Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sätta punkt’

Ett inlägg om godsaker, bland annat.


 

I helgen kan en säga att jag unnade mig rätt bra. Alltså unnade mig både att köpa böcker och att äta gott. Fika, framför allt. Idag är det måndag och jag hade siktet inställt på att återgå till normala vanor, det vill säga fikabröd en gång i veckan på fredagar i samband med socialfika på jobbet. HA! Där bedrog jag mig! Måndagen inleddes med… TÅRTA klockan nio. Jag trodde nästan att jag hamnat på SLU där det var spikningstårtor var och varannan dag. Och det var visserligen bland annat på grund av en före detta SLU:are – med flera – som det var tårtkalas i morse. Ett gäng vattumänniskor hade nämligen flyttat in i huset, till exempel i mitt gamla kontor, under helgen. Sånt ska firas, tycker de på mitt jobb, så det gjorde vi. Med tårtor.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Sen jobbade jag lite. 
Eller rätt mycket. Jag har fortsatt ner i vattnet och arbetade om två beskrivningar som jag skickade ut på korrektur. Det känns väldigt bra att tre av sex såna texter är på rullning. Det är inga svåra texter egentligen. Det som gör att det gäller att vara koncentrerad, fokuserad och ha tungan rätt i mun är att en tre, fyra texter från lika många filer ska klippas och klistras ihop till en. Ett pusslande, kan en säga.

Plötsligt var det eftermiddag och dags för nästa sötchock: Maskil. Maskil dök upp med sin mamma och en kan säga att det är Maskils mamma jag jobbar i stället för. På sätt och vis. Jag känner inte Maskils mamma, men spontant gillar jag henne. Fast jag blev väldigt chockad – och inte bara av söta skäl – när Maskils mamma helt sonika placerade sin son i mitt knä och stack iväg i huset på några ”ärenden”. Jaha. Där satt jag med en två månader ung pojke som bara hade en napp till tröst. Men faktiskt pep Maskil inte särskilt mycket. Han nästan somnade hos mig… Och jag som inte är nån barnmänniska…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Idag är det den sista november. 
När jag hade lämnat tillbaka Maskil till hans mamma och jobbat färdigt fyllde jag i min tidrapport för november och låste den så att jag får lön i december. Så halkade jag ut till bilen. Det hade snöat i natt och var vitt ute, men jag älskar mina gympadojor och har inte så mycket att välja på när det gäller skodon. Därför fortsätter jag använda gympadojorna tills det blir för mycket snö. Under dan blev det mildgrader och slask, men till kvällen frös det på igen. Jag är glad att Clark Kent* har nya vintertofflor** i alla fall. Jag själv får komma i andra hand.

Den första snön vintern 2015

Den första snön den här säsongen kom i natt och det var vitt ute.


Min hemmakväll 
har jag hittills ägnat åt tvätt och skrivjobb. Igår kväll nätshoppade jag linser till mig själv och julklappar till en och annan familjemedlem. Det blir nog mer shopping fast inte via nätet i veckan. Men nu är det nog bäst att jag sätter punkt så jag inte avslöjar för mycket…


*Clark Kent = min lille bilman

**vintertofflor = vinterdäck

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Änglarnas tårar

Jag visste det! Så snart jag hade lyssnat till de första orden som trillade ur uppläsarens mun i torsdags kväll förstod jag att Änglarnas tårar, den sista delen i Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige, skulle vara den starkaste. Samtliga böcker är utgivna på Vombat förlag.

I de två första böckerna har vi fått följa främst systrarna Almina och Alma, vars liv slås i spillror genom kriget i Bosnien. Så småningom samlas familjen i sitt nya land, Sverige, nånstans i krokarna runt Uppsala. Storasyster Alma tar upp sina studier till läkare och bosätter sig i Uppsala tillsammans med sin man. För kriget till trots träffar båda tjejerna var sin man och får uppleva kärlek.

Men den här boken är inte bara fylld av kärlek. Den rymmer så mycket… ingenting. Som när familjen första gången återvänder till Bosnien för att se vad som finns kvar av hemmet. Mamma Aida säger:

[…] Här ligger tre generationers liv och leverne i aska och sopor. Det finns ingenting kvar. Allt är borta och förintat, […]

Alla i Bosnien förlorade nån. Under en vecka i juli, berättar Almas svärmor Senada i Srebrenica, mördades mer än 8 000 personer. Män och pojkar fördes bort och torterades och avrättades. Många familjer visste inte vad som hänt männen, det fanns inga kroppar att begrava.

Almina får frågan om hon vill vittna vid Krigsförbrytartribunalen. Det går inte att föreställa sig hur det kändes. Men Almina är en stark ung tjej och hon vill att världen ska få veta. För även om man aldrig får några svar på sina

varför?

är det viktigt att få berätta för att kunna göra ett avslut. Eller som pappa Dzemo säger till Almina:

[…] – Almina, nu har du satt punkt för det här kapitlet i ditt liv. Nu måste du gå vidare. Du kommer aldrig att glömma det du varit med om, men gå vidare, flickan min.
Jag la mina minnen i en låtsasask i mitt inre, låste asken och slängde både den och nyckeln i Mälaren. Där skulle ingen hitta den, låsa upp den och släppa ut ångesten igen, tänkte jag då. […]

Det här är en riktigt tung och tuff avslutning på Hållplats Sverige. Toffelomdömet blir det högsta!

Dobro Dobro Dobro Dobro Dobro

Eller, i Tofflianska mått mätt

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Hvala, Anna, för fin läsning!


Här kan du läsa om Almina.

Här kan du läsa om Alma.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litet separationsångestinlägg.


 

Bokmärke

Mitt bokmärke som jag fick i julklapp av Fästmän 2009.

I natt hade jag jättesvårt att somna. Och nej, jag låg inte och grubblade, det är liksom ingen idé. I stället var jag helt förtrollad av min bok på gång. Men när det återstod cirka 30 sidor blev ögonlocken för tunga och jag tvingades stoppa i bokmärket, lägga boken ifrån mig och släcka lampan. Idag ska den läsas ut – ska bara… först.

Precis som varje torsdag i veckan får jag en morgontidning. Det är gratis-tidningen UppsalaTidningen som förgyller min dag. Trots att jag läser många tidningar på nätet, även lokala, är det nåt visst med en papperstidning. Men nu har jag ändå klarat mig utan en prenumeration på en sådan sen mars 2013. Det går bra, även om morgnarna blev annorlunda. Jag sitter framför datorn med kaffemuggen och läser på nätet i stället, som sagt, inte vid köksbordet. Helt lätt var det inte att bryta vanan med papperstidning, en vana som jag hade haft i över 30 år – plus de år jag bodde hemma som barn, förstås. Mina föräldrar jobbade ju på Corren och ett tag var tidningsägaren så gentil att varje medarbetare fick en prenumeration. Vi hade därför två ex av Corren ett tag.

Den vana som jag emellertid är mest stolt över att kunna bryta var rökningen. Efter nästan 30 år som blossare fimpade jag. Den 7 september nu i höst hade jag varit rökfri i tio år. Ett decennium…

vässa pennan

Snart dags att sätta stopp för bloggerierna.

Och nu är dagen snart här att sätta punkt för ytterligare en vana. Den är visserligen inte ens fem år gammal, den vanan, men ändå. Jag talar förstås om att skriva den här bloggen. Av och till har jag funderat genom åren. För det är tufft att sticka ut hakan ibland och kräva en plats trots att man är en arbetslös idiot som tycker synd om sig själv och en megamupp, för att inte tala om bitter feministfitta och allt vad jag har blivit kallad. De flesta såna kommentarer har jag inte publicerat utan jag har låtit administrationsskorpionen ta hand om dem, för jag orkar inte ens läsa dem. Jag får veckovisa sammanfattningar i stora drag och det räcker.

Att vara förföljd för sina åsikter av människor som hävdar sin rätt till yttrandefrihet är en märklig upplevelse. En person har till exempel förföljt och hånat mig sen början av 2010. Det måste bli ett stopp på det nu. Och det blir det. Det fattas färre än 8 000 besök på den här bloggen så uppnår jag miljonen. Då tar den slut. Slut tar det däremot inte för somliga som har efterräkningar att vänta.

Tro nu inte att jag stänger butiken med lätt hjärta. Det gör jag inte. Bloggen har varit mitt andningshål, sista tiden har den liksom varit mitt jobb. Den har tagit emot mina ord och mina tankar, mina skratt och mina tårar. Men jag orkar inte ge mer – trots att majoriteten som läser är fina, goda och vänliga läsare. Mina ord får ta vägen nån annanstans sen.

 Fåglar mot kvällshimmel

Mina ord får ta vägen nån annanstans.


Idag ska det komma snö här i Uppsala.
Det ser jag inte fram emot. Clark Kent* ska till bildoktorn och bland annat få på vintertofflorna först om en vecka. Det går mot vinter, alltså, precis som det gör varje år. En fin tradition här i novembermörkret, på gränsen mellan höst och vinter, är det ljus som faller på stan från och med i morgon. Totalt 15 platser/byggnader i centrum får ljus på sig. Det är otroligt vackert!

Förutom snö idag firar en del Gustav Adolfdagen. Det finns till och med särskilda bakelser för detta. Jag och Anna ska fira oss själva i morgon i stället och får nöja oss med att titta på lite bilder av godsaker idag. Det kan du också göra här:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sömn. Och om spännande författare!


Idag är det lördag.
På lördagar vill jag gärna unna mig en sovmorgon. Vad händer? Jag vaknade klockan 4.22 av att regnet smattrade mot fönsterrutan. Tjolahopp, liksom – NOT!!! Men jag gick upp en stund, kollade Twitter lite och blev fruktansvärt sömnig. Jag lyckades faktiskt somna om. Ibland har Twitter den funktionen för mig – jag blir trött. En del människor tycks vara uppe dygnet runt och twittra. Bara tanken på det gör att jag kan slockna.

regnfönster på femte våningen

Regn, regn, regn…


Sov en stund till, som sagt,
och vaknade sen vid åttatiden nästa gång av mobilen. Jag sätter den på ljudlöst och virar in den i allt möjligt – ändå blir jag allt som oftast väckt av den. Jag skulle kunna stänga av den, tänker du, men det kan jag inte. Det finns flera skäl till att jag måste kunna bli nådd dygnet runt. Men det är inga skäl jag tänker berätta om här.

Jag klev upp ur sängen och tryckte på kaffeperkolatorn. Tänkte ta med mig en kopp till sängen och göra en FEM, det vill säga återvända till bingen en gång till och ligga och läsa. Men vid det laget var det kört.

Det ser ut som om det har slutat regna. Dagen är väldigt mörk och en sån där dag när man helst kurar inomhus med en god bok. Jag hittade ett loppisfynd som Fästmön lämnat här och som jag började läsa. Jan Mårtenson skriver lite myspysiga deckare om den matglade antikvitetshandlare Homan i Gamla Stan. Den här boken är historisk och handlar om en anfader till Homan som ska ge sig av med Ostindiska kompaniet till Kina. Än så länge kan man inte säga att boken faller under genren deckare, snarare historisk roman. Men det är OK, jag gillar historia, tycker att det är lika spännande som en mordgåtor.

Jan Mårtenson

En spännande författare! (Bilden är lånad från Wahlström & Widstrands webbplats. Foto: Cato Lein.)

Jan Mårtenson i sig är också en spännande författare! Han är faktiskt född i Uppsala på Alla Hjärtans Dag och fyllde 80 år i år. Men se Uppsala har han inte varit trogen! Jan Mårtenson har jobbat vid FN och som diplomat, bland annat i Sydamerika. Vidare har han arbetat vid jordbruksdepartementet och som handsekreterare åt kungen. Med mera.

Idag bor han på en herrgård vid Vättern. Så sent som i år kom han ut med en bok och vad jag kan läsa hos förlaget har han en på gång till nästa år! Hans nya bok kommer ut i maj 2014 och blir den fyrtiotredje i Homan-serien. Wow… Dessutom har hans böcker inspirerat till att ett gäng entusiaster 1978 bildade Homansällskapet! Sällskapet är synnerligen aktivt fortfarande. Enligt webbplatsen har de gått mordvandring i Gamla Stan så sent som förra månaden. Och på gång i november är en pub-afton där författaren själv kommer och berättar om sitt författarskap.

____________________________________

Se Skoga och sedan...

Den sista boken i Langs långa författarskap.

Igår fick jag sms från ovan nämnda vän FEM som hade varit med dottern i östgötsk universitetsstad och shoppat loss. Snälla FEM hade då även inhandlat nåt litterärt till som gamle kömpis i Uppsala – Jussi Adler-Olsen. Detta är en dansk deckarförfattare som jag länge har varit sugen på att läsa. Och snart får jag alltså den möjligheten! För övrigt ska jag i gengäld leta efter den bok jag vet saknas i FEM:s Maria Lang-samling, Se Skoga och sedan… Detta är Maria Langs sista deckare. Den kom ut 1990 och året därpå gick författaren bort. Det är verkligen inte en av Maria Langs bästa, men naturligtvis är den eftertraktad och rolig att äga eftersom den sätter punkt för ett långt författarskap.

Nu ska jag sätta punkt för det här inlägget, men naturligtvis undrar jag förstås om DU har nån författarfavorit? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja ursäkta om nån hakar upp sig på den dåliga tyskan i rubriken. Men faktum är att jag är så trött, så trött att jag inte kom på nåt bättre. Den här dan har försvunnit fort som attan och hur jag ska ORKA jobba på fredag börjar kännas allt mer tveksamt. Men det måste jag för sjukhusräkningen, som kom idag, med flera räkningar måste betalas…

På eftermiddagen kom Fästmön hem igen med en nyklippt prins. Medan hon sprang runt på Tokerian och handlade mat (hon får hem alla barnen på fredag i två veckor…) satt Elias och jag och pratade. Det är så kul och händer alltför sällan nu. Men jag märker hur stor han har blivit.

När Anna var klar med handlingen tog Elias och jag bilen över och hämtade henne och alla miljoner kassar. Innan dess hade Anna och jag burit ut dammsugaren också, så hela min lille bilman var nästan full. Så for vi ut till Förorten. Första stoppet var Morgonen, där Elias skulle lämnas och Storasyster hämtas. Andra stoppet var Himlen, dit Kvinnorna i mitt liv, dammsugaren och alla jädra matkassar skulle. Väl på plats ville jag förstås smaka på det goda kaffet i Annas nya kaffebryggare också, så vi blev kvar tills klockan var nästan halv sex.

Tomteflickor

Anna och jag?


Lullan Gardenia* hade fått ett stort paket
som tog upp hela hennes rum. Innehållet skulle monteras ihop – nej, det var inte nån IKEA-möbel – så det var tur att hennes mamma fanns på plats att assistera. Det där med beskrivningar och tålamod är inte alltid av… högsta klass…

Lullans paket

Lullans paket.


Jag fick äntligen se Annas fina gran.
Dess belysning fungerade inte först, men det berodde på att nån hade skruvat på ett ljus. Ajsan bajsan, får man inte göra, det är inte elsäkert! Men sen hittade Anna det skruvade ljuset (det där lät konstigt…) och granen lystes upp. Vackert!

Annas gran 2012

Riktig Petter-och-Lotta-gran!


Vi hann åka hem
innan Johan kom, så nån riktig lägesrapport har vi inte fått än av honom, även om han ringde lite senare. Pizza köpte vi med oss på vägen hem, för min ork var nu nere i skorna och Annas också, nästan.

Ingen av oss orkade ens äta upp sin pizza. Det blir lagom lunch i morgon! Jag slängde mig på gästsängen efter maten medan snälla Anna halkade ut till bilen igen eftersom jag hade glömt en tidning där.

Sen ringde mamma och jag var så trött, så trött, så trött och hon slutade aldrig prata – men så blev jag bara tvungen att sätta punkt. I kväll blir det andra delen av Stenbeck klockan 21 på SvT 1. Om jag inte somnar…

Vad har du gjort idag då???


*Lullan Gardenia = kärt barn har många namn! Detta är ett av Annas dotters många namn, påkommet av dess fader.


Livet är kort. Och jag är bara för trött för att sitta vid datorn…

Read Full Post »

Kotimatka pitkä niin…


Gårdagen inleddes
som de senaste novemberdagarna – grått, trist och regnigt. Men efter ett par timmar intog solen scenen. Den lyste och lyste och lyste – och det var helt självklart att det var dagens huvudperson som hade gjort entré. Det var dagen för ett sista farväl av vännen Karin Nordenbäck.

Karin Nordenbäck 1959 – 2012.


Man ska inte dö
när man fortfarande, till viss del, är en ung flicka! Det är ännu så, trots att det nu snart har gått två månader sen, att jag vill tro att det är ett misstag. Men faktum är att gårdagen satte punkt för ett kort liv här på jorden. Vi som kände Karin fick henne till låns några ögonblick. Nu sitter hon där uppe hos Gud och tittar ner på oss. Himlen har fått en datoriserande ängel, det är jag övertygad om. Karin inte bara betraktar oss, nämligen, hon skriver om oss också, var så säker…

Vi tog gott om tid på oss, Jerry och jag, när vi startade från Uppsala. Och det var tur, det, eftersom Jerrys Ajfån dirigerade oss till fel kyrka…  Jag gissar att Karin, som säkert följde oss från ovan, nickande och hummande, var belåten med att vi samarbetade. Men också fick sig ett gott skratt åt våra vedermödor. Till sist hittade vi rätt och där anslöt Fru Hatt.

Jag tror aldrig att jag har sett en full kyrka nån gång. Igår fick jag se den vackra gamla kyrkan i Täby kyrkby fullsatt, till sista plats. Karins mamma, 80+, tog emot oss alla i dörren och hälsade oss med ett handslag.

Det gick inte att ta miste på att Karin var en väldigt älskad person. Karin var nämligen skapt på det viset att hennes hjärta rymde alla och envar som behövde. Hon hade alltid tid för omtanke, tog sig alltid tid för telefonsamtal när somliga av oss var ledsna och oroliga. Därmed inte sagt att Karin inte var helt okontroversiell i vissa sammanhang. Hon la sig i och petade på sårskorpor och släppte inte och följde upp och kunde vara himla irriterande – inte för att hon var elak utan för att hon brydde sig. Och framför allt var hon människa. Medmänniska.

En vacker begravningsakt, med fin musik och solosång, psalmer som redan fanns skrivna i mitt hjärta, jag behövde inte titta på texterna, de finns inuti mig. Ett farväl. Jag tror att Karin betraktade evenemanget från ovan och att hon var väldigt nöjd.

Men mina tankar går inga andra vägar ändå än till hennes barn och hennes närmaste. Jag gråter inuti när jag tänker på att de nu inte har sin mamma kvar här på jorden längre. För även om man är vuxen behöver man en mammas kärlek.

Vi gjorde inga ofrivilliga avstickare, Jerry och jag, på hemvägen, utan anlände till Förorten vid 16-tiden. Jag hämtade Fästmön som väntade med barnen på Morgonen och sen åkte vi hem till New Village. På min plats vid soffbordet ställde Anna ett litet paket.

Ifall du skulle vara ledsen när du kom hem…

Och som om cirkeln slöts innehöll paketet dels…

… en glasängel…


…dels

… ord huggna i sten…


Det är gott att vara älskad!
Glöm inte bort att älska varandra! Glöm inte bort att visa det! Glöm inte bort att vara rädda om varandra. För vi är många som vet att livet verkligen, verkligen är kort.

Vila i frid, Karin Nordenbäck! Jag saknar dig och tänker på dig varje dag. 


Livet är kort.


Läs vad andra
(länkar till Jerrys och Fru Hatts inlägg ovan!) har skrivit om Karin Nordenbäck: Maria Elisabeth och Catta.

Read Full Post »

I morse vaknade jag 6.40. Inte av måsarna, men av ljuset. Och att jag hade ont, förstås. Denna strålande sommarmorgon ser ut att bli till en ny het sommardag när man borde ligga på playan, men man sitter i en bil. Jisses, hur överlevde man före AC:n???

En soluppgång från mars.


Idag är det som sagt resdag.
Mamma höll på att packa av och till igår. Då och då kom hon av sig för att hon kom på nåt hon inte fick glömma – och sen glömde hon bort vad hon höll på med. Jag tror att min närvaro här snurrar till det för henne. Och jag saknar fortfarande min kloke far som hade en förmåga att dämpa henne när det bar iväg, så att säga. Den förmågan har inte jag. Jag blir otålig och jag störs av att min evigt unga mamma håller på att bli gammal.

När jag inte kunde somna om i morse låg jag och funderade på det här med att blogga. Bloggen har ju varit – och är – ett sätt för mig att överleva. I stället för att gå upp i limningen av ångest har jag fläkt ut mig här. Jag har blivit mer restriktiv med utfläkningen på sista tiden. Mina innersta tankar blottar jag delvis i låsta inlägg. Skälet är inte att jag är rädd för att stå för mina känslor – jag står för det jag skriver här eftersom det är mina känslor. Inte fakta utan känslor och åsikter. Jag är rädd för kritik, för de flesta av oss kan inte ge konstruktiv kritik utan är bara elaka. Och jag irriteras av att en del människor tror att de har nån sorts rättighet att kommentera och skriva vad som helst till mig här. Så är det inte! Att kommentera mina inlägg är ingen rättighet utan en möjlighet jag har valt att ge de flesta. De som missbrukar den möjligheten blockeras från att kommentera. Hittills har det varit två homofober och tre personer varav den ena kallade mina andra läsare för idioter. Den kommentaren har jag för övrigt tagit bort, jag minns inte riktigt, men jag tror att jag blev väldigt arg. En annan av de avstängda var helt klart från en sekt och ville bedriva propaganda för den på min blogg. Inte OK för mig! En tredje gick över en gräns jag har, trots minst tre försök från min sida där jag bad personen i fråga att inte skriva vissa saker till mig.

Kritik är svårt att ta ibland, det svåraste är när den egna personen blir angripen om man skriver om sig själv och sina känslor. En gång kände jag det som att två läsare gaddade ihop sig och hoppade på mig här angående min ekonomi. Jag tyckte att jag berättade alldeles för öppet och för mycket och ändå var det som om de två inte ville förstå vad jag sa. Då valde jag att sätta punkt i diskussionen genom att stänga av kommentarsfunktionen. Ingen av dem är blockerade, men vi har inte hörts av sen dess. Jag har slutat följa en av dem. Så blir det ibland. Man inser att man inte har nåt gemensamt med vissa människor – eller helt enkelt inte gillar det de skriver eller dem som personer. Varför ska man följa dem då? Och varför följa dem som skriver sånt man inte gillar?

Idag är det årsdagen av det hemska på Utøya. Sänd en tanke.

Livet är kort.

Read Full Post »