Inspiration i byggnader, grönska och människor

Ett inspirerat inlägg.

---

 

En modern lärosal.

På bilden här intill ser du en modern lärosal. Idag har jag varit på besök i ett rätt häftigt och ganska nybyggt hus som hör till vårt universitet. Tänk om gamla Humanistcentrum, numera Ekonomikum, hade sett ut så här när jag – och N:s pappa – pluggade där. (N var min medresenär igår. Hennes pappa har också pluggat på Humanistcentrum. Han är två år yngre än jag… Gammal? Jag? Eh…) Hade jag blivit mer inspirerad då? Kan nog tänka mig det. Men senare kom inspirationen under min studietid med de äldre byggnaderna i universitetets värld, när jag läste idé- och lärdomshistoria en termin i gamla universitetshuset, det som syns på startsidan på webben, och på Gustavianum, där jag identifierade krukskärvor med mera. Nästa år, om jag får vara med då, flyttar jag till ett hus mitt emot den här lärosalen. Det är ett hus som är så nytt att det inte är färdigbyggt än. Vilken spännande resa blir inte det?!

Ibland vaknar jag tidigt om vardagsmorgnarna. Jag ligger i sängen och låter en svag vind från mitt öppna fönster svalka mig. Och så tänker jag och funderar på om jag ska duga och räcka till, om jag ska motsvara förväntningarna. Jo, jag tvivlar på mina förmågor minst en gång om dan, men jag har fina kollegor och chefer som inte alls tycker att det är konstigt att jag inte greppar helheten efter två arbetsveckor och två arbetsdar… Jag blir glad och peppad av deras förtroende för mig. De är positiva och inspirerande, inte nedlåtande, sarkastiska eller otrevliga. Understundom tror jag att jag är… i himlen… Känslan förstärktes av att jag mötte en ängel i en korridor, men jag bevärdigades inte varken blick eller nick. Ja, jo, jag vet att jag har åldrats 30 år de senaste sju åren. Det var en märklig känsla…

Grönt så långt ögat kan se. Här tittar jag in mellan tujorna i Botaniska trädgården.

Det har varit ytterligare en solig och varm dag, men till eftermiddagen började det mulna på och vinden blev kallare. Grönskan exploderar runt omkring och många drabbas av allergier. Vi som inte drabbas njuter mest av sol, ljus, värme och det gröna… Jag var lite tidig till dagens första möte i byggnaden med den moderna lärosalen. Då stod jag utanför staketet till Botaniska trädgården och kikade in mellan tujorna. Grönt så långt ögat kunde se. Ett besök i Botan åker upp på att göra-listan!

Dagens lunch var väldigt gul.

Jag hade hoppats på en spontanlunch med NK* när jag var så nära, men tyvärr var NK hemma med sjuk småtting. Därför lunchade jag på sedvanligt ställe, Rullan, i sällskap med min bok på gång. Idag blev det majskyckling och saffransris, gult värre – och som vanligt var maten väldigt god!

Efter lunch var vi en minimerad skara – blott en trio – som deltog i stabsmöte. Men vi hade en hel del att avrapportera ändå. Jag berättade lite om förmiddagens möte kring studentwebben och om kommunikationsplanen. Vidare pratade vi om materialet till nyanställda som jag och R nu går igenom och uppdaterar. Lite andra småsaker avhandlades också. Och så fick jag ett nytt uppdrag att varje fredag skriva ett blogginlägg med information från ledningen.

Jag har mellan dagens möten petat i materialet för nyanställda och även fått både besök på rummet och uppdrag den muntliga vägen. Än så länge känns det bra och helt OK att ha dörren öppen. Under morgondagen räknar jag med att få klart mina synpunkter på nyanställdamaterialet så att jag kan börja titta på tre sidor översättningar.

Boken jag läser just nu matchar min inredning i köket.

Efter arbetsdagens slut blev det tisdagshandling på Tokerian. Jag inhandlade bland annat ett Mors dags-kort, skrev det, stoppade i en Trisslott och postade det – IFALL paketet inte hinner fram. Mamma är emellertid förvarnad, men jag vet hur besviken och ledsen hon blir om hon inte har nånting att öppna på Mors dag på söndag.

 

Jag har en fruktansvärd huvudvärk – det är bestämt oväder på gång – men jag ska ändå försöka läsa boken jag ska recensera. Den matchar för övrigt min inredning i köket så totalt perfekt!

Ha en riktigt skön tisdagskväll! Jag skrockar åt att jag får min sista (?) ersättning från a-kassan på torsdag!

*NK = Närmaste kollegan på mitt förra jobb

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hat begränsar journalistiken

Ett inlägg om näthat och journalistik.

---

 

Om vi inte pratar om näthat riskerar journalistiken att påverkas.

Jag har läst en artikel om journalisten Anna Hedenmo på Dagens Nyheter på nätet. Hon gjorde en intervju med en person från ett parti jag inte gillar i SvT:s Agenda. Och efter det satte hatet igång på sociala medier, främst på Twitter, föga förvånande. Efter sånt händer det att många journalister lägger ner, drar sig tillbaka, tar en time out. Anna Hedenmo reagerar på ett annat sätt. Hon säger:

Tidigare var det något slags sanning att man skulle hålla tyst. Men jag har börjat berätta om hatet. Jag är rädd för att journalistiken påverkas. Jag är orolig för att man inte riktigt går hela vägen i intervjuerna […]

Anna Hedenmo uttrycker sin oro för journalistiken. Det gör även jag och minns de tio minuter jag såg av Skavlans intervju med en viss partiledare. Samtidigt kan jag förstå de journalister som håller sig själva tillbaka. Vem vågar liksom gå på när man efteråt överöses av rent och skärt hat?

Dags att förnya journalistutbildningen?

Åsikter och känslor är sånt som är personligt. Det kan ingen högskoleutbildning rå på. Men för att kunna jobba som journalist behöver man idag en högskoleutbildning. Vore det då inte rimligt att man, förutom en grundkurs i stavning och grammatik, också gav delkurser i hur man hanterar näthat? Inte vet jag när utbildningen förnyades senast, men med tanke på det som händer kanske det är dags nu. Våra journalister måste nämligen få göra sina jobb utan att hatas och i vissa fall även hotas. Eller i vart fall behöver de få verktyg så att de kan hantera detta och bemöta hat och hot.

Jag såg inte Anna Hedenmos intervju. Programmet handlade om stridigheter inom det aktuella partiet, nåt som tycks leda till att vissa personer utesluts ur partiet. Efter inslaget intervjuade Anna Hedenmo partiets gruppledare i riksdagen. Sen kom reaktionerna. Anna Hedenmo berättar:

Det var det vanliga, mycket hat och oförskämdheter. Det kommer en hel del mejl och kommentarer på Twitter. Det är en frustration och upprördhet över att [partiets] företrädare utsätts för journalistisk granskning […] Det var inte mer än annars. Jag vill poängtera att det inte var hot, utan hat. Men det finns ett parti som skiljer sig enormt mycket i den här frågan. Jag vet inte vilka det är, […] men när jag gör intervjuer med företrädare för partiet sätter det igång ett hat. Det har jag bestämt mig för att prata om.

Skälet till att Anna Hedenmo väljer att prata om det är just det hon säger i det första citatet: hon är orolig för att journalistiken påverkas. Hon säger:

[…] Jag känner mig trygg i mitt journalistiska arbete. Det är lättare med en stark redaktion och lång erfarenhet bakom sig. Men som frilans och som yngre journalist är det nog svårare. Jag vill stärka andra journalister att våga fortsätta – den här granskningen är viktig att våga göra. Ytterst är det en fråga om yttrandefrihet.

Vidare berättar Anna Hedenmo att flera personer tvivlar på att hon har råkat ut för näthat. Men Anna Hedenmo har mejl att visa upp. Mejl och skärmdumpar är bra att spara/ta när man utsätts för näthat i form av svordomar, oförskämd-heter, förtal och annat.

Mitt förslag är att låta såna som Anna Hedenmo föreläsa på journalistutbild-ningen. Det är i alla fall en början. Det finns flera journalister som har drabbats av näthat. Låt dem också få berätta hur de hanterade det.

För övrigt har även jag varit något kritisk mot Anna Hedenmos journalistiska insatser, men det gällde intervjun med Eva Dahlgren, en person som det säkerligen inte är så lätt att intervjua. Fast jag hatade/hatar inte Anna Hedenmo för det. Jag svor till exempel inte en enda gång i mitt blogginlägg om den intervjun och jag skrev inte heller oförskämdheter om Anna Hedenmos person. Jag känner nämligen inte Anna Hedenmo. Jag har inte ens träffat henne i verkliga livet. Men… det hon sa i gårdagens DN tyckte jag var modigt och bra!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fem saker jag kan leva utan

Ett irriterat inlägg.

Mat, sömn, kärlek, vänskap och choklad… Det är prylar jag inte kan leva utan. Men det finns saker jag kan leva utan. Här är fem av dem:

• Lokalblaskan. Snälla, snälla, snälla sluta ring mig och försök få mig att bli prenumerant igen! Sen jag avslutade min prenumeration i början av mars i år (åtta månader) har jag fått minst sex samtal från säljare som vill att jag ska prenumerera igen. Senast idag kom ett samtal till min fasta telefon och därefter ett samtal till min mobil. När slutar ni ringa? När omfattas ni av NIX? Så här står det att läsa hos NIX:

[…] Ett kundförhållande enligt ovan ska anses bestå även en tid efter det att avtalet upphört, normalt minst sex månader därefter men inte mer än ett år, om inte särskilda skäl föreligger. […]

Jag skiter i om tidningen har blivit Årets dasstidning dagstidning och om det delas ut priser till höger och vänster för olika saker… En lokaltidning som ingår i en jättekoncern där alla nyheter blir likriktade och artiklar blir identiska i olika tidningar får mig att tvivla på att de anställda är journalister. Snarare Husbondens röst. Var är alla grävare nu för tiden???

• Fars dag och all reklam jag får om dan. Min pappa finns inte längre i livet. Han gick bort på ett för familjen hemskt sätt. Fars dag firar jag inte längre, jag är bara väldigt ledsen den dan. Hur ska jag göra för att komma undan dan och all jäkla reklam som vill få mig att köpa presenter till en far som inte längre lever??? Nån som vet???

 

• Telias säljare. Nä, telefonförsäljare är jag inte förtjust i. Men jag är kund hos en del företag som levererar teletjänster av olika slag. Telia är ett sånt företag. Eftersom jag är jobbsökande funderar jag mycket över hur jag ska dra ned på mina kostnader. Jag överväger att säga upp mitt fasta telefonabonnemang. Till den telefonen ringer bara säljare och mamma. Mamma kan jag styra om till mobilen. Telias säljare telefonterroriserar mig. Häromdan ringde nån som ville pracka på mig IP-telefoni. Alltså, det räcker om jag har en telefon. En mobiltelefon täcker i dagsläget alla mina behov. Men när man inte får sälja IP-telefoni försöker man med bredband. Hallå! Jag är inte bredbandskund hos er. Jag har bredband hos ett annat företag. Sluta tjata!!!

Den svarta baken är irriterad! Och det handlar inte om analklåda…

• Parkeringsböter. Ja, jag åkte på 300 spänn häromdan. Idag läste jag i UppsalaTidningen (även den uppköpt av NTM-koncernen via Upsala Nya Tidning) att Uppsala ska höja avgifterna för p-böter från årsskiftet med ytterligare sköna hundralappar. Så bra! Nu är det snart ingen som tar bilen in till stan för att handla, till exempel. Ingen idé att etablera butiker som ska gå med vinst i centrala Uppsala, med andra ord. Vem storhandlar och fraktar på buss eller cykel? Den som inte har bil, möjligen. Varför inte införa flera parkeringsplatser och lägre avgifter i stället? Varför byggs det bara cykelbanor i den här stan???

 

• Cykelbansfixandet här utanför. Alltså nu har här grävts och grejats och asfalterats och fixats i jag vet inte hur många veckor. Varje dag åker farthindren fram och man tvingas krypa fram i 30 kilometer samt trängas med lastbilar och grävskopor när man ska in och ut från sitt garage och sin parkering. Hur lång tid ska det ta att bygga en cykelbana längs cirka 300 meter väg, egentligen???

 

Livet är kort. Man kan tro att jag har PMS idag.

Read Full Post »

Äntligen

… satt Tofflan i skrivbordsstolen vid datorn hemma.

Kunde ha varit början på en roman, en pastisch på Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. För jorå, jag kallades Gösta en gång i första min ungdom. Fråga FEM! (Jag tror nämligen att det var FEM som låg bakom det hela.)

Men nu är det inte det. Jag är inte alls i nån början, jag är i ett slut. JAG är slut. Som människa, känns det som.

Lägenheten var ju tom när jag kom hem. Den bara stod här och behövde städas. Tvättkorgen jagade mig runt rummen, ungefär. Så jag har skurat badrummet, jag har skurat dusch- och toarummet, jag har kört en maskin tvätt. På köpet fick jag leka rörmokare igen, denna gång i handfatet inne på toa. Jag rensade med en bit ståltråd, men det hela slutade ändå med kaustiksoda. Sen har jag dammat och jag har packat min rygga, för jag hoppas att min älskling vill få besök av mig i morgon. Som kronan på verket har jag… ätit middag! Se själv!

Den ensammes middag med UppsalaTidningen, i skenet från min nya kökslampa, julklappen från mamma. 

UppsalaTidningen brukar komma på torsdagar, men den här veckan kom den alltså på en fredag som förr i tiden. Och vad gäller leveransdag tycker jag att det var bättre förr. Fredagar vill jag gärna läsa den! Så fortsätt med det – om Tofflan får önska!

Mamma ringde i kväll och resan hem hade gått ganska fort, typ tre timmar. Hon var jätteirriterad på chauffören som var ryckig och rivig och dessutom satt och snorade typ hela tiden – när han inte pratade i sin mobil eller spelade musik. Högt. Jag sa åt henne att hon ju fick ringa till färdtjänsten och KLAGA, men det tror jag inte att hon gör. Nåja, huvudsaken var att hon kom hem och att resan gick bra. Hon lät förvånansvärt pigg när hon ringde, så jag tror att den här lilla turen piggade upp frun. För övrigt hade hon lämnat en peng på köksbänken och ett kuvert till födelsedagen. (Jag har ju redan fått min present – våffeljärnet!)

Nä vet du, nu är jag så slut i rutan att jag inte orkar ta dagens surfrunda bland mina kickor och pluttar (jag tvivlar på att de tittar in hos mig varje dag, förresten, så det spelar nog inte dem så stor roll om jag inte besöker dem minst en gång om dan). Jag ska slänga i mig i bäste fåtöljen för mamma har lämnat ett gott äpple som jag ska gnaga på till dessert.

Ett gott äpple.

Äh, nu lurade jag dig allt! Mamma har lämnat kvar några kolor och dessutom åt vi inte upp prästostbågarna och jag kanske, kanske är sugen på en öl till. Läsa Fjällgraven ska jag nog i vart fall göra, för dammsugningen sparar jag definitivt till i morgon förmiddag. Jag orkar inte mera nu.

Ha en go fredag, du som trots allt orkar titta in här och som har läst ända hit!

Livet är kort.

Read Full Post »

Var de 14 vid bordet..?

Siffran 13 förknippas ofta med otur – utom för min gamla kompis Mia som hade 13 som tursiffra. Hon vann alltid på lotter och chokladhjul och sånt på just nummer 13! Men för oss andra är 13 som sagt att se som ett oturstal. Ett skäl till detta är att de var 13 vid bordet under Jesu sista måltid. Och dan efter måltiden vet vi ju vad som hände. I alla fall vi som läser/har läst Bibeln.

13… eller 14..?

 

Fast nu kan det faktiskt vara så att de var 14 vid bordet den där sista gången Jesus käkade ihop med sina lärjungar. Den fjortonde personen kan vara Pontius Pilatus, han som dömde Jesus till korsfästelse. En koptisk text, som sägs vara 1 200 år gammal, har nyligen dechiffrerats. Och enligt den var Pontius Pilatus inte bara med och käkade med Jesus sista gången denne åt. Herr Pilatus erbjöd även att låta sin son ta Jesus plats på korset – det är väl det mest spektakulära i den koptiska texten!

I texten får man också veta att den sista måltiden hölls en tisdag och inte en torsdag. Vidare får vi förklaringen till Judaskyssen, alltså kyssen i pannan som förrådde Jesus. Enligt den koptiska texten berodde det på att Jesus kunde byta skepnad och det var genom Judas kyss han avslöjades.

Naturligtvis finns det de som tvivlar på texten, men oavsett om den är sann eller inte är det ju en intressant text – liksom Bibeln är en intressant bok som består av böcker, enligt min mening. Den koptiska texten kommer från ett fynd vid ett kloster i Egypten 1910 och är en av  55 manuskript som man då fann.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett par kan väl inte vara tre?

Nu är jag upprörd! Igår såg jag på Twitter en diskussion med Språkrådet om orden

några

och

ett par

Språkrådet kallar sig på sin hemsida

[…] Sveriges officiella språkvårdsorgan. Vi är en del av språkmyndigheten Institutet för språk och folkminnen. […]

Efter diskussionen om orden ovan börjar jag emellertid tvivla på Språkrådet och dess tvärsäkra svar.

För mig har ordet

några 

alltid betytt

flera än två.

Men 

ett par

har alltid bara betytt

två. 

Hur skulle man annars se på sånt som ett par skor, ett brudpar, par i ess? Skulle dessa plötsligt kunna vara tre?

Detta hävdar i alla fall Språkrådet och hänvisar till Språknämndens frågelåda. Men vänta nu… Språknämnden? Språkrådet? Ja det är alltså så att Språknämnden bytte namn till Språkrådet 2006. Detta framgår om man skriver den gamla URL:en, språknämnden.se

Sen noterar jag ytterligare en märklighet. Nån frågar om ordet

både för fler än två

Språkrådet hänvisar då till samma svar i den så kallade frågelådan. Helkonstigt! Det heter ju

båda två

och inte

båda tre 

eller

båda fem…

Nej, Språkrådet, nu känner jag mig inte alls säker på att ni vet vad ni pratar om. Från och med nu ska jag förhålla mig ganska skeptisk till era språkråd. För mig har ett par alltid varit ett par och båda alltid varit två. Ingenting annat. Sen är det naturligtvis upp till andra hur de gör, men jag ser rött när man räknar två som tre i skrift!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hej matematik! Eh… Nej, matematik…

Nej, jag hade inte boken Hej matematik! i grundskolan. I första klass hade jag en mattebok med troll som räknade mängdlära och element (jag lärde mig inte trolla heller…). Nej, rubriken anspelar på mitt… ansträngda förhållande till matematik. Jag brukar säga att jag har dyskalkyli, men det har jag inte. Fast jag är inte så bra på att räkna. Däremot har jag ett märkligt sifferminne, av nån anledning…

Sifferminne, ja, men se räkna är det värre med…

Men i kväll har jag räknat. Och kommit fram till att 35 är mer än 25, 167 är dessutom mer än 156,4 och 2 x 6,8 = 13,6. Och 13,6 x 14,53 = 197,608, vilket x 5 = 988.

Detta räknande gör mig inte alls glad. Jag är irriterad, ledsen, lite uppgiven och tvivlar på mig själv och min förmåga att göra kloka bedömningar. Det hjälpte inte alls att skura varken badrummet eller toa- och duschrummet. Inte heller att sniffa på pappas rakvatten ur den sista flaskan Dolce  & Gabbana, den som jag var med honom och köpte i Mjööölby. Jag blev bara… mer ledsen. Och trött.

Inte ens doften av pappa gjorde mig glad.

Read Full Post »

To hell – and back

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…

Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.

Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!

En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »

Ett besök i verkligheten som värmde

Fästmön skulle på ett viktigt möte idag och Taxi Tofflan skjutsade. Chauffören själv hade stämt träff med R, en arbetskontakt from the past, en vän i nuet. Det var pirrigt. Jag var rädd. Rädd att kliva över tröskeln till en del av det hela, Det Stora Hela, som gjorde mig så illa. Men rädslan gick snabbt över när jag möttes av vänliga R.

Vi satt och småpratade på R:s rum och jag flyttades några år tillbaka i tiden. Det var en märklig upplevelse och faktiskt gjorde den inte ont. Därför att jag kände att jag var i en varm omgivning. Efter en stund kom T och tittade in och hälsade. Jag blev rörd över att T tog sig den tiden och det var trevligt att få en pratstund även med T. Samtalet var vänligt, varmt och inte elakt nyfiket. När jag skulle gå kom även M fram och hälsade och pratade några ord. Jag är alltså inte helt hatad. Jag ÄR INTE helt hatad…

R är ju också hjärtegod och förutom en kopp kaffe bjöds jag på karameller och ett fin present – ett presentkort på en bok!

Karameller och värme = R i ett nötskal!

                                                                                                                                                              Och så fick jag senaste nytt om R:s ”eskapader”, kan man väl kalla det hela. Jag hoppas att målet nås så att det blir bra för alla inblandade. Grejen är att jag visste inte tidigare hur hjärtegod R är, men nu har jag fått känna den värmen på olika sätt och då gör det liksom ÄNNU mera ont inuti när jag tänker på hur R blev behandlad. Det krävs onekligen ett stort mått mod också, att följa upp det hela så som R har gjort, verkligen! Och tänk att det ska ta sån tid ibland att hitta pärlorna bland människor – jag menar, ofta är det ju de falska pärlorna man träffar på…

Annas möte var klart på nån halvtimma, så längre än så blev inte min stund över tröskeln. Jag är glad att jag vågade, jag är glad att jag fick kliva in på en arbetsplats där människor bryr sig om, där människor är vänliga.

Däremot är jag bekymrad över en viss annan arbetsplats – eller snarare över min vän, min käre vän, som jobbar där. Jag vill så gärna tro att det finns rättvisa här i världen och att nån där uppe ser till att rättvisa skipas. För det är ingen av oss här nere på jorden kvalificerade nog att göra. Men ibland blir jag rädd och tvivlar. Nu tvivlar jag.

På hemvägen handlade vi lite nödvändigheter och onyttigheter och medan äggen kokade ringde jag upp mamma som hade ringt när vi var ute. Fick då åter igen hjälpa henne med att ringa telefonbanken för att ge henne en saldouppgift och sen ringa tillbaka till henne. Nästa vecka ska hon ta kontakt med C som ska hjälpa henne med deklarationen och i samband med detta ska hon också diskutera byte av bank. Hon är visst inte den enda i Metropolen Byhålan som byter bort Danske Bank…

Nu är äggen skalade och vi ska strax bänka oss vid köksbordet och en skål med ett kilo räkor samt diverse tillbehör. Jag känner mig trött i huvudet, jag har nyst hela dagen och undrar om jag inte snart måste kolla upp om jag är allergisk mot nåt – och framför allt mot vad, dårå…

Read Full Post »