE på länken om du får mejl från Skatteverket som lovar dig skatteåterbäring! Det är ett falskt meddelande. URL-har en korrekt domänadress till Skatteverket, men går ändå till en nätbedragare. Det som kan hända är att du får en massa spam, men ännu värre, att bedragaren kan fjärrstyra din dator…

Jan Guillou granskas i ny bok. En granskare som granskas, det är inte helt fel, tycker jag. Därför ser jag fram emot journalisten Paul Frigyes bok Höjd över varje misstanke som ges ut av Norstedts förlag i januari nästa år.

 

Kletig hundbajs – bland bågarna?

Ostbågechock under fredagsmys. Jorå, jag knaprade ostbågar igår kväll. Det gör jag på helgerna. Men bågarna både såg ut och smakade som vanligt gott. Alla hade emellertid inte sån tur som jag. Robert i Sundsvall hittade ett brunt, köttluktande föremål bland sina bågar. Han trodde att det var bajs, visserligen i plastform, men ändå… Det blev micropopcorn i stället.

Paul gräver ner stridsyxan. Att förlåta är stort. Det är modiga människor som gör det. Fega människor är rädda att de ska ha nån del i konflikten. Fast jag blir liiite fundersam när det tar 40 bast. Hur som helst, Paul McCartney, 71 år, har bestämt sig för att förlåta Yoko Ono, änka efter John Lennon. ”Palle” har ju tidigare anklagat Yoko Ono för att ha varit den som splittrade The Beatles – medan Yoko Ono, å sin sida, har hävdat att det var Paul McCartney som orsakade splittringen. Paul McCartney menar nu att om John Lennon älskade Yoko Ono

så borde det ju trots allt finnas något där.

Eh..? Storsint värre? Men till Mark Chapman, John Lennons mördare, sträcker sig inte storsintheten. Honom vill Paul McCartney inte

välsigna med ett förlåt.

Välsigna? Maj gadd, vem är han egentligen, Paul McCartney? Jag trodde att det var John Lennon som sa att The Beatles var större än Jesus…

 

Fästmöns fina Jack O’Lantern från 2010.

Finaste pumpan till Halloween. För den som ska fira Halloween är pumpan ett viktigt inslag. I Expressens bildspel kan man få uppslag till många fina Jack O’Lanterns! Nästan så att jag blir sugen på att tillverka en…

Mimmi Ekholms plats invigs idag. Mimmi Ekholm… Jag har ingen aning om vem hon är, men läser att hon var sekreteraren som avancerade till VD för ett betongbolag. Mimmi Ekholm började jobba som kontorist år 1921 och blev sen alltså företagsledare. Sin egen plats får hon i hörnet Börjegatan-Hällbygatan. Där fanns hennes företag i fråga, Uppsala cementgjuteri, en gång i tiden. Häftigt!!!

Vintertid! I natt flyttar vi in utemöblerna och ställer tillbaka våra klockor till vintertid. Du har väl inte glömt? Det hade jag gjort, ärligt talat, men såg det i min PAPPERSKALENDER igår… Vad ska du göra med den extra timmen i natt? Jag ska nog… sova!

Livet är kort. 

Read Full Post »

Händer och fötter i omvärlden

Ett inlägg i vilket Tofflan spanar i media. På nätet, förstås.

Man Jag måste följa med vad som händer och fötter i omvärlden. Och då menar jag inte bara när det gäller sportevenemang eller programledarskap för Falsksång med Svansen. Tar en tur omvärlden såsom media speglar den på nätet. Häng med om du vill, stå kvar om du hellre vill det.

 

Cykel på cykelbana är det bästa.

Nya cykelvägar i Uppsala. Idag finns det ungefär 31 mil cykelvägar i Uppsala. Det märks inte alltid eftersom vissa cyklister har en fäbless för att cykla på gatan trots parallell cykelbana. Men nu ska det byggas fler cykelvägar – ett tjugotal olika projekt är på gång i år och nästa år. Hurra! säger jag och hoppas att cyklisterna håller sig borta från bilgatorna i största möjliga mån.

Sorg bedövade henne i tre år. Rebecka Nordström Grafs make gick bort, endast 44 år ung. Hur fixar man att som 41-åring bli änka och ensam med två tonårsbarn? Läs en BRA artikel om sorg och om folks åsikter om sorg!!!

 

Blomkål påminner om hjärna. Men kål är nog betydligt mer utforskad än organet!

Därför ser du ljuset i tunneln före döden! Amerikanska forskare har studerat råttor och kommit fram till att hjärnans aktivitet intensifieras strax före döden. Detta, menar de, skulle vara ett skäl till nära-döden-upplevelser som att se ett ljus i tunneln! Det är gammavågorna i hjärnan som är högre 30 sekunder mellan hjärtstopp och dödsögonblick. Fascinerande, tycker jag! Hjärnan är vårt mest outforskade organ, tror jag. Forska mera!!!

Långa köer på UL-center. UL, som kör bussarna i Uppsala län och stadsbussarna i Uppsala, ska byta biljettsystem. Detta har lett till långa köer på UL-center på centralen. I måndags var sista dan man fick ladda sitt värdekort. Sen ska ett nytt kort införas. Nån gång i september, tror jag. Jag vet inte så noga. Jag undviker i möjligaste mån att åka buss med UL.

 

Min kamera fotar garanterat inte några grannar!

Grannar fotograferades – och ställdes ut! Hur kan man nu komma på idén att ens fota sina grannar, än mera ställa ut bilderna? Det gjorde i alla fall Arne Svenson. Några kände igen sina barn och stämde konstnären. Men domstolen friade och hänvisade till den amerikanska grundlagen. Denna lag skyddar den konstnärliga friheten! För det var förstås i USA detta hände!

Bilden av sportiga män: Fansens svar på spelarnas utvik! Ja, det säger väl allt..? Tack för ett gott skratt!

Livet är kort.

Read Full Post »