Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘träna’

Ett förvirrat inlägg.


 

Regn på fönstret

Höstväder igår kväll med regnet mot rutan.

Igår kväll kom regnet. Älskade regn! Det var som om det höll på att bli höst igen. Fast… även om det tog bort en del av den förhatliga snö som fallit gissade jag att det skulle komma ett bakslag. Och mycket riktigt! Under natten blev det kallare igen och regnet övergick i snö. När jag slog upp mina ljusblå i morse höll vaktis på att ploga för fullt här utanför. Synd att han inte sandade också – det var nämligen snorhalt. Och är fortfarande.

Temperaturen fortsätter att sjunka och det snöar fortfarande lite lätt. Jag avskyr verkligen vintern med kyla och halka, men jag måste erkänna att en solig vinterdag kan en till exempel ta riktigt fina foton. Nu har jag inte så stora möjligheter att göra detta eftersom jag jobbar ganska mycket och det är mörkt när jag kommer hem. Men jag kunde ha gått ut för att fota i lördags, till exempel…

Nej, jag klagar inte på mitt jobb, jag trivs fortfarande och tycker att det är roligt. Igår hade jag inte alltför mycket att göra, bara, men idag satte jag fart och försökte fixa till några foton – med viss igångsättningshjälp av NK*. Sen fick jag en beskrivning att textgranska och den kom jag nästan halvvägs i. I morgon väntar ett arbetsmöte efter lunch kring en rapport. Kanske blir det en spännande lunch, dessutom, med författaren och dess moder. Det vore så roligt om det blev av!

Jag kom ihåg att ringa min läkarmottagning och förnya recept på två mediciner idag. Toppenfint att nån från mottagningen ringde tillbaka lite senare på dan för att verifiera att min receptförnyelse gått fram. På fredag ligger ett e-recept på apoteket.

 Grenar mot ljusrosa himmel

Det blev vinter igen idag, inte helt oväntat.

När klockan närmade sig gå-hem-dags gäspade jag och NK ikapp. Men det var bara att försöka hålla sig vaken så en inte slirade av vägen. Innan jag fick träda innanför hemmets dörrar skulle jag handla, så jag stannade vid Tokerian. Tre matkassar följde med hem – och ändå glömde jag köpa mjölk och Bregott havssalt… Trött jag blir på mig själv…

Eftersom jag fortfarande var på benen när jag kommit hem gjorde jag nästan helt slut med julen. Alla stakar och stjärnor åkte ner, stoppades i kartonger och påsar och förpassades ut till förrådet. Kvar att göra nu är att köra en maskin med julrött, men det blir i morgon. Vid 19-tiden kunde jag äntligen inta min middag mina två rostade mackor med ost och två glas mjölk. Medan jag tuggade på mackorna kollade jag TV-programmet framöver. I afton blir det nog Veckans brott klockan 21 på SvT 1 för min del, för det är säsongsstart. I morgon ser jag fram emot premiäravsnittet av Vänligen Lars Lerin klockan 21 på SvT 1. I totalt sex avsnitt träffar konstnären Lars Lerin lika många kändisar. Först ut är Anni-Frid Lyngstad. På torsdag är det säsongsstart för Antikrundan. Första avsnittet är från Simrishamn, men nästa veckas avsnitt är inspelat i Uppsala. Den som kollar då kanske får se en och annan lokal kändis… (Jag ska ALDRIG glömma Anne Lundbergs iskalla ögon…) Till torsdag får jag träna upp mig på värderingarna genom att kolla Antiktidningen, som kom idag i postboxen. Antikrundans app är redo att användas igen på mobilen!

Vilka TV-program tittar DU helst på??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Tofflan på tv

Tofflan på en TV nära dig.


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om andras barn, ljuv musik och om att bo i en igloo.


 

Markus

Här är en tidigare bild på Markus och mig, på den tiden han hette Maskil. Här är en inte ens två månader – men somnade gott hos Tofflan redan då. Notera också UTAN napp!

I fredags gjorde jag nåt jag aldrig har gjort förut: jag matade en bebis. Ja, det är inte klokt. Tofflan… Mata en bebis… Bebis och Tofflan är ju ingen ekvation som går att lösa, men den som såg oss tänkte säkert:

Hon tränar nog inför barnbarnen.

Jag får aldrig några barnbarn. Däremot är jag modig nog att våga prova nya saker. Markus mamma var uppenbarligen modig hon också. Hon lät mig sitta med sonen, cirka tre månader, i knäet, mata gossen med flaska (mamma själv hade druckit kaffe och ville inte att Markus skulle få det i sig genom att bli ammad) och låta det lilla människobarnet somna i Toffelarmarna när flarran var tömd. Inte ens ett rap eller en lite fjärt från Markus – han slocknade som ett ljus. Så vem vet… Jag kanske även kan sätta upp

nanny

mitt CV? Häftigt var det, i alla fall, och nu när jag har provat att mata bebis kanske nästa steg blir att… byta blöja..? Nåt bildbevis på ovanstående finns emellertid inte. Jag kunde ju inte fota när jag hade en sån dyrgrip i armarna.

Händel Water music

Vattenmusik i stereon igår.

Kanske hade jag varit en riktigt snäll tant om jag tagit hand om egna barn. När det gäller andras barn kan jag ha lite… kort om tålamod. Fast oftast är det inte barnen jag har svårt för utan deras föräldrar. Att ordna ett jätteparty hemma i lägenheten i ett flerfamiljshus för ett barn som ännu inte kan gå är exempel på sånt jag tycker mindre om. Allra helst som vi har en förträfflig lokal i huset intill där det går in hur mycket folk som helst, nästan, och inga grannar störs. Dessutom är lokalen billig att hyra och där finns pentry med spis, micro, porslin och diskmaskin… Nästan bättre utrustat än mitt hem, alltså – det är ju diskmaskinslöst.

Så igår var jag inte nån Nanny Tofflan, ingen snäll tant. Jag lyssnade på vatten. Det vill säga spelade Händels Water music på stereon i köket. Högt. Mycket högt. Sen fortsatte jag med min Classical Collection, en samling om fem CD-skivor med cirka 400 timmars klassisk musik. Jag lyssnade till och med CD nummer två. Sen var det TV-dags mellan klockan 20 och cirka 22.30. Då spred vardagsrumsstereons högtalare ljudet av stjärnor och skumma timmar. Högt. Jag ska sluta vara så tyst har jag bestämt mig för. Det hjälper ju inte att klaga, inget händer mer än att folk blir sura. Så…

If you can’t beat ‘em, join ‘em.

Den enda vattenmusik jag har hört idag är duschen. Ljuvligt varm. Mitt hem är som igloo och igår hittade jag is – inte vilken is som helst utan is – på fönsterkarmens insida i sovrummet. Hur BRF-ordföranden kan hävda att jag har 21 grader i min lägenhet säger emot sig självt med tanke på isen. Men är det värt att klaga? Nej. Jag får flytta in i badrummet, hemmets varmaste rum. Hela 19 grader är det där.

Igår fick jag dessutom ta till vin för att bli varm. Jag drack ett och ett halvt glas vitt till maten och ett glas rött framför TV:n. Nej, jag söp inte, Mannen, jag njöt och blev varm. Här är några bilder från min lördagskväll:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om godsaker.


 

Kaker och lussekatter

Gofika när mamma kom. Men jag åt bara en lussekatt.

Jodå, tack alla som undrat, mamma anlände igår. Riksfärdtjänst kör med samåkning och en dam skulle av söder om Stockholm. Vidare skulle det letas anläggning för att miljötanka taxin. Inte lätt för chauffören att krångla i Uppsala. Resan tog därför över fyra timmar. Mamma var emellertid nöjd och glad att det just var denne chaufför som körde. Han var verkligen gullig, hjälpte mamma upp med väskorna och kramade om henne och tog mig i hand innan han åkte igen. Jag tackade för att han anlänt med min mamma intakt och bad honom köra försiktigt på vägen hem till Metropolen Byhålan igen.

Jag bjöd mamma på nyperkolerat kaffe med kakor och bullar till. Eller lussekatter, egentligen. Mamma gillar gofika och kan jag glädja henne på detta enkla sätt gör jag det gärna. Jag hade också inhandlat favoritgodiset Mariannekarameller och hällt upp en en fin skål till kvällen. Min mamma är en riktig godisråtta! För egen del åt jag en lussekatt, inget mer. Ingen kärleksmums, ingen pepparkaka, ingen Marianne och ingen choklad som finns i skåpet heller. Tror bestämt att jag har stävjat mitt sockerberoende och det känns jättebra. Till jul ska jag unna mig en och annan godbit, men så länge jag kan låta bli är det ju jättebra – för såväl tänder som hälsa och vikt.

Som vanligt tar det tid innan jag vänjer mig vid att ha en annan människa boende i mitt hem – även om det är min mamma. Jag är van vid tystnaden – och mamma pratar. Hela tiden… Ibland piper jag in i arbetsrummet och sitter en stund vid datorn. Men då kommer hon gärna efter – och pratar. Jag fick mejl med julhälsningar från vänner igår och ville svara på dem. Jag vet inte riktigt vad jag skrev…

När jag gick och la mig igår tog jag med mig datorn in i sovrummet. Nu sitter jag i en arbetsställning som min kropp, framför allt ryggen och högerbenet, starkt protesterar emot. Jag har läst lite nyheter på nätet. Det blev annars en rätt stor dos av TV-nyheter igår kväll. Mamma och jag har inte riktigt samma smak vad gäller TV-program, men jag låter henne bestämma nu.

Till middag införskaffade jag kotletter till mamma och kycklingfilé till mig, grillat hos ICA Heidan. Ordnade också en julblomma till en person. Och så träffade jag på Fästmöns mammas L bland gångarna, letandes efter ostkaka. Jag tror att eftersökningarna gav utdelning. Till maten unnade jag mig två glas rött italienskt, förstås. Som en motvikt till kakorna och bullarna överst kommer här ett kollage med åtta sju röda och en vit italienare som jag verkligen rekommenderar:

Åtta viner

Åtta italienare jag rekommenderar! Vinet längst till vänster i översta raden var det jag drack igår.


Idag blir det varken kött eller vin 
till middag, för mamma har önskat sig våfflor. Till det serverar jag grädde, hjortronsylt och drottningsylt. Jag lär väl få en sötchock och hoppas att jag inte återfår mitt sockerberoende. Men det går ju faktiskt att inte äta så många våfflor, med så mycket sylt och grädde på. En träning i karaktärsfasthet, vill säga.

Vi har två uppgifter i övrigt att utföra under dagen: göra ett besök på apoteket samt inhandla gran. Vidare ska jag instruera mamma om hur hon hanterar min micro – hon får ju värma mat när jag är och jobbar. I morgon har mamma lovat att steka kycklingköttbullar och dito pannbiffar åt oss, på tisdag ska hon lägga in sill och på onsdag griljera vår kalkon. Mamma har alltså fullt upp att göra här medan jag arbetar. På tisdag kväll ska jag till Himlen med julklappar till familjen. På onsdag kväll jobbar nämligen Anna. Då ska jag i stället klä vår gran om vi nu får tag i nån idag. Och så blir det julknäcke med kalkonskiva på.

Hur är det hos DIG??? Riktig julgran eller plastig??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

OmertàVännen Agneta är en källa för många positiva saker coh företeelser i mitt liv. En sån är att hon är väldigt duktig på att förse mig med litteratur. I december förra året hämtade jag en rejäl samling böcker hemma hos henne. I kassen låg bland annat Mario Puzos sista roman Omertà.

Omertà är den sicialianska koden för heder i bemärkelse tystnad av vördnad för familjen. Den här bokens handling utspelar sig delvis på Sicilien, lite i England, men mest i USA. FBI har nästan utplånat maffiafamiljerna i New York. Familjen Aprile är emellertid kvar. Vid en konfirmation av ett barnbarn mördas dess överhuvud, gudfadern Raymonde. I testemantet ser han till att det är brorsonen Astorre som tar över framför de tre egna barnen. Astorre har tränat i hemlighet för uppdraget. Bland annat ska han sköta familjens banker. Bankerna är av stort intresse för omvärlden och uppdraget blir inte helt enkelt, trots att det sköts av en mellanhand. Astorre söker dessutom efter gudfaderns mördare.

Den här boken är särskilt spännande inte bara för att den är en thriller eller för att den är författarens sista bok om maffian utan för att den är författarens sista bok punkt. Mario Puzo avled strax efter han fått sitt manus till boken färdigt, sommaren 1999. Det känns verkligen som ett sista-verk – inte för att det är dåligt eller skrivet av en åldrande person utan för att det rundar av Gudfadern-berättelserna.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nedslaget inlägg.


 

Änglar

Änglar behövs.

Jag har fått ett slag i ansiktet idag, i alla fall teoretiskt sett. I morse var jag så trött, så trött att jag hade kunnat strunta i att kliva ur sängen. Det är nästan så jag önskar att jag hade lyssnat på den där inre, pockande rösten. Men jag är ju så plikttrogen och jag älskar ju att jobba.

 

 


Det är tur att det finns goa människor
i min omgivning. Änglar. Som dem på julkortet från farbror och tant Raffa som kom idag. Och Nathalie som lät mig veta att jag har vunnit ett hemligt bokpaket. TACK! 

Det är inte alla förunnat att ha den finaste Fästmön, en mamma som älskar en trots att en bara ger henne sorger, goaste vänner som orkar bry sig igen och igen och den allra bästa NK* en kan ha. TACK TILL ER ALLA!

Och för dig som undrar om inte den här bloggens utrymme tar slut snart kan jag meddela att från och med igår återstår endast sex procents utrymme. Det glädjer somliga, medan andra inte bryr sig. Själv kan jag lika gärna… Jag orkar inte träna på positivt tänkande idag.

Sex procent utrymme kvar på bloggen


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

The Empire strikes backIgår kväll var det dags igen. Jag har insett att jag verkligen har missat nåt under mina yngre år – även om science fictiongenren inte riktigt är min grej. Star Wars… I fredags såg jag den första filmen, igår såg jag uppföljaren Rymdimperiet slår tillbaka (1980) på Kanal 5.

Den här gången trappas kriget upp och de onda leder. Luke Skywalker beger sig ut för att söka Yoda – och träna sig till Jedi, krigare. (Yoda är en lustig liten farbror som pratar underligt och som påminner om Fästmöns kattungar, för övrigt.) Medan Luke är iväg och tränar anfaller Darth Vader Han Solo, prinsessan Leia och de andra – allt för att locka dit Luke. Och Darth Vader lyckas. Luke ger upp sin träning för att rädda sina vänner. Men frågan är om han klarar livhanken…

The Empire strikes back heter filmen på engelska och det klingar i mina öron mer storslaget än den svenska titeln. Annars tycker jag inte att den här filmen är så storslagen. Tvärtom är den ganska svart. Det känns lite som om Luke Skywalker är en av de ensammaste människorna – på film, alltså.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Citrus och Yoda

Lika som bär? Nja… inte riktigt, kanske. Yoda och Citrus – eller tvärtom…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Jag vill vara gladEh… vem vill inte vara glad? Retorisk fråga, kanske. Men varför är det så svårt att vara glad ibland? Den frågan samt lite tips på hur jag blir glad förväntade jag mig att svar på när jag öppnade Christina Stiellis bok Jag vill vara glad!. På omslaget syns en glad författare – eller i alla fall en författare som visar tänderna. Tack till omtänksamma Fästmön, som skickade mig boken när jag inte var så glad! 

Den här boken går igenom det här med lycka och glädje steg för steg. Det kanske inte är så lätt att vara glad när vi har blivit lämnade av vår älskade, blivit av med jobbet eller sånt. Christina Stielli poängterar flera gånger att ältande inte går an och att vi, var och en, är vår egen lyckas smed. Eller… vi har ett eget ansvar att vara glada. Genom att vara glada smittar vi dessutom av oss på andra.

Oro och rädslor är sånt vi bör träna bort, menar författaren. Problem är till för att lösas, ungefär. Kan vi inte lösa dem eller påverka dem, får vi lägga dem åt sidan och acceptera att det är så här saker och ting är. Suck… det låter bara så lätt… Det är inte så att jag oroar mig i förväg en massa. Men när självkänslan och självförtroendet har fått rejäla knäckar är det otroligt lätt att hamna i gamla spår och börja oroa sig för att en ska duga.

Jag får många verktyg genom den här boken, även om jag inte håller med om allt. Visst är det roligare att svara att en mår bra när nån frågar, men jag vägrar att svara

Fantastiskt!

om jag mår skit. Jag noterar också en del tips som jag redan har infört i min tillvaro, till exempel att en inte behöver städa på helgen om en har möjlighet att städa en vardag. Sen är jag också i det läget att jag fortfarande tycker att det är roligt att gå till jobbet. Visst kan jag längta efter helgens vila och egentid, men jag längtar också till att få gå och jobba efter helgen.

Riktigt bra saker som tas upp i boken är att träna på tacksamhet och att glädjas med andra. Och naturligtvis myser jag när jag läser om vårdcentralen i Metropolen Byhålan där en läkare anordnade skrattgrupper för patienter med kronisk smärta. Det Christina Stielli glömde berätta i sammanhanget är att vårdcentralen heter Lyckorna

Toffelomdömet blir högt. Det här är en bok som kan användas både i privatlivet och i arbetslivet.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »