Kärlek störst av allt, smärtsammast

Ett inlägg om en bok.

---

 

En bok som länge stod på min inköpslista men som jag förlorat hoppet om att finna och tagit bort var Åsa Jinders Kärlek störst av allt, smärtsammast. Därför blev jag så glad, så glad när jag hittade den på Alfa i Stockholm för några veckor sen, den där lördagen Fästmön och jag träffade FEM och Soffan. 80 kronor gav jag för boken.

Bokens huvudperson är Rebecka. Rebecka, vars mamma lämnade henne som barn och pappan för att i stället ta livet av sig. Rebecka har nu skilt sig från Gabriel, köpt en lägenhet med takfönster i badrummet på Östermalm och ska fira jul ensam, utan sonen Andro. Det är inte det lättaste när ångesten knackar på. Samtidigt knackar emellertid vännerna på, en efter en. Både de som har det svårt själva och de som bara bryr sig.

Det här är en sorglig bok, den gör ont. En skilsmässobok kallar författaren själv den. Ångesten skildras så starkt och påtagligt att den träffar läsaren som örfilar. Slutet känns emellertid lite… ihoprafsat.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dö lite grann och återuppstå igen

Ett inlägg om att leva och dö.

---

 

Jag vet inte hur många gånger en kan dö under en livstid. Eller under en period av sex, sju år. Dö och återuppstå, för det mesta till nya små helveten på jorden. Nog måtte jag vara av ett virke som är det segaste sega, för varje gång jag tror att jag äntligen ska få sova för alltid, går väckningsalarmet igång. Min kropp har emellertid börjat säga ifrån rejält. Till exempel är det min tredje dag med huvudvärk.

Nu tänker jag inte berätta mer. Det finns vänliga och omtänksamma människor som läser mina ord på den här bloggen, men det finns också personer som är ondskan själva. Givetvis njuter dessa senare när jag har det svårt – den känslan kan jag inte ta ifrån dem. Det enda jag kan göra är att inte stilla deras nyfikenhet så att de kan sprida sina falska slutsatser i sociala medier. Jag läste förresten att EU vill införa ny dataskyddslagstiftning och att en konsekvens av det kan bli att företag inte får hantera data från den som är 16 år. Det skulle bland annat innebära att unga behöver föräldrars tillstånd för att öppna konton inom sociala medier. Fint tänkt, men det skyddar ju inte mot till exempel farmödrar som är riktiga troll i cyberspace. Tänk om nån kunde stifta lagar mot dessa tanter som borde vara goda förebilder för sina barnbarn. I snart sex år har en av dem förföljt, hånat, förtalat mig. Även det är som att dö flera gånger under en livstid och sen återuppstå. Det tar nämligen inte slut förrän utrymmet på den här bloggen tar slut. Så länge tänker jag skriva och lika länge till lär jag vara förföljd. Nu återstår sex procent.

Det är ljusare himmel idag.

 

Nånting ljusare än inledningen är vädret. Idag är himlen lite blå, faktiskt. Det har varit ganska kallt här i några dar, men nån snö har vi inte fått. Det är bara frostigt och halt och jag skrapar bilrutor så svetten sprutar innan jag kan åka hem från jobbet. Alla klappar och all julmat utom rena färskvaror är inhandlade. Jag har försökt köpa små förpackningar, för både mamma och jag äter mindre och mindre. Tyvärr är det svårt att hitta livsmedel av lägre vikt – allt tycks göras för storfamiljer. Som alla de senaste jularna är vi bara två som firar tillsammans. Men det är inte så bara – ingen av oss två behöver sitta ensam, bitter och ledsen under varken jul eller nyår. Och när det nya året inleds återuppstår livet och dess prövningar igen. Jag kan bara hoppas att vi får vara skonade under ett par veckor. Få vila och hämta krafter för att utstå nya kamper.

Ha en god och ljus onsdag och du som är den du utger dig för att vara får gärna skriva några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Energikarameller

Ett upplysande inlägg om såna och sånt som är bra.

---

 

I sann upplysande anda… (Denna lampa finns hos mamma.)

Tänk, jag är utvecklingsbar! Eller i vart fall kan jag lära mig nya saker. Igår lärde jag mig ett nytt ord tack vare vännen M. Självklart vill jag sprida min nya kunskap vidare i sann upplysande anda.

Det finns en sak jag är rädd för och det är att uppfattas som en loser. För en loser undviker man – man kan ju bli smittad! Nja, så tänker jag väl inte riktigt, men en person som hela tiden misslyckas och som aldrig når sina mål… Inte ger den människan mig nåt? Eller..?

Jag uppfattar dessvärre mig själv som en loser. Jag ser på andra människor underifrån. De ständiga misslyckandena och måluppfyllelserna som aldrig blir har satt sina spår. Det gäller att komma ur detta tänk och låta tankarna flöda i andra, mer positiva banor. Lätt är det inte. Det är så mycket enklare att trilla ner i gamla tankebanor. Men jag hade lite flyt i onsdags och igår fick jag ett nytt och bra ord att snaska på:

energikarameller

Energikarameller som fotokonst. Fotografen heter Richard Lindgren och du kan läsa om hans foton här.

Inte vet jag exakt vad M lägger för värden i ordet, men jag adopterade ordet i sig och ger det mina värden. Så… energikarameller för mig kan till exempel vara…

• att bli bjuden på lunch av sin granne
• att en vän messar och vill träffas
• att ens kära har köpt konsertbiljetter
• en bra bok
• en hårig, fyrbent liten kille
• att klara av att gå utanför ytterdörren och upptäcka att man inte dör
• att nån säger ”hej!”
• att strukturera upp innehållet i sina tio (eller är de elva?) bokhyllor
• att läsa en riktigt bra text på nåns blogg (jag kan inte länka här, för jag läser så många bra texter under mina surfrundor!)
• att nån frågar hur jag mår
• att kunna hjälpa nån genom att göra en enkel insats som att skjutsa eller lyssna
• att få en flaska klart och kallt Vättervatten när jag är som törstigast
• människor som delar med sig av sig själva till andra

med mera…

Men det jag kan klara mig utan är såna där riktigt sura bitar som…

• människor som bara är ute efter att såra
• medvetna elakingar
• förföljare
• människor som hånar den som har det svårt
• människor som uttalar sig om saker de inte känner till och som hävdar att det de säger/skriver är i all välmening
• människor som väljer bort andra utan att ta reda på vilka de är först

med flera…

>>> Och nu vill jag förstås veta vad DU har för energikarameller! Skriv några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad. Om du vill får du även nämna de sura godisbitarna…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte sex år till

Ett sorgset inlägg.

---

 

Det är så svårt för mig att ta till mig andras sorg och ledsenhet. Ja jo, jag har tittat på När livet vänder och ser och vet att andra har det svårt. Men de människor som är med i programmet… för dem har livet vänt. Jag har levt in och ut i ett helvete i över sex år. Jag ser inget ljus i nån tunnel, inget slut. Det finns bara kamp och stånga pannan blodig och tjafsa med Myndigheten eller dess Kontrollmyndighet och dem där tillhörande byråkraterna som ser ner på en… Fantastiska Sverige, det enda jag vill är att jobba och göra rätt för mig!

Jag kan inte… jag pallar inte se eller höra andras tårar och saknader. Vågar inte komma för nära. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Ska jag ge nåt råd? Herregud, jag känner ju kanske inte personen ifråga! Vis av egen erfarenhet vet jag hur hårt och fel det slår, nämligen, när nån tycker nånting om min person. Hur kan du tycka och veta så mycket om mig, du som inte ens har träffat mig, som inte ens läser det jag skriver bakom lösen på min blogg? Dessutom… en blogg är inte ett liv. Min blogg är valda delar av mitt liv.

Alla dessa tyckare om min person… Ni är rätt fantastiska som har så många åsikter om en liten människa som jag. Vad är det som ger er rätten att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv – ni har ju möjligen bara en bråkdels aning om det! Och när ni går för långt… Inte en ursäkt. Ni kan inte se att ni har gjort fel för att ni värnar om… yttrandefriheten? Alltså, kan ni ens redogöra grundlägganade för Sveriges grundlagar?

Min förmåga till empati är krockskadad efter allt detta. Det var så skönt att få vara skitsjuk i tre dar och så febrig och bortom all sans. För en gångs skull kunde jag glömma tillvaron och bara flyta bort i feber. I natt blev jag uppenbarligen feberfri igen, för då återvände grubblerierna. Är det dem du kallar gigantisk offerkofta?

Allt hån, all falsk välmening har gjort att jag har byggt upp en mur av oemottaglighet. Jag klarar inte av att möta din sorg, du får gå nån annanstans. Det finns inget kvar inuti mig av den människan jag en gång var. Inte för att jag var felfri då – långt därifrån! Men jag var i början på ett nytt liv och jag såg ljust på framtiden och hade planer, drömmar, förhoppningar. Sen kom Djävulen själv och svepte med sin hand – i all välmening det också, enligt honom själv! – och ödelade allt. Nästan. Kärleken rådde han inte på! Men det lidande Herr Teufel har orsakat mig och min familj kan jag inte förlåta. Och kanske är det just därför jag inte kommer vidare: jag kan inte förlåta! Men tro mig, jag har tränat på det varje dag i över sex års tid.

I morgon är det den 26 april. Jag har ett paket att öppna och ett kuvert från mamma att sprätta. Delar av min familj här kommer på fika. Det är jag glad och tacksam för. Jag får försöka börja på nytt där i morgon, även om jag vet att det som står överst på önskelistan inte kommer att tilldelas mig. Jag fyller 53 år och har levt i helvetet av och till under över sex år. Ytterligare sex år orkar jag inte.

Nu har jag skrivit mer öppet än jag borde, vilket jag med all säkerhet får sota för. Jag har valt att ta bort kommenteringen på det här inlägget. Det finns nämligen ingen som känner mig tillräckligt för att kunna förstå hela min situation tillräckligt för att just kommentera.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Second hand-affärer hotas av moms

Ett momsinlägg.

---

 

Jag köper ofta billiga böcker på Myrorna – och lämnar in dem jag har läst och inte vill spara i mina hyllor. På Myrorna i Boländerna är det god ordning bland böckerna.

De senaste dagarna har jag noterat i media att second hand-affärer, typ Stadsmissionen, Myrorna och liknande, kan få problem framöver. Problem som stavas MOMS. Idag är dessa affärer skattebefriade eftersom de säljer skänkta varor. Pengarna, vinsten, används sen till människor som har det svårt på olika sätt. Det kan handla om hemlösa som genom försäljningen får mat och kläder eller stödboenden för ungdomar.

Om second hand-affärer får momskrav på sig behöver man inte vara matematiker för att räkna ut att det slår mot dem som redan ligger. Att det även lär drabba dem som får arbetsträning och sysselsättning på second hand-affärerna råder inte heller nåt tvivel om. Det handlar om människor som har svårt att få ett jobb nån annanstans, helt enkelt. Dessa platser riskerar förstås också att försvinna. För att kunna ha arbetsträningsplatser måste man nämligen kunna erbjuda 40 timmar i veckan. Men enda sätten för second hand-affärerna att slippa betala moms är att antingen enbart ha volontärer som arbetar eller att ha kortare öppettider än 24 timmar i veckan.

Varför har detta kommit upp nu? Skälet är en dom i Högsta förvaltnings-domstolen. Enligt den konkurrerar second hand-affärer med vanlig, kommersiell handel. Därför ska även second hand-affärer betala 25 procent i skatt på sin vinst.

Nu tycks dock en del politiker har reagerat. Bland annat har Moderaterna lämnat in en riksdagsmotion om att stoppa momsbeskattningen av och häva momskravet för second hand-affärer. Personligen önskar jag att motionen bifalles. Om inte kan det få konsekvenser på nära håll eftersom en person i familjen jobbar på en av dessa second handaffärer. Sen tycker jag förstås generellt sett att det är idiotiskt att ta delar av vinsten i skatt. En vinst, som går till att hjälpa människor som är väldigt utsatta – allt från hemlösa till personer som har svårt att komma ut på arbetsmarknaden.

Moms på second handaffärernas vinster förtjänar en svart Toffelbak!

En svart bak för att second hand-affärer kan tvingas betala moms.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ljus i mörkret

Ett inlägg om en bok.

---

 

Andlighet har alltid intresserat mig. I somras, när jag hälsade på min äldste bonusson på jobbet, kom jag därifrån med ett par böcker. Agneta Sjödins bok Ett ljus i mörkret fyndade jag inbunden med skyddsomslag för endast 20 kronor. Nu har jag just slagit ihop pärmarna om Lucia.

Lucia föds år 286 i Syracusa på Sicilien. Det är nåt speciellt med henne, det märker omgivningen tidigt. Inuti sig har hon en godhet som drabbar andra människor. Men godheten stannar inte bara på insidan. Lucia ger sig ut i stan för att hjälpa dem som har det svårt. Hon sätter sin tro till Gud. Dessvärre ses de kristna inte med blida ögon i romarriket. När fadern dör tar Lucias farmor makten i familjen. Lucia ska giftas bort med en grym man. Då lovar hon att leva ett liv i kyskhet. Straffet låter inte vänta på sig – hennes tro avslöjas för maktens herre på jorden. Lucia är dödsdömd.

Det här hade kunnat vara en riktigt bra bok. Berättelsen är fängslande, Lucias öde är grymt och fascinerande. Vi här i Sverige firar hennes minne med en egen dag, den 13 december. Tyvärr lyfter Agneta Sjödin ner historien till nån sorts barnboksnivå. Språket är alltför enkelt på sina ställen, för att inte säga torftigt. Och jag tror inte att soldaterna på 300-talet sa till sina fångar:

Seså, rör på påkarna!

Nej, här blir inte bra. Det blir inte alls bra. Och det är synd om den goda historien som faller platt och blir snudd på en Allersroman.

Toffelomdömet blir lågt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så många…

Så. Nu har jag varit på kalas. Jag kom hem kvart i tre, så jag har varit här en god stund. Jag har stått vid strykbrädan och jag TROR att jag har packat det sista inför Pride-trippen i morgon. Men att tro är att icke veta…

Jag blev bjuden på hembakade kakor som jag tyvärr bara kunde äta en av, liksom en liten bit hallontårta. Det beror på att jag mår illa. Typ hela tiden, vissa dar. Och man kan ju inte kräkas när man är på kalas, eller hur?

Presenterna jag levererade stod inte på önskelistan, men jag tror att de estimerades ändå. Tyvärr har jag inte några bilder på jubilaren eller kalaset i sig som jag får visa upp, men den här feskegubben som fått napp tyckte jag var söt. Och han var på sätt och vis inblandad i det hela. Dessutom, de bästa bilderna har jag inuti, i hjärtat.

Feskegubben har fått napp. 

Det kom en rejäl regnskur och därpå en åskskur och Fästmöns pappa, som jag har en otrolig fäbless för, lyste med sin frånvaro – tills vi skulle åka och handla. Jag tycker så mycket om Annas pappa, han är lika knäpp och rolig som min egen pappa var. Min pappa gillade att rycka tjejer i hårtofsarna, Annas pappa gillar att skrämma tjejer, läs: mig. En gång stack han helt oförhappandes fingrarna mellan mina revben så jag flög en meter upp från stolen och skrek i falsett. Det var lite roligt – det tyckte i alla fall omgivningen.

Det finns så många saker att berätta just nu, men jag håller på att lära mig att hålla tyst.  Men det finns också så många människor som har det svårt just nu och mina tankar går till dem alla. För just

alla

är drabbade, även de närstående. Ni vet själva vilka ni är utan att jag ritar och skriver det här. Nu ska jag telefonera med en av dem. Och sen ska jag telefonera med lilla mamma.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vid vägs ände..?

Det fanns en tid när bloggen var det rent praktiska som höll mig över kanten – förutom Fästmön, dårå. Jag har skrivit mig ur en kris och en god bit ur ett helvete. Men se framme i ljuset är jag inte än!

Den sista tiden har jag tappat läsare. Ärligt talat bryr jag mig inte om det så mycket. Jag har aldrig bloggat för andra, jag har bloggat för mig. För att få ur mig det som gör ont inuti.

Men nu gör det i stället ont att förstå att jag bara var intressant så länge jag hade det svårt. Glädjande nog kan jag informera att jag fortfarande har det svårt. Jag har inte fått nån lön på ett ganska långt tag, till exempel. Det är lite jobbigt. Man kan inte leva på luft och en Lottovinst på 2 000 kronor och en snäll mamma i all evighet. Det sistnämnda är också nånting jag riktigt skäms över.

Det gör ont att höra att man inte orkar följa min blogg

[…] för att du skriver så mycket! […]

Ha! Jag skriver många färre inlägg numera. Men inläggen har ett annat innehåll än tidigare. Och det kanske är lite svårt för somliga att begripa hur mycket jag älskar det jag gör om vardagarna, det jag gör på mitt vikariat. Jag lovade mig själv att aldrig mer bli mitt jobb. Det är väldigt svårt att hålla det löftet – jag trivs verkligen om dagarna nu.

Och jag är rätt trött på att fortsätta vara klassens clown. Jag är rätt trött på att ha ett webbtroll som inte kan respektera att h*n inte är välkommen ”hemma hos mig”. Har h*n inget eget liv? Varför är jag så intressant?

Nån kan få ta över stafettpi… jag menar clownnäsan. Varför bloggar till exempel inte webbtrollet? Är det för att det inte har nåt eget liv?

                                                                                                                                                            Det finns en tid för allting och kanske är det så att den här resan närmar sig vägs ände. Därmed också den här bloggen. Det är i alla fall nåt jag överväger.

Read Full Post »