Antikrundan i Uppsala: Sex timmar för tre minuter

Ett inlägg om en lördags köande.

---

 

Att köa i sex timmar och sen få höra att jag själv kan googla på värdet kanske hade gjort nån annan förbannad. För mig var det ändå en häftig upplevelse att ha varit med om detta igår, när Antikrundan besökte Uppsala.

Klockan tolv skulle portarna öppnas till Uppsala Konsert & Kongress och antikintresserade med spännande saker släppas in. Jag åkte ner vid elvatiden – och hittade slutet av kön på husets baksida. Fast då ringlade den sig några varv på framsidan först. Det var en het dag och första timmen hade jag turen att stå under ett skuggande träd. Därefter blev det hett om örona. Eller mest om ansiktet och nacken – jag försökte snurra runt då och då för att inte bränna mig. Det lyckades väl sisådär. Fejan och nacken hettade som eld under lördagskvällen.

Det hettade bra…

Fästmön anslöt vid 12-tiden och det var tur. Det finns inte så mycket en kan roa sig med när en bara står och står och står. Men hon stod troget vid min sida, smet bara iväg för att köpa dryck åt oss en gång och när vi kommit runt till framsidan, kaffe åt oss och bulle till mig. Barnen, det vill säga 23-åringen och 13-åringen, fick klara sig utan sin mamma under lördagseftermiddagen. När vi nästan nått målet, det vill säga experten och hans bord, ringde äldsta bonussonen. Anna blev entledigad från matlagningen.

Vi fick så småningom en kölapp…

En försökte kika lite på vad andra hade med sig och vilka föremål som filmades för TV. En kvinna släpade på en enorm träfigur med ett hål nånstans strax under mitten. Självklart spekulerade jag i vad det hålet var till för. Eller vad som eventuellt saknades där. Annars var det konst, klockor, skrin och en och annan märklig mackapär som paret bakom oss hade med. Jag tror aldrig de fick veta vad det var – jag hörde fragment av ett samtal dem emellan efteråt, på en närbelägen lokal.

På avstånd beundrade vi antikexperter, men träffade också på det härliga gänget C, A och B som fotade hej vilt. En annan gammal bekant steg ur kön för att hälsa och pinsamt nog kände jag inte igen Arne först. Det var väl en sex år sen eller mer sen vi sist sågs. Mindre hår ovanpå huvudet, mer i ansiktet gör viss skillnad, vilket jag tänkte och han själv sa.

Efter ungefär sex timmars köande fick vi en kölapp och tillträde till lokalen. Att gå runt och titta fanns det varken ork eller tid för vid det laget. Vi blev placerade i ytterligare en kö, men denna var kortare och gick direkt till litteraturexperten, som jag ville träffa.

Jag hade med mig…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I ett av 15 band Sveriges historia, ett uppslagsverk jag fått av pappa efter farfar, hittade jag för länge sen en Stockholms Posten från den 15 mars 1792. Jag tog med mig den del av uppslagsverket i vilken jag förvarar tidningen och halade upp den ur min rygga. Litteraturexperten tog boken, vände på den och deklarerade att det inte var nåt värde i den. Jag bad honom öppna boken på ett visst uppslag där Stockholms Posten låg. Han tog upp tidningen, inte särskilt försiktigt, och sa lojt:

Jag har nog sett en åtta stycken Stockholms Posten idag…

Jag bad honom vända på tidningen och läsa det som var skrivet med bläck.

Ah! Då är det en annan femma. Den här är det värde i!

Fast vad det var för värde tyckte han att jag skulle googla på… Bara det att jag har försökt göra det och inte hittat nåt. Det var liksom för att få svar av en expert som jag gick till Antikrundan. Jag hade inte förväntat mig att få höra att jag skulle googla på det, nåt jag självklart redan har gjort och gör då och då, hittills utan nån framgång. Idag på morgonen fick jag i stället god hjälp och bra tips från Uppsala Auktionskammare, som sett mina bilder på Instagram. Stort TACK!

Miniatyrerna då? Litteraturexperten sa om den ena…

Den är ju inte ens bunden…

Varpå jag svarade:

Nej, det är små kort med bibelord i asken.

Han tittade en gång till på den silvriga asken de låg i och sa att han inte orkade kolla om den är gjord av silver.

Den lilla miniatyrbibeln, Nya testamentet på engelska, tittade han nästan inte på, trots att jag försökte göra honom lite intresserad genom att påpeka att det i dess silverfodral finns ett förstoringsglas.

Värdet för miniatyrerna sattes till 500 kronor styck. Och värdet på Stockholms Posten får jag alltså googla på. Eller nej, jag har fått annat tips från Uppsala Auktionskammare, ju!

Jag är inte missnöjd med min lördag. Det var en häftig upplevelse att få ha varit med, även om det mest innebar att stå i kö. Aningen frustrerande var det dock med de svar och det bemötande jag fick av experten, men jag är inte besviken – jag är van att googla på saker sen tiden vid Sigtuna kommun, om en säger så… Om miniatyrerna hade jag gärna velat veta mer, särskilt tidsbestämma dem. Det jag själv tror är att det lilla Nya testamentet följde med min pappas farmor Mabel från hemlandet England när hon flyttade till Finland som fru Hurtig.

Den som tänker ta sig till en Antikrundeinspelning nån gång rekommenderar jag följande:

• vatten (om det är varmt)
• drick lagom (det kanske inte finns tillgång till toa hur som helst…)
• paraply (skydd mot solen)
• ha sällskap (du fördriver tiden och du kan gå ifrån en stund, kanske sitta ner)
• bra skor
• lätt matsäck och gärna nåt som ger snabb energi
• saker du orkar bära och hålla reda på. Du ska nämligen göra det ett antal timmar…

Annas och mina vägar skildes snabbt åt efter den så kallade värderingen. Jag traskade över torget och unnade mig en lördagsmiddag och två stora starköl på lokal. Soulfood på Väderkvarnsgatan har bra priser på riktigt bra mat, trots att de tagit bort grillspetten från menyn!

Medan jag åt kollade jag läget med Kommunalrådet, som öppnade sin retro-, antik- och vintagebutik igår. Tyvärr hade jag inte möjlighet att gå dit, men på onsdag är affären öppen kl 15 – 18 och då ska jag ta mig till Hjalmar Brantingsgatan 4 A.

Hemma i New Village värmde jag morgonens överblivna kaffe och la mig på sofflocket. Jag var så trött att jag inte ens orkade sitta i bästefåtöljen…

Kanske ser du skymten av mig på TV i januari, när denna inspelning från Uppsala visas på SvT. Till dess får du nöja dig med de bilder jag tog igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland

Ett inlägg om en bok.

---

 

En bok om deckarförfattare och hur dessa använder landskap och natur i sina böcker… När boken Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland kom ut förra året hamnade den högt på min önskelista. Jag läser mycket deckare och fascineras av pusslandet och bevissamlandet fram till upplösningen i dessa böcker. Men också av skildringarna av det som är både mitt i handlingen och runt omkring, som karaktärer och miljöer. Kerstin Bergman har varit redaktör för boken och har tillsammans med ett antal skribenter – litteraturvetare och journalister – fått ihop ett kapitel om varje landskap. Tack vare ett förmånligt namnsdagserbjudande (!) från CDon kunde jag köpa den här boken i början av månaden!

Att det mördas otroligt många människor litterärt sett på Gotland kände jag till sen tidigare. Men det mördas även ganska bra fiktivt i resten av Sverige också. I den här boken presenteras olika författare som representant för var sitt landskap och hur de har använt landskapet i sina böcker. Samtliga texter är välskrivna, om än tämligen torra! Tänk, den här boken hade kunnat göras hur spännande som helst! Ett större antal bilder som komplement hade till exempel på ett enkelt sätt förstärkt texterna och lyft fram dem. Nu blir det understundom rätt… trist och tråkigt.

Samtidigt får jag en del aha-upplevelser och naturligtvis många lästips. Det slår mig också hur många författare som har lämnat sina hembygder – men återvänt till dem i sina böcker! Alla var ju inte som Maria Lang som var sitt Nora/Skoga trogen genom hela livet tack vare dubbel bosättning under de yrkesverksamma åren i Stockholm! Kapitlet om henne läste jag för övrigt först. Full av intryck från trippen till Nora blev jag ganska besviken. Kanske mest för att kapitelförfattaren refererar till en mordvandring hon gjorde där för tre år sen. Det känns som lite gammal skåpmat. När det gäller Maria Lang finns det ju massor att ösa ur och systersonen Ove Hoffner, som 70+ i ålder ju fortfarande leder mordvandringarna, är naturligtvis en av de främsta källorna.

I övrigt gillar jag formen på boken, som är inbunden i danskt band med flikar på omslagets pärmar. Pappret är behagligt lätt gultonat, vilket mina ögon uppskattar.

Trots min något kritiska hållning ovan ger jag ändå den här boken högt betyg. Den håller vad rubriken lovar. Men den kunde ha gjort så mycket mer!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med Personligt-lösen: Fars dag

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Oönskade och önskade kontakter

Ett undrande inlägg.

---

 

För över 14 månader sen avslutade jag min prenumeration på Upsala Nya Tidning, här på bloggen även kallad lokalblaskan. Som vid de flesta skilsmässor var separationen inte helt smidig, men till största delen. Först. Jag hade kommit fram till mitt beslut om att göra slut efter att ha varit trogen i typ 30 år. Skälen var flera:

• jag hade vid tillfället tillgång till tidningen på jobbet
• jag ville spara pengar
• jag tyckte inte att papperstidningen var så bra
• jag föredrog tidningen på webben
• jag hade några år tidigare blivit snodd på mitt guldkort eftersom en före detta arbetsgivare under ett par år betalat prenumerationen eftersom jag använde tidningen i tjänsten

Ja typ, några stycken skäl, alltså… Efter ett par månader kom det första samtalet där en säljare försökte kränga på mig en prenumeration igen. Jag sa då att jag nyligen avslutat en sådan och inte var intresserad. Därefter följde liknande samtal – ungefär varannan månad. Jag blev efter ett tag ganska irriterad.

Redan vid första påringningen bad jag att jag skulle avföras som kund att ringa till. Det har jag därefter upprepat varje gång nån säljare ringer. För samtalen har nämligen inte upphört. Och för varje gång det rings blir jag dessutom mer och mer otrevlig. Numret man ringer från påminner om nummerserien/riktnumret som Arbetsförmedlingen har och därför svarar jag. Annars skulle jag ju kunna strunta i att lyfta luren.

Den här gången vill Tofflan ut ur tidningen!!!

I måndags, det vill säga över 14 månader efter att jag sa upp min prenumeration, kom det senaste samtalet. Jag anser att det var mer än tillräckligt länge sen jag var kund/prenumerant hos lokalblaskan. Dessutom har jag NIX på min telefon. Men inget hjälper! Efter alla dessa samtal har jag för övrigt blivit ännu mer negativt inställd till lokalblaskan. Nu vill jag verkligen aldrig mer prenumerera på tidningen. Kan du förstå det..?

Ska det vara så jävla svårt, på ren svenska, att stryka mig ”ur rullorna”? Ska jag behöva anmäla lokalblaskan för att få samtalen att upphöra? Eller vad ska jag göra för att få slut på denna oönskade kontakt??? Nån som har nåt förslag???

Lustigt nog finns det företag/organisationer/personer jag vill ha kontakt med – men som jag inte får kontakt med. Eller vad sägs om min handläggare, som ringde mig igår, tisdags morse, och lovade mejla sina kontaktuppgifter. Nu har det ju snart gått ett och ett halvt dygn sen. Vad är det som är så svårt? Varför kan man inte göra det samtidigt som man har kunden i telefon? H*n läste ju liksom upp min e-postadress… Kanske, kanske, ska jag hänvisa handläggaren till Upsala Nya Tidnings säljkår, för där kan man säkerligen lära ut ett och annat. Eftersom man är så extra bra på att höra av sig… (<== ironi)

Slutligen kan jag bara jämföra med en annan stor mediekoncern dit jag vände mig strax före lunch för att be om ett par pressbilder. Japp, jag har en av mina drömintervjuer på gång och förhoppningsvis kommer den i skriftlig form på en blogg nära dig den här veckan! En (1) timme senare hade jag tre (3) bilder att välja mellan i inboxen till min privata webbmejl. Tänk så lätt det är för somliga att förstå vad en kund/motsvarande vill ha…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen vardag igen! Eller..?

Jag vet inte hur många gånger redan jag har noterat att folk, på olika sätt uttrycker

Äntligen vardag igen!

Och så skuttar de till sina inspirerande jobb och trivs. Sen tar det nån dag och så noterar jag en attitydförändring. Ser/hör/läser

Tillbaka i ekorrhjulet/grottekvarnen igen!..

Hur ska ni ha det egentligen? Är det skönt att det är vardag igen eller inte???

För egen del ser jag i kalendern att det är en vanlig, svart måndag. Inte nån röd dag i sikte förrän till påsken som i år infaller i slutet av mars. Men jag blir hemma några dar till. Först på fredag börjar min vardag – och min första arbetsdag på väldigt länge. Det känns pirrigt, men roligt. Jag är inte så orolig att jag inte ska klara av dan – jag har ju sen helgen på mig att vila. Och det gäller att hämta och samla krafter de här återstående dagarna av min sjukskrivning.

Ett kalenderuppslag från mars förra året var innehållsrikt.

I morse var jag väldigt, väldigt trött, men nu måste jag försöka vänja mig tillbaka till tidiga morgnar. Jag gick upp strax före klockan sju och skjutsade Fästmön till jobbet. Nog hade det varit skönt att krypa ner i sängen igen. Men jag motstod frestelsen! Vi får nog i alla fall sovmorgon i morgon och på onsdag, för i morgon är Anna ledig och på onsdag börjar hon jobba klockan 13 först.

Jag måste försöka få lite vettigt gjort idag. Tänkte börja med att köra en maskin tjockis-svart. Sen borde jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan. Borde. Vi får se hur mycket jag orkar. Jag känner mig emellertid mycket pigg och upplyft av gårdagskvällens äventyr – promenaden. Det är härligt att känna att jag vågade, jag kunde, jag klarade av!

Lokalblaskan idag innehöll två intressanta saker: dels en helsidesannons om att Arge Kaj, där vi träffade tjejerna i lördags, ska upphöra, dels ett reportage om tågproblem. (Artikeln finns inte på nätet. Än.) Man listade 19 olika skäl till tågstopp samt vems ansvaret är. Intressant läsning som visar att vi bör nyansera vem vi anklagar och skäller på eftersom

1. Naturen kan ställa till det.
2. SJ inte är enbart ansvarigt.

Två läsvärda saker i en dagstidning räcker emellertid inte för att fortsätta prenumerera. Mitt beslut att efter typ 30 år som prenumerant säga upp tidningen står fast. Invägt i detta finns också det faktum att Ett Pucko knyckte mitt guldkort på tidningen 2009 – eftersom h*n i princip snodde mitt prenumerationsnummer. Och tidningen kunde inte hjälpa mig med detta. Så att vara trogen prenumerant är ingenting värt längre, det är bara att inse. Ja, jag är jävligt långsint! Men å andra sidan är 30 år också jävligt lång tid…

I övrigt sitter jag och funderar på en del två av Som man blir bemött, så bemöter man andra. Den första delen fick en hel del respons och många läsare lämnade kommentarer och skickade sms. För den som är intresserad kan jag berätta att 86 personer hittills har läst det inlägget. Unika läsare, alltså. Sen är det ett antal som har läst inlägget flera gånger än en. Frågan är hur du orkade, med tanke på att inlägget innehöll fler än 1 000 ord…

Ett inlägg på över 1 000 ord – hur orkade du läsa så mycket???

Vidare är det dags att byta fråga under rubriken Tofflan undrar. Jag brukar allt som oftast konsultera Unge herr O i detta spörsmål. Men nu har jag inte träffat honom på länge och får försöka låta min egen fantasi flöda ett tag till.

Nu börjar klockan gå mot nio och jag kan med gott samvete sparka igång tvättmaskinen. Inte för att andra i huset ens kan stava till hänsyn, men man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, en devis som många borde läsa både en och två gånger.

Livet är kort.

Read Full Post »

Födelsedagar, nattugglor och en långnäsa

Min gamla kompis Mias födelsedag, det vill säga idag, är varm och solig – åtminstone här i Uppsala. Enligt en av mina skrivbordsgadgetar på datorn är det soligt även i Metropolen Byhålan. Det låter bra! Jag hoppas att Mia får en bra dag och jag ska försöka komma ihåg att ringa i kväll. Ett kort ska vara på väg, också… Notera, läsare, att jag skrev

gamla 

i början. Mia är nämligen exakt ett år och en dag äldre än jag. Det var ganska roligt när vi var unga att få käka tårta två dar i rad. Sen var det ytterligare kompisar som fyllde runt omkring oss också. Bara FEM höll sig undan till december.

Idag är det lite webberier på tapeten på jobbet och så ska jag försöka sätta mig in i ett verktyg som gör att man kan dela filer och dokument, oerhört praktiskt när man till exempel jobbar i projekt men även som lärare – elever. Vidare förbereder jag för några dars ledighet, det är alltid lite att fixa då.

Det blev inte så mycket tid igår kväll, men jag hann packa och tvätta och det var viktigast. Mina tisdagsprogram på TV hann jag också se. Sen fick jag lite dåligt samvete gentemot mamma för att jag inte hade tid orkade att prata med henne när jag kom hem halv sju, så jag ringde upp strax före klockan 22. Mamma är en nattuggla och hade inte gått och lagt sig.

Ikväll är det lite diverse som måste göras, bland annat måste jag prata med lägenhetsvakten om vattning så att mina krukväxter inte är mer eller mindre döda när vi kommer hem på söndag. Klockan 21 åker jag och hämtar Fästmön med väska från jobbet.

Idag var följande notis införd i lokalblaskan och jag vill förklara varför:

En notis som är en långnäsa.

Den här födelsdagsnotisen är i mångt och mycket en långnäsa. Det är en långnäsa till alla som önskade att det skulle gå dåligt för mig, att jag skulle tvingas flytta från min hem när min ekonomi gick åt skogen, att jag aldrig skulle få jobb igen och att jag inte skulle överleva den här krisen.

Långnäsa – som i gigantisk Toffelkran!

Nu har jag bevisat, framför allt för mig själv, att det går bättre för mig, att jag ännu inte har tvingats flytta, att min ekonomi inte är åt skogen, att jag har fått jobb (visserligen tidsbegränsat, men ändå!) och att jag har överlevt. Det måste reta gallfeber på alla som hoppades på motsatsen. Det har varit en tuff och lång resa som inte på långa vägar är över än. Men det har varit – och är! – en lärorik resa:

1. Det jag lärde mig den hårda vägen när jag som 18-åring flyttade till södra England var att den enda jag kan lita på i den här världen är jag själv. Därför måste jag ha en bra relation med mig själv, för det är också den enda jag garanterat vet att jag ska leva med resten av mitt liv. Detta glömde jag under några år. Genom det jag har varit med om har jag blivit påmind igen om detta och jag har insett att det faktiskt är sant.
2. Jag har också lärt mig att aldrig ta nåt eller nån förgivet/n. Det finns alltid så kallade vänner som hugger dig i ryggen, men det finns också riktiga, goda vänner. Den senare gruppen är emellertid liten – dock naggande god. Det finns också folk som tycks göda sig på att ständigt visa vilken makt de har genom att rycka undan mattan under folks fötter, genom att trycka ner dem och tala om hur värdelösa de är, att de inte jobbar tillräckligt många timmar övertid (!) och sånt (ett exempel från verkligheten).
3. Det finns människor som älskar mig. Detta var den svåraste lärdomen. Min gamla mamma har stöttat mig genom inte bara den här krisen utan genom snart 50 år. Det har varit ett hårt arbete, kan jag meddela, för Tofflan har inte alltid valt de enkla vägarna här i livet. Och så är det Anna. Den mest älskade Anna som kunde ha lämnat mig tusen och åter tusen gånger om. För jag har varit – och är! – skitsvår att leva med. I krisens akuta skede var det hon som höll mig vid liv 24 timmar och dygnet och som fanns där när ögonen förblindades av tårar och jag skrek ut mina frågor som aldrig får några svar. För livet är ju, som bekant, inte rättvist. Det är denna lågmälda kvinna, som aldrig, aldrig beklagat sig över nånting, som troget har stått vid min sida – utan några ord eller löften. Hon bara finns. För mig -och för en massa andra som inte alltid vet att uppskatta henne. Och jag finns för henne. Jag älskar dig, Anna du!
4. Och sen är det det här med ödmjukhet liksom tilliten, att våga lita på människor igen. Det är lätt att tro att alla vill en ont, men med mitt förnuft vet jag att det naturligtvis inte är så. Sen gäller det för mig att verkligen inse och fatta det också. Jag är inte där än, men jag jobbar på det.

PS Jag tänker fortfarande INTE låta nån sätta sig på mig!

Read Full Post »

Arbetslös och desperat

Är det nån som vet hur okul det är att vara arbetslös? Ja, jag vet. Det finns inte nåt kul med det. Du har ingen inkomst (a-kassa är ingen inkomst, det är en försäkring som du inte kan överleva på), du har inte samma möjligheter i samhället som dem med jobb, du har inget socialt liv för du träffar varken kollegor eller vänner (vännerna försvinner eller så skäms du för att träffa vännerna och isolerar dig) med mera med mera.

Jag kan ärligt säga att det var många gånger jag övervägde att göra slut på mitt liv under de år jag var utan jobb. Den som inte har varit där kan inte heller föreställa sig hur det känns när till exempel snälla och välmenande människor skickar dig bokpaket – och så har du inte ens mat för dan. Jorå, så var det några gånger. Men det var väldigt pinsamt att tillstå när det skedde. Och tro inte att jag inte är tacksam för alla fina och bra böcker jag har fått. Men böcker går inte att äta.

Den desperation jag många gånger kände när min situation bara blev svartare och svartare visste nästan inga gränser. Men jag hade – och har! – en familj omkring mig och det har varit/är guld värt! (Även om jag inte kan äta dem heller… 😉 ) Fästmön har troget stått vid min sida hela tiden – till skillnad från så kallade vänner som vände mig ryggen – en del från dag ett, andra under helvetesresans gång.

Den här påsen med bröd fick jag av en arbetskamrat på grannfakulteten, med betoning på kamrat, till min förra arbetsplats. Den överlevde jag på en helg.

Jag skrattar inte alls, jag gråter nästan, när jag läser om den desperation en arbetslös 56-årig man från Österrike kände. Mannen sågade av sin ena fot. Enligt rubriken i Dagens Nyheter var det för att slippa jobba. Men hans arbetsförmåga skulle utredas av arbetsförmedlingen. Jag har svårt att tro att man då sågar av sin fot för att slippa, SLIPPA!, arbeta. Snarare ser jag det som en mycket desperat handling av en mycket olycklig människa.

Det jag vill säga med det här inlägget är att det inte kostar dig så mycket att höra av dig till en vän som är arbetslös. Bjud över på middag eller fika, föreslå en promenad eller nån annan aktivitet som är gratis. Det betyder mycket mer än du kanske kan gissa att få äta nåt när man är hungrig.

Read Full Post »

Fredagsfunderingar en tidig morgon

Jag vaknade lite tidigt idag. Ingen idé att somna om. Satte mig att fundera lite vid datorn. Funderade på åren som gått. Vad jag en gång ville med livet. Och vad det blev.

En morgon.

Jag växte upp som ensambarn, men jag hade två föräldrar som älskade mig liksom ett par morföräldrar och ett par farföräldrar som gjorde detsamma. Dessutom var jag enda barnbarnet. Min tillvaro var väldigt skyddad, tror jag. De allra första åren minns jag inte så mycket. Visserligen minns jag åren i Tranås och jag minns att mamma var borta och inlagd på sjukhus några gånger under den tiden. Jag kommer ihåg att farmor var hos oss nån gång och mormor. De kom resande för att sköta om mig och pappa när mamma inte var där. Jag minns att pappa var särskilt rörd över att mormor strök hans skjortor…

Vi bodde i en ganska ljus lägenhet i Tranås. Det var en tjänstebostad och redaktionen där pappa jobbade låg vägg i vägg. Jag tror det var räddningen många gånger när det inte fanns nån passning till lilla Tofflan! Jag minns också att jag ett tag bodde hos min leksfröken…

Det fanns en fin innergård där vi bodde och där fanns många barn att leka med. Min bästis hette Lena Kling-Kling. Eller hon kallade sig själv så, kanske för att hon inte kunde säga sitt efternamn.

Det året jag skulle börja skolan flyttade vi tillbaka till Metropolen Byhålan. Jag började i första klass i Strandskolan, en skola som numera är riven. Jag hade en snäll fröken som hette Margareta och som jag tror lever och är vital än idag. Men det var lite svårt med kamrater. De flesta hade ju lärt känna varandra i lekskolan – och där hade ju inte jag gått. Ja alltså, inte i lekskolan i Metropolen Byhålan. Jag blev osäker. Jag var lite pojkflicka och en del tyckte nog att jag var konstig redan då. Men jag fick klasskompisar – bara för att skiljas åt från dem redan i andra klass. Då var jag en av några stycken som fick byta till en annan skola. Där gick jag två månader innan jag testades av en isländsk (!) skolpsykolog. Och raskt fick jag flytta till nästa skola och nästa klass – trean. Jag gick alltså två månader i andra klass.

Ungefär där den här bilden togs fast till höger låg Strandskolan.

I trean träffade jag bland annat min före detta fru, men också en del personer som fortfarande finns kvar i mitt liv, FEM, till exempel. FEM och jag blev faktiskt kompisar bland annat för att vi samlade på frimärken… Och så läste vi böcker – och skrev böcker! Vi köpte skrivböcker med fina omslag och sen kunde vi sitta och

rattla

som FEM kallade det. Kanske drömde vi båda två om att bli författare när vi blev stora, men det blev ingen av oss. (Jag har skrivit, men inte publicerat. Än.)

Jag var inget lyckligt barn sen jag började skolan. Det finns få bilder på mig från den tiden när jag ler eller skrattar. De tidiga bilderna på mig är fulla av skratt och bus. När lilla mormor gick bort alltför tidigt var jag nyss fyllda nio år. Samma år bröt mammas sjukdom ut och hon höll på att stryka med innan hon fick rätt diagnos, Addisons sjukdom. Det blev åter många sjukhusvistelser, bland annat på Karolinska i Solna, hos den berömde professor Luft.

Tiden gick och tonåren var väl som alla andras tonår – en jobbig tid. Det enda som var positivt var att jag inte hade finnar – dem fick jag först i 25-årsåldern. Metropolen Byhålan kändes trång för mig. Jag passade inte in, jag ville bort. Och så blev det! Först ungefär ett år i Brighton, sen två terminer på Biskops-Arnö och slutligen Uppsala. Jag pluggade, förstås, och blev lika förstås kvar här som många andra studenter. Efter min examen fick jag jobb, ett jobb där jag var min arbetsgivare trogen till dess jag inte behövdes mer.

Uppsala är en hård stad. Jag saknar i mångt och mycket det nätverk man har naturligt när man stannar kvar på en mindre ort där man är född och så gott som uppväxt. Som vuxen blir det inte precis lättare att skaffa sig vänner, men det går. Släkt är det värre med. Mamma och pappa bodde 30 mil härifrån. Men på nåt sätt var det så jag ville ha det. Jag ville leva mitt eget liv. Men det blev ett väldigt ensamt liv som jag byggde upp mycket kring arbetet. Det visade sig vara bland det dummaste jag har gjort.

Inte vet jag varför, men kanske var det nån sorts kompensation eller längtan tillbaka som gjorde att jag förälskade mig i en Byhåleflicka som jag så småningom gifte mig med. Vi var nog väldigt förälskade – i början. En dag var jag inte älskad längre. Det tog ungefär ett år att komma över skilsmässan. Idag lever jag i en särborelation. Inte helt enligt mina önskemål, men så är läget. Jag vill inte gå in mer på det här och jag vill inte heller diskutera detta på bloggen.

Våra händer, Annas och min.

Jag är fortfarande inget lyckligt barn, men jag är en något mer harmonisk vuxen. Det livet gör med en under resans gång är att det ger en erfarenheter som slipar av de vassa kanterna. Vi tror så många gånger att det som händer oss är övermäktigt, vi kommer inte att överleva. Men tro mig, nio av tio gånger lever vi vidare – även om det periodvis är i ett helvete. De svåra perioder jag har varit med om i livet – skilsmässan, ekonomiska problem, arbetslöshet – allt sånt som för med sig känslan av att inte duga – bär jag med mig för alltid. Ingen kan ta bort dem. De finns där för att påminna mig om att jag ska vara tacksam för att jag har kärlek i mitt liv i form av min älskade Anna och min mamma, som trots mina dumheter och felaktiga val älskar mig oreserverat. Och de svåra perioderna finns också där för att påminna mig om, för att låna Annika Östbergs ord när hon signerade min bok, att…

Livet är en gåva.

Dessa fyra ord bär jag med mig.

Read Full Post »