Spårande

Ett spårigt inlägg.

---

 

Mina gamla vinterdäck får illustrera hur utslitna gamla spår kan vara…

Otaliga är de gånger jag har konstaterat att somliga går i samma gamla spår år ut och år in. I stället för att söka hjälp odlar vissa sin ondska. Nån klarhet i syftet får jag aldrig. Men jag tror att det enda syftet är att såra och göra illa. Personer med den inställningen kan inte må särskilt bra – det behöver jag inte vara psykolog för att slå fast. Det räcker med att jag går till mig själv och ser hur jag själv har varit under de perioder jag inte har mått så bra. Jag funderar starkt på att skicka boken jag ska försöka läsa ut strax till ett antal personer som jag tror skulle behöva läsa den och komma till insikt om ett och annat. För om jag är utvecklingsbar på området borde även vissa andra vara det, sin fixering till trots.

Zensa nero d’avolo, ett gott rödvin som jag kan rekommendera.

Min andra lediga dag har rasslat på i ett rasande tempo. Ändå finner jag mig sitta här och fundera över vad jag har åstadkommit. En lång läsmorgon i sängen med tack till den återfådda normaltidstimmen (det är sommartid som är fel tid, inte normaltid – det hörs ju!), huvudvärk till trots, grundade jag med. Det kan väl aldrig bero på att jag öppnade en flaska vin igår kväll och drack ett (1) glas? Ja, förutom den öl jag drack efter min dammsugning. Ett glas vin och en starköl borde en inte bli bakis av, eller hur? Jag kan verkligen rekommendera Zensavinerna, som är fylliga och smakrika och endast kostar 89 kronor per flaska.

Proteinrik äggröra till frukost.

Jag har gått ut med en übersnuskig, läckande kompostpåse som lämnade vidriga spår efter mig. Men först intog jag en proteinrik frukost. Därefter åkte jag en sväng, typ ett helt kvarter, till mitt förråd. Mina gamla vinterdäck – se översta bilden! – är slut (de har torrsprickor). Dem ska min bilverkstad få ta hand om i morgon när Clark Kent* ska dit på sin årliga service. På seneftermiddagen ska jag hämta honom, skodd med sprajtans nya vintertofflor. Men idag släpade jag alltså ut de gamla däcken och tryckte in dem i bilen – utan att få ryggskott. Däckkånkande brukar nämligen sätta sina spår i min rygg så här års.

Nu tvättar jag en maskin tjockis-svart och känner mig varm och fluffig (?!) efter en skön dusch. Det är dags att läsa ut boken jag nämnde inledningsvis innan jag bussar in till stan (ja, du läste rätt, jag ska åka buss!) och träffar en mycket äldre (sex månader och tio dar) kompis för en asiatisk middag.

Vad händer hos DIG??? Vilka spår har du gått i/satt idag? Du kan fortfarande berätta genom att skriva några rader i en kommentar.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Energikarameller

Ett upplysande inlägg om såna och sånt som är bra.

---

 

I sann upplysande anda… (Denna lampa finns hos mamma.)

Tänk, jag är utvecklingsbar! Eller i vart fall kan jag lära mig nya saker. Igår lärde jag mig ett nytt ord tack vare vännen M. Självklart vill jag sprida min nya kunskap vidare i sann upplysande anda.

Det finns en sak jag är rädd för och det är att uppfattas som en loser. För en loser undviker man – man kan ju bli smittad! Nja, så tänker jag väl inte riktigt, men en person som hela tiden misslyckas och som aldrig når sina mål… Inte ger den människan mig nåt? Eller..?

Jag uppfattar dessvärre mig själv som en loser. Jag ser på andra människor underifrån. De ständiga misslyckandena och måluppfyllelserna som aldrig blir har satt sina spår. Det gäller att komma ur detta tänk och låta tankarna flöda i andra, mer positiva banor. Lätt är det inte. Det är så mycket enklare att trilla ner i gamla tankebanor. Men jag hade lite flyt i onsdags och igår fick jag ett nytt och bra ord att snaska på:

energikarameller

Energikarameller som fotokonst. Fotografen heter Richard Lindgren och du kan läsa om hans foton här.

Inte vet jag exakt vad M lägger för värden i ordet, men jag adopterade ordet i sig och ger det mina värden. Så… energikarameller för mig kan till exempel vara…

• att bli bjuden på lunch av sin granne
• att en vän messar och vill träffas
• att ens kära har köpt konsertbiljetter
• en bra bok
• en hårig, fyrbent liten kille
• att klara av att gå utanför ytterdörren och upptäcka att man inte dör
• att nån säger ”hej!”
• att strukturera upp innehållet i sina tio (eller är de elva?) bokhyllor
• att läsa en riktigt bra text på nåns blogg (jag kan inte länka här, för jag läser så många bra texter under mina surfrundor!)
• att nån frågar hur jag mår
• att kunna hjälpa nån genom att göra en enkel insats som att skjutsa eller lyssna
• att få en flaska klart och kallt Vättervatten när jag är som törstigast
• människor som delar med sig av sig själva till andra

med mera…

Men det jag kan klara mig utan är såna där riktigt sura bitar som…

• människor som bara är ute efter att såra
• medvetna elakingar
• förföljare
• människor som hånar den som har det svårt
• människor som uttalar sig om saker de inte känner till och som hävdar att det de säger/skriver är i all välmening
• människor som väljer bort andra utan att ta reda på vilka de är först

med flera…

>>> Och nu vill jag förstås veta vad DU har för energikarameller! Skriv några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad. Om du vill får du även nämna de sura godisbitarna…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Om och om igen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Twittrare mer lättkränkta?

Ett inlägg om kränkthet.

---

 

Typiskt kränkt.

I morse läste jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Ett antal komiker har pratat med en journalist om det här med att twittra. De menar att det har blivit svårare att klara reaktioner på vissa skämt och satir på Twitter.

Artikeln inleds med att man tar upp en värd för ett amerikanskt TV-program och dennes Twitterhistoria. Det blev en storm som hette duga på Twitter eftersom mannens tidigare tweets uppfattades som kränkande på flera olika sätt. Man krävde till och med att mannens kontrakt skulle rivas.

Twitterkonsensus har vi även här i Sverige. Flera svenska komiker har blivit utsatta för stormar när deras skämt har uppfattats som kränkande. Özz Nûjen sätter fingret på saken direkt, tycker jag. Han säger i artikeln:

Det känns som att tonläget har höjts, att människor vill missförstå ibland, att de gör det med flit. Alla känner och vill känna sig kränkta för att vinna politiska poäng. Man tar på sig offerkoftan och letar efter tweet som man kan irritera sig på […]

Jag förstår precis hur han menar – tror jag – eftersom jag själv har blivit utsatt för detta. I mitt fall hade man tagit en lösryckt mening ur sitt sammanhang vid ett tillfälle, vid ett annat hängde man ut mig med bild och namn för att man trodde att en diskussion jag hade haft med min mamma (!) handlade om en helt annan person. Det gick så långt att det skrevs en massa förtal om mig, som jag naturligtvis anmälde. Nu är jag inte komiker, men jag gillar när mina ord och texter berör. Fast när dessa direkt missuppfattas och fjädern görs till en höna… Nä, sån skit tar inte jag. Jag har för övrigt aldrig supit bort nåt jobb, vilket jag dessutom anklagades för i kommentarsfältet. Mitt förhållande till alkohol är bra och stabilt, det vet alla som känner mig på riktigt. Men så låg var nivån att man tog in nåt påhittat som för övrigt inte hade med saken att göra.

Karin Adelsköld är en annan komiker som uttalar sig i DN-artikeln. Hon tycker att Twitter har blivit ett kargt krigsområde där det har blivit allt lägre i tak – trots att det borde vara tvärtom. Annika Lantz känner likadant. Från början såg hon Twitter som en lekplats och en ventil för tankar som poppade upp. Hon tänkte inte efter före särskilt ofta, utan skickade ut sina tweets. Responsen var nästan bara positiv. Men sen ändrades klimatet, nåt som Annika Lantz märkte av när hon twittrade framför ett TV-program… Idag tänker Annika Lantz ordentligt innan hon skickar iväg en tweet. Och då blir det tråkigt, tycker hon. Säkert och tråkigt, förtydligar hon, men det är vad hon orkar med just nu.

Journalisten Emanuel Karlsten har en delvis annan bild och förklaring. Han tror inte motreaktionerna beror på att Twitter har förändrats utan att det handlar om att plattformen har växt och att komikerna har blivit mer kända – även för dem som inte gillar dem. Han säger bland annat:

[…] Ju fler personer som läser desto mer blandade är reaktionerna. […] Det blir politiskt, och folk använder det som slagträ i sin egen debatt. Vi söker hela tiden efter saker att ha åsikter om. Jag vet inte om det blivit hårdare, snarare förenklande […] Det politiskt korrekta är väl sunt när det strävar efter ett samhälle där alla känner sig accepterade. Men komikerns uppgift är att röra sig i gränslandet, säga tankarna som är förbjudna och tänja på det korrekta för att få oss att skratta ­eller tänka till. Det är ju lätt sagt, men det är nog fruktansvärt jobbigt att stå i skitstormen för ett skämt som tweetats ur kontext. Det är svårt för den som vill vara både älskad och provocerande. Jag tycker rent principiellt att det är viktigt att få skämta om alla, men det kräver verkligen sin hårdhudade pajas.

Nu är jag ingen fan av ståuppkomiker, men när jag läser den här artikeln får jag en delvis annan bild av dem. För precis som jag har de råkat illa ut, när tanken inte har varit att såra nån annan. Att medvetet såra nån är en helt annan historia, OBS!!! Men för egen del följer jag inga komiker på Twitter eftersom ståuppkomedi inte roar mig. Så enkelt kan det nämligen vara eller så resonerar jag: jag följer bara twitterkonton jag är intresserad av. Sånt som inte intresserar mig läser jag inte. Svårare än så är det inte. Det är ju ingen som tvingar nån att läsa hos personer man inte gillar/som har åsikter man inte gillar/som inte intresserar en. De personer som ändå gör det in absurdum – jaa, såna finns! – de lider av en sjuklig fixering och borde söka hjälp för den, enligt min mening. Sluta hylla det fria ordet när ni är med och kväver folk! Och förresten… allt handlar inte om just dig…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med i leken..?

Ett något förundrat inlägg och ett inlägg om att söka jobb.

---

 

Det trillar in ett ton mejl varje dag när man är arbetssökande. Fast jag brukar inte sitta naken vid datorn utan ha mysbyxa – enbart hemma, aldrig när jag går utanför dörren!

Knappt hade jag varit ifrån min dator (ett par timmar) på fredagseftermiddagen förrän det hade trillat in två mejl som gjorde mig mycket förundrad. Näst intill stum, faktiskt. Det ena mejlet talade om för mig att jag och 249 andra hade sökt ett och samma jobb.

Fet chans att jag får det, dårå,

tänkte jag modstulet. Men jag är van att få nej och det som gäller är bara att söka igen och igen. En dag blir det napp. Helt fruktlöst har mitt ”arbete” faktiskt inte varit heller, utan att avslöja för många detaljer. Än är jag med i leken, så att säga.

Det andra mejlet gällde ett annat jobb jag har sökt. Mejlet var för att informera mig om att förutsättningarna har ändrats en del sen tjänsten annonserades ut. Kvalifikationerna har skärpts. Den som har sökt behöver inte skriva en ny ansökan, men fler riskerar att sållas bort för att de nu inte har de rätta kvalifikationerna. Till min lättnad (?) noterade jag att jag fortfarande borde vara aktuell för tjänsten, eftersom jag, trots skärpta krav, har det som efterfrågas. Frågan är bara om jag som vanligt har för mycket erfarenhet/kompetens eller är för gammal eller om jag verkligen är med i leken fortfarande.

Jag har en diskussion just nu med en bloggbekanting om hur det är att söka jobb. Eller att vara arbetslös. Vi har väldigt olika erfarenheter och uppfattning om detta. Men jag kämpar som tusan, tro inget annat! Fortfarande. Nu handlar det inte bara om jobbsökeri utan jag har andra saker jag samtidigt måste kämpa emot och med. Det tar liksom aldrig slut. Livet är på det viset. Vad det handlar om reserverar jag för de närmast sörjande i lösenskyddade inlägg. Jag blir så spottad på annars. Och jag orkar inte torka fler spottloskor från folk som bara vill såra mig.

Jag skriver böcker…

När jag inte söker jobb (att söka jobb tar emellertid ganska mycket av min tid – att leta lediga tjänster och skriva ansökningar, fylla i ansökningsformulär som ofta är alltför ”standardiserade” för att fungera optimalt, uppdatera CV, nätverka etc är inget man gör på en kaffekvart) försöker jag hitta annan meningsfull sysselsättning. Jag skriver böcker, till exempel, och jag läser böcker.

Vidare har jag erbjudit mig att utan arvode sköta en webbplats, att läsa för gamla och lite sånt. Allt blir inte av, av olika skäl. Ett skäl är att man inte får jobba med vad som helst som volontär därför att facket anser att det borde vara lönearbete. Inte heller kan jag åta mig för många gratissysslor ifall jag får jobb. Dessutom måste jag orka med det hela också. Min läkare ville sjukskriva mig tidigare i år, men det ville inte jag. Då hade jag blivit SJUK på riktigt. Jag blir friskare av att ha nåt att göra. Däremot måste jag acceptera att jag inte kan göra vad som helst just nu. Men för tillfället är jag fortfarande med i leken – vill jag tro.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Färdigt

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Vecka 42: Manus och Minus

Ett berg-och-dalar-inlägg.

---

 

Torsdag och dags att avslöja den Tofflianska gångna veckans bergstoppar (manus) och dalar (minus). Och det är faktiskt inte svårare än så här:

Manus

• Om man inte (för)söker kan man inte heller ha framgång (Fast ja är ju bättre än nej, förstås.)
• Underbar(t) bak (Fästmöns, förstås!)
• Vår 20-åring (Modig, stark och fin)
• Ärlighet på jobbet är bäst (Enligt en ny bok och mig.)
• Lucille (Toppengranne som gav mig tre pelargoner.)
• Energipåfyllning (I form av mamma och liten herre.)
• Attraktiva arbetsgivare (Ja, de finns och de fokuserar på arbetstagare!)
• Förslag om utvidgat rökförbud (Hoppas det går igenom!)

Minus

• Oärliga och fega människor (F*n vad ni sårar andra!!!)
• Proffice (som för ett okvalificerat, tidsbegränsat uppdrag KRÄVER att sökande har annan sysselsättning.)
• Folk som sätter upp skobeklädda fötter på säten och soffor (Gör ni så hemma också???)
• Att aldrig duga och att leva med skuld (Det är så tungt.)
• HR-människor som lovar att ringa tillbaka och aldrig gör det (Nä. Jag vill inte jobba i era företag.)
• Sju år har gått och organisationen tar fortfarande inte på sig ansvaret (Skäms!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Om jag vinner på Triss eller på 987 gram. Lista #3

Åter ett listigt inlägg.

---

 

Önska kostar ingenting.

Här är min önske-/inköpslista för dagen:

• ett jobb
• meningsfull sysselsättning
• ett sim-kort (jag behöver röra på mig)
• ett par bokhyllor till (mina är överfulla)
• en sjuhelvetes fest för De Goda
• en dusch – eller ett badkar – åt min mamma
• fotmassage
• bättre kondis
• en miljon till nån som verkligen behöver
• mindre rastlöshet
• nån att fika med just nu
• nåt att se fram emot ihop med Fästmön
• att den som ständigt sårar och är elak slutar upp med det och blir snäll

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kontraster och likheter

Ett lite halvfilosofiskt vardagsinlägg om människor och vad de kan hitta på.

 

Robert Aschberg, trolljägare på TV3. (Bilden är lånad från kanalens webbplats.)

Onsdagskvällen tillbringade jag som vanligt med att se När livet vänder på SvT2. Det är inte alltför ofta jag följer en TV-serie som är rätt igenom bra. Lite senare på kvällen noterade Fästmön att det gick en repris av Trolljägarna, en annan TV-serie,  på en reklamfinansierad kanal. Det blev lite av en kontrasternas TV-afton, kan man säga. Medan När livet vänder porträtterar en samling människor som alla i mina ögon ter sig väldigt ödmjuka, porträtterar Trolljägarna bland annat människor som har ett ganska sjukt beteende: så kallade webbtroll. Men naturligtvis fick vi tittare också möta trollens offer. De som är utsatta.

Det var en del ganska hemska historier som presenterades. Många omfattade, förutom rejäla haranger av okvädningsord, också rena dödshot. Fruktansvärt! Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar och vågar prata om sånt här. För det tangerar ju också vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Alltså, hur mycket får man sticka ut hakan innan det blir brottsligt/hot/kränkning/hemskt? För de flesta av oss är det givet att man håller sig inom vissa ramar. Självklart kan man balla ur ibland och göra fel och dumt, men att gå så långt som till dödshot är för jävligt, på ren svenska.

Problemet med den här sortens program, liksom även Stalkers, är emellertid att de kan locka fram förföljare och troll ur sina hålor och gömmor så att det får mindre bra konsekvenser för de utsatta. Jag hoppas verkligen att de som utsätts/utsatts för troll och som ställde upp i premiärprogrammet av Trolljägarna inte får det ännu värre nu efteråt. Som jag ser det är det en ganska stor risk för det, tyvärr. Visserligen sägs det att troll spricker i ljuset, men… Den som har råkat ut för förföljare eller troll vill för det mesta bara ett enda: att förföljelserna och hoten upphör. Genom att lyfta fram dessa ljusskygga individer får de emellertid ”publicitet” och uppmärksamhet – och DET tror jag är just det de flesta av dem är ute efter, inte bara att såra och göra illa andra, utan att få sin stund i strålkastarljuset. Vad tror du???

Ett kex i kexfabriken?

I min egen lilla värld, på jobbet på kexfabriken/i besticklådan, finns det inga troll. Men som i alla världar finns det människor man tycker om och människor man… tycker lite mindre om. Idag fick jag efter lunch en hastig, men varm kram på kontoret av en person som jag träffade i ett helt annat sammanhang för några år sen. Jag är urdålig på ansikten och kände inte igenom honom, pinsamt nog. Men det var väldigt, väldigt bra med såväl besöket som kramen för nu vet jag hur mannen jag har en lunchdejt med i morgon ser ut. Det glömmer jag inte i första taget! För övrigt var det inte bara kramen som gör att han blir ihågkommen. Han sa:

Va smaaal du har blivit!

(Jag tycker ju själv att jag har blivit så tjock, men eftersom jag är fåfäng fann jag mig snabbt och sa nåt om att jag ju är minus några tumörer nu, så…)

Visst låter det väl som om jag nog får en ganska fin lunch i morgon???

Livet är kort. I morgon är det fredag. Då kan det bli ”sipps”. (Inblandade individer förstår exakt vad jag menar.)

Read Full Post »

Cheaters – riktig skräp-TV

Ett inlägg om ett gräsligt TV-program.

Igår när vi gick och la oss åkte TV:n i sovrummet på. Vi ville se slutet av en polisserie. Men sen låg vi kvar och glodde – som två fågelholkar, både Fästmön och jag. Vi såg Cheaters på TV11. Nåt värre lågvattenprogram har jag nog aldrig sett…

Ett riktigt lågvattenprogram.

Om du tänker dig en blandning av program med programledare som Ricki Lake, Oprah Winfrey, dr Phil och allt vad de nu heter. Och så rör du ihop allting och tar bort den lilla centimeter som möjligen är lite, lite bra. Då har du Cheaters!

Programmet går ut på att en partner misstänker sin partner för att vara otrogen. Cheaters-teamet rycker ut och förföljer och smygfilmar ”den misstänkte”. Därefter spelas filmerna upp förfördelade partnern – ja, för de visar ju inga historier där misstankarna har varit fel, heller! Sist men icke minst äger en konfrontation rum mellan parterna, ofta mellan alla tre. Man inser i förväg att smockan hänger i luften. Ändå görs detta. Och det var inte bara en gång igår kväll jag såg Cheaters programledare flina när han hjälpte till att sära på två tjejer som som slogs… Han går säkert igång på sånt.

Igår visades två par där kvinnan hade misstankar om att mannen hade en affär. Naturligtvis var misstankarna korrekta. En man konfronterades med kvinnan, kameror och Cheatersteamet direkt efter en hockeymatch. Mannen såg ut som en förvuxen bebis, medan kvinnorna slogs.

Den andre mannen konfronterades på en krog han besökte med sitt vänsterprassel. Han försökte ta med sig sin älskarinna in i bilen och skydda henne, men annars agerade han också mest som en jättebebis. Dessutom var bilen den bedragna kvinnans. Så inte nog med att hon slängde in älskarinnan i en betongvägg, hon ringde polisen och anmälde en bilstöld också.

Jag vet inte varför vi fortsatte att glo på sån här skit men jag blev totalt fascinerad av skräpet. Det är väl en sak om man anlitar nån att ta reda på fakta när det gäller misstankar om otro – ifall man inte kan prata och vara ärliga mot varandra. Men att filma och göra TV-program om det, det var nog det värsta jag har sett… USCH, vilken skräp-TV!!! 

Om du nu mot förmodan skulle bli nyfiken kan du glo i kväll klockan 23.50 på TV11.

Betyget blir en halv rosa toffla. Och då är jag väldigt, väldigt givmild.

Livet är kort.

Read Full Post »