Tårar och skratt… och böcker, alltid böcker…

Ett inlägg om att slungas mellan ytterligheter.

---

 

Det är tufft läge just nu. Det är svårt att inte kunna skriva om det så mycket som jag skulle vilja och önska. Hoppet är vår följeslagare, även om målen för våra förhoppningar är olika. Ribban sänks än en gång för min del. Den sänks till nivåer jag aldrig tänkte på för åtta år sen. Mål ska vara realistiska och mätbara. Mina mål blir kortsiktigare och kortsiktigare. Rätt som det är handlar de kanske om dagen – eller del av den. Det handlar om att överleva. Och hur det än känns ibland är livsviljan stark. Men… utan Fästmöns och mammas och en och annan väns uppbackning hade jag inte klarat det.

Dessutom tror jag att jag har de bästa kollegorna i hela världen. Det är inte så att vi alla älskar varandra, men det är justa människor, roliga människor, snälla, omtänksamma, hjälpsamma, tacksamma, varma, spännande, normala… jaa… kort sagt de bästa.

Till exempel:

Efter att ha suttit och till sist inte kunnat hålla tårarna tillbaka gick NK* och jag en liten omväg tillbaka. På omvägen möter vi kollegan F, en man, som spontant utför en poledance vid en ventilationsstolpe. Då går det liksom inte att låta bli att asgarva…

eller…

kollegan E frågar vad som händer

eller 

kollegan H knackar på vid arbetsdagens slut och vill veta

eller 

chefen avstår från att tjäna pengar och låter en få en möjlighet

eller

NKs och min relation som är som ett äktenskap fast på jobbnivå och ändå finns det full förståelse för den andras… mått av mindre tur…

En dag kanske du får se en bild på mitt gäng. Nu får du i stället titta på ett paket som jag la vantarna på efter jobbet:

Jag la vantarna på ett rätt stort och tungt paket från Bokus.

Även om det finns personer som tycker att jag inte ska unna mig nåt har jag gjort just det. Jag har unnat mig ett köp på årets bokrea. HA! Visst är det en härlig hög?

Mina bokinköp på bokrean 2016.

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Näthat och Twittertroll

Ett inlägg om bra tips kring trista företeelser.

---

 

Gör som jag, sänk ögonbrynen och skaffa dig lite självinsikt. Eller annan fixering.

Näthat och troll i sociala medier är väl knappast nån förskonad från. Till och med den mest snälla och timida person jag vet har blivit drabbad. Därför blev jag lite…misstänksam när jag blev kontaktad angående näthat. Men ganska snart insåg jag att det var ett språkligt missförstånd och sen tog en intressant dialog vid. Jag blev lite intervjuad och ska bli citerad i en uppsats kring näthat.

Ja jag ser ända hit att somliga höjer ett – inte båda – ögonbryn. Men om somliga hade varit med i samtalet skulle de nog mitt i mina ostrukturerade svar ändå se att jag har en viss självinsikt. Samtidigt vidhåller jag att det är skillnad på att uttrycka en åsikt – yttrandefrihet – och att år ut och år in förfölja och förtala nån i sociala medier. Det senare är i mina ögon en sjuklig fixering. Det är bara synd att alla inte har förmågan att uppfatta det. Sen är det förstås märkligast av allt att de som inte hatar ser mina reaktioner. Varför fortsätta då?

När jag började jobba fick jag mindre tid över att hänga på sociala medier. Därför bestämde jag mig för att avfölja ett gäng på Twitter eftersom jag inte hinner med att läsa ikapp. Dels avföljde jag människor som jag inte har så mycket gemensamt med, dels avföljde jag såna som inte twittrar så ofta eller som mest retweetar andras tweets. Det handlar inte om att det är nåt fel på dessa människor, bara att just jag inte har så mycket utbyte av dem. Det blev väl typ en 50 pers jag avföljde och av dessa har kanske 20 avföljt mig tillbaka. Fair enough. Mitt Twitter är aningen mer hanterbart nu.

Häromdan läste jag i Metro om tecken på Twittertroll. Ja, näthatare och troll finns ju överallt på nätet, även på Twitter (vilket jag mycket väl vet). Där finns också spamrobotar och falska konton. Och så finns det såna som tror att de kan gömma sig bakom konton de sköter åt andra. Suck… Hugo Ewald på Metro gav en del bra tips som jag återger i sin korthet här. Vill du läsa mer kan du ju bara klicka på länken ovan.

• 

  En profilbild som ett ägg kan betyda att nån inte vill visa sitt rätta jag.

  Profilbilden
  Ja, ägg, som är standardprofilbilden på Twitter, följer jag inte om jag inte känner personen i fråga. Internettroll kallas ofta lite skämtsamt för just ägg. Att inte bemöda sig om att ladda upp en bild på sig själv i profilpresentationen kan vara ett tecken på att användaren inte är seriös. Det behöver inte vara så, men det kan vara det. Sen finns det konton som använder falska bilder. Genom att testa via Google eller Tineye kan du se om bilden är stulen.

• Hur är relationen mellan antalet ”följare” och ”följer” på kontot?
  Spammare följer ofta väldigt många, men har få följare. De twittrar också väldigt mycket. Sen finns det ett gäng som använder Twitter mest eller bara för att läsa vad andra skriver utan att de skriver nåt/så mycket själva.
• Vilken sorts konversationer har kontot?
  Typiskt för spammare är att de är tjatiga och upprepar sina tweets. Typiskt för nättroll är att de skriver väldigt få egna tweets. I stället ägnar de sig åt att kommentera det andra skriver. Ofta är kommentarerna arga, provocerande, rasistiska, sexistiska eller hotfulla.
• Tjänster som granskar Twitterkonton
  Det finns tjänster som granskar Twitterkonton, till exempel Fakers app och Twitter audit. Resultatet är inte perfekt, men ger ändå en fingervisning. Jag testade mitt eget konto via Twitter audit och fick veta att jag i skrivande stund har 94 procent i audit score. Detta innebär att jag har 407 äkta följare och 28 falska…

Avslutningsvis ett positivt tips! Vill du läsa engagerande texter och spännande åsikter på nätet rekommenderar jag varmt DN åsikt! Där finns många välskrivna texter i varierande och aktuella ämnen, skrivna av läsarna.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slängd på tippen

Ett inlägg om ålder.

---

 

”Ulrika evigt ung” stod det på min tårta när jag fyllde 40…

Nä, åldersfixerad har jag aldrig varit. Inte heller har jag haft några större kriser som har med åldern att göra. Ja, jo inför min 30-årsdag var det ju lite krisigt, men det handlade mest om ett sprucket förhållande. Nu har jag emellertid förstått att jag är 53 år och slängd på tippen, i princip – på grund av min ålder.

 

 

Erfarenhet och kompetens förvärvade genom åren är inget värt. En ska vara mellan 35 och 40 år. Jag säger inte att människor i den åldern inte har erfarenhet eller kompetens, men nog borde jag åtminstone slå dem med hästlängder vad gäller erfarenhet. Tyvärr inget som noteras.

Alla dörrar stängs, en efter en. Jag är varken söt eller ung eller känd, för den delen. Berättelsen finns nedtecknad. Men ingen är intresserad av en okänd kärring på över 50. Hade jag varit snygg och 35 och kanske deltagit i nån dokusåpa, så kanske…

Häromdan läste jag en bra debattartikel i Resumé. (Tack för länken, E!) Erik Haglöf, som har skrivit artikeln, är vd och rekryterare på Bohmans Nätverk. Redan i ingressen pekar han ut det jag redan vet, men ingen nånsin pratar om: åldersdiskriminering på arbetsmarknaden.

Erik Haglöf jobbar alltså som rekryterare. Hösten är högsäsong för såna eftersom många företag letar efter nya medarbetare. Men tyvärr ser Erik Haglöf att alla inte är välkomna. Snävast är normerna hos företag vad gäller åldern. Och så ger Erik Haglöf ett exempel på hur två personer, båda kring 50, som presenterats som kandidater till tjänsten som kommunikationschef för ett internationellt företag, gjorde så att relationen mellan företaget och Bohmans Nätverk äventyrades.

Erik Haglöf vågar skriva om annat kring ålder som vi redan vet. Detta att 35 – 40-åringar tillhör de mest stressade och utbrända. Han skriver i debattartikeln:

[…] De är mitt i karriären och samtidigt fullt upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsobjekt. De underskattar inte sällan vad allt detta innebär och sitter desperata vid sina datorer långt in på natten efter att barnen har lagt sig för att hinna med jobbet.
Ingen annan grupp är heller så mycket sjukskriven, vabbande eller föräldraledig som just denna. […]

Den här rädslan att anställa äldre arbetskraft då? Vad beror den på? Erik Haglöf presenterar tre skäl – som han genast förkastar…

1. Arbetsgivare tror att yngre människor med automatik hänger med bättre i den snabba tekniska utvecklingen runtomkring oss.
2. Föreställningen att äldre är fast i gamla tankemönster och inte kan lära nytt.
3. Äldre är dyrare att anställa än yngre.

[…] Många äldre har stenkoll på vad som händer på den digitala sidan. Forskning, bland annat av Dweck et al, visar att människor oavsett ålder är fullt kapabla att utveckla nya förmågor. Dessutom är det oftast mycket lönsamt att anställa äldre arbetskraft om man räknar in att de generellt har en låg sjukfrånvaro, hög arbetsmoral och ett sunt perspektivtänkande som behövs som komplement i en snabbrörlig tid. Många äldre får också både tiden och lusten till en nytändning i arbetslivet när barnen flugit ur boet. […]

Erik Haglöf tror att det handlar om rädsla hos arbetsgivarna. De vill inte sticka ut, de vill göra som alla andra gör. Det finns flera undersökningar som visar att svenska arbetsgivare är sämst i världen när det gäller att anställa och behålla äldre arbetskraft. Enligt en undersökning från 2012 är det bara fyra procent av svenska arbetsgivare som jobbar med dessa frågor, medan siffrorna för till exempel USA och Kina är 18 procent, Hongkong 24 procent och Singapore 48 procent. I USA är det till och med straffbart att fråga om ålder vid en anställningsintervju – där tycks man vara mer intresserad av att anställa nån som har rätt kompetens.

Samtidigt, menar Erik Haglöf, klagas det på att det inte finns tillräckligt med kompetent arbetskraft och att vi står inför stora pensionsavgångar. Det pratas om att höja pensionsåldern.

Erik Haglöf är mycket tydlig i sin slutkläm där han menar att vi kanske borde införa lagstiftning liknande den amerikanska mot åldersdiskriminering. Han skriver:

[…] Om inte en omvärdering av äldre och erfaren arbetskraft kommer till på frivillig väg, kan den typen av lagstiftning vara värd att utvärdera även här i Sverige. Vi kan inte fortsätta att slänga 40- och 50-åringar på den mentala tippen. Det är ett alldeles för stort slöseri, både på individ- företags- och samhällsnivå.

Tack, Erik Haglöf, för att du vågar sticka ut hakan och ta upp detta! Jag är 50+, frisk och vill inget hellre än att jobba – med kommunikation. Jag har 25+ års erfarenhet inom området, inga barn, inga barnbarn, inget husdjur och jag renoverar inte min bostad för tillfället. Men på tippen vill jag inte bo!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Start för säsong 2: Broadchurch

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det säsongspremiär för Broadchurchs andra säsong. Den som har råd att betala för TV4 Premium kan se alla åtta avsnitt genast och utan reklam. Själv såg jag på vanlig sändningstid, med reklam, i kväll. I morgon går avsnitt två och då spelar jag in på DVD-hårddisken och ser i efterhand. Reklamfritt, eftersom jag spolar framåt. Men hur var nu säsongsstarten???

Säsongsstart!

Det är dags för rättegång efter mordet på pojken Danny i förra säsongen. Alla inblandade åker förstås dit. Till allas stora förvåning – och förtvivlan – nekar plötsligt den anklagade Joe Miller till mordet. Detta innebär att det inte blir nåt snabbt avslut för nån, utan en full rättegång. Samtidigt hör Claire av sig till Alec och är orolig. Det visar sig att Alec håller Claire gömd från en, enligt Alecs mening, frikänd men skyldig mördare. Alec ber polisen Ellie om hjälp, hon som är gift med Joe Miller…

Ja, när jag stannar upp, backar och läser vad jag har skrivit verkar detta första avsnitt ganska snurrigt. Men det är det inte. Däremot inser jag att det onekligen lär bli komplicerat på grund av allas relationer till varandra. Till och med advokaten och domaren har haft en relation – som lärare och elev.

Det var en stark start och jag ska försöka se alla avsnitt så snart de visas eller åtminstone samma kväll. Det verkar som om TV4 kör fyra avsnitt den här veckan och de resterande fyra avsnitten på torsdagar.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina två liv del tre

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.

---

Den sista delen av Mina två liv inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.

Elin och Fredrik är ett par. De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.

Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Till mamma på Mors dag

Ett inlägg till min mamma.

---

 

Påbyltad i mammas trygga armar vintern 1962 – 1963. Jag var inte ett år än här. Pappa fotade.

När jag var liten var du min idol, mamma. Du var inte bara gårdens vackraste och modernaste mamma, du var världens snällaste också. Varje stund jag kunde sökte din närhet. Men sen blev du sjuk. Kanske var det därför jag ännu mer ville vara där du var de gånger du var hemma från sjukhuset.

Jag blev arg på din sjukdom, arg på dig. Vi har inte haft nån riktigt bra relation, mamma. Det var ju pappa som blev min trygghet när jag var liten, pappa jag senare också vände mig till när nånting var svårt. Men det var alltid, alltid dig, mamma, som jag längtade efter.

Åren gick och jag lämnade Metropolen Byhålan. Där kändes för trångt och för kvävande. En sån som jag passade inte in. Jag byggde mig ett nytt liv så småningom här i Uppsala, men försökte åka ”hem” varje sommar och varje jul. Du och pappa bodde kvar i huset, trots att det enbart var pappa som skötte såväl hus som trädgård. Din dumma sjukdom satte stopp för så mycket. Dock inte för din matlagning. Den var du nästan lika känd för som ditt modellande i ungdomen.

Mamma och pappa fick knappt 50 år tillsammans varav 47 som gifta.

Så gick pappa bort och du och jag blev de två tredjedelar som finns kvar i min ursprungliga familj. Det du var med om när pappa drunknade skulle jag inte önska nån. Det var ett så hemskt slut på er kärlekshistoria, mamma. Ni var ju tillsammans i 50 år, varav 47 som gifta.

Ändå blev det så att du och jag kom varandra närmare igen. Visst kan jag bli galen ibland på dig när du tjatar om färdtjänst, dina telefoner… för att inte tala om kaffeperkolatorn. Men du är min mamma och du ställer alltid upp för mig även om min stolthet hindrar mig från att jag be dig. Du gör det ändå. Du finns där. Du är min mamma och jag älskar dig.

Jag kunde inte åka ”hem” till Mors dag, men tack vare min vän FEM fick du ett litet paket att öppna idag. I sommar fyller du 80 år. Även om jag är livegen tänker jag åka till dig då för att fira din dag. Jag blev lite ledsen att höra att du skulle äta en Findus frusenrätt idag. På födelsedagen blir det nåt smaskigare, mamma, jag lovar!

Jag och mamma sommaren 2014 på mammas 79-årsdag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bra jobbat kring jobb i Östergötland!

Ett jobbigt inlägg.

---

 

Det finns platser i Sverige där man faktiskt gör bra saker för att folk ska få jobb. Jag talar om Östergötland, mitt Östergyllen (ibland…), där man faktiskt försöker på olika sätt. Bland annat läste jag i Byhålenytt på nätet om bemannings-företaget Lärarförmedlarna. Naturligtvis lyfts det lite negativa fram – att man främst tillhandahåller obehöriga lärare – men också det faktum att det är såna som mest efterfrågas av arbetsgivare när det gäller korta jobb. För korta jobb, visstidsanställningar och vikariat, vimlar det av nu för tiden. Fråga mig, jag vet.

Lärarförmedlarna startade 1999 i Stockholm, men nu är företaget på väg att etablera sig i Linköping – fast även i Uppsala, ser jag i artikeln. Företaget letar kundansvariga som har skolbakgrund och även erfarenheter av relationer och kommunikation. Det går bra för Lärarförmedlarna. Företaget, som erbjuder vikarier till förskolan och uppåt, expanderar. Mellan år 2012 och 2013 ökade omsättningen med nästan 20 miljoner.

Behörig lärare?

Men trots att företaget mest tar in folk inte är behöriga (70 procent av jobben är korta jobb), satsar företaget på behöriga lärare när det gäller längre uppdrag. Oavsett kollas de sökandes erfarenheter upp och de blir intervjuade och får göra personlighetstester. Lärarförbundet är förstås kritiskt och tycker att grundbemanningen på skolorna ska öka. Men på Lärarförmedlarna ser man det inte så att man konkurrerar om ordinarie jobb – det handlar främst om korta akutvikariat. Jag tycker att det låter bra och det verkar ju som om man gör noggranna tester och intervjuer med sökande. Så varför inte? Alla människor behöver ett jobb – och ett kort jobb är inte att förakta!

Även i Metropolen Byhålan händer det grejor på jobbfronten! I Byhålebladet läser jag om att allt fler företag kontaktar yrkesutbildningarna vid Carlslunds utbildningscentrum i syfte att rekrytera hantverkare. I den gamla industristaden kan man tro att industrierna är på väg att dö, men på Carlslund får man andra signaler: det är brist på hantverkare inom industri och fordon. Även elever på vård och omsorg är eftersökta.

Men det finns fler skolor i Metropolen som är intressanta för företag. Alldeles nyss läste jag om Platengymnasiet, där jag gick en gång på yngre stenåldern. Företaget Mättjänst rekryterar och nyanställer fem studenter från ett av skolans yrkesutbildning nu. Tänk att det ser så ljust ut i lilla Metropolen… Läs mer om Mättjänst här!

Det här låter toppen, tycker jag, och önskar att även akademiska ställen som Uppsala hade företagare som vore så ”på” och visade sitt intresse att rekrytera för framtiden genom att besöka yrkesskolorna. Om nu inte duktiga (hum…) Uppsala kommun lägger ner alla dessa skolor, förstås…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Paria

Ett inlägg om en film.

---

 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.

Det var ett tag sen jag kom ut. Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för mig: Harar och tigrar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen, men mest till Eva!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »