Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘anklaga’

Ett inlägg om sånt som är på gång.


 

Man får inte göra s man vill

Visdomsord i entrén till Fredens Hus.

Det är alldeles för sällan jag är inne i stan, Uppsala, inser jag. Jag har liksom nästan aldrig nåt ärende dit. Och ärende bör man ha, annars kan man göra annat. Det är ju inte precis gratis att parkera i eller nära centrum. Buss kan jag inte alltid åka och det är inte heller gratis. Nåt som däremot är på väg att bli gratis är entréerna till vissa av våra museer inne i stan. Från och med måndag blir det fri entré på konstmuseet (fantastiskt ställe som inte bara visar gammal konst utan ganska… ny och… chockerande!) och på Bror Hjorths Hus (ett hus jag inte har besökt trots att jag har bott i Uppsala i 33 år i höst…). Och sen tidigare är det gratis att gå in på Fredens Hus (ytterligare ett fantastiskt museum!), Biotopia (här har jag inte heller varit…) och Upplandsmuseet. Med andra ord får jag snart ärenden till stan. På söndagar är det dessutom gratis parkering och då är museerna öppna för besök.

Ett glas vin

Jag provar nog vin hemma i kväll.

Om man ändå är i stan men inte har bilen med sig kan den som är intresserad av viner titta in till en av stans nya vinbarer. På Drottninggatan har Vinbaren öppnat och där erbjuder man gästerna att prova eller dricka nån av de nästan 100 sorters vin man har. Till vinet kan man få passande smörrebröd, charkuterier eller ost.

Den som vill få sig lite Uppsaliensiskt till livs, men samtidigt stanna hemma, kan kika på serien Vikingarna, som börjar på Viasat History den 2 juni. Fast då gäller det förstås att man har den TV-kanalen. TV-serien är i alla fall inspelad i Gamla Uppsala, delvis. Och vem vet? Kanske ett och annat bekant ansikte skymtar förbi..?

Och kanske är det säkrast att stanna hemma och låsa fönster och dörrar. Jag läste nyss på nätet att Radio Upplands fredagsfajt handlade om monster och mördare. På radions webbplats har det funnits en omröstning. Resultatet blev att Uppsalaborna tycker att mördare är läskigare än monster – på film, i alla fall. Seriöst så det förslår… (<== ironi).

Duvor på mattor på balkong

Balkongsittande duvor på Väderkvarnsgatan i Uppsala.

På tal om seriöst… Visserligen har jag skrattat då och då åt duvor (fråga min Fästmö, får du höra!). Man kan anklaga duvor för mycket, men för spioneri… Det var i alla fall vad som hände en pakistansk vit duva. Den stackars pippin, som bar på ett budskap som inte gillades, hålls nu i förvar i Indien. I väntan på rättegång, tro eller kanske dödsstraff?

Lika sjukt otroligt men sant är dessvärre nåt som sker. Det handlar om arbetsgivare som har en fruktansvärd syn på människor och medarbetare. Eller vad sägs om Laholms kommun som sparkade en lärare efter 16 års tjänst – via sms, dessutom?! Sverige, 2015.

Det verkar vara svårt att (sam)arbeta i våra ofantliga offentliga organisationer. Den organisation som ska värna om länsinvånarnas kroppsliga och mentala väl och ve här kan inte samarbeta, vilket i mina ögon öppnar för partier jag inte vill se få nån makt. Tyvärr tror jag inte att alla som behöver har läst Ismail Kamils debattartikel om dialog och samarbete för att värna om patienternas bästa… Den artikeln borde många läsa och reflektera över…

Handske

Gör som ”Lisbeth”, sträck ut en hand och samarbeta! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett vårvädersinlägg.


 

Regnstänk på bilfönstret

Regndroppar på bilfönstret.

Efter solsken kommer regn, eller hur är det man säger? Här var det solförmörkelse igår ju. Solen försökte sen trägna sig fram, men det gick inte så bra. När jag åkte och hämtade Fästmön hade det regnat lite fint. Det var aningen vitt bland dropparna, även om det huvudsakligen var regn. Medan jag satt i bilen utanför Annas jobb och väntade tyckte jag dropparna bildade ett ganska fint mönster på bilrutorna.

Förortsexpressen for något försenad ut till Himlen först och Morgonen sen. Då hade de där lite OK:iga regndropparna blivit mer fasta. Snö! Fy te rackarns så jag inte ville ha snö! När man har fått smak på krokusar och tussilago vill inte för nåt smör i Småland gå tillbaka till vintern.

Räkor och vitt vin

Räkor och vitt vin – vår standardiserade fredagsmiddag.

Vi hade ätit dåligt båda två på dan, så räkor och vitt vin med tillbehör dukades fram redan vid 17-tiden. Det har blivit lite svårare att hitta på middagar som vi båda kan äta. Därför har räkor kommit att bli vår fredagsmiddag när typ ”alla andra” äter tacos.

Det fanns chardonnay kvar sen förra fredagen när vi faktiskt inte åt räkor utan raclette som jag hade grävt fram ur frysen. Då tyckte jag att chardonnayn inte passade så bra till den feta osten, men igår konstaterade jag att den var perfekt till räkorna. Ett glas var blev det. Och det var ju lite snålt, tyckte vi båda – det var ju trots allt fredag. Så jag öppnade en annan flaska vitt vin, bara för att upptäcka att den smakade skit till räkor. Surt och eländigt, så jag anklagade Anna för att ha busat och klämt ner citron i mitt glas. Nej uff och fy! Drick inte Palazzo Mio Grillo nedan till räkor!

Palazzo Mio Grillo

Palazzo Mio Grillo passade INTE till räkor. Kanske hade det i stället passat bättre till racletteosten förra fredagen?


Kanske var det så att jag föll för 
vinets lustiga namn. Mer troligt är att jag föll för att det stod att det skulle passa till skaldjur. Fel, fel fel!

Vår kväll avslutades med The Team, och en annan rälig groda. Alltså den såg så vidrig ut att nån bara var tvungen att köpa den. Vad tycker du?

Godisgroda

En rälig groda.


Idag vaknade vi upp till rejäl vinter. 
Det måtte ha snöat ännu mer i natt, för gräsmattorna var vita. Men marssolen är, som jag bruka skriva, obarmhärtig och obeveklig. Och stark. Det porlar nu i stuprännorna och runt träden syns åter gräset. På framsidans gräsmatta tronar en kvarglömd grill efter att en granne lagade lunch på den häromdan. Idag är det nog ingen som vill laga lunch utomhus, det soliga vädret till trots.

Grill på snöig gräsmatta

Nån som känner för utomhuslunch idag?


Vi har ingen tanke på utomhuslunch alls idag. 
Vår plan är att göra en liten utflykt i verkligheten och bland annat köpa hem nån grillad pippi till middag – Tokerian har extrapris på såna den här veckan. Det har alldeles nyss levererats två härliga papperskassar med svenska och brittiska deckare från Year Town och snällaste vännen A (”jag haaar så snälla kamrater!” för att citera min fars finländssvenska). En snabb botanisering visade att endast sex böcker ska ges vidare till annan mottagare. Tusen tack!!!

Två bokkassar från A

Två bokkassar med härliga deckare från vännen A.


I morgon har vi födelsedag i familjen
och ska på kalas, tror jag. Men vad har DU för dig i helgen??? Skriv några rader i en kommentar så blir jag jätteglad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett återhämtat inlägg.


 

Häromdan upptäckte jag att min stjärnpenna var borta. Det är den bästa penna jag har ägt. Den har en blyertsspets och en kulspets i en och samma kropp, så att säga. Blyertsspetsen är väldigt tunn och passar särskilt utmärkt när jag läser böcker som jag ska recensera.

Men pennan var alltså försvunnen. Jag letade och letade utan framgång. Till sist messade jag Fästmön i min nöd och halvt om halvt anklagade henne för stöld. Anna brukar inte ha långa fingrar och blev faktiskt lite förnärmad jävligt sur.

Härom kvällen kom ett sms. Från Himlen. Med en bild. En bild på MIN stjärnpenna. Och nu är jag i Himlen och tar tillbaka den. HA!

Stjärnpenna

Min stjärnpenna.

Har DU nån favoritpenna, tro???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omvärldsspanande inlägg.


Jorå, jag läser massor av nyheter
på nätet varje dag, även om jag inte delar med mig av länkar och åsikter. Fast just idag passar det bra att låta hjärnan och åsiktscentrumet jobba lite i mörkret!

 

rosa hatt o regnbågshår

Håll i hatten, det är orkan på gång!

Brittisk orkan kan nå Sverige. Här har det blåst ganska rejält i några dagar. Men det kan bli värre! Enligt TT är en brittisk orkan på väg in över landet. Blåsigast blir det i södra Sverige nån gång i början på nästa vecka. Det gäller att hålla i hatten, med andra ord…


Ny mejlbedragare lockar med skatteåterbäring.
 NEJ!
Klicka INTE på länken om du får mejl från Skatteverket som lovar dig skatteåterbäring! Det är ett falskt meddelande. URL-har en korrekt domänadress till Skatteverket, men går ändå till en nätbedragare. Det som kan hända är att du får en massa spam, men ännu värre, att bedragaren kan fjärrstyra din dator…


Jan Guillou granskas i ny bok.
En granskare som granskas, det är inte helt fel, tycker jag. Därför ser jag fram emot journalisten Paul Frigyes bok Höjd över varje misstanke som ges ut av Norstedts förlag i januari nästa år.

 

Kletig hundbajs

Kletig hundbajs – bland bågarna?

Ostbågechock under fredagsmys. Jorå, jag knaprade ostbågar igår kväll. Det gör jag på helgerna. Men bågarna både såg ut och smakade som vanligt gott. Alla hade emellertid inte sån tur som jag. Robert i Sundsvall hittade ett brunt, köttluktande föremål bland sina bågar. Han trodde att det var bajs, visserligen i plastform, men ändå… Det blev micropopcorn i stället.


Paul gräver ner stridsyxan.
 
Att förlåta är stort. Det är modiga människor som gör det. Fega människor är rädda att de ska ha nån del i konflikten. Fast jag blir liiite fundersam när det tar 40 bast. Hur som helst, Paul McCartney, 71 år, har bestämt sig för att förlåta Yoko Ono, änka efter John Lennon. ”Palle” har ju tidigare anklagat Yoko Ono för att ha varit den som splittrade The Beatles – medan Yoko Ono, å sin sida, har hävdat att det var Paul McCartney som orsakade splittringen. Paul McCartney menar nu att om John Lennon älskade Yoko Ono

så borde det ju trots allt finnas något där.

Eh..? Storsint värre? Men till Mark Chapman, John Lennons mördare, sträcker sig inte storsintheten. Honom vill Paul McCartney inte

välsigna med ett förlåt.

Välsigna? Maj gadd, vem är han egentligen, Paul McCartney? Jag trodde att det var John Lennon som sa att The Beatles var större än Jesus…

 

Jack O'Lantern 2010

Fästmöns fina Jack O’Lantern från 2010.

Finaste pumpan till Halloween. För den som ska fira Halloween är pumpan ett viktigt inslag. I Expressens bildspel kan man få uppslag till många fina Jack O’Lanterns! Nästan så att jag blir sugen på att tillverka en…


Mimmi Ekholms plats invigs idag.
Mimmi Ekholm… Jag har ingen aning om vem hon är, men läser att hon var sekreteraren som avancerade till VD för ett betongbolag. Mimmi Ekholm började jobba som kontorist år 1921 och blev sen alltså företagsledare. Sin egen plats får hon i hörnet Börjegatan-Hällbygatan. Där fanns hennes företag i fråga, Uppsala cementgjuteri, en gång i tiden. Häftigt!!!


Vintertid!
I natt flyttar vi in utemöblerna och ställer tillbaka våra klockor till vintertid. Du har väl inte glömt? Det hade jag gjort, ärligt talat, men såg det i min PAPPERSKALENDER igår… Vad ska du göra med den extra timmen i natt? Jag ska nog… sova!


Livet är kort. 

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Jag vet inte hur många gånger redan jag har noterat att folk, på olika sätt uttrycker

Äntligen vardag igen!

Och så skuttar de till sina inspirerande jobb och trivs. Sen tar det nån dag och så noterar jag en attitydförändring. Ser/hör/läser

Tillbaka i ekorrhjulet/grottekvarnen igen!..

Hur ska ni ha det egentligen? Är det skönt att det är vardag igen eller inte???

För egen del ser jag i kalendern att det är en vanlig, svart måndag. Inte nån röd dag i sikte förrän till påsken som i år infaller i slutet av mars. Men jag blir hemma några dar till. Först på fredag börjar min vardag – och min första arbetsdag på väldigt länge. Det känns pirrigt, men roligt. Jag är inte så orolig att jag inte ska klara av dan – jag har ju sen helgen på mig att vila. Och det gäller att hämta och samla krafter de här återstående dagarna av min sjukskrivning.

kalenderuppslag

Ett kalenderuppslag från mars förra året var innehållsrikt.


I morse var jag väldigt, väldigt trött,
men nu måste jag försöka vänja mig tillbaka till tidiga morgnar. Jag gick upp strax före klockan sju och skjutsade Fästmön till jobbet. Nog hade det varit skönt att krypa ner i sängen igen. Men jag motstod frestelsen! Vi får nog i alla fall sovmorgon i morgon och på onsdag, för i morgon är Anna ledig och på onsdag börjar hon jobba klockan 13 först.

Jag måste försöka få lite vettigt gjort idag. Tänkte börja med att köra en maskin tjockis-svart. Sen borde jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan. Borde. Vi får se hur mycket jag orkar. Jag känner mig emellertid mycket pigg och upplyft av gårdagskvällens äventyr – promenaden. Det är härligt att känna att jag vågade, jag kunde, jag klarade av!

Lokalblaskan idag innehöll två intressanta saker: dels en helsidesannons om att Arge Kaj, där vi träffade tjejerna i lördags, ska upphöra, dels ett reportage om tågproblem. (Artikeln finns inte på nätet. Än.) Man listade 19 olika skäl till tågstopp samt vems ansvaret är. Intressant läsning som visar att vi bör nyansera vem vi anklagar och skäller på eftersom

  1. Naturen kan ställa till det.
  2. SJ inte är enbart ansvarigt.

Två läsvärda saker i en dagstidning räcker emellertid inte för att fortsätta prenumerera. Mitt beslut att efter typ 30 år som prenumerant säga upp tidningen står fast. Invägt i detta finns också det faktum att Ett Pucko knyckte mitt guldkort på tidningen 2009 – eftersom h*n i princip snodde mitt prenumerationsnummer. Och tidningen kunde inte hjälpa mig med detta. Så att vara trogen prenumerant är ingenting värt längre, det är bara att inse. Ja, jag är jävligt långsint! Men å andra sidan är 30 år också jävligt lång tid…

I övrigt sitter jag och funderar på en del två av Som man blir bemött, så bemöter man andraDen första delen fick en hel del respons och många läsare lämnade kommentarer och skickade sms. För den som är intresserad kan jag berätta att 86 personer hittills har läst det inlägget. Unika läsare, alltså. Sen är det ett antal som har läst inlägget flera gånger än en. Frågan är hur du orkade, med tanke på att inlägget innehöll fler än 1 000 ord…

blodpenna

Ett inlägg på över 1 000 ord – hur orkade du läsa så mycket???


Vidare är det dags
att byta fråga under rubriken Tofflan undrar. Jag brukar allt som oftast konsultera Unge herr O i detta spörsmål. Men nu har jag inte träffat honom på länge och får försöka låta min egen fantasi flöda ett tag till.

Nu börjar klockan gå mot nio och jag kan med gott samvete sparka igång tvättmaskinen. Inte för att andra i huset ens kan stava till hänsyn, men man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, en devis som många borde läsa både en och två gånger.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »