Inspiration i byggnader, grönska och människor

Ett inspirerat inlägg.

---

 

En modern lärosal.

På bilden här intill ser du en modern lärosal. Idag har jag varit på besök i ett rätt häftigt och ganska nybyggt hus som hör till vårt universitet. Tänk om gamla Humanistcentrum, numera Ekonomikum, hade sett ut så här när jag – och N:s pappa – pluggade där. (N var min medresenär igår. Hennes pappa har också pluggat på Humanistcentrum. Han är två år yngre än jag… Gammal? Jag? Eh…) Hade jag blivit mer inspirerad då? Kan nog tänka mig det. Men senare kom inspirationen under min studietid med de äldre byggnaderna i universitetets värld, när jag läste idé- och lärdomshistoria en termin i gamla universitetshuset, det som syns på startsidan på webben, och på Gustavianum, där jag identifierade krukskärvor med mera. Nästa år, om jag får vara med då, flyttar jag till ett hus mitt emot den här lärosalen. Det är ett hus som är så nytt att det inte är färdigbyggt än. Vilken spännande resa blir inte det?!

Ibland vaknar jag tidigt om vardagsmorgnarna. Jag ligger i sängen och låter en svag vind från mitt öppna fönster svalka mig. Och så tänker jag och funderar på om jag ska duga och räcka till, om jag ska motsvara förväntningarna. Jo, jag tvivlar på mina förmågor minst en gång om dan, men jag har fina kollegor och chefer som inte alls tycker att det är konstigt att jag inte greppar helheten efter två arbetsveckor och två arbetsdar… Jag blir glad och peppad av deras förtroende för mig. De är positiva och inspirerande, inte nedlåtande, sarkastiska eller otrevliga. Understundom tror jag att jag är… i himlen… Känslan förstärktes av att jag mötte en ängel i en korridor, men jag bevärdigades inte varken blick eller nick. Ja, jo, jag vet att jag har åldrats 30 år de senaste sju åren. Det var en märklig känsla…

Grönt så långt ögat kan se. Här tittar jag in mellan tujorna i Botaniska trädgården.

Det har varit ytterligare en solig och varm dag, men till eftermiddagen började det mulna på och vinden blev kallare. Grönskan exploderar runt omkring och många drabbas av allergier. Vi som inte drabbas njuter mest av sol, ljus, värme och det gröna… Jag var lite tidig till dagens första möte i byggnaden med den moderna lärosalen. Då stod jag utanför staketet till Botaniska trädgården och kikade in mellan tujorna. Grönt så långt ögat kunde se. Ett besök i Botan åker upp på att göra-listan!

Dagens lunch var väldigt gul.

Jag hade hoppats på en spontanlunch med NK* när jag var så nära, men tyvärr var NK hemma med sjuk småtting. Därför lunchade jag på sedvanligt ställe, Rullan, i sällskap med min bok på gång. Idag blev det majskyckling och saffransris, gult värre – och som vanligt var maten väldigt god!

Efter lunch var vi en minimerad skara – blott en trio – som deltog i stabsmöte. Men vi hade en hel del att avrapportera ändå. Jag berättade lite om förmiddagens möte kring studentwebben och om kommunikationsplanen. Vidare pratade vi om materialet till nyanställda som jag och R nu går igenom och uppdaterar. Lite andra småsaker avhandlades också. Och så fick jag ett nytt uppdrag att varje fredag skriva ett blogginlägg med information från ledningen.

Jag har mellan dagens möten petat i materialet för nyanställda och även fått både besök på rummet och uppdrag den muntliga vägen. Än så länge känns det bra och helt OK att ha dörren öppen. Under morgondagen räknar jag med att få klart mina synpunkter på nyanställdamaterialet så att jag kan börja titta på tre sidor översättningar.

Boken jag läser just nu matchar min inredning i köket.

Efter arbetsdagens slut blev det tisdagshandling på Tokerian. Jag inhandlade bland annat ett Mors dags-kort, skrev det, stoppade i en Trisslott och postade det – IFALL paketet inte hinner fram. Mamma är emellertid förvarnad, men jag vet hur besviken och ledsen hon blir om hon inte har nånting att öppna på Mors dag på söndag.

 

Jag har en fruktansvärd huvudvärk – det är bestämt oväder på gång – men jag ska ändå försöka läsa boken jag ska recensera. Den matchar för övrigt min inredning i köket så totalt perfekt!

Ha en riktigt skön tisdagskväll! Jag skrockar åt att jag får min sista (?) ersättning från a-kassan på torsdag!

*NK = Närmaste kollegan på mitt förra jobb

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Var sak har sin tid, men SLU finns alltid i mitt hjärta!

Ett inlägg om Öppet Campus på SLU.

---

 

Idag, på självaste lönehelgen, hade SLU Öppet Campus. Jag var ju tillbaka på min gamla kära arbetsplats för ungefär en månad sen, innan alla studenter hade anlänt, men hann inte se allt nytt. Många nya byggnader är det. Huset där ”mina” fakulteter också håller till, till exempel, var ju bara ett stort hål med lite byggpålar när jag avslutade min visstidsanställning. Nu är det ett helt fantastiskt hus, modernt, snyggt och verkligen inspirerande att både jobba och studera i.

Men självklart började jag i MVM-huset, där jag hade mina kontor för lite mer än två år sen. På entréplanet var det ganska många besökare i olika åldrar. Jag träffade bland annat unge Tage Bergeå, som labbade med färger under Christians överinseende. Efter att ha inhämtat tillstånd från såväl Tages pappa som Tage själv samt fått en utförlig beskrivning av Tage hur hans namn stavas, fick jag ta en bild på denne unge forskare. Ett blivande Nobelprisämne, månntro?

Tage Bergeå, blivande Nobelprisämne (?), labbar med färger.

Naturligtvis träffade jag flera kära bekantingar. Extra roligt var det att träffa Faruk, som grattat mig till nya jobbet via LinkedIn, i veckan. Sahar, Björn och Karin, för att nämna några, träffade jag också. Sahar demonstrerade sin forskning om rening av avloppsvatten via kol. Hon hällde på grumligt Uppsalavatten i ett provrör med kol. Kolet filtrerade och renade sen vattnet och när det rann ner var det alldeles klart och drickbart.

Sahar visar hur avloppsvattnet, flaskan i mitten, blir rent efter att ha runnit igenom och filtrerats med kol i provröret.

Efter alla återseenden traskade jag vidare. Jag noterade en ny godisbutik på campus, men mest nyfiken var jag ju förstås på det runda VHC, Veterinär- och husdjurscentrum. Det är en sån häftig byggnad! Jag hade hoppats på att träffa fler bekantingar, men tyvärr gjorde sig huvudvärken så påmind att jag blev tvungen att ta mig till bilen och åka hem. Men ytterligare några bilder tog jag förstås och dem får du titta på här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och på väg till bilen tänkte jag att visst, var sak har sin tid. Men vissa saker vill en ha i sitt hjärta alltid. Till dessa hör mina knappa två år på SLU, den bästa arbetsplatsen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gräset VAR grönare!

Ett inlägg om en eftermiddag på Den Bästa Arbetsplatsen.

---

 

Här ville jag bli omsluten och gömd av gräset.

I eftermiddag kom jag hem, kändes det som. Fast jag kom bort. Eller inte bort – jag återvände till min föreföre detta arbetsplats, den bästa arbetsplatsen jag nånsin varit på. Knappt ett par år blev det här för min del. Nu när ytterligare två år har förflutit bjöd jag in mig till min före detta kollega och fakultetskommunikatör L för en lunch och en guidad visning i den nyaste byggnaden på campus innan höstens studenter anländer. Det kändes som att komma hem så snart jag klev ur bilen…

I samma veva ville jag också hälsa på en vän som började nytt jobb här i måndags. Jag åkte hemifrån före klockan elva och kom inte hem förrän klockan var nästan 16. Den första halvtimmen strosade jag ensam i dyra, men underbara Kunskapsträdgården. Gräset ÄR mycket grönare här! Det var som om jag ville kasta mig i dess famn och be det omsluta mig, gömma mig, för Den Andra Världen. Det var här jag träffade så många underbara, fantastiska och inspirerande människor under två års tid.

Men jag ljuger om jag säger att jag älskade alla då. En kan inte älska alla. En kan inte förlåta alla heller, det kände jag också idag. Fast störst av allt den här dan var kärleken! Det jag älskade mest var vidsyntheten, detta att det var tillåtet att både vara kuf och kompetent på den här arbetsplatsen…

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.

Den blev så många kära återseenden, kramar, handskakningar och skratt att jag glömde ta alla bilder på det nya, såsom jag hade tänkt. Jag får helt enkelt åka tillbaka dit. Snart. Inte vänta två år. Nu ska jag smälta mina intryck, mina inre bilder. Bilder av alla dem jag saknar så det gör ont i bröstet. Du får se på några av de yttre bilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack snälla L, Stephan, Ingridorna, Mariorna, Elham, Raida, Sven, Mickarna, Anki, Lisbeth, Anna-Lena, Elisabet, Jenny, Agnes, Cecilia, Mats, Sofia, Christian, Anders och alla andra som blev glada när vi sågs idag! För en som är fördriven ur paradiset var det fantastiskt att se och känna att ni minns mig med glädje!

PS Om jag träffade min vän som började på sitt nya jobb i måndags? Jepp! Alldeles innan jag åkte hem hittade jag honom, fikandes, i närheten av dammen på baksidan. Vilken lycklig man!

PS 2 Den bästa arbetsplatsen heter Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Kolla in SLU:s webbplats här!

Och håll utkik, för en lördag i slutet av september är här Öppet Hus!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Möten, du vet, såna med människor…

Ett mänskligt inlägg.

---

 

Jag har säkert skrivit det miljoner gånger på den här bloggen:

Kommunikation är svårt.

Kommunikation är svårt.

Varje gång jag skriver dessa tre ord menar jag dem. Verkligen. Ärligt, från djupet av mitt hjärta – även om jag har en förmåga att låta en touch ironisk ibland. Den som känner mig på riktigt, inte bara genom bloggen, vet vem jag är, känner mina åsikter och drivkrafter.

Jag har alltid velat arbeta i en organisation som är uppbyggd tack vare demokrati. Ett uttjatat ord, tycker somliga. Men det är du och jag och alla andra som har rösträtt som utser människorna som ger såna här organisationer riktlinjerna för organisationernas arbete.

Resan tar slut för min del.

För min del tar resan jag befinner mig på just nu snart slut. Det har varit en lärorik tripp. Jag har mött så många nya och intressanta människor. Jag har mött nya vänner, människor jag vet att jag ska träffa igen. Jag har också mött såna som tycker att jag är en idiot och som jag själv tycker är lika idiotiska. Vi lär inte ses igen, om det går att undvika. De allra flesta har varit spännande att möta, trots allt.

Idag på förmiddagen var tanken att min arbetsgrupp skulle fortsätta sitt strategiska planeringsarbete i ett möte. Jag var kallad och gick dit. Mötet inleddes av ett väldigt inspirerande och ganska långt anfö-rande av högsta tjänstemannen. I den stunden kände jag en sorg över att lämna. En kort stund. För efter sju månader vet jag att verkligheten är en annan.

Den här stolen är min privata och den har jag än så länge full nyttjanderätt av.

Min stol ska snart bli fylld av en annan människas röv, dessutom. Det kändes totalt meningslöst att sitta i sagda möte när högsta tjänstemannen lämnat oss och jag bad helt sonika att få slippa. Det fick jag – även om det sades att jag säkert hade mycket att tillföra. Det är ord jag inte riktigt kan tro att mötet i övrigt menar. Så jag tog mina papper och tackade för att jag fick gå. Sen gick jag till det som är min arbetsplats ett tag till.

Jag hoppas att mina kollegor hittar bra sätt att arbeta på framöver. Att arbetet blir spännande och händelse-rikt. Men jag hoppas också att de slipper en stor del av allt det strul som oklara roller och vakanser innebär. Kanske framför allt veta vem som leder arbetet både i teorin och i praktiken.

Om två veckor går jag ut i livet igen, en erfarenhet rikare, för att möta nya människor och få nya erfarenheter. Jag kan säga att det jag har upplevt den senaste tiden i mitt liv har gett mig många, många idéer som jag på ett eller annat sätt tänker omsätta. För så länge det finns människor som sticker huvudet i sanden, som inte vill se och inte höra… Då har jag ett självpåtaget uppdrag att berätta om detta – i alla mina möten med människor för vilka det har betydelse. Jag kan vara jävligt lojal. Men mest av allt är jag ärlig. Jag har nämligen lärt mig att det inte går att ljuga i längden. Eller tiga.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Creative Commons – nånting för andra än Nordiska museet?

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver sina intryck av dagens lunch-webinar inom #ssmw.

Säsongens sista #ssmw gick av stapeln på lunchen idag. Det var inte smart av mig att glömma fixa packed lunch. Jag kände mig både trött och grinig när jag lyssnade till Kajsa Hartig och Jonas Hedberg från Nordiska museet berätta om hur de använder Creative Commons. Kajsa Hartig pratade fort, Jonas Hedberg alldeles för långsamt, men trots det sätter jag upp museet på Att-besöka-i-sommar-listan!

För den som inte är invigd i mysteriet Creative Commons, CC, kan jag meddela att jag kände mig än mer förvirrad efteråt. Eller som arrangören Bengt Littorin uttryckte det:

Jag är förvirrad fast nu på en högre nivå, efter dagens #SSMW om CC.

Nordiska museet har gett sig i kast med ett hästjobb. Sannerligen! Med tanke på att man har sex miljoner fotografiska verk/bilder i sin samling som ska klassificeras och symbolmärkas efter hur de får användas… CC går nämligen ut på att tillåta spridning av eget material, såsom bilder. Eller verk. FOTON! En vinst med CC-licens är förstås att det gör Kulturarvet mer synligt och tillgängligt, framför allt.

Men detta med fotografier är ju, som bekant, inte enkelt. När det gäller upphovsrätt, till exempel skiljer man på verk och bild. Rättigheterna att använda ett foto beror på hur man klassar det. Antingen får man använda fotot 70 år efter fotografens död eller 50 år efter… Nej, det här fastnade inte i min hjärna! Sorry! 

Det här är ett foto jag har tagit i Gamla Uppsala. I bakgrunden skymtar Gamla Uppsala kyrka. Jag kan inte avgöra om detta foto är ett verk eller en bild. 

Det diskussionen på chatten snöade in på var vad som klassas som kommersiell användare. Det du och jag menar med kommersiell (= i syfte att skapa vinst) är inte vad CC menar. En kommersiell användare får, som du kanske anar, betala för att använda ett foto.

Mina funderingar före webinaret var förstås huruvida detta var av intresse för min arbetsplats att ansluta sig till. Jag gick in i webinaret med ganska blank inställning. Jag gick ut ur webinaret med en massa tankar och oklarheter snurrande. Nej, det här var inte bra. Nästa gång måste jag komma ihåg att ta med lunchen!

Tills vidare fortsätter jag nog privat på redan inslagen bana: jag använder mina egna bilder och friköpta bilder. Eller verk. Hur man nu ser på saken.

#ssmw-serien drivs av Bengt Littorin, som när han inte jobbar med detta arbetar vid Naturvårdsverket, bloggar som Havspappan kallad på bloggen eller twittrar under samma nick. Webinarerna är kostnadsfria och hålls över lunchen. Du sitter vid din dator och lyssnar på olika föreläsare som talar om diverse ämnen runt sociala medier. (Du kan också se dem i efterhand här!) Via en chatt har du möjlighet att ställa frågor eller kommentera. Jag har följt webinarer sen hösten 2011 och det är oftast väldigt inspirerande föreläsningar. Dagens var alltså ett undantag. Jag ser därför med tillförsikt och spänning fram emot höstens serie!

Livet är kort.

Read Full Post »

Så vart det kväller…

Jepp, det vart kväller även denna gråmåndag när man mest har velat häcka under en filt, bortgömd från allt och alla. Så nu tar jag mig i kragen i alla fall och ger mig ut på en tur i omvärlden. Kanske är det lite upplivande, rent av..?

”Turkos har en må bra-effekt på mig”. Naturligtvis är det inte mig själv jag pratar om, utan Hedvig i Gävle som bor i en ljusturkos lägenhet, hyrd av halvbrodern (vad nu det har med saken att göra). Om du har missat det så säger jag det en gång till: jag gillar inte turkos. Turkos är ingen färg, det är en nyans. Turkos borde förpassas till världens ände. Typ.

Kepstjuvar fångade på film. Ja, det låter som nånting för YouTube. Det hände i Metropolen Byhålan. Där måtte man ha tråkigt eftersom man gör inbrott och snor kepsar. KEPSAR!

Kiss i konstens namn. Men vad är det här? Nog för att en har hört talas om skitsnack, men kisskonst… Nej, det här känns mest… konstlat.

ABBA-pengar gör film av Cirkeln. Jepp! Nu är det klart! Romanen Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg blir film. Det är ABBA-Benny som startar filmbolag med sonen Ludvig där nu Cirkeln, första delen i Engelsforstrilogin, ska bli film. Cirkeln är bra, tycker till och med jag, men uppföljaren Eld var lite mindre bra, tragglig. Tycker jag. Och nån mer jag känner.

Grillare anfölls med yxa. Nog för att man har lust att… säga ett och annat om alla puckon som envisas med att laga till sin grisföda utomhus under den varmare säsongen. Men hugga grillare med yxa var väl lite väl elakt. Det måste nog handla om nånting annat än rökstank av döda djur, för det var ju grannar som bråkade. Detta måste nog sättas upp på en lista över argument för att försöka få nån vräkt, eller så.

Många upprörda över Bieber-bleep. Ja en bleep kan man väl onekligen säga att det är. Justin Bieber besökte Anne Frank-museet i Amsterdam och skrev så här i gästboken:

Det var verkligen inspirerande att få komma hit. Anne var en fantastisk tjej. Förhoppningsvis hade hon varit en belieber.

Eh… lite mer respekt hade inte varit fel, tycker jag. Och snacka om att ha höga tankar om sig själv. För hur många vet vem Justin Bieber är om 68 år? Alla vet vem Anne Frank var.

Livet är kort. Den Gud älskar tar han hem tidigt.

Read Full Post »

Vecka 6: Cambozola och Grevé

Detta inlägg är tillägnat min bloggvän Inna, som har det lite tufft på ostfronten just nu.

Torsdag och då vet du vad som gäller, eller hur? Veckans höjdpunkter (Cambozola) respektive lågvattenmärken (Grevé). Så här är de enligt mig:

Cambozola

• Bästa webinaret hittills (Om ledarskap och arbete på distans – så inspirerande!)
• Fint flöde! (I alla fall med vissa samarbetspartners på jobbet.)
• Roliga missuppfattningar (Ibland säger man såna tokigheter, så…)
• Kjell Erikssons böcker (Är totalt inne på dem just nu!)
• Älskade Fästmön (Bästa Fästmön ever!)

Grevé

• Lampor som inte borde lysa (Verkstan respektive färgburk nästa!)
• Varför förbjuds inte rökning? (Rökning drabbar ju inte bara rökaren själv utan även omgivningen…)
• Melodifestivalen 2013. Deltävling 1 (Fy 17 vilken skit…)
• Djävulusiskt ont i hälen (Det liksom kommer och går.)
• Bildårar (Ta körkort, för fan, innan ni sätter er bakom ratten och kör!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen vardag igen! Eller..?

Jag vet inte hur många gånger redan jag har noterat att folk, på olika sätt uttrycker

Äntligen vardag igen!

Och så skuttar de till sina inspirerande jobb och trivs. Sen tar det nån dag och så noterar jag en attitydförändring. Ser/hör/läser

Tillbaka i ekorrhjulet/grottekvarnen igen!..

Hur ska ni ha det egentligen? Är det skönt att det är vardag igen eller inte???

För egen del ser jag i kalendern att det är en vanlig, svart måndag. Inte nån röd dag i sikte förrän till påsken som i år infaller i slutet av mars. Men jag blir hemma några dar till. Först på fredag börjar min vardag – och min första arbetsdag på väldigt länge. Det känns pirrigt, men roligt. Jag är inte så orolig att jag inte ska klara av dan – jag har ju sen helgen på mig att vila. Och det gäller att hämta och samla krafter de här återstående dagarna av min sjukskrivning.

Ett kalenderuppslag från mars förra året var innehållsrikt.

I morse var jag väldigt, väldigt trött, men nu måste jag försöka vänja mig tillbaka till tidiga morgnar. Jag gick upp strax före klockan sju och skjutsade Fästmön till jobbet. Nog hade det varit skönt att krypa ner i sängen igen. Men jag motstod frestelsen! Vi får nog i alla fall sovmorgon i morgon och på onsdag, för i morgon är Anna ledig och på onsdag börjar hon jobba klockan 13 först.

Jag måste försöka få lite vettigt gjort idag. Tänkte börja med att köra en maskin tjockis-svart. Sen borde jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan. Borde. Vi får se hur mycket jag orkar. Jag känner mig emellertid mycket pigg och upplyft av gårdagskvällens äventyr – promenaden. Det är härligt att känna att jag vågade, jag kunde, jag klarade av!

Lokalblaskan idag innehöll två intressanta saker: dels en helsidesannons om att Arge Kaj, där vi träffade tjejerna i lördags, ska upphöra, dels ett reportage om tågproblem. (Artikeln finns inte på nätet. Än.) Man listade 19 olika skäl till tågstopp samt vems ansvaret är. Intressant läsning som visar att vi bör nyansera vem vi anklagar och skäller på eftersom

1. Naturen kan ställa till det.
2. SJ inte är enbart ansvarigt.

Två läsvärda saker i en dagstidning räcker emellertid inte för att fortsätta prenumerera. Mitt beslut att efter typ 30 år som prenumerant säga upp tidningen står fast. Invägt i detta finns också det faktum att Ett Pucko knyckte mitt guldkort på tidningen 2009 – eftersom h*n i princip snodde mitt prenumerationsnummer. Och tidningen kunde inte hjälpa mig med detta. Så att vara trogen prenumerant är ingenting värt längre, det är bara att inse. Ja, jag är jävligt långsint! Men å andra sidan är 30 år också jävligt lång tid…

I övrigt sitter jag och funderar på en del två av Som man blir bemött, så bemöter man andra. Den första delen fick en hel del respons och många läsare lämnade kommentarer och skickade sms. För den som är intresserad kan jag berätta att 86 personer hittills har läst det inlägget. Unika läsare, alltså. Sen är det ett antal som har läst inlägget flera gånger än en. Frågan är hur du orkade, med tanke på att inlägget innehöll fler än 1 000 ord…

Ett inlägg på över 1 000 ord – hur orkade du läsa så mycket???

Vidare är det dags att byta fråga under rubriken Tofflan undrar. Jag brukar allt som oftast konsultera Unge herr O i detta spörsmål. Men nu har jag inte träffat honom på länge och får försöka låta min egen fantasi flöda ett tag till.

Nu börjar klockan gå mot nio och jag kan med gott samvete sparka igång tvättmaskinen. Inte för att andra i huset ens kan stava till hänsyn, men man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, en devis som många borde läsa både en och två gånger.

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu sprakar det…

Och det är inte bara av den energi jag känner från institutionen – Energi och Teknik – utan också av Syltans vegetariska ärtsoppa. Och pannkakor. Med sylt och grädde. Yummy! Det är verkligen veckans höjdpunkt.

Veckans höjdpunkt på Syltan – vegetarisk ärtsoppa och pannkakor med sylt och grädde.

Fick sällskap till lunchen av en ny kollega, D. Folk är verkligen genuint trevliga här! Inte alls som… det där hemska stället på stan där man ägnar sig åt skitsnack bakom ryggen på såväl låg som hög nivå. På Syltan träffade jag också den snälla före detta kollegan B och nästa vecka ska jag försöka få till en träff – vi har inte setts sen jag började här! Och så mötte jag fru Chef2, vilket alltid är bra, för då kan man utbyta information på ett annat sätt än via mejl. Jag har funderingar på att ha en medieutbildning för ”De Mina” här på institutionen och då vill jag gärna dra in fru Chef2:s gäng (eller delar av.)

Det blev en bra och inspirerande intervju med en av professorerna på förmiddagen. Vilket spännande yrkesliv! Jag skulle kunna hitta nåt intressant  att skriva om så gott som alla som jobbar här. Men nu ska ju mina intervjuer tyvärr inte bli artiklar utan underlag till min plan och till fortsatt arbete – för mig eller för någon annan.

På väg till Syltan hann jag mobiltelefonera med käraste storasyster som inte mår så vidare värst bra av olika skäl. Men jag hoppas att hon blir uppiggad av eftermiddagens aktivitet och att nån lillasöster (=Petite… eh, nåja… Moi) kanske, kanske messar under senare delen av Antikrundan i kväll.

Fästmön har varit på besök i vården och nu ska hon träna sin onda kroppsdel. Jag hoppas verkligen att det gör nytta, för hennes jobb är ju fysiskt sett ganska tungt.

Ärtsoppan gör att jag sitter med bubblande mage och stängd dörr. Jag hoppas ingen knackar på… Magen lär väl bli riktigt go av järntabletterna också, men jag hoppas att de gör nytta och verkan. Det är väldigt tröttsamt att vara tungt trött hela tiden. Nivåerna är nere på nästan samma som när jag blev inlagd akut…

Read Full Post »