Målgrupp: Människor

Ett inlägg om gåvor och prövningar.

---

 

Livet prövar oss människor. Och gjorde det inte det skulle vi inte uppskatta de goda stunderna. Jag visste att Döden var i faggorna. En försvunnen person i ett annat land. Igår kom bekräftelsen. Min vän var i tårar. Jag satt vid vännens köksbord och lyssnade och pratade. Fick för miljonte gången känna att jag måste sluta skjuta upp saker och ting som har med människor att göra. Inte träffas SEN. Inte ringas SEN. För SEN kan ju vara… försent. Nu finns inget kvar som binder min vän vid det gamla landet. Begravning lagom till jul om det går att ordna visum. H*n lovade vara tillbaka här till nyår. Jag lovade att finnas här nu och under tiden – och SEN också – även för familjen. Jag fick i eftermiddags en produktanmälan som jag granskade och den fick mig att tänka på vännen med sorgen. Författaren hade som målgrupp nämligen angett… människor. Det är nåt jag tar till mig och nåt jag ska försöka jobba för att bli bättre på. Alltså att ha människor som min målgrupp.

Författarens ord.

Vi drar oss mot jul och idag har jag fått så fina julklappar från jobbet. Jag har alltså varit snäll, kunde såväl jag som kollegorna konstatera. (Sen finns det visst en och annan i cyberspace som tycker att jag är knäpp också och som anser att min knäpphet berättigar dem till att förfölja mig. Men det är annan historia och den kommer inte här.) Efter förmiddagskaffet kom chefen med ett grått kuvert som innehöll ett presentkort från Delicard. Jag blev tvungen att genast gå och kolla på nätet. En kan välja bland ett femtiotal jättefina klappar – allt från välgörenhet till husgeråd, delikatesser och prenumerationer. Jag funderar på att välja en grillpanna. Visserligen har jag större behov av en vanlig stekpanna, men jag har alltid velat ha just en grillpanna för till exempel lax.

Det finns massor med saker att välja bland.

 

Trevlig helg önskade arbetsgivaren med en reflex. Mycket användbar julklapp!

Det var tårta på jobbet i onsdags eftermiddag, så inte trodde jag att det skulle vara gofika även idag – men det var det! Stora, härliga bullar med pärlsocker på. NK* och jag slank ner tidigt för att få en pratstund på tu man hand. Det behövdes både socker och prat för att hålla energinivån uppe så att en fick nåt vettigt gjort för lönen den här fredagen före jul… Många hade varit på julfest igår kväll och jag tror bestämt att det hade satt sina spår hos somliga. På väg från gofikat snubblade vi över nästa julklapp, dessutom. Och det var en riktigt bra grej: en reflex. Jag svär så ofta över att fotgängare inte har reflexer så här års. I år har jag varit extremt dålig på det själv. För det händer ju att även en bildåre som jag behöver gå till och från garage och parkering… (Nä, jag är inte felfri.)

Nu sitter jag och laddar för en kvällspromenad till soprummet och Tokerian. Då skulle jag slippa ge mig ut och köpa kaffe i morgon förmiddag, nämligen. På väg hem från jobbet såg jag hur full parkeringen var. Kanske har många kunder handlat färdigt nu?

På Tokerian finns det mesta, dock inte champagne. Det är tur att jag har egen sån i kylen med tanke på dagens bästa gåva:

Dagens bästa gåva.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dö lite grann och återuppstå igen

Ett inlägg om att leva och dö.

---

 

Jag vet inte hur många gånger en kan dö under en livstid. Eller under en period av sex, sju år. Dö och återuppstå, för det mesta till nya små helveten på jorden. Nog måtte jag vara av ett virke som är det segaste sega, för varje gång jag tror att jag äntligen ska få sova för alltid, går väckningsalarmet igång. Min kropp har emellertid börjat säga ifrån rejält. Till exempel är det min tredje dag med huvudvärk.

Nu tänker jag inte berätta mer. Det finns vänliga och omtänksamma människor som läser mina ord på den här bloggen, men det finns också personer som är ondskan själva. Givetvis njuter dessa senare när jag har det svårt – den känslan kan jag inte ta ifrån dem. Det enda jag kan göra är att inte stilla deras nyfikenhet så att de kan sprida sina falska slutsatser i sociala medier. Jag läste förresten att EU vill införa ny dataskyddslagstiftning och att en konsekvens av det kan bli att företag inte får hantera data från den som är 16 år. Det skulle bland annat innebära att unga behöver föräldrars tillstånd för att öppna konton inom sociala medier. Fint tänkt, men det skyddar ju inte mot till exempel farmödrar som är riktiga troll i cyberspace. Tänk om nån kunde stifta lagar mot dessa tanter som borde vara goda förebilder för sina barnbarn. I snart sex år har en av dem förföljt, hånat, förtalat mig. Även det är som att dö flera gånger under en livstid och sen återuppstå. Det tar nämligen inte slut förrän utrymmet på den här bloggen tar slut. Så länge tänker jag skriva och lika länge till lär jag vara förföljd. Nu återstår sex procent.

Det är ljusare himmel idag.

 

Nånting ljusare än inledningen är vädret. Idag är himlen lite blå, faktiskt. Det har varit ganska kallt här i några dar, men nån snö har vi inte fått. Det är bara frostigt och halt och jag skrapar bilrutor så svetten sprutar innan jag kan åka hem från jobbet. Alla klappar och all julmat utom rena färskvaror är inhandlade. Jag har försökt köpa små förpackningar, för både mamma och jag äter mindre och mindre. Tyvärr är det svårt att hitta livsmedel av lägre vikt – allt tycks göras för storfamiljer. Som alla de senaste jularna är vi bara två som firar tillsammans. Men det är inte så bara – ingen av oss två behöver sitta ensam, bitter och ledsen under varken jul eller nyår. Och när det nya året inleds återuppstår livet och dess prövningar igen. Jag kan bara hoppas att vi får vara skonade under ett par veckor. Få vila och hämta krafter för att utstå nya kamper.

Ha en god och ljus onsdag och du som är den du utger dig för att vara får gärna skriva några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Näthat och Twittertroll

Ett inlägg om bra tips kring trista företeelser.

---

 

Gör som jag, sänk ögonbrynen och skaffa dig lite självinsikt. Eller annan fixering.

Näthat och troll i sociala medier är väl knappast nån förskonad från. Till och med den mest snälla och timida person jag vet har blivit drabbad. Därför blev jag lite…misstänksam när jag blev kontaktad angående näthat. Men ganska snart insåg jag att det var ett språkligt missförstånd och sen tog en intressant dialog vid. Jag blev lite intervjuad och ska bli citerad i en uppsats kring näthat.

Ja jag ser ända hit att somliga höjer ett – inte båda – ögonbryn. Men om somliga hade varit med i samtalet skulle de nog mitt i mina ostrukturerade svar ändå se att jag har en viss självinsikt. Samtidigt vidhåller jag att det är skillnad på att uttrycka en åsikt – yttrandefrihet – och att år ut och år in förfölja och förtala nån i sociala medier. Det senare är i mina ögon en sjuklig fixering. Det är bara synd att alla inte har förmågan att uppfatta det. Sen är det förstås märkligast av allt att de som inte hatar ser mina reaktioner. Varför fortsätta då?

När jag började jobba fick jag mindre tid över att hänga på sociala medier. Därför bestämde jag mig för att avfölja ett gäng på Twitter eftersom jag inte hinner med att läsa ikapp. Dels avföljde jag människor som jag inte har så mycket gemensamt med, dels avföljde jag såna som inte twittrar så ofta eller som mest retweetar andras tweets. Det handlar inte om att det är nåt fel på dessa människor, bara att just jag inte har så mycket utbyte av dem. Det blev väl typ en 50 pers jag avföljde och av dessa har kanske 20 avföljt mig tillbaka. Fair enough. Mitt Twitter är aningen mer hanterbart nu.

Häromdan läste jag i Metro om tecken på Twittertroll. Ja, näthatare och troll finns ju överallt på nätet, även på Twitter (vilket jag mycket väl vet). Där finns också spamrobotar och falska konton. Och så finns det såna som tror att de kan gömma sig bakom konton de sköter åt andra. Suck… Hugo Ewald på Metro gav en del bra tips som jag återger i sin korthet här. Vill du läsa mer kan du ju bara klicka på länken ovan.

• 

  En profilbild som ett ägg kan betyda att nån inte vill visa sitt rätta jag.

  Profilbilden
  Ja, ägg, som är standardprofilbilden på Twitter, följer jag inte om jag inte känner personen i fråga. Internettroll kallas ofta lite skämtsamt för just ägg. Att inte bemöda sig om att ladda upp en bild på sig själv i profilpresentationen kan vara ett tecken på att användaren inte är seriös. Det behöver inte vara så, men det kan vara det. Sen finns det konton som använder falska bilder. Genom att testa via Google eller Tineye kan du se om bilden är stulen.

• Hur är relationen mellan antalet ”följare” och ”följer” på kontot?
  Spammare följer ofta väldigt många, men har få följare. De twittrar också väldigt mycket. Sen finns det ett gäng som använder Twitter mest eller bara för att läsa vad andra skriver utan att de skriver nåt/så mycket själva.
• Vilken sorts konversationer har kontot?
  Typiskt för spammare är att de är tjatiga och upprepar sina tweets. Typiskt för nättroll är att de skriver väldigt få egna tweets. I stället ägnar de sig åt att kommentera det andra skriver. Ofta är kommentarerna arga, provocerande, rasistiska, sexistiska eller hotfulla.
• Tjänster som granskar Twitterkonton
  Det finns tjänster som granskar Twitterkonton, till exempel Fakers app och Twitter audit. Resultatet är inte perfekt, men ger ändå en fingervisning. Jag testade mitt eget konto via Twitter audit och fick veta att jag i skrivande stund har 94 procent i audit score. Detta innebär att jag har 407 äkta följare och 28 falska…

Avslutningsvis ett positivt tips! Vill du läsa engagerande texter och spännande åsikter på nätet rekommenderar jag varmt DN åsikt! Där finns många välskrivna texter i varierande och aktuella ämnen, skrivna av läsarna.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hot, förtal, hat och lite ork

Ett funderande inlägg.

---

 

Idag läste jag i lokalblaskan att Knivsta kommun har gjort en polisanmälan. Detta efter att kommunen var en av huvudaktörerna i TV-programmet Uppdrag granskning och därefter har fått ta emot hot och personangrepp. Att hota nån är verkligen inte OK, men enligt polisen behöver kommunen inte vidta några säkerhetsåtgärder. Jag undrar om en kommuns anmälan om hot kan bli allmänt åtal. När en privatperson förtalas och anser sig hotad får privatpersonen driva det hela själv, trots att det sägs ha blivit enklare genom en lagändring förra året:

Att uttrycka sin mening borde vara OK. Men när meningen innebär att en till exempel ska slå (ihjäl) nån eller dess familj är det inte OK. Då handlar det inte om yttrandefrihet utan om hot. Lika lite OK är det att sprida förtal i sociala medier om att nån har blivit av med jobb på grund av till exempel missbruk när detta inte är sant. Se texten ovan!

Men hot… En kommun är ju inte en sak. Det är inte en sak som får ta emot hotfulla mejl med mera utan människor. Det är INTE OK, nånsin. Att det ska vara så svårt att diskutera sakfrågor utan att det spårar ur.

Orka läsa, men inte orka skriva.

Om jag lägger det på en lägre nivå… Häromdan skrev jag ett inlägg i vilket jag funderade över saker och ting och hur jag ska göra. Jag skrev bland annat att utrymmet på den här bloggen håller på att ta slut, att engagemang och återkoppling från läsare är minimalt och att jag undrade varför det kommenteras mindre på bloggen än i andra sociala medier, det är ju liksom inte svårare. Så gott som alla som kommenterade det inlägget kom med en ursäkt varför just de inte kommenterar så ofta (längre). Det var inte alls det jag var ute efter, jag ville veta mer exakt VARFÖR. Tar en sig tid och ork att läsa ett blogginlägg, finns det alltså ingen ork kvar efteråt till att skriva en mening i en kommentar. Det är så jag tolkar det hela nu.

Om jag själv hade svarat på en sån fråga hade jag nog skrivit att jag bara kommenterar sånt jag tycker är intressant, har en åsikt om eller bara för att jag vill peppa skribenten eller säga hej. Men det är jag. Jag är inte andra människor. Sen hade jag nog dessutom skrivit i kommentaren att jag inte har ork eller tid att läsa exakt alla inlägg. För mig blir det konstig matematik när människor har tid att läsa en massa, men ingen tid över för att skriva en mening. Det går inte ihop i min hjärna. Men nu struntar jag i detta och kommentarsfunktionen förblir avstängd. Eventuellt släpper jag på den vid inlägg om böcker och recensioner. Då tar jag bort eventuella kommentar som kommer in och som inte handlar om det specifika inlägget eller boken.

Här ska inga troll gödas.

I olika medier, sociala som andra, debatteras just nu Julia Caesar. Ja, inte det gamla rivjärnet till skådespelerska utan en 70-årig kvinna, en före detta journalist som av Expressen namnges och även sägs vara

[…] en av hatsajternas flitigaste och mest lästa skribenter […]

Atonbladet tycker att det är rätt att Expressen har avslöjat vem som döljer sig bakom Julia Caesar. Personligen har jag inte läst nåt av det Julia Caesar har skrivit. Jag skummade alldeles nyss några rader och på ren svenska tycker jag att det är dynga. Om en har så många viktiga (<== ironi) åsikter en vill skrika ut tycker jag att en kan göra det under sitt eget namn. OK, jag kallar själv mig Tofflan på den här bloggen. Men det är ju knappast nån hemlighet hur jag ser ut och vad jag heter, det kan ju vem som helst som orkar läsa (!) och kolla runt på bloggen se. Dessutom är det här ingen hatsajt. Det är en blogg som är på väg att ta slut och vars ägare inte kan låta bli att undra lite ändå vem somliga ska ge sig på och förfölja och förtala när jag tystnar.

Slutligen vill jag tacka L och I för att ni frågade mig hur jag mår trots att ni själva båda två är svårt sjuka och E, för att du orkade läsa och kom med bra förslag.

Rosor till er som vågade svara och som orkade läsa.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Energikarameller

Ett upplysande inlägg om såna och sånt som är bra.

---

 

I sann upplysande anda… (Denna lampa finns hos mamma.)

Tänk, jag är utvecklingsbar! Eller i vart fall kan jag lära mig nya saker. Igår lärde jag mig ett nytt ord tack vare vännen M. Självklart vill jag sprida min nya kunskap vidare i sann upplysande anda.

Det finns en sak jag är rädd för och det är att uppfattas som en loser. För en loser undviker man – man kan ju bli smittad! Nja, så tänker jag väl inte riktigt, men en person som hela tiden misslyckas och som aldrig når sina mål… Inte ger den människan mig nåt? Eller..?

Jag uppfattar dessvärre mig själv som en loser. Jag ser på andra människor underifrån. De ständiga misslyckandena och måluppfyllelserna som aldrig blir har satt sina spår. Det gäller att komma ur detta tänk och låta tankarna flöda i andra, mer positiva banor. Lätt är det inte. Det är så mycket enklare att trilla ner i gamla tankebanor. Men jag hade lite flyt i onsdags och igår fick jag ett nytt och bra ord att snaska på:

energikarameller

Energikarameller som fotokonst. Fotografen heter Richard Lindgren och du kan läsa om hans foton här.

Inte vet jag exakt vad M lägger för värden i ordet, men jag adopterade ordet i sig och ger det mina värden. Så… energikarameller för mig kan till exempel vara…

• att bli bjuden på lunch av sin granne
• att en vän messar och vill träffas
• att ens kära har köpt konsertbiljetter
• en bra bok
• en hårig, fyrbent liten kille
• att klara av att gå utanför ytterdörren och upptäcka att man inte dör
• att nån säger ”hej!”
• att strukturera upp innehållet i sina tio (eller är de elva?) bokhyllor
• att läsa en riktigt bra text på nåns blogg (jag kan inte länka här, för jag läser så många bra texter under mina surfrundor!)
• att nån frågar hur jag mår
• att kunna hjälpa nån genom att göra en enkel insats som att skjutsa eller lyssna
• att få en flaska klart och kallt Vättervatten när jag är som törstigast
• människor som delar med sig av sig själva till andra

med mera…

Men det jag kan klara mig utan är såna där riktigt sura bitar som…

• människor som bara är ute efter att såra
• medvetna elakingar
• förföljare
• människor som hånar den som har det svårt
• människor som uttalar sig om saker de inte känner till och som hävdar att det de säger/skriver är i all välmening
• människor som väljer bort andra utan att ta reda på vilka de är först

med flera…

>>> Och nu vill jag förstås veta vad DU har för energikarameller! Skriv några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad. Om du vill får du även nämna de sura godisbitarna…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Feghet eller mod?

Ett inlägg om mod. Mest.

---

 

År 2011 blev Fästmön och jag fotbollsflator. Den som känner mig tror att jag fabulerar nu eftersom den som känner mig vet att jag inte gillar sport. (Därför var det så extra dumt av ett lokalt fotbollslags Twitteradministratör att försöka FÖRfölja mig via Twitter.) Så ja, det var högst tillfälligt vi blev fotbollsflator och endast några timmar en lördag. (Efteråt blev jag jättesjuk och var nära att få åka till akuten, men DET är en annan historia.)

Det var Pride och paraddag. Paraden skulle utgå från Tanto, det var helt bakvänt, eftersom Pride tidigare firades där. Vi letade efter ett lämpligt gäng att sälla oss till i tåget. Det måste ha synts på oss. Ändå var det ingen som erbjöd oss plats – förrän AIK-gänget gjorde det. Vi välkomnades varmt in i AIK-gänget, som bestod av såväl killar och tjejer. Jag gillar som sagt inte sport, jag är inte intresserad av att tävla. Men vi kände oss välkomna av denna fotbollsklubb under några timmar.

Prideparaden 2011 och AIK-gänget – och två tillfälliga fotbollsflator i solbrillor. Fotograf: okänd.

 

Därför är det med sorg i hjärtat jag läser att AIK drar sig ur Pridefestivalen efter fem år. Men jag gissar att hot och skadegörelse riktat mot klubbens Pride-grupp kan ligga bakom detta. Det finns gränser för hur stark man orkar vara. Huvudstyrelsen har beslutet att klubben inte ska delta, men sju ledamöter i styrelsen röstade nej för ett fortsatt deltagande och bara två ja. Kanslichefen förnekar att beslutet har med nåt hot att göra. Vad har det då med att göra, undrar jag..? Feghet eller mod???

Varm i hjärtat blir jag i stället för sorgsen när jag läser om trettonårige Alex i Metro. Han visste redan på dagis att han inte var tjej. För en månad sen berättade Alex, som föddes som Victoriya, detta för sin familj och sina kompisar. Alex beskriver sin barndom som att han spelade en karaktär. En gång på lågstadiet pratade han med en lärare om det. Men läraren svarade att det var ett påhitt och töntigt! 

Som trettonåring har han nu bestämt sig för att bli Alex. Vänner och klasskompisar har tagit det bra, men självklart får Alex många frågor. Mamma Elena stöttar Alex och hjälper honom med förändringen. Alex ska träffa en specialist om några veckor och sen är planen att göra en könskorrigering när han har blivit myndig. Han säger i Metro:

[…] Man ska inte vara rädd för att berätta, man måste berätta för vem som helst som man litar på. Många vet inte så mycket om det här med transpersoner och hur det är att vara en sådan. Men om fler lär sig mer så blir vi lättare att acceptera. 

DETTA är mod. En trettonåring. För andra, äldre och mindre modiga är det försent.

 

---

 

Och by the way, liiite gillar jag att tävla. Igår kväll låg jag på åttonde plats (i skrivande stund på sjunde!!!) på Bloggtportalens lista över de totalt cirka 1 500 privata bloggarna i Uppsala. TACK till dig som läser, det är ditt mod att titta in här som gav mig den fina placeringen!

Igår kväll låg jag åtta på Bloggportalens lista över privata bloggar i Uppsala.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inkräktaren

Ett inlägg om en bok.

---

 

I februari hittade ett härligt, grönt bokpaket ner i min postbox. Det låg mycket smått och gott i paketet, men nu börjar högen minska. Igår kväll läste jag ut Jay Brandons bok Inkräktaren, en av böckerna i paketet. Tack, FEM!

Grey Stanton är advokat och har haft Simon Hocksley som klient. Simon fick fängelse för rån och misshandel. Efter tre år släpps han fri och beger sig direkt för att hämta sitt rånbyte. Men bytet är borta. Simon misstänker sin advokat, som dessutom har tagit tjänstledigt, hur han nu har råd med det. Han börjar förfölja Grey och hans familj. Det är ett ruskigt fall av stalkning – och som vanligt när det gäller sånt är polisen ganska mesig och maktlös eftersom det aldrig finns några bevis.

Det här skulle ha kunnat vara en riktigt spännande bok. Men tyvärr blir den liksom aldrig riktigt så där att den griper tag i mig som läsare. Den är inte direkt illa skriven, men spänningen finns där inte. Tyvärr är det bästa med den omslaget… Men det lovar mer än det kan hålla, tyvärr. Det är också många saker som aldrig riktigt får några svar i boken.

Toffelomdömet blir lågt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På toppen igen!

Ett toppigt inlägg.

---

 

Min blogg låg på tionde plats idag mitt på dan. Listan visar Uppsalas privata bloggar.

Idag mitt på dan upptäckte jag det: jag är på toppen igen. På Bloggportalen, vill säga. Av totalt 1 502 Uppsalabloggar hittade jag min på tionde plats i listan över Uppsalas privata bloggar. Det var ett tag sen sist…

Egentligen bryr jag mig inte om topplistor. Men jag ska erkänna att det är lite häftigt att se sig själv – eller, som i det här fallet, min blogg – på en topplista. Allra helst som det inte bara snackas om tidningsdöden idag utan om bloggdöden.

När det gäller min blogg har jag noterat en smärre nedgång av antalet besök. Inte så stor skillnad än så länge. Däremot är det allt färre som kommenterar. Det kan ju bero på flera olika saker, till exempel…

• man skummar inläggen
• man googlar/söker information om ett visst ämne
• man anger falska kontaktuppgifter när man försöker kommentera
• man vågar/vill inte kommentera för att man är rädd att göra mig arg/ledsen eller för att man är rädd att bli förföljd, hånad och mobbad för att det avslöjas att man läser min blogg (jorå!)
• man har mindre tid att kommentera
• man läser via mobilen och det är lite krångligare att kommentera därifrån
• man snokar, bara

med mera.

Personligen läser jag mycket varje dag, för jag har kanske lite mer tid än många andra. När det gäller bloggar är min lista ganska lång. Däremot är den inte statisk. Det tas bort bloggar därifrån och det läggs till. Men exakt vilka bloggar jag följer har jag fått lov att dölja av olika skäl.

Men det här med bloggtoppen… För ett tag sen blev jag tvungen att vidta vissa åtgärder, också det av skäl som jag tycker är beklagliga. Att förfölja nån på olika sätt för det h*n skriver är brott mot yttrandefriheten. Att slänga ur sig påståenden om nåns vandel är förtal. Att vara med om förföljelser och förtal är jobbigt. Därför nollställde jag mig själv, kan man säga, medan åtgärder sattes in. Detta fick till följd att jag förlorade min position.

Det är lite dubbelt, med andra ord, att jag är tillbaka i toppen igen. För då får jag ju uppmärksamhet och det tycks vara det som stör somliga. Inte för att jag har nåt att vara avundsjuk på… Jo! Det skulle vara kärleken, dårå. Den finns ju kvar, Fästmön står vid min sida och jag vid hennes fortfarande, efter åtta år i höst.

Smickrande är det emellertid också att hamna på toppen. Det visar ju att jag är läst, att många läser mina ord. Min blogg har ett varierat innehåll, som du som läser den nog har noterat. Jag skriver om sånt som intresserar mig, men jag skriver också mycket om mig själv. Vissa inlägg är lite som en dagbok. Det är alldeles utmärkt för mig att gå tillbaka till när jag ska kolla vilken dag jag har gjort nåt eller när nånting hände eller om jag har läst en viss bok, till exempel.

I allra högsta toppen bland Uppsalas privata bloggar finns en blogg som handlar om en annorlunda familj. Det som är annorlunda med den familjen är att där finns många barn. På silverplats finns en blogg som handlar om skvaller. Sen följer ett antal bloggar om sjukdom, barn och familj, smink och mode, handarbete och konstnärligt skapande, mat. Och så min blogg, Tofflan – en tragisk komedi. Lite stolt är jag nog, trots allt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagen närmar sig…

Ett litet separationsångestinlägg.

---

 

Mitt bokmärke som jag fick i julklapp av Fästmän 2009.

I natt hade jag jättesvårt att somna. Och nej, jag låg inte och grubblade, det är liksom ingen idé. I stället var jag helt förtrollad av min bok på gång. Men när det återstod cirka 30 sidor blev ögonlocken för tunga och jag tvingades stoppa i bokmärket, lägga boken ifrån mig och släcka lampan. Idag ska den läsas ut – ska bara… först.

Precis som varje torsdag i veckan får jag en morgontidning. Det är gratis-tidningen UppsalaTidningen som förgyller min dag. Trots att jag läser många tidningar på nätet, även lokala, är det nåt visst med en papperstidning. Men nu har jag ändå klarat mig utan en prenumeration på en sådan sen mars 2013. Det går bra, även om morgnarna blev annorlunda. Jag sitter framför datorn med kaffemuggen och läser på nätet i stället, som sagt, inte vid köksbordet. Helt lätt var det inte att bryta vanan med papperstidning, en vana som jag hade haft i över 30 år – plus de år jag bodde hemma som barn, förstås. Mina föräldrar jobbade ju på Corren och ett tag var tidningsägaren så gentil att varje medarbetare fick en prenumeration. Vi hade därför två ex av Corren ett tag.

Den vana som jag emellertid är mest stolt över att kunna bryta var rökningen. Efter nästan 30 år som blossare fimpade jag. Den 7 september nu i höst hade jag varit rökfri i tio år. Ett decennium…

Snart dags att sätta stopp för bloggerierna.

Och nu är dagen snart här att sätta punkt för ytterligare en vana. Den är visserligen inte ens fem år gammal, den vanan, men ändå. Jag talar förstås om att skriva den här bloggen. Av och till har jag funderat genom åren. För det är tufft att sticka ut hakan ibland och kräva en plats trots att man är en arbetslös idiot som tycker synd om sig själv och en megamupp, för att inte tala om bitter feministfitta och allt vad jag har blivit kallad. De flesta såna kommentarer har jag inte publicerat utan jag har låtit administrationsskorpionen ta hand om dem, för jag orkar inte ens läsa dem. Jag får veckovisa sammanfattningar i stora drag och det räcker.

Att vara förföljd för sina åsikter av människor som hävdar sin rätt till yttrandefrihet är en märklig upplevelse. En person har till exempel förföljt och hånat mig sen början av 2010. Det måste bli ett stopp på det nu. Och det blir det. Det fattas färre än 8 000 besök på den här bloggen så uppnår jag miljonen. Då tar den slut. Slut tar det däremot inte för somliga som har efterräkningar att vänta.

Tro nu inte att jag stänger butiken med lätt hjärta. Det gör jag inte. Bloggen har varit mitt andningshål, sista tiden har den liksom varit mitt jobb. Den har tagit emot mina ord och mina tankar, mina skratt och mina tårar. Men jag orkar inte ge mer – trots att majoriteten som läser är fina, goda och vänliga läsare. Mina ord får ta vägen nån annanstans sen.

Mina ord får ta vägen nån annanstans.

Idag ska det komma snö här i Uppsala. Det ser jag inte fram emot. Clark Kent* ska till bildoktorn och bland annat få på vintertofflorna först om en vecka. Det går mot vinter, alltså, precis som det gör varje år. En fin tradition här i novembermörkret, på gränsen mellan höst och vinter, är det ljus som faller på stan från och med i morgon. Totalt 15 platser/byggnader i centrum får ljus på sig. Det är otroligt vackert!

Förutom snö idag firar en del Gustav Adolfdagen. Det finns till och med särskilda bakelser för detta. Jag och Anna ska fira oss själva i morgon i stället och får nöja oss med att titta på lite bilder av godsaker idag. Det kan du också göra här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min lilla värld ska utvidgas

Ett utvecklande inlägg.

---

 

Gårdagens middag: sallad från salldsbaren på Tokerian, tzatziki, olivbröd, en kall öl och Linda, min bok på gång.

Man kan tro att jag lever en tämligen vegeterande tillvaro. Ja, till viss del stämmer det. En stor del av dagarna tillbringar jag på ballen* med en bok eller iPhonen i näven. Det är liksom svårt att orka göra nåt avancerat i värmen. Nu klagar jag inte. Jag föredrar värme jämfört med kyla. Men hettan kan vara ganska lamslående för min kropp, framför allt hjärnan. Solen ger mig dessutom eksem, så jag måste undvika den. Det gör jag helst under markisen på ballen.

Med maten blir det annorlunda också nu i värmen. Igår förvånade jag några stycken genom att berätta att jag skulle äta sallad. Fast det har jag ätit många gånger de senaste veckorna. Och lagt ut bilder på. HA! Det är ni som inte läser min blogg/ser på bilderna på min blogg som inte vet detta. Till skillnad från andra som är så besatta av mig att de går in och läser redan klockan 6.12. Så dags är det inte alltid jag har hunnit skriva nåt blogginlägg. (Ja, ja, alla stora bloggare har nån galning som förföljer en, det vet vi ju! <== ironi!)

Idag är en dag när jag ska göra en liten utflykt för att utvidga min lilla värld. Faktum är att jag redan har börjat! Jag har sökt två jobb, som ligger en bit utanför det jag har jobbat med hittills. Men det är jobb där jag är övertygad om att jag kan åstadkomma nåt bra och det är jobb som skulle ge mig rätt sorts utmaning i tillvaron. Visst är det väl lite spännande med jobb där man inte hela tiden blir detaljstyrd utan får ramarna och därefter fria händer att ro det hela i land? Då gör i alla fall jag mina bästa insatser.

Nästa utflykt för dagen går till Himlen i Förorten där jag ska umgås med Fästmön och familjen. Födelsedagsbarnets pappa och jag ska fira vår yngste familjemedlem en dag i förväg, för i morgon på dagtid fungerar det inte så bra för oss av olika skäl. Det känns som om det är evigheter sen jag träffade Anna! Men från i morgon eftermiddag och fram till söndag eftermiddag är det bara vi två och Pride. (Även om Anna förstås aldrig slutar vara mamma ändå!) Dessa dagar – torsdag eftermiddag till söndag eftermiddag – blir vår gemensamma semester, ända ner till Stockholm. Men det är inte resan som är viktig utan sällskapet och vad vi gör.

Det är en lite mulen dag idag, men ack så kvavt! Det har varnats för åska, så jag ska självklart dra ut alla sladdar innan jag far till Himlen! Det är skönt att ha hunnit med att söka jobb före ett eventuellt oväder. Och så har jag ringt Bliwa IGEN (tredje gången gillt?) eftersom jag fortfarande inte har fått några pengar från inkomstförsäkringen. Skälet är att a-kassan har gjort om sitt system till det sämre tekniskt sett. Det blev överenskommet att jag ska mejla min specifikation en gång till, denna gång till en e-post-adress som är bemannad av en människa. Det låter bra. Ny teknik är toppen – när den fungerar. Men människor är oslagbara!

Nu har jag inte tid att sitta här! Nu ska jag ut och vidga min värld. Ha en bra dag! Vi kanske ses i kväll om åskan så tillåter!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »