Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘år ut och år in’

Ett inlägg om bra tips kring trista företeelser.


 

Selfie 27 september 2015

Gör som jag, sänk ögonbrynen och skaffa dig lite självinsikt. Eller annan fixering.

Näthat och troll i sociala medier är väl knappast nån förskonad från. Till och med den mest snälla och timida person jag vet har blivit drabbad. Därför blev jag lite…misstänksam när jag blev kontaktad angående näthat. Men ganska snart insåg jag att det var ett språkligt missförstånd och sen tog en intressant dialog vid. Jag blev lite intervjuad och ska bli citerad i en uppsats kring näthat.

Ja jag ser ända hit att somliga höjer ett – inte båda – ögonbryn. Men om somliga hade varit med i samtalet skulle de nog mitt i mina ostrukturerade svar ändå se att jag har en viss självinsikt. Samtidigt vidhåller jag att det är skillnad på att uttrycka en åsikt – yttrandefrihet – och att år ut och år in förfölja och förtala nån i sociala medier. Det senare är i mina ögon en sjuklig fixering. Det är bara synd att alla inte har förmågan att uppfatta det. Sen är det förstås märkligast av allt att de som inte hatar ser mina reaktioner. Varför fortsätta då?

Twitter logga

När jag började jobba fick jag mindre tid över att hänga på sociala medier. Därför bestämde jag mig för att avfölja ett gäng på Twitter eftersom jag inte hinner med att läsa ikapp. Dels avföljde jag människor som jag inte har så mycket gemensamt med, dels avföljde jag såna som inte twittrar så ofta eller som mest retweetar andras tweets. Det handlar inte om att det är nåt fel på dessa människor, bara att just jag inte har så mycket utbyte av dem. Det blev väl typ en 50 pers jag avföljde och av dessa har kanske 20 avföljt mig tillbaka. Fair enough. Mitt Twitter är aningen mer hanterbart nu.

Twitter logga

Häromdan läste jag i Metro om tecken på Twittertroll. Ja, näthatare och troll finns ju överallt på nätet, även på Twitter (vilket jag mycket väl vet). Där finns också spamrobotar och falska konton. Och så finns det såna som tror att de kan gömma sig bakom konton de sköter åt andra. Suck… Hugo Ewald på Metro gav en del bra tips som jag återger i sin korthet här. Vill du läsa mer kan du ju bara klicka på länken ovan.

  • Löskokt ägg

    En profilbild som ett ägg kan betyda att nån inte vill visa sitt rätta jag.

    Profilbilden
    Ja, ägg, som är standardprofilbilden på Twitter, följer jag inte om jag inte känner personen i fråga. Internettroll kallas ofta lite skämtsamt för just ägg. Att inte bemöda sig om att ladda upp en bild på sig själv i profilpresentationen kan vara ett tecken på att användaren inte är seriös. Det behöver inte vara så, men det kan vara det. Sen finns det konton som använder falska bilder. Genom att testa via Google eller Tineye kan du se om bilden är stulen.

  • Hur är relationen mellan antalet ”följare” och ”följer” på kontot?
    Spammare följer ofta väldigt många, men har få följare. De twittrar också väldigt mycket. Sen finns det ett gäng som använder Twitter mest eller bara för att läsa vad andra skriver utan att de skriver nåt/så mycket själva.
  • Vilken sorts konversationer har kontot?
    Typiskt för spammare är att de är tjatiga och upprepar sina tweets. Typiskt för nättroll är att de skriver väldigt få egna tweets. I stället ägnar de sig åt att kommentera det andra skriver. Ofta är kommentarerna arga, provocerande, rasistiska, sexistiska eller hotfulla.
  • Tjänster som granskar Twitterkonton
    Det finns tjänster som granskar Twitterkonton, till exempel Fakers app och Twitter audit. Resultatet är inte perfekt, men ger ändå en fingervisning. Jag testade mitt eget konto via Twitter audit och fick veta att jag i skrivande stund har 94 procent i audit score. Detta innebär att jag har 407 äkta följare och 28 falska…

Avslutningsvis ett positivt tips! Vill du läsa engagerande texter och spännande åsikter på nätet rekommenderar jag varmt DN åsikt! Där finns många välskrivna texter i varierande och aktuella ämnen, skrivna av läsarna.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.


Så därför fick jag för mig
att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 


Sen flera år tillbaka
returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”


I vanliga fall
brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…


Livet är kort.

Read Full Post »