Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘riktlinjer’

Ett omvärldsspanande inlägg.


 

Bloddroppe på min tatuering

Ser du bloddroppen? Jag såg den och svimmade.

Lite ont i halsen och en bloddroppe, det är mitt kroppsliga tillstånd idag. Nån intressant person är jag inte, jag har ingen ovanlig sjukdom, inte är jag flykting, inte har jag gett ut en ny bok. Jag är inte känd, jag är inte snygg och jag är inte intresserad av mode, smink, kläder, barn, matlagning eller sport. Men jag reagerar när Suicidpreventiva dagen idag fick så lite utrymme i lokalmedia. Lokalblaskan skrev en text om manifestationen här i Uppsala. Texten las ut i natt. Radio Uppland hade ett inslag idag på förmiddagen. Läs mer på radions webbplats! (Eftersom alla inlägg som publiceras här numera är tidsinställda kan det hända att det har dykt upp mer i media om Suicidpreventiva dagen, men jag sitter troligen inte vid datorn när detta publiceras och kan därför inte uppdatera eller lägga till genast.)

Lokalblaskan fokuserar på flyktingar. Nu sänder de en fotograf och en reporter till Lesbos för att de ska skildra flyktingsituationen på plats under en vecka. Bland annat ska de kolla om det Uppsalaborna skänkt via organisationen Vi gör vad vi kan – kläder och pengar – kommer flyktingarna till del. Lokalblaskans chefredaktör Charlotta Friborg säger bland annat:

[…] Det är viktigt för oss att lyfta fram människor som nu är på flykt. Det gör situationen begriplig på ett helt annat sätt än att rapportera om abstrakta siffror över hur många flyktingarna är […]

Lovvärt och bra av såväl tidning som organisation. För vi litar väl på att både tidningens folk och organisationens gör det de lovar..?

Sen blir det… väldigt lokalt när Storgatan, en visserligen central gata i Uppsala, men en av stans smärre, drabbas av en vattenläcka. En ledning har gått sönder och folk har inget vatten. Men det finns färskvatten att hämta via en brandpost i närheten. Hum… Uppsala vatten har gått en liten kurs i hur man bär sig åt med information kring smärre vattenkriser sen sist. Då, för nästan ett år sen, fanns det inte information nånstans på flera timmar och när den kom var den felaktig.

Rött kort

Boken jag recenserade tidigare idag!

I boken, vars recension jag publicerade vid lunchtid idag, fanns en intressant diskussion om yttrandefrihet. Eller snarare anonymitet i cyberspace. Är det en fråga om demokrati eller handlar det om att möjliggöra brottsliga handlingar? Det är lätt att tycka mycket när en är anonym, men det är uppenbarligen svårt för vissa att visa att de står det de säger/skriver. En får inte hetsa mot grupper av folk. Det är till exempel brottsligt att hets mot grupper med såna som jag, homosexuella. En man dömdes för förtal och hets mot folkgrupp efter att han skrivit nedsättande saker om romer på Fejan. Det är bra, tycker jag, en ska inte generalisera och en ska inte skriva vad som helst om grupper.

Men enskilda då? Uppenbarligen är det mer tillåtet och helt OK att hänga ut en sån som jag inte bara i ord utan med bild. Jo, det är fritt fram att tycka vad en vill om mig, det tycker jag. Att förtala mig (sprida osanna saker som fakta om mig), däremot, är en brottslig handling – fast ska en driva frågan till domstol får en göra det själv. Det känns som om det är mer tillåtet att förtala enskilda personer, alltså.

I morse läste jag i Göteborgs-Posten på nätet att en skoltidnings satir blivit anmäld. I tisdags blev tidningens redaktion kallad till skolledningen. Nån eller några hade blivit kränkt(a) av en text i en serieruta. Kränkt(a) och sexuellt trakasserad(e). Syftet var att driva med ettor på skolan, Schillerska gymnasiet. Susanna Gavin, chefredaktör på Schilldringar, berättar i GP om mötet med skolledningen:

[…] De sa att de ville erbjuda oss hjälp och stöd för att det inte skulle bli så här igen. Som jag förstod det innebar det att någon skulle gå igenom våra texter i framtiden. Det känns som censur […]

När jag läser vad som skrevs – se länken ovan! – har jag svårt att se vad som är kränkande och sexuella trakasserier i det hela. Rätt oskyldigt, tycker jag. Sen är jag väl medveten om att alla inte har samma humor. Och att det kanske är bra att ha en diskussion om vad som gäller innehållsmässigt INNAN en gör en tidning, ta fram riktlinjer etc. Inte komma efteråt och censurera.


Och HÄR har jag sån lust att fråga vad andra tycker. Men… kommenteringen är ju avstängd (förutom på rena bokinlägg) – av flera skäl. Ett är… förtal, ett annat trakasserier, tro det eller ej.


Det är trängsel om uppmärksamheten
i media och sociala medier. En del får ganska oförtjänt uppmärksamhet. Nu går jag och tänder ett ljus, min manifestation för en av de 1 531 personerna i Sverige som tog livet av sig förra året.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett mänskligt inlägg.


 

Jag har säkert skrivit det miljoner gånger på den här bloggen:

Kommunikation är svårt.

megafon

Kommunikation är svårt.

Varje gång jag skriver dessa tre ord menar jag dem. Verkligen. Ärligt, från djupet av mitt hjärta – även om jag har en förmåga att låta en touch ironisk ibland. Den som känner mig på riktigt, inte bara genom bloggen, vet vem jag är, känner mina åsikter och drivkrafter.

Jag har alltid velat arbeta i en organisation som är uppbyggd tack vare demokrati. Ett uttjatat ord, tycker somliga. Men det är du och jag och alla andra som har rösträtt som utser människorna som ger såna här organisationer riktlinjerna för organisationernas arbete.

tågräls

Resan tar slut för min del.

För min del tar resan jag befinner mig på just nu snart slut. Det har varit en lärorik tripp. Jag har mött så många nya och intressanta människor. Jag har mött nya vänner, människor jag vet att jag ska träffa igen. Jag har också mött såna som tycker att jag är en idiot och som jag själv tycker är lika idiotiska. Vi lär inte ses igen, om det går att undvika. De allra flesta har varit spännande att möta, trots allt.

Idag på förmiddagen var tanken att min arbetsgrupp skulle fortsätta sitt strategiska planeringsarbete i ett möte. Jag var kallad och gick dit. Mötet inleddes av ett väldigt inspirerande och ganska långt anfö-rande av högsta tjänstemannen. I den stunden kände jag en sorg över att lämna. En kort stund. För efter sju månader vet jag att verkligheten är en annan.

Hyllorna kunde jag inte flytta på. Dessvärre skulle jag behöva minst en ny hylla... Notera att det hänger en kjol i fönstret... Eller är det en gardin..?

Den här stolen är min privata och den har jag än så länge full nyttjanderätt av.

Min stol ska snart bli fylld av en annan människas röv, dessutom. Det kändes totalt meningslöst att sitta i sagda möte när högsta tjänstemannen lämnat oss och jag bad helt sonika att få slippa. Det fick jag – även om det sades att jag säkert hade mycket att tillföra. Det är ord jag inte riktigt kan tro att mötet i övrigt menar. Så jag tog mina papper och tackade för att jag fick gå. Sen gick jag till det som är min arbetsplats ett tag till.

Jag hoppas att mina kollegor hittar bra sätt att arbeta på framöver. Att arbetet blir spännande och händelse-rikt. Men jag hoppas också att de slipper en stor del av allt det strul som oklara roller och vakanser innebär. Kanske framför allt veta vem som leder arbetet både i teorin och i praktiken.

Om två veckor går jag ut i livet igen, en erfarenhet rikare, för att möta nya människor och få nya erfarenheter. Jag kan säga att det jag har upplevt den senaste tiden i mitt liv har gett mig många, många idéer som jag på ett eller annat sätt tänker omsätta. För så länge det finns människor som sticker huvudet i sanden, som inte vill se och inte höra… Då har jag ett självpåtaget uppdrag att berätta om detta – i alla mina möten med människor för vilka det har betydelse. Jag kan vara jävligt lojal. Men mest av allt är jag ärlig. Jag har nämligen lärt mig att det inte går att ljuga i längden. Eller tiga.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt gnälligt inlägg om fel.


Dagen idag började ganska hyfsat.
Med tungan i rätt mun, det vill säga min egen, fick jag ut det jag skulle och så vidare och så vidare. Men senare på dan började snurret. Inte bara en gång utan två. Ibland känns det som om jag verkligen inte har nån aning om var min rumpa är. Den är liksom bak – oavsett. Och hur jag än gör blir det fel: agerar jag inte är det fel och agerar jag är det också fel eftersom ansvaret kanske är nån annans. Bara det att jag ju inte kan GISSA. Hur ska jag veta vad som gäller?

snurriga is-sessor

Snurrigt värre.


Fel kan vi alla göra.
Det blir bara för mycket när jag inte riktigt känner mig som orsak till feleN. Det handlar inte om en gång utan om flera gånger den senaste tiden. Bara idag två gånger. Jag försöker göra mitt bästa – och det tror jag att alla andra också gör. Men om jag inte får underlag eller får fel underlag eller inte får veta att jag förväntas göra nånting eller får veta att vissa saker ska jag inte alls göra… Ja… då blir det fel. Och snurrigt.

Jag gillar inte att städa efter andra. Det har jag gjort i ett annat liv och det för det fick jag inte bara en utan flera knivar i ryggen. Nu har jag städat rejält efter andra idag. Som tur var blev användaren nöjd. Det är det viktigaste. Själv är jag allt annat än nöjd. Systemet innebär så stora risker för fel. Om ingenting ändras snart vill i alla fall jag inte fortsätta.

Huvudvärken kom smygande under eftermiddagen. Jag hade en tablett och den tog udden av det värsta. Nu har jag emellertid så ont att jag mår illa. Höll på att kräkas förut när jag kom innanför dörren. Så vill jag inte må. Så här vill jag inte leva mitt liv.

Det känns som om livet pågår utanför mig och jag är inte med. Idag hörde en bekanting av sig och ville ses. Vi har tidigare talat om lunch, men det går ju inte eftersom vi arbetar på olika orter. Nu fick jag säga nej till en kvällsträff den här veckan. Jag orkar inte, helt enkelt.

Det är fortfarande så att jag älskar att jobba. Men att jobba i en härva och, enligt mig, märkliga riktlinjer… Nej, det måste till en förändring.

Nåt svar på mitt mejl till chefen har jag inte fått – och får inte heller under morgondagen, deklarerade han. Så sjönk motivationen ytterligare.

En arg snubbe

En snubbe med sänkt motivation, helt klart.


Drar in i duschen
och spolar av mig röran. Det kanske känns bättre sen när jag är ren. En macka eller två ovanpå det kanske gör susen. Bilen är i alla fall tankad. Jag släpper tankarna på det andra NU.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om riktlinjer på jobbet för sociala medier.


Hos Social Business hittar man då och då intressanta inlägg
. Jag har just läst ett sådant, signerat Karin Bäcklund, om vikten av att företag har policies för sociala medier. Eller riktlinjer, skulle jag personligen kalla det eftersom vi talar svenska här.

Idag är det väldigt många svenskar som finns nånstans ute i cyberspace, i sociala medier. Enligt Karin Bäcklund handlar det om

[…] nästan 60 procent av Sveriges befolkning på Facebook, nästan 500 000 svenskar har idag ett Twitterkonto […]

Och då är det ju rätt många av oss som både är anställda nånstans som också finns på Fejan, Twitter och/eller har en blogg. Just därför att vi är så många tycker Karin Bäcklund att det är viktigt att företag har en policy riktlinjer kring sociala medier så att vi anställda vet hur vi bör bete oss i dessa fora. För det är ju så att gränsen mellan privatliv och yrkesliv alltmer suddas ut. Men det är också så att jobbet ju är en stor och viktig del i våra liv – i alla fall i mitt! – och att sätta total munkavle/handklovar på oss anställda skulle vara rentav korkat, om du ursäktar mitt språk!

Jag håller med Karin Bäcklund i att det behövs sättas på pränt hur vi pratar/skriver om våra jobb på nätet. Däremot ska det inte handla om att hindra oss som skriver om våra jobb, tycker jag. En smart arbetsgivare är ju så öppen och tillåtande som möjligt och sätter inga eller få begränsningar (annat än om det till exempel handlar om sekretessbelagda uppgifter, tystnadsplikt, särskilda företagshemligheter etc). För de flesta av oss twittrare och bloggare är det ofta självklart att vi inte skriver om sånt, men det finns säkert tillfällen när vi kan bli osäkra. Därför skulle jag se riktlinjer som en sorts skydd även för egen del, som skribent, och inte bara som arbetsgivarens skydd. Jag anser helt enkelt att riktlinjer för sociala medier är bra och nödvändiga – för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Ett skydd för båda parter, helt enkelt.

Många företag har också konton på Fejan och Twitter och kanske till och med en blogg. När det gäller dessa konton är det extra viktigt att ha riktlinjer. Anledningen är förstås att du ju inte är privatperson när du skriver för ditt företag!


Livet är kort. Arbetet är en stor del av mitt.

Read Full Post »

Torsdag och dags att repetera veckans höjdpunkter (kulor – som i pengar, alltså!) respektive lågvattenmärken (kolor – såna som sabbar tandlagningar). Det är inte svårare än så här:

Kulor 


Kolor


Livet är kort.

Read Full Post »

En del av oss gillar det, andra avskyr det. Jag pratar om telefonförsäljning. Idag har NIX en spärrtjänst där man kan spärra sin fasta telefon mot samtal från försäljare där man inte är eller nyligen har varit kund. Enligt teleförsäljarnas egna riktlinjer ska de inte ringa våra mobiler. Men det vet vi ju att de gör! Därför undrar Tofflan den här veckan om du vill kunna NIX-spärra din mobiltelefon.

Som vanligt är det inte vid det här inlägget utan i själva omröstningen i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…, som du kan lämna kommentarer. Men gör det GÄRNA, jag vill veta vad du tänker i frågan!

Tack på förhand för såväl klick som kommentar!


Livet är kort.

Read Full Post »

Under torsdagen står det på min agenda att M och jag ska planera vår institutionsdag. Tanken är att vi åker bort tillsammans från jobbet för gemensam lunch, jobbar och avslutar med middag på kvällen. Det är inte aktuellt med övernattning och vi ska inte åka så långt (ha, ha, jag vet vart -nyfiken, eller?!).

Segelbåtar…


Om jag hade fått bestämma
destination hade jag nog valt en dagkonferens nära Stockholm. Stockholm med omnejd är fantastiskt och jag känner varje gång jag är i trakterna att tiden inte räcker till för det jag vill se och uppleva, framför allt i naturen och allra helst i skärgården. Jag älskar nämligen vatten! En konferens handlar ju dessutom inte bara om att sitta på rumpan och konferera, den handlar om att gruppa ihop sig.

Ett ställe som jag just hittade på nätet ligger på Lidingö. Dit kan man till och med ta sig med båt från centrala Stockholm, tänk så häftigt! Stället erbjuder allt från fester med god mat och dryck till kick offer med dans eller varför inte kappsegling? Att segla har jag alltid velat prova på, men aldrig vågat testa! Men det ser ut som om man verkligen måste kunna samarbeta om man ska segla tillsammans… Just på det här konferensstället behöver man inte ha några förkunskaper och det är inte heller några fysiska krav. Fast det klart att jag funderar om inte den lilla båten med en gigantisk Toffla ombord skulle kappsejsa… Vilken syn…

Nä, nu ska jag sluta drömma om segling och kick offer. Vi ska inte ha nån kick off direkt heller. Dessutom är jag i det närmaste allergisk emot kick offer med tramsiga övningar. Segling, däremot, vore en utmaning och allt annat än larv. Men på vår dag ska vi dra upp riktlinjerna för hur institutionens forskare ska kommunicera sin forskning. Och det blir inte på nån segelbåt, tyvärr. Men kanske nästa år..? Om Tofflan själv får bestämma…

Read Full Post »

Older Posts »