Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skådespelerska’

Ett inlägg om en bok.


 

SiriSom gammal litteraturvetare och toffla har jag ett alldeles särskilt förhållande till August Strindberg. Jag var runt 20 när hans böcker fångade mig. Under studietiden tog jag en särskilt kurs i hans författarskap. Det som är så speciellt med det är nog framför allt att det är så omfattande och så varierande. Dessutom var August Strindberg även en duktig målare och fotograf – och så försökte han göra guld. Men bakom alla gamla stora gubbar fanns ofta en hustru. Jag har just läst ut Lena Einhorns bok Siri, en bok om August Strindbergs första hustru Siri von Essen. Bokfyndet gjorde jag på Myrorna i somras – jag fick en fin, inbunden utgåva för 30 kronor.

 

Det här är en fiktiv roman, men Lena Einhorn har lagt ner mycket jobb på att samla bakgrundsfakta. De brev etc som förekommer i romanen är autentiska. Huvudperson är alltså Siri, egentligen Sigrid, född von Essen. Inledningsvis är hon gift Wrangel när August Strindberg kommer in i hennes liv. Eller i makarna Wrangels liv, ska sägas. August Strindberg blir en nära vän till familjen. Men en dag inser Siri och August att de älskar varandra. Siri lämnar sin bekväma tillvaro som officershustru. Hon blir inte Augusts hustru genast – hon blir skådespelerska först. Men så kommer barnen. Det blir två döttrar och en son tillsammans med August Strindberg. Mannen, som jag uppfattar som ytterligare ett barn i familjen i vissa avseenden. Läsaren får följa Siri såväl in i äktenskapet med August Strindberg som ut ur det och in i ett förhållande med en kvinna, något som förstås inte sker helt öppet.

Jag blir inte mindre intresserad av August Strindberg och hans familj efter att ha läst den här boken. Mina känslor och sympatier fortsätter emellertid att vara dubbla eller delade. August Strindberg må ha varit otroligt fascinerande och ett geni, men han kan definitivt inte ha varit lätt att leva med. Lena Einhorn har gjort en roman av yppersta klass om en av hans hustrur.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Moln över ArcadiaEn helg i början av maj kom vännen FEM på besök. Vi gjorde en rejäl loppis- och secondhandrunda och FEM var så gullig och köpte några böcker åt mig. Nu har jag läst ytterligare en av dem, Jojo Moyes Moln över Arcadia.

Som vanligt i Jojo Moyes tidiga böcker utspelar sig händelserna både i dåtid och nutid och i slutet får vi läsare ihop trådarna. Även denna gång är det 1950-tal när boken inleds. Den lilla kuststaden Merham är en byhåla. Där bor Celia med sina föräldrar och syskon tillsammans med Lottie, fostersystern från London. Lottie kom till familjen under kriget och har blivit kvar. Tjejerna börjar bli vuxna, men innan de hinner leva sina ungflicksliv färdigt har naturligtvis Katastrofen inträffat. Och allt har att göra med Arcadia, stans finaste hus. En dag säljs huset till en skådespelerska. Det får en magnetisk dragningskraft på Celia och Lottie. Till sist inträffar en skandal och Celia skickas till London av sina föräldrar. Efter ett år kommer hon tillbaka – med sin fästman Guy, en kille som även Lottie faller för… Ungefär 50 år senare är huset sålt igen och ska renoveras. Nyblivna mamman Daisy finner sig inte bara en dag vara ensamstående förälder, hon har blivit ensamföretagare också sen mannen lämnat henne. Under renoveringen hittar Daisy en målning som gör att allt ställs på sin spets.

Det här är Jojo Moyes andra bok. Den utkom 2003 i Storbritannien och två år senare kom den ut på svenska. Efter att ha läst både debutboken Det skyddande regnet av Jojo Moyes och senare böcker av henne kan jag väl säga att vissa författare utvecklas med tiden. Moln över Arcadia är inte dålig, men den är väldigt förutsägbar. Ungefär i mitten av boken har jag nästan helt klart för mig hur den ska sluta. Och det är inte så roligt. Första halvan av boken känns som längre och långsammare, medan andra halvan bitvis känns ihoprafsad.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett funderande inlägg.


 

Idag läste jag i lokalblaskan att Knivsta kommun har gjort en polisanmälan. Detta efter att kommunen var en av huvudaktörerna i TV-programmet Uppdrag granskning och därefter har fått ta emot hot och personangrepp. Att hota nån är verkligen inte OK, men enligt polisen behöver kommunen inte vidta några säkerhetsåtgärder. Jag undrar om en kommuns anmälan om hot kan bli allmänt åtal. När en privatperson förtalas och anser sig hotad får privatpersonen driva det hela själv, trots att det sägs ha blivit enklare genom en lagändring förra året:

Falska utpekanden är förtal


Att uttrycka sin mening borde vara OK. 
Men när meningen innebär att en till exempel ska slå (ihjäl) nån eller dess familj är det inte OK. Då handlar det inte om yttrandefrihet utan om hot. Lika lite OK är det att sprida förtal i sociala medier om att nån har blivit av med jobb på grund av till exempel missbruk när detta inte är sant. Se texten ovan!

Men hot… En kommun är ju inte en sak. Det är inte en sak som får ta emot hotfulla mejl med mera utan människor. Det är INTE OK, nånsin. Att det ska vara så svårt att diskutera sakfrågor utan att det spårar ur.

Läsande figur

Orka läsa, men inte orka skriva.

Om jag lägger det på en lägre nivå… Häromdan skrev jag ett inlägg i vilket jag funderade över saker och ting och hur jag ska göra. Jag skrev bland annat att utrymmet på den här bloggen håller på att ta slut, att engagemang och återkoppling från läsare är minimalt och att jag undrade varför det kommenteras mindre på bloggen än i andra sociala medier, det är ju liksom inte svårare. Så gott som alla som kommenterade det inlägget kom med en ursäkt varför just de inte kommenterar så ofta (längre). Det var inte alls det jag var ute efter, jag ville veta mer exakt VARFÖR. Tar en sig tid och ork att läsa ett blogginlägg, finns det alltså ingen ork kvar efteråt till att skriva en mening i en kommentar. Det är så jag tolkar det hela nu.

Om jag själv hade svarat på en sån fråga hade jag nog skrivit att jag bara kommenterar sånt jag tycker är intressant, har en åsikt om eller bara för att jag vill peppa skribenten eller säga hej. Men det är jag. Jag är inte andra människor. Sen hade jag nog dessutom skrivit i kommentaren att jag inte har ork eller tid att läsa exakt alla inlägg. För mig blir det konstig matematik när människor har tid att läsa en massa, men ingen tid över för att skriva en mening. Det går inte ihop i min hjärna. Men nu struntar jag i detta och kommentarsfunktionen förblir avstängd. Eventuellt släpper jag på den vid inlägg om böcker och recensioner. Då tar jag bort eventuella kommentar som kommer in och som inte handlar om det specifika inlägget eller boken.

Do not feed the troll

Här ska inga troll gödas.


I olika medier,
sociala som andra, debatteras just nu Julia Caesar. Ja, inte det gamla rivjärnet till skådespelerska utan en 70-årig kvinna, en före detta journalist som av Expressen namnges och även sägs vara

[…] en av hatsajternas flitigaste och mest lästa skribenter […]

Atonbladet tycker att det är rätt att Expressen har avslöjat vem som döljer sig bakom Julia Caesar. Personligen har jag inte läst nåt av det Julia Caesar har skrivit. Jag skummade alldeles nyss några rader och på ren svenska tycker jag att det är dynga. Om en har så många viktiga (<== ironi) åsikter en vill skrika ut tycker jag att en kan göra det under sitt eget namn. OK, jag kallar själv mig Tofflan på den här bloggen. Men det är ju knappast nån hemlighet hur jag ser ut och vad jag heter, det kan ju vem som helst som orkar läsa (!) och kolla runt på bloggen se. Dessutom är det här ingen hatsajt. Det är en blogg som är på väg att ta slut och vars ägare inte kan låta bli att undra lite ändå vem somliga ska ge sig på och förfölja och förtala när jag tystnar.

Slutligen vill jag tacka L och I för att ni frågade mig hur jag mår trots att ni själva båda två är svårt sjuka och E, för att du orkade läsa och kom med bra förslag.

Rosor

Rosor till er som vågade svara och som orkade läsa.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Månpocketsläpp i september

Ett bokligt inlägg.


 

Snart är det september! Jag ser fram emot hösten, för ofta kommer det ut en massa bra böcker då. Dessutom känns det mer tillåtet att kura inomhus med god läsning.

Ett förlag som alltid ger ut bra böcker, oavsett årstid, i pocket är Månpocket. Idag trillade det in ett nyhetsbrev. Jag har glott, läst och gjort ett litet urval ur de Månpocketböcker som släpps i september:

BlickenBlicken av Åke Lasson
Den här boken handlar om livet på en kirurgavdelning i nutid i Sverige. I centrum för berättelsen står den unge läkaren Rickard Falck, som möter många utmaningar när han kommer till det stora universitetssjukhuset. Han har svårt att komma in i arbetsgemenskapen och känner sig ofta otillräcklig. Men det är i mötet med svårt sjuka patienter som Rickard ställs inför sitt allvarligaste prov: Hur berättar man för en människa att hon snart ska dö? Hur kan man ge hopp i hopplösa situationer? De drabbades blickar lämnar inte Rickard någon ro.
Att den här boken är realistisk tvivlar jag inte ett ögonblick på. Åke Lasson har nämligen arbetat som kirurg i 35 år. Nu har han också debuterat som författare.

 

LivslägenLivslägen av Julian Barnes
Boken handlar om livets olika tillstånd, om det som lyfter oss och det som får oss att falla. Och om att förena två saker eller två människor och sedan skilja dem åt.
Här blandar Julian Barnes essä, fiktion och egna minnen i tre texter som alla reflekterar varandra. Han skriver om fotografen och uppfinnaren Félix Nadar, som på 1800-talet kombinerade fotografi och ballongflygning och tog de första flygbilderna av jorden. Han berättar en uppdiktad historia om en kärleksrelation mellan skådespelerskan Sarah Bernhardt och den engelske resenären och äventyraren Fred Burnaby. Slutligen skildrar han naket och ärligt sorgen efter en älskad hustru som plötsligt rycktes bort.
Den här lilla boken, på endast 120 sidor, tror jag kan ge läsaren mycket!

 

Redan dödRedan död av Stephen Booth
En deckare måste självklart vara med! Den här boken är en psykologiskt spännande kriminalgåta, som utspelar sig i det dramatiska landskapet Peak District. Där samsas bedrägerier och hot med ond bråd död.
Ett envist regnoväder har lamslagit avkroken Edendale. I ett vattendrag som löper genom ett skogsparti hittas en död man. Han är naken och kläderna ligger prydligt hopvikta. Den döde är inte fyrtio år fyllda, ungkarl och plikttrogen tjänsteman på traktens försäkringsbolag.
Karriärsugna Diane Fry får i uppdrag att leda utredningen. Kollegan Ben Cooper är sjukskriven på obestämd tid. Han har nyligen förlorat sin fru i en mordbrand, men sorgearbetet har han skjutit på framtiden. Han är fast besluten att leta rätt på och sätta dit alla som kan ha varit inblandade i branden. Det blir en mycket riskabel jakt där såväl Coopers karriär som förnuft står på spel.

 

NödropNödrop av Lottie Knutson
För tio år sedan gick Lottie Knutson rakt genom TV-rutorna i ett vinterkallt och chockat Sverige. Flodvågskatastrofen drabbade många tusen svenskar på plats i Thailand och Sri Lanka och än fler påverkades indirekt. Nästan hela Sveriges befolkning berördes känslomässigt.
Som informationsdirektör på ett av de stora reseföretagen var det bland andra Lottie Knutsons uppgift att hantera den fruktansvärda situationen. Men redan före tsunamin hade hon yrkesmässig erfarenhet från massuppsägningar, Gottrörakatastrofen, halvfärdiga hotell och bussolyckor. Efter tsunamin följde svin- och fågelinfluensor, SARS och askmolnet som ställde till det för hundratusentals européer 2010.
I den här boken ger Lottie Knutson sin högst personliga bild av vad som hände bakom kulisserna, främst under tsunamin men också vid andra kriser. Hon möter människor, drar lärdomar och ger verktyg inför den dag läsaren hamnar i en kritisk situation. Vilka krafter sätter stora trauman igång? Hur reagerar myndigheter och politiker, och vad händer med dem som drabbats personligen? Vilka redskap kan man använda när man själv utsätts för hård press?
Det här verkar vara en riktigt intressant bok, särskilt för den som är intresserad av kriskommunikation!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Straw dogsLördagskväll och sista delen av Indian Summers på SvT1. Men klockan var bara strax efter 22 – vem vill gå och lägga sig då? Enligt TV-tidningen gick en thriller på TV3, Straw dogs (2011), med Alexander Skarsgård i en av rollerna.

Den här filmen handlar om författaren David och hans fru Amy, skådespelerska. De reser till Amys hemstad, en byhåla i amerikanska södern. Ganska snart uppstår det spänningar i förhållandet, inte minst därför att ett ex till Amy och hans kompisar arbetar med att laga ett tak på en lada som tillhör David och Amy. Spänningen trappas upp och stämningen blir allt mer hotfull. De grabbiga grabbarna får med klenisen David ut på jakt och under tiden… Tja, det hela kulminerar i en orgie i våld och blod.

Nä. Det här är så uselt och förutsägbart att det blir riktigt dåligt. En förstår ganska snart vartåt det barkar, så att säga.

Toffelomdömet blir lågt.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-film.


 

Miss Marple

Miss Marple är tillbaka i rutan!

Varg Veum är borta och tanterna har återerövrat söndagskvällarna – på TV, i alla fall. I kväll slängde vi oss framför Sjuan och glodde på Miss Marple: The mirror crack’d from side to side (2011). Det vill säga jag glodde och hostade (grannarna hade rökorgier) och Fästmön sov lite.

I kväll handlade filmen om en känd skådespelerska som slagit sig ner på ett gods i S:t Mary’s Mead. Men vid inflyttningsfesten sker plötsligt ett mord. Lite senare sker ytterligare ett mord. Det verkar som om mördaren är ute efter skådespelerskan själv…

Det här är en både spännande  och lite sorglig film. Den handlar om hur nån av misstag råkar förstöra för nån annan. Ja, inte bara för en person utan för flera.

Toffelomdömet blir högt den här gången.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-deckare.


 

Brittiska TV-deckare är ofta nånting som faller mig på läppen. I alla fall av den äldre sorten. I afton visade SvT 1 en modern dito. Fästmön och jag lämnade ballen* som solen i sin tur just lämnat för att titta på första delen av tre av Ett fall för Jonathan Creek.

Jonathan Creek

Jonathan Creek och hans fru. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


I den här första delen
samsas egentligen två fall. Det ena handlar om en knivhuggen skådespelerska, det andra om mystiska kärleksbrev från en man till Jonathans svärmor.

OK. Det här är bra. Trots att det är modernt och innehåller en hel del humor är detta en riktigt bra brittisk deckare. Jonathan Creek är nån sorts blandning av Sherlock Holmes och Patrick Jane. Men Jonathan är modernare än Sherlock och mer brittisk än Patrick. Dessutom är balansen mellan humor och spänning lagd på helt rätt nivå – i alla fall för att passa mig.

Toffelbetyget blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En av de sista julklappsböckerna från förra året innebar en ny författarbekantskap för mig. Jag har just lagt Sofie Sarenbrandts deckare Vila i frid till handlingarna. Tack för den, Jerry!

Vila i frid
En ny författarbekantskap. 


På Hasseluddens Yasuragi
hittas en känd skådespelerska nästan död. Det ser ut som ett självmordsförsök. Men när ett äldre par hittas döda strax därefter i ett rum och även detta ser ut som självmord blir polisen Emma Sköld och hennes kollegor misstänksamma.

Sofie Sarenbrandt har skrivit deckare tidigare, men jag har som sagt inte läst några av hennes böcker. Den här boken är den första i en tänkt serie där Emma Sköld är huvudperson.

Tyvärr blir jag besviken. Det kunde ha varit en spännande deckare, för där finns frön till spänning. Frön som dessvärre liksom blåses bort av författaren genom konstiga meningar, dåligt uppföljda villospår och annat smått och gott.

Jag är snäll när jag ger den här boken medelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Inte bara ett nytt år har startat – ett nytt LÄSår har också inletts. Och vad passar väl bättre då än några tips från Månpockets pocketutgivning i januari, mitt urval?

Pojken som slutade gråtaPojken som slutade gråta av Ninni Schulman
En mörk augustikväll kommer ett larm till Hagfors räddningstjänst: en villa står i brand. När journalisten Magdalena Hansson kommer till platsen har huset nästan helt brunnit ner, väggarna har rasat och svart rök pulserar från de förstörda fönstren. Dagen därpå avlider en fyrtiotreårig kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden. Några dagar senare brinner nästa hus. Och sedan ytterligare ett. Hagforspolisen står inför en ny, stor utmaning medan den lilla värmländska staden lever i skräck. Magdalena Hansson dras in allt mer i jakten på seriepyromanen och till slut är hennes engagemang djupt personligt. Och mycket riskabel

 

Tänk på ett talTänk på ett tal av John Verdon
Dave Gurney, en pensionerad kriminalare, får en dag besök av en gammal kamrat från collegetiden som har ett ovanligt problem. Mark Mellery har fått ett mystiskt brev. Det är skrivet på vers och slutar med: ”Strax ska du få se hur väl jag känner dina hemligheter, tänk på ett tal vilket som helst upp till tusen och öppna det lilla kuvertet.” När Mark Mellery tänker på 658 och tittar i det förseglade kuvertet finner han exakt samma tal där och orden:  ”Förvånar det dig att jag visste att du skulle tänka på 658?” Vem gömmer sig bakom avsändaren X Arybdis? Vem är det som kan läsa hans tankar? Vem är det som vet vilket tal han spontant skulle välja? I brevet antyds också Marks förflutna som alkoholist, en mörk period i livet som han trott att han för alltid lämnat bakom sig. Fylld av fruktan ber Mark att Dave Gurney ska hjälpa honom. Gurney är till en början mest road av det mystiska brevet. Men när Mark efter ett par veckor hittas död med uppskuren hals på sin egendom och flera mord inträffar, där offren fått samma typ av brev, finner sig Gurney plötsligt indragen i den dödliga jakten på en intelligent psykopat och seriemördare där även hans eget förflutna blir ett hot.

DubbelexponeringDubbelexponering av Suzanna Dilber
En gift tvåbarnsmor får veta att hennes man har bedragit henne i flera år med en mycket yngre kvinna. Livet som hon trodde var så stabilt tvärvänder, hon kraschlandar men försöker sedan få tillbaka kontrollen över tillvaron.
En ung skådespelerska har sedan lång tid tillbaka ett förhållande med en äldre, gift man. Livet är en ständig väntan på någon som inte hör av sig, kanske hör av sig eller hör av sig alldeles för sällan. Ändå är han det enda som betyder något.


Tyst i klassenTyst i klassen av Björn Ranelid

Kristina Lilja växer upp med mor och far och sex bröder i ”Pinnakåkarna” i Malmö, ett område med nödbostäder som byggdes på 20-talet. Livet är hårt. Pappan super, slår och trakasserar – med ödesdigra följder för fler än ett av hans barn. Men Kristina har ett eget öde och en begynnelse som är en gåta.
Hon lyckas bryta sig loss, hon gör ett gigantiskt klassprång och blir så småningom präst.

 

Sverige forever in my heartSverige forever in my heart av Niklas Orrenius
I Malmö kastas antisemitiska glåpord efter en ortodox rabbin. I Tomelilla haglar stenar över en ung slöjklädd mamma. I Eslöv, som brukar kallas Sveriges tråkigaste stad, bor ”familjen Kebab”. I Kattarp attackeras en flyktingfamiljs hem av en hatisk mobb. Intill familjens hus klottrar någon: ”Sverige forever in my heart”.
Sverige forever in my heart innehåller 21 reportage, tidigare publicerade i Sydsvenskan, kompletterade med nyskrivna uppföljningar och förord.


Livet är kort.

Read Full Post »