En resande

Ett resande inlägg.

---

 

Resväg.

En kan likna livet vid en resa. Jag reser hela tiden. I mitt inre. Några längre yttre resor kan det emellertid inte bli tal om för min del. Det är därför jag är så otroligt beroende av min lille bilman Clark Kent. Ibland kan jag åka buss, ibland tåg. Men jag gör det ovilligt. Bilen gäller för korta, yttre resor. Då ser jag en hel del som händer på våra vägar. Ibland tar jag mig för min panna. Skriker i min kupé.

Det har skett så många olyckor på sista tiden, inte minst på sträckan mellan New Village och Förorten. I nio fall av tio är jag säker på att olyckorna har med mobiltelefoni att göra. Det inte bara rings bakom ratten, det messas och surfas också. Och då kan man ju inte hålla ögonen på vägen och medtrafikanter.

Häromdan läste jag på nätet att Mats Östman, han som är polisens trafikchef i region mitt, vill stoppa så kallade epa-traktorer. Det tycker jag är ett bra förslag, särskilt som dessa är lätta att trimma och förs fram av tonåringar som ibland tycks tro att de är odödliga. Alla andra är visst odödliga också, enligt en del. En olycka drabbar ju sällan bara den egna personen utan flera andra. Men nej. Ingen är ju odödlig. Bilar, inklusive epa-traktorer är hårda, människor är mjuka. Dessutom har epa-traktorerna inget existensberättigande generellt sett längre. De kommer från tiden efter andra världskriget när det behövdes jordbrukstraktorer för att modernisera jordbruket. Dagens epa-traktorer har inget med jordbruk att göra. I vårt län finns det 769 epa-traktorer som får köras av den som är 15 år och äldre och har mopedkörkort. Ett sånt körkort tar en över en helg. Ett körkort för bil tar många månader att ”få” och det krävs både flera teorilektioner och flera körlektioner. Sen skadar det inte heller om barn får trafikundervisning i skolan. För en parkeringsplats, till exempel, är inte nån lekplats lika lite som en gata. För övrigt kör jag bäst i hela världen. Enligt mig själv. Och jag kör aldrig – och har aldrig gjort! – med alkohol i kroppen.

Ingen alkohol vid ratten! Den här resväskan är dock antik och observerades vid Mjödstugan i Gamla Uppsala för ett tag sen. Pris: 3 500 kronor.

Den inre resan… Jag vill helst inte tänka på den. Inte formulera ord om den heller. Glädjen är borta från skrivandet. Ändå fortsätter jag, som driven av demoner, tycker somliga. Det skiter jag i. Jag gör det jag måste. En andra del, en fortsättning, i annan riktning, på den första, på berättelsen om det som hände, börjar formulera sig i huvudet trots allt, men att få ner den när jag inte ens vill tänka på den… Ja, ekvationen blir omöjlig. Och bloggen, som har varit ett andningshål och nästan ett rent nöje, har blivit nåt kvävande och en ren belastning. Men jag har lovat mig själv att driva den till målet, slutet. Nio procent kvar av utrymmet. Se Skoga och sedan…

De allra sista orden i en författares allra sista verk.

För övrigt blir det inget besök på nåt boksläpp i kväll. Det känns inte… bra.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagen närmar sig…

Ett litet separationsångestinlägg.

---

 

Mitt bokmärke som jag fick i julklapp av Fästmän 2009.

I natt hade jag jättesvårt att somna. Och nej, jag låg inte och grubblade, det är liksom ingen idé. I stället var jag helt förtrollad av min bok på gång. Men när det återstod cirka 30 sidor blev ögonlocken för tunga och jag tvingades stoppa i bokmärket, lägga boken ifrån mig och släcka lampan. Idag ska den läsas ut – ska bara… först.

Precis som varje torsdag i veckan får jag en morgontidning. Det är gratis-tidningen UppsalaTidningen som förgyller min dag. Trots att jag läser många tidningar på nätet, även lokala, är det nåt visst med en papperstidning. Men nu har jag ändå klarat mig utan en prenumeration på en sådan sen mars 2013. Det går bra, även om morgnarna blev annorlunda. Jag sitter framför datorn med kaffemuggen och läser på nätet i stället, som sagt, inte vid köksbordet. Helt lätt var det inte att bryta vanan med papperstidning, en vana som jag hade haft i över 30 år – plus de år jag bodde hemma som barn, förstås. Mina föräldrar jobbade ju på Corren och ett tag var tidningsägaren så gentil att varje medarbetare fick en prenumeration. Vi hade därför två ex av Corren ett tag.

Den vana som jag emellertid är mest stolt över att kunna bryta var rökningen. Efter nästan 30 år som blossare fimpade jag. Den 7 september nu i höst hade jag varit rökfri i tio år. Ett decennium…

Snart dags att sätta stopp för bloggerierna.

Och nu är dagen snart här att sätta punkt för ytterligare en vana. Den är visserligen inte ens fem år gammal, den vanan, men ändå. Jag talar förstås om att skriva den här bloggen. Av och till har jag funderat genom åren. För det är tufft att sticka ut hakan ibland och kräva en plats trots att man är en arbetslös idiot som tycker synd om sig själv och en megamupp, för att inte tala om bitter feministfitta och allt vad jag har blivit kallad. De flesta såna kommentarer har jag inte publicerat utan jag har låtit administrationsskorpionen ta hand om dem, för jag orkar inte ens läsa dem. Jag får veckovisa sammanfattningar i stora drag och det räcker.

Att vara förföljd för sina åsikter av människor som hävdar sin rätt till yttrandefrihet är en märklig upplevelse. En person har till exempel förföljt och hånat mig sen början av 2010. Det måste bli ett stopp på det nu. Och det blir det. Det fattas färre än 8 000 besök på den här bloggen så uppnår jag miljonen. Då tar den slut. Slut tar det däremot inte för somliga som har efterräkningar att vänta.

Tro nu inte att jag stänger butiken med lätt hjärta. Det gör jag inte. Bloggen har varit mitt andningshål, sista tiden har den liksom varit mitt jobb. Den har tagit emot mina ord och mina tankar, mina skratt och mina tårar. Men jag orkar inte ge mer – trots att majoriteten som läser är fina, goda och vänliga läsare. Mina ord får ta vägen nån annanstans sen.

Mina ord får ta vägen nån annanstans.

Idag ska det komma snö här i Uppsala. Det ser jag inte fram emot. Clark Kent* ska till bildoktorn och bland annat få på vintertofflorna först om en vecka. Det går mot vinter, alltså, precis som det gör varje år. En fin tradition här i novembermörkret, på gränsen mellan höst och vinter, är det ljus som faller på stan från och med i morgon. Totalt 15 platser/byggnader i centrum får ljus på sig. Det är otroligt vackert!

Förutom snö idag firar en del Gustav Adolfdagen. Det finns till och med särskilda bakelser för detta. Jag och Anna ska fira oss själva i morgon i stället och får nöja oss med att titta på lite bilder av godsaker idag. Det kan du också göra här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Reservkraft, egen kraft och hjälp utifrån

Det är den andra advent idag. Jag går på nån sorts reservkraft, det känner jag helt klart, men jag är envis som fan och idag ska jag verkligen försöka få gjort det jag tänkt. Vad har jag tänkt, då?

• Gårdagens två maskiner tvätt ska vikas och stoppas undan eller läggas/hängas i strykhög. Fixat!
• En jädra massa soppåsar måste ut i soprummet. Halvfixat! Fixat! (Det ligger en jädra massa soppåsar i hallen.)
• En låda med julprylar ska tas in från förrådet – IFALL jag får lust att pynta. Fixat! Lådan är inburen och står på golvet i arbetsrummet.
• Ett matförråd måste inhandlas så att jag har nåt att äta när jag kommer hem från sjukhuset samt över jul. För hem ska jag, fort som fan. Men handla lär jag inte kunna på ett tag sen. Inte fixat ännu! Fixat!
• Idag är det Anna-Panna-dagen och det ska firas lite eftersom det blir så dåligt med julklappar idag. Fixas i samband med handlingen ovan! Fixat!

Som sagt, jag går på reserven, men än så länge går jag. Sen lär jag bli liggande ett tag även om jag måste försöka strutta omkring lite. Jag ser fram emot att ligga ensam och må dåligt. Då har man bara sig själv att bry sig om. Då kan man fokusera på sig själv och sin läkning. När jag är sjuk brukar jag mest sova. Sömn är en underskattad läkningsprocess!

Sömn är underskattat!

Det finns vänner som gärna vill hjälpa och det är jag tacksam för. Men just nu orkar jag inte med människor, inte ens vänner. Jag orkar inte med besök och jag orkar inte med telefonsamtal. Telefonerna reserveras för familjen och familjen enbart ett tag framöver. Däremot blir jag glad för kommentarer här på bloggen, även om jag kanske inte svarar omedelbums – jag vet ju inte hur jag orkar sitta vid nån dator framöver.

Min blogg är i mångt och mycket ett andningshål. Jag skriver av mig tankar och känslor, om bra saker och dåliga saker i mitt liv. För det mesta är det bara just så. Jag skriver av mig. Jag har svårt att ta råd från människor som inte har hela bilden. Och hela bilden är det INGEN som har som bara läser min blogg! Glöm inte bort att bloggen ger vissa delar av mitt liv, men långt ifrån alla.

Många vänner säger att de vill hjälpa. Av erfarenhet vet jag, att när det kommer ner till hjälpdags är det kanske möjligen en som har tid, kan eller vill. Men låt mig då få be om hjälp när jag behöver! Jag vill inte bli ett vårdpaket än så länge, jag vill klara mig själv så länge jag kan! Och Fästmön finns här vid min sida alltid, även om det inte jämt är rent fysiskt. Hon är emellertid bara ett telefonsamtal bort och hon skulle inte tveka en sekund att rycka ut om jag behöver hjälp.

Jag är inte rädd för att ligga sjuk och vara ensam – jag tycker att det ska bli skönt! Det kan kännas lite läskigt om jag får fruktansvärt ont eller andra besvär, men gissningsvis får jag ett telefonnummer att ringa om jag behöver medicinsk hjälp. I annat fall ringer jag väl 112. Telefonerna lär finnas i min närhet.

Så ta inte illa upp om jag inte känner mig särskilt social just nu. Det är mitt sätt att hantera sjukdomen och mitt sätt att fokusera på läkningen framöver. Jag känner mig själv och vet hur jag fungerar. Men jag uppskattar verkligen allas omtanke, verkligen! Tro inte för ett ögonblick att jag inte gör det! TACK!

Livet är kort.

Read Full Post »

Bloggare – rika trendsättare med makt?

Fastnade lite i slutet av SvT 2:s Aktuelltsändning klockan 21 eftersom ämnet bloggare dök upp. Detta med anledning av storbråket mellan en ung bloggerska och en journalist, ett bråk som vad jag förstår ledde till både hot och anmälningar. (Jag fattade inte ens vad bråket handlade om…)

Den aktuella unga bloggerskan hade uppenbarligen inte gått att få tag i för en kommentar, men i stället blev det en annan ung bloggerska som fick föra genrens talan. Alltså den genre som dessa unga bloggerskor företräder: modebloggeriet. Det har ju nämligen visat sig att dessa unga skribenter har en tämligen stor läsekrets och anses vara stora trendsättare för framför allt gruppen unga tjejer. Många av bloggarna tjänar också stora pengar på sina skriverier och på reklambanners på bloggarna – enligt reportaget kan det handla om inkomster på mellan 30 000 och 40 000 i månaden. Och pengar och läsare ger makt, enligt reportaget.

Många unga bloggare tjänar bra med pengar på sina bloggar.

                                                                                                                                                     Tillbaka i studion igen dök Alex Schulman upp som Gubben med stort G i lådan. Och jag vet inte vad jag tycker om honom, jag har väldigt dubbla känslor. Alex Schulman var där i rollen som pionjärbloggare. Och tyckare, som vanligt. I kväll tyckte han att det var förskräckligt att så unga människor kan tjäna så mycket pengar på att blogga om mode och personliga inlägg. Inlägg som inte är ett dugg intressanta, enligt Alex Schulman. Han stod i studion och så gott som efterlyste ursprungsbloggarna som framför allt var män och ofta skrev politiska inlägg.

Hmm… Vad tycker jag dårå? Tja, inte är unga tjejers modebloggar nånting jag läser. Men inte heller läser jag manliga, rena politiska bloggar. Jag läser helst bloggar av människor som skriver om sånt som intresserar mig – aktuella händelser, böcker, film, TV, dagboksbloggande till viss del, humor, lite politik, kanske, media… Det mina läsare helst läser på min blogg, har jag noterat, är mina dagboksinlägg, inlägg om Melodifestivalen, humorinläggen. Men mest alltså de inlägg där jag skriver om mitt liv och min vardag. Det är LIIITE svårt att förstå hur mitt liv som arbetssökande kan vara så intressant, men uppenbarligen är det så.

Jag är glad åt min blogg, glad åt det andningshål den delvis är. Glad åt alla som läser och som kommenterar utan att vara oförskämda (för såna kommentarer publicerar jag inte längre). Jag svarar för övrigt på ALLA kommentarer som jag publicerar. Glad åt att det jag skriver kanske ger människor nånting. Trots att jag inte skriver om mode och trots att det var länge sen jag var 19 som den unga bloggerskan i storbråket. Men jag har nästan 700 besökare per dag. Det är inte illa pinkat för att vara tantbloggare som jag! 😉

Som synes var jag tant redan 1952, MÅNGA år före min födelse…

                                                                                                                                                            Om jag tjänar pengar på min blogg? Lite. Inte särskilt mycket. Definitivt inget jag kan leva på. Men jag skattar för inkomsterna, som ligger på några hundralappar en bra månad. Bara så du vet.

Read Full Post »