Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sorg’

Ett obarmhärtigt inlägg.


 

Februarisol

Skoningslös!

Vårsolen är skoningslös. Den är helt utan medkänsla. Lika empatilös som… Nej! Det är vänliga veckan och jag fortsätter enligt den.

Idag har jag…

  • visat mig beredd att hjälpa en farbror som nästan halkade omkull på en isig gångväg
  • släppt en tjej före i en trång gång
  • lett mot en tant med krycka
  • tackat för beröm (du som förstår)
  • spelat skön musik (albumet Lovers) rätt högt
  • skickat hjärtor till Fästmön för att hon finns och är den hon är

Jag har gjort andra saker också. Skurat och gråtit. Sorgen är lika skoningslös som vårsolen. Därför har jag en Hanna Pakarinen-dag.

Hanna Pakarinens cd Lovers

Hanna Pakarinens cd Lovers, den bästa!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett frostigt inlägg.


 

I natt blev det vinter igen. Det lär komma många vintrar till innan våren är här. Våren är inte nån favoritårstid i min kalender, jag är en höstmänniska. Men kanske var våren favorit när jag var barn och många av oss i kompisgänget fyllde år från mars till och med maj. (Undantag fanns!) Nu är det Fästmön och jag och vi fyller båda år i april.

Det är inte bara utomhus det är frostigt och isigt. Här inne är det ganska så kyligt också. Tänk att det ska göra lika ont varje gång en människa inte vågar stå upp för det som är fel utan väjer undan med blicken av rädsla för… frostiga (minst sagt…) relationer. Visserligen hedersamt att medge att man inte vågar. Men det är ingen hjälp för mig. Jag får åter bekräftelse på den utbredande värdelösheten. Nej, ingenting har ändrat sig sen 2009 eller 2006 eller 1999 eller 1977 eller 1969 heller…

Is i frysen

Frostigt och isigt.


Så passande 
att ägna förmiddagen åt att frosta av frysen. Det behövdes! Kanske tar jag och torkar ur kylskåpet i eftermiddag. Det behövs också. Jag städar och gör rent, för jag vill inte höra sen i vinden att

hon var en riktig skitoxe, den däringa!

Det ska vara ordning och reda och rent när det är dags.

Amarone 2011 Luigi Righetti

Amarone 2011 Luigi Righetti passade perfekt till Brie, gorgonzola och chèvre med fikonmarmelad.

Helgen har varit tung, men jag har samlat kraft och både producerat och tagit in. Den som tror att man klarar sig utan input lever nog i en bubbla för sig själv. Lördagsmiddagen jag lagade till fick jag spara till söndagen. Några goda ostar, fikonmarmelad och ett gott och svindyrt Amarone gick det bättre med. Det finns kvar av allt, så kanske blir det nåt gott i kväll också. Varför spara på godsakerna när man kan njuta här och nu? I graven behöver man det ju inte.

Idag har jag mobiltalat med två människor före klockan elva, varav en i Frankfurt. Tänk, den som finge resa… Igår mötte jag Lucille och hon tyckte att jag skulle unna mig en vecka utomlands.

In my dreams…

tänkte jag, men log bara vänligt och lite sorgset. Jag har inte varit utomlands sen 1996 – om man inte räknar Danmark och Finland efter det, förstås.

Himmel januarimorgon 2015

Jag såg ljus i morse genom fönsterrutan, mellan husen.

Något litet ljus har jag sett idag genom fönsterrutan, mellan husen. Jag kanske ska ge mig ut sen när alla fryslådor är avtorkade och alla frysvaror återbördade. Det skär i mig av sorg för att jag har fått säga nej till tre vänner. Men tårarna och tankarna – utöver dem jag har spillt här – håller jag för mig själv. Den falska omtanken har jag emellertid skickat vidare – och vad jag menar med det vet bara oss tre som det berör.

Det är måndag idag. Det är sex år och en vecka sen mitt gamla liv slogs i spillror. Jag accepterar det aldrig. Jag jobbar hårt med att påverka det. Men det kan vara försent…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

I skymningen sjunger koltrastenDet finns böcker och det finns böcker. Att en bok kan ge tröst och inge hopp och vara så otroligt vacker som I skymningen sjunger koltrasten visste jag inte. Tack, Linda Olsson, som skrev den och Brombergs, som gav ut den och som gav den till mig!

Tre udda existenser lever som grannar i ett hus på söder i Stockholm. Det är änklingen Otto, den unge tecknaren Elias och den undanglidande Elisabeth. Alla tre bär de på berättelser. Av en slump korsas deras vägar, det är ett bokpaket som har kommit fel. Plötsligt finner sig Elisabeth stå i tacksamhetsskuld till Elias – och det vill hon inte. Men genom litteraturen dras de tre till varandra. Elias, som är dyslektiker, tecknar en bok och vill att Elisabeth ska skriva den.

Jag började läsa den här boken igår och jag hade svårt att släppa den. Mamma fick läsa den när hon var här och tyckte att den var

ovanlig, men bra!

Själv har liksom ätit orden, låtit mig sugas in i boken, slukas upp av den. Det är så skört, livet. Det kan vara så vackert och det kan vara så… kallt och hårt. Och kanske är det så att man måste igenom det kalla och hårda för att livet ska bli vackert igen. Otto säger på ett ställe:

[…] Jag tror att min mamma älskade mig, men hon hade så många sorger att bära att de ofta tog över. Sorgen över det hon mist överskuggade glädjen över det hon hade kvar. […]

Dessutom måste vi öppna våra sinnen, som bifiguren Maja i boken säger, enligt Elias:

[…] det som vi verkligen behöver ofta kommer till oss. Att vi bara måste vara observanta, se till att inte missa de små tecknen. […]

Jag önskar mina nära och kära att precis som Otto på sidan 229 få vakna av… lycka.

Det här är en otrolig bok om bland annat böckers och skrivandets del i en läkandeprocess. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tomt inlägg.


 

Vilken dag det har varit! Jag har haft en bra dag, vädret och allt annat elände till trots. Morgonen ägnade jag åt att treva i mörker – här var svart som natta ju. Lite varmare har det blivit och det tackar vi för.

Mitt på dan skenade jag över till Tokerian och mötte upp A. Vi handlade lite diverse och A skulle hämta ut ett paket med en sophink! En kanske mindre rolig historia i sig, men den är inte min att berätta.

Sen fikade vi hemma hos mig i flera timmar. Lyckades få till drickbart kaffe till de tre wienerbröden. Ja, du läste rätt: tre. Jag är en svag natur och faller för

köp tre, betala för två

Bullpapper och smulor

Allt som återstår är tomma bullpapper och smulor.

En gång i tiden jobbade vi ihop, A och jag. Det är vi två som tillsammans med dåvarande chefen är de enda som fortfarande lever i den ursprungliga arbetsgruppen. Vi pratade lite om det idag och det var jag som tog upp det. Rökningen tog en av våra före detta kollegor så sent som förra året. Det är såna saker som gör att jag önskar att alla bara ville sluta röka.

Men vi pratade förstås också om glädjeämnen, som barnbarn och skånska och roliga människor. Ändå dröjde jag mig kvar i det sorgliga. Jag bär sorgen och skulden inom mig och det är tung last. Då är det gott att vara omgiven av fina vänner och kärlek, såna som vill mig väl.

I kväll blir det kycklingburgare om jag klarar av att hantera stekpannan. Men jag är fortfarande full i magen av fikat. Och allt som återstår är tomma papper och några smulor.

Kvällens höjdpunkt är förstås Downton Abbey klockan 21.30. Sen återstår bara natten… Den som lever i morgon har fått tillbaka en timme av sitt liv. Glöm inte att flytta tillbaka visarna!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissis och dissis inlägg.


 

Det är torsdag och jag har bestämt att fortsätta rapportera om toppar och dalar de senaste dagarna. Den här gången kallar jag topparna Omtanke och dalarna Baktanke. Och svårare än så här är det inte att få fram denna lista:

Omtanke


Baktanke

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Både FEM och jag har läst Allt jag önskar mig! Här kommer min recension:

 

Allt jag önskar migLite ovanligt, men… Vännen FEM och jag hade både köpt den lilla boken Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt. Då passade det ju verkligen bra att göra en bokrektangel av detta: det vill säga, båda läser boken, tycker till om den och skriver om den.

I stora drag handlar de drygt 190 sidorna i pocketutgåvan som jag läste om Jocelyne, snart 50. Hon har ett OK liv, även om det nog inte blev kanske som hon hade hoppats på. Gift med Jocelyn (lite förvirrande med namnen, där!), mor till två vuxna barn, bloggare och ägare till en sybehörsaffär i fransk småstad. Inte ett dugg modeskapare i Paris, men… Affären går sisådär i konkurrensen med stormarknaderna, hela fyra stycken, i den lilla staden befolkningsmässigt sett i storlek som Metropolen Byhålan. Och så en dag låter hon sig övertalas att spela på Lotto. Hon vinner storvinsten.

Jag tilltalas genast av den direkta tonen och de korta meningarna. En person i galleriet som jag fastnar för är dottern Nadine, hon som inte pratar så mycket utan gör filmer. Mellan mor och dotter finns ett speciellt band, en ordlös närhet, som jag inte riktigt ser mellan övriga familjemedlemmar. Bland övriga medverkande noterar jag en del likheter med vissa av byhåleborna i Metropolen. Det där småstadsaktiga, Jantemässiga att man inte ska tro att man är nånting, inte förhäva sig, inte ha några drömmar. Samtidigt finns en värme mellan tvillingsystrarna i skönhetssalongen och Jocelyne som man kanske inte skulle hitta mellan affärsidkare i en storstad.

Jocelynes syn på sig själv är jordnära, men också lite sorgsen – hon är rundlagd och ingen skönhet, även om hon låtsas vara det ibland när hon är ensam framför spegeln. Detta konstaterande gör att jag känner igen mig fullständigt, eftersom även jag är rundlagd och ingen skönhet. Och bloggen! Den som har så många läsare och som till och med gör att en och annan människa får ett nytt liv… Riktigt så välbesökt är dock inte min blogg och inte tror jag heller att jag har gett eller ger nån annan ett nytt liv, men… Jocelyne är är förvånad över antalet läsare, hon har inga svar på journalistens frågor först. När hon senare pratar om sociala medier och om att de kan göra människor mer isolerade än tvärtom inser såväl journalisten som läsaren att Jocelyne är väldigt klok. Hon säger sig inte vara emot framåtskridande  men…

[…] För någon månad sedan ville en ung tjej ta livet av sig och meddelade sina 237 vänner, men ingen svarade. Ursäkta? Ja, hon dog. Hon hängde sig. Ingen talade om för henne att det innebar tjugo minuter av fruktansvärda plågor. Att man alltid vill bli räddad, men att man bara får tystnad som svar på de kvävda ångestropen. […]

Det finns flera företeelser i Jocelynes liv  som jag känner igen i mitt eget liv. En förälders hastiga död, till exempel. Och sorgen man känner när man skulle ha kunnat ”betalat tillbaka” på olika sätt, men det är försent.

Boken går naturligtvis ut på att diskutera huruvida en storvinst är en välsignelse eller en förbannelse.  Vad den kommer fram till? Tja, det tycker jag att du ska läsa dig till. Det här är en alldeles utmärkt liten roman, en bok som får en att båda skratta till då och då och att gråta lite.

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Så här tyckte FEM om boken!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 359 andra följare