Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ägare’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Serien Maria Wern som går just nu på Tv4 bygger på Anna Janssons karaktärer, snarare än hennes böcker. Eller så är de två avsnitten, som bildar en film, baserade på flera olika böcker. I kväll såg jag Dit ingen når. Ytterligare en film, det vill säga två avsnitt, återstår för säsongen.

Maria Wern


En ägare till ett antikvariat 
hittas död i sin bil på färjan till Fårö. Mannen är mördad, men ingen förstår varför. Sen finner polisen Maria Wern och hennes kollegor ett märkligt utrymme under antikvariatet. Det verkar som om nån har hållits fången där. Och så mördas ytterligare en gubbe. Samtidigt har Maria klara problem att klara av tillvaron och hennes chef tvingar henne till en psykolog.

Asså vad är det här? Eva Röse har klara problem att spela en polis som är på väg att gå in i väggen. Det är inte trovärdigt för fem öre. Berättelsen i sig är otäck, men den känns mest tråkig. Nä, snälla Anna Jansson, inga flera såna här filmer.

Hoppfullt!

Tofflan


Toffelomdömet blir lågt.
Att det ens blir något beror på att… tja, antikvariat är spännande…

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Det som inte dödar ossDen fjärde Millenniumdelen… Nja, jag hade redan i förväg svårt för konceptet att en författare tar över en död författares persongalleri och avslutar en svit om tre romaner med en fjärde. Samtidigt är jag bara människa – och en nyfiken sådan. Jag kunde inte låta bli att köpa David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss på bokrean.

Tidskriften Millennium har nya ägare och Mikael Blomkvist verkar liten däven. Lisbeth Salander är med i en hackerattack. Men så ringer en professor till Mikael mitt i natten och vill träffa just honom.  Professorn sitter på viktig information om den amerikanska underrättelsetjänsten. Det han inte nämner är att han hämtat hem sin autistiske son August från modern, där pojken uppenbarligen har farit illa. Och när Mikael anländer till professorn… Mord och kidnappning är ingredienser och Lisbeth den räddande ängeln.

Nej. Jag har svårt att komma in i boken. Ändå läste jag ut de dryga 500 sidorna ganska fort. Märkligt, med tanke på att där vimlar av ofantligt långa meningar. På ett ställe räknade jag till 41 ord i en och samma mening. Bisatser staplas på bisatser och nää… det är svårt att hänga med vad som hände i början av meningen. Dessutom känner jag inte riktigt den där spänningen som jag gjorde när jag läste Stieg Larssons böcker. Det här är faktiskt inte bra.

Toffelomdömet blir lågt och jag är glad att jag inte slösade mer än 79 kronor på den här boken.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett antikt inlägg.


 

Antikrundan Simrishamn 2016Äntligen! I kväll var det säsongsstart för AntikrundanJag bänkade mig med laddad mobil och körde igång appen. Men… jag måtte vara rejält rostig, för nån vidare antikvärderingsperson var jag inte idag, bara antikintresserad. Roligt var det i alla fall att se alla fina prylar. Lite extra roligt eftersom jag själv köade för att få några saker värderade när Antikrundan spelades in i Uppsala. (Jätteglad var jag emellertid inte efter sex timmars köande, men jag är ändå nöjd att jag kunde pricka av en sak på min bucket list*.)


De här grejorna tyckte jag var mest intressanta i Simrishamn:

  • Svartgodset, flaskan för brännvin. Den tyckte jag skulle vara värd uppåt   8 000 kronor, men den blev värderad av experterna till mellan 2 000 och   3 000 kronor.
  • Kinesiskt fat. Fatet var stort, väldigt vackert och värderades till nånstans mellan 75 000 och 80 000 kronor (min värdering: 85 000 kronor).
  • Saltkaret värderades till mellan 45 000 och 55 000 kronor av experterna och till 40 000 kronor av mig.
  • Dryckeskärlet från 1500-talet värderade både jag och experterna till cirka 30 000 kronor.
  • Fåtöljen var otroligt snygg och jag värderade den till 85 000 kronor. Experterna la sig ”bara” på 50 000 kronor.
  • Skäktknivar var dagens bra, bättre, bäst. Där fick jag inte ett enda poäng…
  • Glasbägaren, gammal och skir, värderade både jag och experterna till ungefär 55 000 kronor.
  • Kartboken, som ägaren hade kallat skit, visade sig vara värd en halv miljon. (Min värdering: 400 000 kronor).

Nästa program filmades i Uppsala i augusti förra året. Och den som tittar riktigt noga kanske ser en och annan känd profil…


*bucket list = saker man vill göra innan man ”kick the bucket”, dvs dör

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett och annat lördagsnöje.


 

Den här helgen är det Ulva marknad ute vid Ulva kvarn. Regnet hänger i luften, men det var ändå uppehåll mitt på dan idag. Därför styrde Fästmön och jag Clark Kent* utåt vargarnas vadställe för att glo på hantverk, folk, fä och annat.

Sparsamhet är en dygd sen ett tag tillbaka. Inte för att jag nånsin har varit slösaktig, men med en lön kan en ju unna sig att köpa saker ibland. Därför höll jag på att smälla av när vi kom till Ulva och blev invinkade på parkeringen. Hutlösa 40 spänn krävde parkeringsvakten av mig. I vanliga fall är där gratis parkering. Ärligt talat hade jag vänt om jag hade kunnat. Det kunde jag inte, för det stod bilar efter. Så vi delade på avgiften, parkerade och skuttade mellan pölar och leriga spår för att besöka själva marknaden.

Sparsamhet är en dygd sparbössa Hj Branting 4a

På sparbössan står orden för dagen. (Föremålet finns att köpa på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik på Hjalmar Brantingsgatan 4a. Okänt pris.)


Där var knökfullt med folk
och det är ett sant – och i övrigt kostnadsfritt – nöje att glo på både folk och saker. Samtidigt gjorde trängseln mig smått… stressad. Anna blev stressad av de mörka molnen över våra huvuden. Så det är inte lögn att säga att vi nästan sprang (fast en Toffla springer ju aldrig på riktigt) genom hela marknaden. Roligt var det att notera att det verkligen var fokus på hantverk och egenproducerat, inte nåt som var serietillverkat i plast och

made in TjottaHeiti

Vi köpte emellertid ingenting, inte ens nåt ätbart. Det var det så många andra som gjorde och smockade i sig så att bordsskicket avskräckte – våfflor med sylt runt hela käften och bostongurka som snorkråka på nästippen. Nej fy! Jag tog i alla fall några bilder på en del trevliga saker:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Just när vi närmade oss stan 
kom de första regndropparna. Vi tittade in till antik- och retrobutiken på Hjalmar Brantingsgatan 4a och fick en trevlig pratstund med den av ägarna som hade lördagstjänst. Toalettbehov och fikasug gjorde att vi därefter åkte ut till Erikshjälpen. Där finns nämligen både en fräsch toalett och gott fika till en billig peng. Och så passade vi på att titta på saker också, utan att handla. Anna var söt och bjöd på fikat. Jag valde morotskaka. Inte så orange, men väldigt god. Och morötter har en ju hört ska vara nyttigt…

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = bilmannen #1

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

snögunga

Det är inga ungar ute om eftermiddagarna och kvällarna och gungar.

Dagens citat hittar jag i UppsalaTidningen (<== lika trist webbplats som dess ägare lokalblaskan). Det är Susanne Limström, kvartersvärd på Uppsalahem, som säger följande apropå att Uppsalahem, tillsammans med hyresgäster, har samlat bostadsområdet Tuna backars historia i en bok:

[…] Vi fick höra att vaktmästaren gick runt till alla och önskade god jul, men samtidigt kom med pekpinnar om exempelvis hur man skulle piska mattorna på rätt sätt. Och att gungorna låstes fast klockan åtta på kvällen för att ingen skulle bli störd. Alla dörrar var olåsta och ungarna sprang ut och in hur som helst, […]


Det där med hänsyn 
kunde de uppenbarligen stava till förr i tiden. Fast klockan åtta på kvällen… Samtidigt, idag sitter alla ungar en och en vid sina datorer och umgås i cyberspace efter skolan. Det är ingen unge ute om eftermiddagarna och kvällarna.

Tyvärr är det bara de boende i Tuna backar som har fått boken av Uppsalahem. Andra får köpa boken, vars titel inte nämns i artikeln.


Fakta: 

  • Efter andra världskriget var det bostadsbrist.
  • Tuna backar blev ett modernt byggprojekt och en förebild för resten av Sverige.
  • Gunnar Leche var stadsarkitekt här i Uppsala.
  • Gårdarna byggdes mot sydväst så att det gick att njuta av eftermiddagens sol och ljus och Fyrisån.
  • Det byggdes totalt 628 lägenheter för 2 000 personer i olika storlekar. Tanken var att människor från olika samhällsklasser skulle kunna bo i samma bostadsområde.

Källa: UppsalaTidningen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett funderande inlägg.


 

Idag läste jag i lokalblaskan att Knivsta kommun har gjort en polisanmälan. Detta efter att kommunen var en av huvudaktörerna i TV-programmet Uppdrag granskning och därefter har fått ta emot hot och personangrepp. Att hota nån är verkligen inte OK, men enligt polisen behöver kommunen inte vidta några säkerhetsåtgärder. Jag undrar om en kommuns anmälan om hot kan bli allmänt åtal. När en privatperson förtalas och anser sig hotad får privatpersonen driva det hela själv, trots att det sägs ha blivit enklare genom en lagändring förra året:

Falska utpekanden är förtal


Att uttrycka sin mening borde vara OK. 
Men när meningen innebär att en till exempel ska slå (ihjäl) nån eller dess familj är det inte OK. Då handlar det inte om yttrandefrihet utan om hot. Lika lite OK är det att sprida förtal i sociala medier om att nån har blivit av med jobb på grund av till exempel missbruk när detta inte är sant. Se texten ovan!

Men hot… En kommun är ju inte en sak. Det är inte en sak som får ta emot hotfulla mejl med mera utan människor. Det är INTE OK, nånsin. Att det ska vara så svårt att diskutera sakfrågor utan att det spårar ur.

Läsande figur

Orka läsa, men inte orka skriva.

Om jag lägger det på en lägre nivå… Häromdan skrev jag ett inlägg i vilket jag funderade över saker och ting och hur jag ska göra. Jag skrev bland annat att utrymmet på den här bloggen håller på att ta slut, att engagemang och återkoppling från läsare är minimalt och att jag undrade varför det kommenteras mindre på bloggen än i andra sociala medier, det är ju liksom inte svårare. Så gott som alla som kommenterade det inlägget kom med en ursäkt varför just de inte kommenterar så ofta (längre). Det var inte alls det jag var ute efter, jag ville veta mer exakt VARFÖR. Tar en sig tid och ork att läsa ett blogginlägg, finns det alltså ingen ork kvar efteråt till att skriva en mening i en kommentar. Det är så jag tolkar det hela nu.

Om jag själv hade svarat på en sån fråga hade jag nog skrivit att jag bara kommenterar sånt jag tycker är intressant, har en åsikt om eller bara för att jag vill peppa skribenten eller säga hej. Men det är jag. Jag är inte andra människor. Sen hade jag nog dessutom skrivit i kommentaren att jag inte har ork eller tid att läsa exakt alla inlägg. För mig blir det konstig matematik när människor har tid att läsa en massa, men ingen tid över för att skriva en mening. Det går inte ihop i min hjärna. Men nu struntar jag i detta och kommentarsfunktionen förblir avstängd. Eventuellt släpper jag på den vid inlägg om böcker och recensioner. Då tar jag bort eventuella kommentar som kommer in och som inte handlar om det specifika inlägget eller boken.

Do not feed the troll

Här ska inga troll gödas.


I olika medier,
sociala som andra, debatteras just nu Julia Caesar. Ja, inte det gamla rivjärnet till skådespelerska utan en 70-årig kvinna, en före detta journalist som av Expressen namnges och även sägs vara

[…] en av hatsajternas flitigaste och mest lästa skribenter […]

Atonbladet tycker att det är rätt att Expressen har avslöjat vem som döljer sig bakom Julia Caesar. Personligen har jag inte läst nåt av det Julia Caesar har skrivit. Jag skummade alldeles nyss några rader och på ren svenska tycker jag att det är dynga. Om en har så många viktiga (<== ironi) åsikter en vill skrika ut tycker jag att en kan göra det under sitt eget namn. OK, jag kallar själv mig Tofflan på den här bloggen. Men det är ju knappast nån hemlighet hur jag ser ut och vad jag heter, det kan ju vem som helst som orkar läsa (!) och kolla runt på bloggen se. Dessutom är det här ingen hatsajt. Det är en blogg som är på väg att ta slut och vars ägare inte kan låta bli att undra lite ändå vem somliga ska ge sig på och förfölja och förtala när jag tystnar.

Slutligen vill jag tacka L och I för att ni frågade mig hur jag mår trots att ni själva båda två är svårt sjuka och E, för att du orkade läsa och kom med bra förslag.

Rosor

Rosor till er som vågade svara och som orkade läsa.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om butiksnamn – och fina grejor, förstås.


 

Efterrättstallrikar djupa 20 kr st Social Ekonomi Uppsala

Sex stycken fina, djupa och engelska efterrättstallrikar finns bland annat på Social Ekonomi Uppsala för 20 kronor styck.

Det blev en miniloppisrunda igår framåt kvällningen. Jag skulle kolla in Uppsalas nyaste antik-, retro- och vintageaffär på Hjalmar Brantingsgatan 4 A. Butiken är så ny att den inte ens har nåt namn än! Och det går inte att hitta på nåt namn till den heller via Instagram för att placera den på kartan, för den möjligheten är numera borttagen (att hitta på egna platser). Men… vi börjar väl med first things first…

På vägen mellan Toffelhemmet och den nya butiken, i Fyra mackarnas hörn vid Shellmacken, ligger secondhandaffären med det helt omöjliga namnet Social Ekonomi Uppsala. De är inte så bra på att stava på sin webbplats, men de gör en god insats genom att ge arbetslösa en vettig sysselsättning med fokus på individens förutsättningar.

Här finns en del riktigt fina grejor, men en kan också göra fynd vad gäller vardagsporslin. Och böcker, förstås. Ja jag erkänner, jag köpte en bok idag för hela fem kronor. Det ska bli riktigt spännande att läsa journalisten Britt-Marie Citrons Sölve & Co som handlar om den så kallade Motalaskandalen vid mitten av 1990-talet.

Sölve & Co

Dagens fynd var skandalöst billigt, fem kronor.


Men huvudmålet idag 
var ju den nyöppnade lilla butiken runt hörnet från Soul food och ett övergångsställe, nästan, från Vaksala torg. Kanske butiken inte är så liten egentligen, men den är… belamrad! Här finns ett mindre rum med kläder och ett större rum med möbler och prylar. Detta är definitivt ingen loppis utan här säljs kvalitetssaker. Jag såg allt från snygga burkar och en och annan leksak till lampor, skålar, perstorpsbord och teakhyllor, Uppsala Ekeby-keramik med mera. Charlotta Johansson och Ilona Szatmari Waldau. som driver butiken, har ännu inte kommit riktigt iordning. En gick med hjärtat lite i halsgropen under premiärbesöket, rädd att riva ner nåt. Alltså, det är inget ställe där du ska bära ryggsäck på dig!

Här är några bilder från mitt besök idag i den namnlösa butiken:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Lite längre fram,
men ändå inom en snar framtid, hoppas jag kunna göra ett längre inlägg här på bloggen och eventuellt också en artikel på en lokal webbtidning om Uppsalas nyaste stjärna bland retro- och vintagebutikerna. Men… nu behövs lite hjälp! Butiken har inget namn! Har du nåt förslag går det alldeles utmärkt att lämna det i en kommentar här på bloggen så för jag det vidare. Butiksägarna har egna idéer kring namn, så några namnförslag behöver de inte!

Vill du gå till den namnlösa butiken och kika på egen hand på vad som finns eller kanske få inspiration till namn på butiken är den alltid öppen onsdagar och torsdagar klockan 15 – 18 och lördagar klockan 10 – 15, men den kan vara öppen även andra tider!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan avslöjar att hon inte är så bra på att lyssna, alla gånger, men att hon gärna vill hjälpa om hon kan.


 

Tofflans öra, kind och öga

Det är inte alltid jag lyssnar, mina stora elefantöron till trots…

Det är inte alla förunnat att känna sig behövd. För egen del försöker jag ta alla chanser till det, eftersom jag har begränsade sociala aktiviteter bortom cyberspace, det vi kallar In Real Life. Sen vill jag gärna hjälpa om jag kan. På intet sätt är jag emellertid nån expert på att lyssna även om jag försöker mig på det. Idag hade jag ett uppdrag hos L och Annas snälla mamma på eftermiddagen. Men det var ett par saker jag skulle fixa först under förmiddagen. Bland annat skulle jag slänga in lokalblaskan till Lucille & co. Inte hade jag tid att lyssna då, inte. Jag blev bara irriterad på att deras lås var så knäppt. Sen insåg jag att de redan hade kommit hem… Sååå pinsamt – även om det faktiskt var Lucille som hade sagt att de skulle komma hem först i kväll… Vi fick en kort pratstund medan jag förberedde min avfärd. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag bara hålla med om att vissa sjukdomar är hemskare än andra för närstående.

Dator med windows

En Samsung försökte jag få lite bättre fart på idag.

Hos L och Annas snälla mamma var det lite teknikstrul och ”städning” som behövdes. Jag tipsade om en del tricks och förenklingar samt gjorde några smärre ingrepp. Inte vet jag om deras dator piggnade till, men jag tror det. Medan den jobbade på enligt mina kommandon intog vi kaffe på en inglasad balle*. Det kom naturligtvis en insikt till mig att så skulle jag också vilja ha. Inglasat, alltså. Men… det är ju det där med att kunna betala…Drömmar är gratis, fast tänk så man skulle kunna förlänga utesittarsäsongen både framåt och bakåt. Sen grejade jag lite till med en mobiltelefon som vägrade ringa upp andra telefoner. Dessvärre fick jag ge upp. Detta i sin tur gör nog att ägaren blev mer motiverad att inhandla en smartphone. Det tror jag blir jättebra.

Sin familj och sina vänner hjälper en för att en vill. Betalt tar man inte. Men jag såg i ögonvrån hur Annas snälla mamma kom med en grön påse när det drog ihop sig för avfärd för min del…

Grön påse

En grön påse…


På hemvägen köpte jag fisk till middag. 
Inte kunde jag motstå att inhandla ett paket frysta, röda godingar heller. Och HEPP! så försvann en tiondel av månadens matpeng. Men det skiter jag i. Ska inte jag få äta kräftor bara för att jag är arbetslös?

ICAs jumbokräftor

ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.


Vid garaget hemma i New Village 
träffade jag en granne som alltid har varit väldigt vänlig. Vi brukar småprata lite när vi ses vid våra bilar eller på affären, men idag tog vi sällskap en bit. En del av ett livsöde fick jag höra. Det gjorde att jag inte kunde låta bli att lämna mitt visitkort och ärligt säga

Ring om du behöver hjälp! Så länge jag är arbetslös har jag för det mesta tid.

Sen gick jag hem och strök kläder och funderade lite på vad jag ska packa. Jag bestämde mig också för att inte satsa på att stressa fram nästa bokrecension, utan den får göras när vi har kommit hem igen. I kväll vill jag vara lat och se en Kommissarie Banks som jag spelade in från SvT på DVD-hårddisken igår kväll. Först blir det emellertid middag. Till firren kokar jag färskpotatis (hoppas att dillen lever!) och serverar romsås.

Och nu undrar du väl vad det var i den gröna påsen??? En burk och fyra askar plockade jag upp…

Svart vinbärssylt, hallon, blåbär och kantareller

En burk och fyra askar med gott från naturen!


Det var en burk svartvinbärssylt, 
två askar med bär (blåbär och hallon) och en ask med kantareller. Varifrån den svampen kom har jag en viss aning om. Hoppas det svider riktigt ordentligt för den så kallade ägaren som inte riktigt har koll på gränser och allemansrätt…


*inglasad balle = inglasad balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Vem sa att tillvaron var händelselös..?

Ett rätt späckat inlägg.


 

Att hitta glädje i skrivandet

Att hitta glädje i skrivandet – läst och recenserad!

Det blev lite sent igår kväll. Men det var väldigt skönt att både ha läst ut boken om glädje i skrivandet OCH att ha recenserat den. Min recension finns att läsa här på bloggen, men även på Goodreads (man måste vara medlem för att kunna läsa), Boktipset och hos Bokus. Bokus behövde natten och morgonen på sig att ”godkänna” recensioner. Det känns ärligt talat… rätt märkligt. Som att man inte får tycka vad man vill, riktigt, om böcker de säljer…

Dödlig åtrå

Dödlig åtrå är påbörjad.

I morse, medan jag gjorde annat som man inte ska tala så högt om, läste jag första kapitlet ur nästa bok som ska recenseras. Det är en helt annan genre, erotisk deckare, och jag misstänkte att jag skulle bli generad. Ett par sidor in, sen satt jag i min ensamhet och rodnade. Oavsett min prydhet verkar även denna bok vara välskriven. Jag ser fram emot läsupplevelsen jag är övertygad om att den ger!

I eftermiddag blir det kanske inte så mycket läst, för precis som igår har jag annat för mig. L hade verkligen rätt igår kväll när han ringde och undrade om jag kunde komma och vara lite tekniskt behjälplig idag. Den soliga och heta dan vi hade igår gjorde att jag undrade om de inte skulle vara ute i stugan. Men nej då, det skulle ju bli dåligt väder idag. Och det är det! Molnen är gråa, det är fuktigt regnar och jag misstänker starkt att vi får åska. Att få var efterfrågad och känna sig behövd en stund är nog extra viktigt när man befinner sig i min situation. Dessutom hjälper jag så gärna L och Annas snälla mamma, för de är alltid så hjälpsamma i sin tur. Det är liksom ytterst sällan man får göra/ge nåt tillbaka. Så eftermiddagens IT-konsulteri gör jag med glädje – och förhoppningsvis kompetens…

Choklad

Titta så gott!

På hemvägen hoppar jag nog in på ICA Heidan och köper nåt till middag. ICA-kortet är påfyllt med tusen matkassekronor och jag är hungrig redan nu. Jag försöker ju sen i söndags undvika vissa godsaker och hålla nere konsumtionen av mat – åtminstone portionerna. Det är svårt, men går faktiskt lättare än vad jag trodde. Förhoppningsvis ger det resultat också. Jag borde egentligen promenera till L och Annas snälla mamma idag, men det känns inte så lockande om det ska åska. Synd det, för då hade jag kanske kunnat promenera bort en chokladkaka ur kroppen. Hum… Inte för att jag äter såna numera, men om jag skulle vilja äta nån, menar jag. Eh… ja… Vi får se hur det går med tanke på karaktären, som uppenbarligen kan svikta ganska bra… Men det finns flera skäl – inte bara vikten – att se upp med sötsaker. I Malmö var det en bussig (?) som bjöd sina kompisar på kladdkaka med cannabis i. De mådde inte så bra efter det. Vilket påhitt!

Solregn

Typiskt väder den här sommaren – sol OCH regn. Samtidigt.

Med ett halvt öga läser jag tidningar på webben samtidigt som jag skriver. Vad 17 är det som händer i Oslo i skrivande stund egentligen? En vakt är skjuten, det kan finnas en bomb och polisen jagar en misstänkt. Läskigt och väldigt nära trygga Sverige, där vi blott ägnar oss åt att riva ner reklam vi inte gillar, klaga på regnet och förundras över att somliga inte vill förstå vad en puff för en text är och att dialog bäst förs i rätt forum… (Det senaste är det jag som förundras över. Jag har inte rivit ner reklam eller klagat på regnet, jag bara önskar att man tänkte efter före vad gäller reklamens vara eller inte vara. Och vädret kan man inte göra nåt åt – om man bara envist fortsätter att blunda för växthuseffekten…)

Vidare läser jag om en bordtennisspelare, som själv kallar sig

queer,

och vars foton retuscherats av vissa tävlingsarrangörer för att se mer kvinnlig ut. Man tror inte att det är sant, men det är det troligen. Maj gadd… Då var det betydligt roligare att läsa om kvinnan i Skärholmen som för ett par år sen hittade en massa pengar i ett soprum. Kvinnan lämnade in pengarna till polisen, som försökte spåra ägaren utan framgång. Detta innebär att upphitterskan får behålla de 85 000 kronorna… Inte dåligt!

Klotter sur gubbe

Dryga böter blev det för de tre damerna som klottrade.

I samma webbtidning hittar jag en nyhet som jag inte kan låta bli att skratta gott åt: tre äldre damer har dömts för ha klottrat slagord på ett byggplank vid Slussen. Damerna är i åldrarna 65 – 80 år. Nu får de betala 4 000 kronor var i böter samt ytterligare 3 900, som var det det kostade att måla om väggarna. Nä, de hade väl inte nåt tillstånd från nåt kommunalt resebolag i fickan, precis…

Och från det ena till det andra… Om stora tidningsdrakar sätter gränser för hur många nyheter en får läsa på deras webbplatser utan att betala prenumerationsavgifter förlorar de läsare till gratistidningarna på webben också och inte bara till pappersvarianterna. Så småningom lär även annonsintäkterna försvinna med oss läsare. (Det råder för övrigt fortfarande nyhetstorka, så det är därför vissa udda nyheter når fram. En del är riktigt ”bra”, andra inte.)

Nä, nu ska jag fixa frukost och sätta mig med lokalblaskan i pappersform. Idag är det sista dan jag har tillgång till den, för i kväll kommer min vän med familj hem.I kväll måste jag, by the way, ta tag i strykning och packning av resväska – snart ska Fästmön och jag ut och resa igen…

Vad händer hos DIG, dårå??? Skriv några rader och berätta, för nyfiken lär jag fortsätta vara!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Två små kickor skulle gå en gång… på mordvandring uti Skoga…

Ett Maria Langskt inlägg. Och rätt Toffliskt, förstås. Och jädrigt långt…


 

 Mordplats Skoga
Kära nån så full av nya, härliga intryck jag är! 
Igår, torsdag, bar det av till Skoga, jag menar Nora, för att mordvandra i Maria Langs fotspår. (Mer om mordvandringen längre ner i texten!) Fästmön och jag tuffade dit i Clark Kent*, för det finns ingen el i järnvågsspåren i Nora. Ungefär 23 mil enkel resa var en alldeles lagom biltur. Jag skrek och tjöt av spänning i bilen när vi anlände, för det här hade jag sett fram emot. Stort TACK till Sven-Bertil som gjorde det möjligt för oss att åka tack vare en budget på 2 000 kronor!

Tre små gummor

Tre små gummor blev i vår version av visan Två små kickor.

Två små (nåja…) kickor skulle alltså en gång på mordvandring uti Nora. Jag hade längtat över ett år efter detta och plötsligt blev det möjligt tack vare att det finns snälla människor. Men mer om mordvandringen kommer längre ner. Vi tar saker i tur och ordning…

Vi körde alldeles lagligt fort på nånstans mellan två timmar och två och en halv. Nora centrum är litet och det är bra skyltat ner till järnvägen där vi hade bokat boende. (Mer om boendet längre ner i texten!) Man kan parkera gratis i två timmar med p-skiva. Vi som skulle bo på vandrarhemmet hade särskild, gratis och tidsobegränsad parkering.

När vi hade parkerat såg jag en spännande tågvagn som vi genast besökte. Där håller Maria Langs systerson Ove Hoffner till. Han har en loppisavdelning och en deckaravdelning som vi tittade närmare på.

Hungriga med toalettbehov sökte vi oss till närmaste restaurang, även den intill såväl vandrarhem som Ove Hoffners vagn. Tyvärr. Det var ett stort misstag. Jag betalade två luncher med mitt betalkort, men uppenbarligen krånglade kortapparaten eller kassan. Ägaren (?) var mycket otrevlig och skällde i princip ut mig inför övriga gäster för att jag hade en dålig attityd gentemot honom. Uttrycket att kunden/gästen alltid har rätt köper kanske inte jag heller rakt av, men ägaren gjorde det definitivt inte. (Idag sa han att han efter mig tvingades smöra för en kund i Gant-tröja för att jag hade haft så dålig attityd. Själv hade jag bara en LaCoste på mig igår…) Han ville nämligen att jag skulle prova igen. Sa han först. Senare ändrade han sig och sa att han menade att jag skulle sätta in kortet så att han kunde betala tillbaka mina 150 kronor och så att jag kunde betala på nytt. Eh?

Jag snabbkollade mitt konto och 150 kronor var och är fortfarande reserverade för restaurangen. Ändå stod det att köp ej medgavs på kvittot – som jag aldrig fick. Ärlig som jag är lämnade jag mitt visitkort med telefonnummer och ägaren skulle återkomma. Det gjorde han idag och jag gick genast dit eftersom vi var på väg att åka. Inga pengar från mig hade kommit in idag mitt på dan, det vill säga han visade mig att dagskassan inte stämde. Jag visade från min mobil mitt konton och att de 150 kronorna är reserverade. Det slutade med att han ska ringa mig igen nästa vecka så vi får lösa detta. Jag hade god lust att ge honom 150 kronor kontant idag, för jag orkar inte med sånt här tjafs, men tyvärr hade jag bara en femhundring. I min ilska Twittrade jag ut en varning igår och det var några som hörde av sig att sa att de varit med om liknande på restaurang På Spåret. Det bästa, enligt mig, är att inte gå dit. Eller gå dit och ät för maten var jättegod, men betala för 17 kontant! To be continued…

Aningen stukade gick vi upp till centrum. Där strosade vi i loppisar och second hand-affärer och några vanliga affärer också. Missa inte Nora Diversehandel vid torget eller Blå skåpet längre ner på Kungsgatan, till exempel, om du är i Nora. På Blå skåpet skrämde jag för övrigt en liten tant – det var inte meningen! – så hon höll på att skita (på sig) i det blå skåpet, så att säga… Fika intog vi på Da Capo, som vi hittade i ett hörn. Det var ett mycket trevligt kafé, med fin inredning. Dessutom var personalen vänlig. (Mer om Da Capo längre ner i texten!) En tur in till Sandbergs blev det också. Där blev somliga alldeles betagna i alla fina burkar… Vår lilla rundvandring på egen hand i Nora avslutades med en Noraglass med hasselnötsmak som vi intog på strandpromenaden (Mer om Noraglass längre ner i texten!) Innan vi checkade in på vandrarhemmet checkade vi in Stationshuset där Turistbyrån finns – och en massa roliga gamla saker.

Vi shoppade faktiskt inget mer än ett vykort till mamma och en Maria Lang-bok till mig idag, den ena av de två ungdomsdeckarna som fattades i min samling.

Här kommer några bilder från våra egna rundturer i Nora igår och idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Mordvandring i Nora

Huvudsyftet med vår tripp var ju inte att shoppa utan att delta i mordvandringen. Vandringen hölls av Ove Hoffner som berättade om sin moster Maria Lang och showade en aning. Cirka en timme tog promenaden och vi fick bland annat se huset från utsidan där Maria Lang bodde och där hon hade sin skrivarlya samt hennes byst vid strandpromenaden. Den hundralapp promenaden kostade var en väl spenderad peng! Ove Hoffner spelade upp små scener och man kunde nästan se hans moster framför sig. Det här var jätteroligt och detta vill jag göra igen!

Jag vill naturligtvis inte avslöja för mycket, men här är några bilder från mordvandringen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Boende: STF Vandrarhem i Nora

Den här trippen skulle hållas inom en viss budget. Men den skulle också vara trevlig. Och trevligt och annorlunda var det verkligen att bo på STF:s Vandrarhem i Nora – på ett tåg. Vi delade alltså kupé. Kupén var trång och liten och väldigt varm, men hade fin utsikt ut mot Norasjön. Tanken var att en skulle ligga i överslafen, den andra i underslafen. Ingen av oss ville ligga i överslafen, så vi låg skavfötters i underslafen. Inte helt optimalt. Ett sällskapsrum med intilliggande kök för egen lättare matlagning fanns ombord på tåget. I sällskapsrummet kunde man glo på TV, men de flesta som sökte sig dit gjorde det för att ladda sina mobiler och kameror. Lite fler eluttag ombord vore faktiskt inte helt fel! Sällskapsrummet var trevligt arrangerat med gamla tågfåtöljer och bord. Köket var fräscht och rent. Man kunde köpa frukost för en billig penning, men vi avstod. Lakan fanns att hyra, vi hade med oss lakan och handdukar. Dusch fanns i en annan byggnad, men flera toaletter fanns nära vår kupé. Damen som förestår vandrarhemmet i år och nästa var mycket vänlig och bjöd på en kopp kaffe och en pratstund i morse när jag var piggelin (nåja…) och Anna behövde sova lite till. Bland annat fick jag veta att här inte går några tåg, men att Noraborna önskar el i sina spår så man kan tåga mellan Nora och Örebro.

Jag rekommenderar verkligen det här STF-boendet! Det var spännande och annorlunda och passar såväl barnfamilj som tant!

Som vanligt vill jag inte avslöja för mycket, men här är några bilder kring vårt boende:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Äta i Nora

Det finns gott om kaféer och restauranger i Nora, trots att stan är så liten. Man kan till exempel äta frukost på lite olika ställen, men man kan också äta allt från snabbmat och lunch till fina middagar. Vi fikade och åt frukost på Café Da Capo. Det var gott, bra priser, fin inredning och trevlig personal. Kort sagt, ett ställe vi återvände till. Middag intog vi på Maria Langs krog. Där var få gäster, men vi fick fin mat och god service.

Här är några bilder från våra ätliga äventyr i Nora:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Budget

Vi hade en budget på 2 000 kronor. Den hade vi hållit om vi hade ätit billigare middag och enklare frukost samt skippat glass och fika. Men vi ville unna oss lite.

Lunch två personer 150:-

Boende två personer 460:- (Hade kostat 360:- om vi var STF-medlemmar)

Mordvandring två personer 200:-

Tvårättersmiddag två personer 700:-

Frukost två personer 180:- (Hade kostat 100:- om vi ätit på vandrarhemmet)

Bensin Uppsala-Nora-Uppsala 300:-

Totalt: 1 990:-

Vi köpte också gofika och glass igår och för detta tillkom ungefär 250 kronor.


Jag är mycket nöjd med Noratrippen och tackar alla inblandade utom ägaren (?) till På Spåret, som jag lär få fortsätta dras med, tyvärr, och som lade sordin på stämningen. Förutom detta skulle jag gärna åka tillbaka till Nora igen och stanna längre!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »