Trasigt, helande, vändande

Ett sorgset inlägg.

---

 

Jag vill att tillvaron ska ha ett visst rutmönster.

Idag har jag inte varit arg, men ledsen. Jag varierar mig! Men ärligt talat är det inte roligare att vara ledsen än arg, så jag hade hellre varit glad eller bara… vanlig. En stor del av förmiddagen togs upp av ett möte. Det känns… inte så bra att leka delaktig så här i elfte timmen. Ansvaret var emellertid mitt att säga stopp och belägg. Det borde jag ha gjort innan. I vart fall kunde jag hålla tyst under mötet, trots miljoner tankar, frågor, idéer och förslag. Det är nog bra om dessa stannar inne i hjärnan.

Till viss del vill jag att tillvaron är inrutad. Precis som alla andra människor behöver jag ha en grundtrygghet, med basala saker i livet. Samtidigt vill jag ha lite mer, det oväntade. Det… som utmanar. På vissa plan tycker jag emellertid att det räcker med utmaningar – prövningar – av en och samma sort sort. Det gör att jag går sönder, det flyger flisor från min själ varje dag. En blir faktiskt inte bara starkare av motgångar. En förlorar delar av sig själv också.

NK* och jag hade planerat go-lunch nere i restaurangen och så blev det. Fast… med ett visst tillägg av glasbitar i NKs mat. Jag ser som en kratta och missbedömer avstånd. Dessutom sov jag kanske max fyra timmar i natt och var lite skakig. Kort sagt: jag kraschade ett glas. Men faktum är att jag inte var ensam om det. En kvart senare kom självaste generaldirektören och gjorde detsamma – dock med vätska i sitt glas…

Ljus och luft och omtanke är helande.

Ljus och luft och omtanke är helande och jag tog mig runt kvarteret efter raggmunken. I stället för att sjunka ner på den stenhårda soffan i Café Java till eftermiddagskaffet ett par timmar senare drog NK ut mig för ytterligare en promenad. Vet du, jag har nog de bästa av kollegor!!! 

Genom att få prata och bli lyssnad på kan mycket vända. Att känna att nån eller några bryr sig gjorde att det vände för mig på eftermiddagen. Nej, det löste inga problem, men oron i bröstet har lugnat sig. Nu laddar jag inför morgondagen som innebär ett kärt återseende med… en brobryggare, en helare, skulle jag vilja säga.

I kväll grundar jag med säsongsstarten av När livet vänder. Anja Kontor möter människor som har kommit längre än jag, som har kommit vidare, men som har gått igenom betydligt svårare saker än jag. Det är alltid nyttigt att få veta att en inte själv har det värst.

Detta bildspel kräver JavaScript.

PS Båda mina mejlkonton fungerar igen, men jag håller på att se över ett byte.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dö lite grann och återuppstå igen

Ett inlägg om att leva och dö.

---

 

Jag vet inte hur många gånger en kan dö under en livstid. Eller under en period av sex, sju år. Dö och återuppstå, för det mesta till nya små helveten på jorden. Nog måtte jag vara av ett virke som är det segaste sega, för varje gång jag tror att jag äntligen ska få sova för alltid, går väckningsalarmet igång. Min kropp har emellertid börjat säga ifrån rejält. Till exempel är det min tredje dag med huvudvärk.

Nu tänker jag inte berätta mer. Det finns vänliga och omtänksamma människor som läser mina ord på den här bloggen, men det finns också personer som är ondskan själva. Givetvis njuter dessa senare när jag har det svårt – den känslan kan jag inte ta ifrån dem. Det enda jag kan göra är att inte stilla deras nyfikenhet så att de kan sprida sina falska slutsatser i sociala medier. Jag läste förresten att EU vill införa ny dataskyddslagstiftning och att en konsekvens av det kan bli att företag inte får hantera data från den som är 16 år. Det skulle bland annat innebära att unga behöver föräldrars tillstånd för att öppna konton inom sociala medier. Fint tänkt, men det skyddar ju inte mot till exempel farmödrar som är riktiga troll i cyberspace. Tänk om nån kunde stifta lagar mot dessa tanter som borde vara goda förebilder för sina barnbarn. I snart sex år har en av dem förföljt, hånat, förtalat mig. Även det är som att dö flera gånger under en livstid och sen återuppstå. Det tar nämligen inte slut förrän utrymmet på den här bloggen tar slut. Så länge tänker jag skriva och lika länge till lär jag vara förföljd. Nu återstår sex procent.

Det är ljusare himmel idag.

 

Nånting ljusare än inledningen är vädret. Idag är himlen lite blå, faktiskt. Det har varit ganska kallt här i några dar, men nån snö har vi inte fått. Det är bara frostigt och halt och jag skrapar bilrutor så svetten sprutar innan jag kan åka hem från jobbet. Alla klappar och all julmat utom rena färskvaror är inhandlade. Jag har försökt köpa små förpackningar, för både mamma och jag äter mindre och mindre. Tyvärr är det svårt att hitta livsmedel av lägre vikt – allt tycks göras för storfamiljer. Som alla de senaste jularna är vi bara två som firar tillsammans. Men det är inte så bara – ingen av oss två behöver sitta ensam, bitter och ledsen under varken jul eller nyår. Och när det nya året inleds återuppstår livet och dess prövningar igen. Jag kan bara hoppas att vi får vara skonade under ett par veckor. Få vila och hämta krafter för att utstå nya kamper.

Ha en god och ljus onsdag och du som är den du utger dig för att vara får gärna skriva några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Höst i Gamla Uppsala

Ett inlägg om min söndag.

---

 

Höstträd i Gamla Uppsala.

Igår var det en fantastisk höstdag, med sol, blå himmel och hög luft. Idag var det… lite mindre fantastiskt och en aning grått. Men… jag ville ändå på en av veckans två lediga dar passa på att skutta ut och kika på hösten och ta några bilder. Som tur var fick jag samtidigt en dejt med Fästmön. Målet var Gamla Uppsala, detta magiska ställe där en kan

1. strosa i timmar och prata
   eller
2. nicka pick när det är varmt
   eller
3. fika.

Vi gjorde nr 1 och nr 3. Ja, massor av timmar strosade vi inte, men en, kanske. Lite planerade vi framåt, lite funderade vi över den kommande veckans övningar och prövningar. En familjemedlem är utsatt för en prövning, jag själv för en annan. Och så pratade vi om sånt som ska firas framöver och tänkbara scenarier kring framtiden. Ja, ursäkta om jag är kryptisk, men jag har goda skäl att vara det och nej, jag tänker inte skriva om det i nåt låst inlägg, för bland de nyfikna finns en och annan som inte är vänligt nyfiken. Därför får du titta på några av de bilder jag tog idag i stället:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Promenaden rundades av med en fika på Odinsborg. Vi var inte alls ensamma där, utan det var riktigt svårt att få bord. Jag behövde fylla på med snabb energi, för jag hade inte ätit sen äggröran och det rostade brödet i morse.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dags att trappa upp inför den kommande arbetsveckan! (Bilden är från Gamla Uppsala där det grävs väldigt mycket…)

Mamma har fått sitt helgsamtal och jag skrapade fram 30 kronors vinst på vår Trisslott. Det börjar bli dags att koka potatis och värma lax. Och trappa upp inför en ny, härlig arbetsvecka! Jag är så glad och tacksam att jag har ett jobb att gå till – åtminstone ett tag till. Men jag blir väldigt irriterad på alla som klagar över sina fasta jobb. Gå på a-kassa och var arbetslös en stund så får du se hur kul – NOT! – det är! Gör nåt åt saken i stället – vare sig det handlar om att prata med chefen eller facket om den dåliga arbetsmiljön eller sök nytt jobb!

Nån söndagsångest var det länge sen jag hade. Jag njuter av Bron och sen går jag och lägger mig och kan knappt vänta tills det blir måndagsmorgon och jag får åka till jobbet igen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Höstdagjämningen – en spännande dag 2015

Ett spänt inlägg.

---

 

Till höstdagjämningen vaknade jag med huvudvärk. Förstås. Jag fattar ju varför – jag är spänd igen. I eftermiddag ska jag skriva på ett kontrakt som ger mig arbete ett tag. Inte permanent, det lär jag nog aldrig få, men ett tag. Så att jag kommer på banan. Och på den banan kommer jag redan i morgon. Så… lite huvudvärk på grund av spänning får jag allt ta. Det är nog som det ska.

Medan regnet faller utanför funderar jag över klädsel. Såna problem har jag. Det har inte ställts så höga krav på klädseln ett tag. En har gått i mjukisbrax och linne alt. oformlig tischa, ofta med hål i, för det mesta. Inte slita på de få paltor som finns i garderoben! Jag är väldigt glad att jag ändå inhandlade några snygga överdelar i somras. Men de är av det kortärmade slaget. Kan en ha det även när det blir kallare, tro? Jag är ju så varmblodig av mig… Jag känner inte till dresscoden på mitt nya jobb, men jag hade en aning om i förväg att det inte är nåt kavaj-ställe. Det var rätt gissat! Här jobbar människor med jord och vatten, blir smutsiga om händerna.

Höstdagjämningen idag är blöt och fylld av spänning.

 

Clark Kent, my knight in shining armor.

Några miljoner bakom bilhjulen mina lär jag inte hitta, inte som tullen vid Öresundsbron. Men jag ringde bilverkstan igår och har nu bokat tid för service samt beställt nya vinterdäck. Det lilla kalaset går på en bit över 5 000 kronor, men jag behöver nog inte betala allt den 26 oktober när det ska göras utan kan förhoppningsvis dela upp kostnaden. Bilar kostar. Samtidigt hade jag inte klarat mig utan min Clark Kent*. Under den här senaste perioden utan jobb var det mycket och ofta tack vare honom som jag kom ut ur lägenheten. Nu behövs han så jag kan ta mig till jobbet. Jag tror inte att nån vet eller förstår hur det har varit. En del syns på raderna, annat mellan. Men mest får en förstås veta om en vågar fråga. Och det vågar/vill inte alla, har jag noterat. De är lättare att kommentera sånt som är ha-ha än sånt som är tårar och vånda. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar här. Jag kör till slutet. Sen vet jag inte vad som händer. Kanske en ny blogg, med nytt innehåll och nya läsare. Eller ingen alls. Var sak har sin tid.

Idag ska jag emellertid åka kollektivt. Prövningar vi möta få… Först kommunalt med UL ner till stan, sen med SJ in till Stockholm och slutligen med SL. Det irriterar mig att jag var så effektiv att jag beställde tågbiljett i förväg, som sms. Igår kväll hörde nämligen Lilla My** av sig och tyckte att vi skulle luncha på Kungsholmen före kontraktsskrivningen. Tyvärr är dessa sms-biljetter inte ombokningsbara. Dumt!

Nu börjar det bli dags att sätta lite fart här, det vill säga trycka i linser, duscha, äta nåt och sticka iväg. Höstdagjämningen 2015 ska bli en bra dag, en spännande dag, för min del. Hoppas den blir det för dig också!

Jag lämnar dig med några bilder på Fästmöns söta busungar, tagna igår. Idag är kattungarna tre veckor gamla.

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman
**Lilla My = före detta kollega och referent

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet som min tvätt: Tjockis-svart och vågat randigt

Ett inlägg om livet.

---

 

Den helige Franciskus vakar över mig när jag är hos mamma.

Nä. Den helige Franciskus vakar inte längre över mig och min bädd på golvet. Jag ligger ju numera i min alltför mjuka säng här hemma om nätterna. (Egentligen är det nog inget fel på sängen utan det är jag som är för fet för den.) På nattduksbordet har jag en skyddsängel och på väggen vid sängen ett krucifix och en ikon som pappas ena moster har målat. Rätt skyddad, med andra ord, nattetid. Jag är verkligen glad att jag kan sova så bra som jag gör, för dagar som igår dränerar mig på energi trots att minimalt blir gjort. Dessutom vet jag att efter en dålig dag måste det vända och komma en bra dag. Låt mig få tro att dagen idag är en av de senare!

Dan har i alla fall börjat bra och i effektivitetens tecken. Jag har bäddat, kört en maskin tjockis-svart tvätt och hängt tvätten. Det faktum att jag nästan bara har svarta kläder känner jag till sen tidigare. (Att jag har en fäbless för randiga strumpor kände jag däremot inte till. Av dagens tvättade elva par var nio randiga! Snacka om vågat med randigt på fötterna!..) Som om det skulle göra mig smalare… Nä, är en tjock så är en och den enda som kan göra nåt åt det är jag själv. Alltså använder jag svarta kläder i stället för att banta. Det senare gör ju alla andra så bra. Själv vill jag inte just nu. Jag gillar att tröstäta när livet är tufft, så jag får ta att jag är fet. Men sen, när jag väl bestämmer mig för att gå ner i vikt, tvekar jag inte en sekund på att det går lika bra som när jag slutade röka. Jag hade rökt i nästan 30 år. Sen tog jag en medicin till hjälp under sju veckor, men redan på den sjunde dan vilade jag var jag rökfri. I september är det elva år sen.

Av elva tvättade par var nio randiga. Här är fyra av mina randiga par strumpor.

Dessutom har jag sökt fyra jobb, bara så där HEPP! Ett av dem är klart mer intressant än de andra tre, men när det kommer till hopp om nytt jobb är jag aningen luttrad.

Skam den som ger sig!

tänker jag emellertid, för det är nåt jag har fått med mig hemifrån. Nån gång borde det bli min tur. Nån gång borde prövningarna upphöra. Samtidigt känner jag att dessa prövningar, som nu pågått i sex och ett halvt år, börjar ta ut sin rätt. Eller sitt fel. Det ironiska i det hela är att personen som gjorde mig detta illa själv har ett välavlönat jobb OCH en firma vid sidan av där h*n bedriver psykolog-verksamhet, en utbildning betald av vår gemensamma förra arbetsgivare, om jag inte är felinformerad. Samtidigt är jag väl inte förvånad. Man kan så ofta läsa artiklar om chefer som är psykopater och psykologer som är skolbokssjuka psykiskt. Vem vet, artiklarna kanske innehåller fakta och inte spekulationer..? (<== retorisk fråga).

Ibland gör det ont, detta jag skrev om i förra stycket. Andra gånger blickar jag inte bakåt utan framåt, för det är den enda väg jag kan ta. Man kan inte backa bandet Livet, vare sig det är tjockis-svart eller vågat randigt…

Ha en bra onsdag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Påhälsning hos en påpälsad

Ett påhälsat inlägg.

---

 

Det blev en supersoft söndag idag. Kanske det jag behöver för att klara av morgondagens prövningar. Fästmön och jag tog en tur till ICA Solen innan jag… åkte till min nya, manliga vän och hälsade på! Jepp, jag fick ju en sån vän i våras och nu kan jag tala om att det börjar bli allvar oss emellan. Vi hade emellertid ett ”förkläde” i form av hans mormor. Om nån vecka eller så ska både mormor och mamma komma hem till mig för att inspektera på besök. För faktum är att Elliot och jag kanske ska börja träffas tre dar i veckan här hemma hos mig i New Village. Elliots mamma studerar utomlands och Elliots mormor fick alldeles nyligen nytt jobb. Elliot och jag, vi jobbar inte just nu, men Elliot kan inte vara ensam en hel dag medan mormor och morfar jobbar. Därför har jag erbjudit mig att hänga med honom. Elliot är visserligen 42 människoår, men bara sex hundår, ska jag kanske tillägga. (Om jag nu minns och räknar rätt..?)

Så här nöjd såg Elliot ut när han var hos mig sist.

För mig skulle detta vara en utomordentlig chans att känna mig behövd och att tvingas ut på promenader varje dag. Dessutom skulle jag få sällskap medan jag sitter och skriver. Så håll nu en tumme för att Elliots mamma godkänner mig som daghundvårdare ett tag i höst! (Det handlar om att hjälpa en vän, för att tala klarspråk.)

Söndagsmiddag.

Det har blivit kväll och det har varit en kvav dag. Lägenheten kändes alldeles instängd när jag kom hem, så jag har öppnat balledörren* och fyra fönster för att få in frisk luft. (Ingen grillar eller röker just nu, HURRA!) Jag har också ätit söndagsmiddag, snabbast tänkbara tillagning – stekt kycklingkorv och pulvermos. Till det serverade jag smörgåsgurka och räksallad, i glaset mjölk. Eftersom jag åt så mycket annat gott på Kreta igår har jag mitt lördagsgodis kvar. Det tänkte jag inta i kväll samtidigt som jag läser en lättsmält deckare. En perfekt avslutning på veckan. Men först ska lilla mamma få ett söndagssamtal.

I morgon tar jag nya tag på förmiddagen och på eftermiddagen ska jag och Anna åka och köpa färg. Till vad? That’s for me to know and for you to find out!

Ha en fin söndagskväll!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kollat och kommenterat den 16 oktober 2013

Ett inlägg om what’s up, babe!

Uppryckning! Ut i omvärlden och spana, Toffla! Hör så jag peppar mig! För det händer saker utanför min glasbur, helt klart.

 

 

Har nån formgett skydd mot att vara i hetluften, tro?

Prins Carl Philip – formgivare eller inte? Nja, ett gnistskydd från 2010 har lyfts fram i hetluften (!) Det var i själva verket Eric Ericsson, prinsens handledare, som ritade gnistskyddet. Och enligt egen utsago ville EE inte stå med (?) som formgivare. Han är så skygg. Men nu, när allt har avslöjats, träder han fram. Skygg eller modig, Tofflan kan inte låta bli att kommentera: Eh?.. Hovet försvarar dock sin prins.

Churchill stod för den mest dräpande kommentaren. The Independent har ställt samman en lista över de tio mest dräpande kommentarerna i historien. And the winner is Winston Churchill med denna:

Jag må vara full, men i morgon kommer jag att vara nykter och du kommer fortfarande att vara ful.

Hur dräpande som helst, ju.

 

Ärkebiskop Antje. (Bilden är lånad från Svenska kyrkans webbplats. Foto: Magnus Aronson)

Svenska kyrkan får sin första kvinnliga ärkebiskop. Dags för varannan damernas även i kyrkan? Nåja, Antje Jackelén har valts till den första kvinnliga ärkebiskopen i Svenska kyrkan. Och det var väl på tiden. Vi har haft kvinnliga präster i 50 år. Bara. Antje Jackelén avlöser nuvarande ärkebispen när han går i pension i mitten av juni.

Uppsalas första choklad- och kaffefestival. Det är inte bara dags för vår första kvinnliga ärkebiskop. I helgen går Uppsalas första choklad- och kaffefestival av stapeln. Festivalen arrangeras av Kulturhjältarna och frossar på det goda gör man i Svandammshallarna och på Flustret. Det blir utställningar, kaffeceremonier, föredrag och provningar – förstås! Här har du fullt program samt möjlighet att köpa biljetter.

Livet är kort. Choklad och kaffe tillhör dess guldkanter.

Read Full Post »

En helt annan luft…

Ett inlägg om uppfattningar och om att passa in.

Häromdan satt Fästmön och jag och pratade om det här med hur vi uppfattar oss själva. Och hur andra uppfattar oss. Detta med anledning av vissa ”övningar”… – eller ska jag skriva prövningar? – som vi båda har varit med om den senaste tiden. Vi tror så ofta att vi är på ett sätt, men människor omkring oss kan uppfatta oss på ett helt annat sätt. Eller så är vi medvetet på ett sätt för att dölja oss – och då blir ju inte bilden sann. Fast frågan är vad sanning är när det gäller att uppfatta sig själv och andra. En rejäl dos självinsikt är skitbra att ha – men jag skyltar inte alltid med min. Och då uppfattas jag säkert som elak och arrogant av somliga.

I själva verket är jag skör, säger Anna. Det är så hon uppfattar mig och hon borde veta, vi har varit tillsammans i snart sex år. Varför vågar jag inte blotta skörheten då? Ja, lite av det ligger i namnet jag har valt att kalla mig när jag bloggar: Tofflan. I samband med en numera preskriberad skilsmässa lovade jag mig själv att aldrig mer bli trampad på, aldrig mer bli nån toffel. Så jag blev Tofflan, den som själv tofflar på, i olika sammanhang – men med mjuk sula, inga stilettklackar. Den här bloggen har dessutom en undertitel

Livet är svart djupt nere i näbbstöveln

Den undertiteln avser att livet inte alltid är så glättigt och kul trots allt. Men också det här att jag en gång har varit radikalaste radikal, men som vuxen kravlat mig ut i ljuset. Och det är ganska bländande…

Att passa in har jag alltid velat göra, men sällan gjort. Det var ett av skälen till att jag lämnade Metropolen Byhålan. Det är säkert inget fel på den stan, felet ligger hos mig: jag var dess barn – men ändå inte. Det tog många år innan jag kunde röra mig där bekvämt, utan att må dåligt. Idag kan jag längta dit, för det var ändå där jag föddes och bodde tills jag var ett och ett halvt samt från det jag var sju till dess jag fyllt 18.

Men ibland känner jag mig som en flykting. Eller en rotlös. Det finns liksom ingen plats för mig – varken där i Metropolen eller här. Uppsala är en fruktansvärt hård stad…

Gula blommor – och en enda ljuslila… Ibland är jag gul blomma, ibland den ljuslila, den som är annorlunda.

Idag är det en helt annan luft! När jag klev upp för att skjutsa Anna till kontoret visade termometern endast 14 grader. Anna hade jeans med långa ben i stället för korta idag. Det var första gången på hela sommaren. Därmed inte sagt att sommaren är slut!!! Men faktum är att jag älskar hösten… Den är min årstid… Och i år har jag bestämt mig för att det ska bli skogstramp efter svamp – inte bara en gång utan flera! Måste utmana min häl!

Nu ska jag söka dagens tre jobb innan jag ställer mig vid strykbrädan för att stryka tjockis-svart. I övrigt är agendan för dan tom – så när som på klockan 16 då Anna ska hämtas hem från jobbet.

Vad händer hos dig idag då? Du jobbar väl, kanske..?? Lyckliga du!!!

Livet är svart. Nej kort!

Read Full Post »

Torsdagstoffligt

På väg hem i bilen igår var det dags att bryta ihop igen. Skälet var väldigt enkelt. Innan jag åkte från jobbet skuttade jag upp till institution 1 för att flukta igenom papperstidningsutgåvan av lokalblaskan. Växlade några ord med ML som undrade om jag ska vara med på påsklunchen i nästa vecka.

Tyvärr går inte det för mamma kommer hit.

sa jag.

Och bara för det fick jag krångla och byta dagar med Den Hjärtegoda L, som jag vill bjuda på lunch som tack för den fantastiska måltiden strax före min operation. Dessutom… skulle jag nog bara bli ledsen.

Naturligtvis fick jag förklara varför. ML tyckte att det var jättetråkigt för, som h*n sa,

Vi har trivts så bra med dig här!

Så klart orden värmde, men jag hann knappt ut i bilen förrän tårarna trillade. Och när jag satt där och marssolen, som trots allt är ganska stark, lyste på mina kinder genom de smutsiga bilfönstren… Då såg jag hur tårarna gjort stora fåror på mina kinder. Det är sant! De här sista årens prövningar har gjort mig… gammal.

Hemma väntade en gigantisk strykhög och vad passar väl bättre som lindring när man är ledsen än kroppsarbete. Efter avklarat arbete unnade jag mig två kexchoklad till middag. Sen mådde jag förstås illa, men det är ju skit samma.

Innan jag fick slå ner rumpan slog jag in… julklappar! Ja, det blev ju så att jag hann köpa två julklappar till mamma förra året, men jag hann inte överlämna dem. Därför får hon dem nu till påsk. Hon har frågat vad jag önskar mig. Det blir ju bara dumt, för jag vet ingenting mer än sånt som inte går att köpas för pengar. Och en Ajfån. För, som sagt, jag måste ju vara kontaktbar även framöver. Sen. När det är över det här äventyret jag har deltagit i sen september 2011.

Ett hårt paket och ett mjukt paket till mamma.

Resten av kvällen ägnade jag åt mitt favoritprogram Antikrundan. Telefonerade med Fästmön efter det. Det ska bli så skönt att få sällskap i kväll, efter den här skitveckan. Till helgen kanske det blir en (inköpt på DVD) eller annan film (bio), det beror lite på hur vi mår. Det viktiga är att vi är tillsammans, inte vad vi gör.

Och i natt har det snöat. Mycket.

Livet är kort.

Read Full Post »

Som vanligt igen…

Nej, som vanligt blir inget igen. Aldrig nånsin. Det är förstört, det är oåterkalleligt, det går inte att ta tillbaka. Men i varje fall är det lite vardag nu igen, helt klart. Det började med att en hantverksbil stannade utanför före åtta och de första hammarslagen har nyss fallit – ungefär samtidigt som nån började studsa med en liten boll, bara så där. Och nu ylas det. Så det är ganska som vanligt.

Att vädja till nån har uppenbarligen fått motsatt effekt. Nu sker verkligen besöken minst en gång i timman, oavsett om jag har skrivit nåt nytt sen sist. Det är som att leva i en mardröm som aldrig vill ta slut. Så fort du blundar dyker monstret upp igen – dygnet runt. Jag vet, för jag ser ju det i Feedjiten – längst nere i högerspalten.

Jag funderar på olika lösningar. Det enklaste är förstås att sluta blogga. Det kanske är det som är syftet med förföljelserna också, att få mig att sluta. Låt mig säga att jag är väldigt nära att göra det nu. Men det vore ju som att säga

Ni vinner!

om min röst skulle tystna. Och jag vill inte att de som gör fel ska gå segrande ur detta.

Sen vill jag förstå. Jag vill förstå varför man tycker att mitt liv är så intressant. När jag tänker efter tycker jag egentligen att det är rätt sjukt att följa nån som man inte känner eller har träffat IRL – eller ett X. För det senare gäller ju så uppenbart att man inte klarar av att släppa taget och då behöver man söka hjälp. Men varför följer man nåns blogg, nån som man inte känner? För egen del har jag lärt känna bloggmänniskor genom vänner IRL. Eller så har nån kommenterat och jag har återgäldat besöken på deras blogg  – och tyckt att den här personen skriver om intressanta saker. Jag har aldrig följt nån som jag inte gillar eller som jag vill jävlas med. Jag förstår det inte, verkligen inte!

Prövningar vi möta få och min Gud har uppenbarligen bestämt sig för att pröva mig rejält. Det är bra, jag blir säkert en bättre människa av allt detta. Eller också blir jag en bitter, misstänksam och liten person. Jag säger inte att alla människor är onda, men jag har insett att det är väldigt många där ute som vill mig illa. Och jag som bara vill vara ifred! Jag har nog med demoner ändå att bekämpa!

Monster kan se ut på olika sätt. Men för mig har de en sak gemensamt och det är att de alltid dyker upp när man blundar.

 

Idag ska jag försöka fungera normalt. Jag har bokat tid åt mamma hos min duktiga frissa. Medan mamma är där ska jag åka till Biltema och inhandla ytterligare ett fårskinn till bilen, nu till passagerarsätet. Innan dess ska vi handla och jag ska hjälpa mamma att ta ut pengar. Efter frissan ska vi åka och titta på skor till mamma. Hon vill ha ett par vinterstövlar eller nåt ditåt, för dem hon hade försvann i flytten. Idag eller i morgon har halva tiden gått som hon ska vara här. Fästmön och jag lär vara främlingar när vi ses igen! Men det blir ju så när jag har mamma och Anna har barnen, jag är ledig och Anna jobbar.

Som avslutning slungar jag här min Sysslings grekiska förbannelse nummer ett på alla förföljare. Han vet nämligen rätt mycket om förföljare:

Ai gamisou, Malaka! Tha mou klasseis ta arxhidia, batalos. Vale opisthen kai ela na sou deiskso pos to pane to gramma!

Om den inte hjälper lär inget göra det!!!

 

Read Full Post »